Familjeliv

Äntligen så har vi fått en förskoleplats vi känner oss nöjda med. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så besvärligt att ordna en fin tillvaro för sonen i höst.

Resumé

4 Juni: Vi får plats på en kommunal och provisorisk förskola (om ca 1år får man nya lokaler...kanske). Lokalerna är usla, provisoriska väggar har satts upp i den gamla banklokalen och lekutrymmena är minst sagt begränsade. Inga toaletter eller handfat för barnen utan alla antas bära blöja. Gården är såpass minimal att alla 26 barn inte kan vistas ute samtidigt, dessutom ligger uteplatsen invid den lokala alkiskrogen. Förskolan gör utflykter till en park eller skogen en gång per vecka.

15 Juni: Vi får, efter enträgen påringning, plats på en privat förskola. Jag vet inte hur många gånger jag ringt förskolechefen och tjatat. Hon har varit fantastiskt tålmodig måste jag säga.

Jag och A skålar i bubbel dagen innan vi ska hälsa på förskolan. "Äntligen", säger vi till varandra, "så har det löst sig".

Dagen efter åker vi till förskolan för att hälsa på. Tjejen som tar emot oss har dålig hållning, ett kors runt halsen och ett tatuerat på axeln. Hon ger mig "döda fisken" när vi hälsar och sedan är det dags för visning. När vi går runt i lokalerna mumlar hon om de olika rummen och berättar lamt om deras funktion. "Ibland har vi mysfika" säger hon. "Då brukar vi sitta på golvet och äta en bulle eller en glass" Aha! mysigt(?)

All personal vi möter hälsar men helt utan energi. På gården verkar de mest vakta barnen och ser inte alls ut att ha roligt. På vägen hem börjar jag nästan gråta och säger att jag hellre vill att vår son hamnar på soprums-dagiset, där hade de iaf fin personal. A säger att det nog löser sig. "Det blir säkert bra här" säger han trots att han kännt samma avsaknad av energi.

På jobbet berättar jag för kollegorna om dagiset. Jag som redan ältat soprums-dagiset börjar känna mig som en gnällig jvl som aldrig nöjer sig, men det känns bara så fel(!!!) Vi har ju inget direkt val heller. Sitter med tårar i ögonen och övertalar mig själv att ge förskolan en chans. Sen blir jag förbannad.

Ringer till kommunen som säger att vi inte har ställt vår son i någon överflyttningskö. VA?! Jag har för fn ringt varje dag och bönat och bett för en ny plats.

Kommuntanten hittar våra papper och mycket riktigt visar det sig att de missat att anteckna vår önskan om en ny plats. Tanten säger att "ni har inte missat någon plats", vilket är ljug eftersom våra vänner som också blev placerade på soprummet blivit erbjudna en ny plats på ett annat dagis.

6 Juli: Ringer till kommunen som svarar att "näe, din son är på plats 22 i kön för byte av förskola" och "näe, vi kan inte ge något besked eftersom Kerstin har semester och inte är tillbaka för än om 4 veckor". FAN!

Min hjärna går på högvarv. Jag kan inte fatta hur vi hamnat på plats 22 i kön när våra vänner blivit erbjudna ett nytt alternativ. Deras son är ju tom yngre än vår.

Sen kommer jag på det! Ringer till kommunen för 511 gången den här veckan och vrålar att ni måste ha nollat oss i kösystemet när ni anmälde att vi vill byta förskola. Och mycket riktigt är det vad som hänt. Tanten, som är vikarie, säger att hon ska skriva en lapp till Kerstin så att hon får titta på det när hon är tillbaka från semestern.

Men nu har jag fått nog. "NEJ!" nästan skriker jag, "jag vill att du löser det här nu!!!" Tanten blir helt ställd och börjar rabbla upp en massa förklaringar till varför hon inte kan hjälpa och att det är semester och b la bla bla. Men jag ger mig inte.

Och skam den som ger sig för senare på eftermiddagen ringer kommuntanten tillbaka och berättar att hon på ett magiskt sätt hittat en plats till vår son på ett fantastiskt dagis som vi hela tiden angett som vårt första alternativ. "JAAAAAAAAAAA!" Jag är så glad att det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstet på mig. "Och tack, tack, tack" säger jag till kommuntanten.

Dagen efter får vi hälsa på förskolan och den är precis allt vi kan önska oss! En faktastisk gård, vänlig och sprallig personal som hälsar glatt och intresserar sig för sonen. En egen kokerska, gymnastikrum och hobbyrum. Och framför allt en massa positiv energi, det känns så rätt!!

Ett jobbigt samtal kvar. Ringer till det privata alternativet och tackar nej till förskolan som inte gav oss en bra magkänsla. Känns trist att behöva ge det beskedet till förskolechefen som hjälpt oss så mycket. Hon undrar vad som kändes fel men det finns ju inget konkret att peka på. Magkänslan helt enkelt.

På kvällen skålar jag och A ännu en gång för en fin förskoleplats. Den här gången väntar inga obehagliga överaskningar och det känns skönt att vi nu kan påbörja vår semester i vetskapen om att sonen kommer att hamna i goda händer i höst! Puh!