Det var ju lite krångel med garaget till moppen. Garaget kom men elektrikern som skulle komma för att koppla elen till laddaren och ljuset, kom inte som var avtalat.

Men efter påtryckning kom han snabbt. Han ringde på onsdagen och sa att nu är det klart, och på torsdagen kom moppen.

Den som kom hit med den följde med på en tur på en egen moppe. Hon frågade efteråt om jag kört förut? Nej, sa jag. Inte mer än när jag var och tittade på den hos er. Då tyckte hon att det gick mycket bra, så jag behövde inte komma och träna någon körning heller. J

Jag hoppas att jag kommer att få köra bil igen, men fram till dess är det skönt att kunna ta sig ut lite utan att Gudrun behöver vara med och skjutsa mig, om jag ska ut på något.

Nu kommer jag ut när jag vill. Det är ju inte något raceråk men den gör drygt 15 km/tim och går ca 4 timmar på en laddning, så nog kommer jag en bit om jag vill. Det går väl att hålla jämna steg med en vanlig cykel i alla fall, hoppas jag.

Jag har hunnit åka drygt 3 mil på vägar och stigar, fram kommer den ganska bra tycker jag. Bara man inte kör fast för då kan det bli problem, den är ganska tung.

Allt har gått bra, jag har lite ont när jag vrider på benet men förövrigt har det gått förvånansvärt bra.

Operation blev som de sa. ”Vi tar bort skenan och skruvarna i första skedet så får vi se hur det går” Det var så att skenan satt inte så bra för den tryckte lite på leden och det kunde också bidra till att jag fick ondare och ondare med tiden, som jag skrev tidigare.

Jag fick med skenan och skruvarna hem. Nu vet jag att skrot värdet på mig har sjunkit med ett hekto och jag har bara en liten skena kvar i överkäken.

Det ska bli sjukgymnastik framöver här i Karlstad, hoppas jag. De ringde från någon sjukgymnastik i Arvika och frågade, ”Vill du inte ha det i Karlstad?” Jo det har nog jag tänkt mig, sa jag. Då skulle hon skicka det vidare till Karlstad, sa hon.

Märkligt! Det är väl bara att kolla var jag bor så kan man räkna ut med hörntänderna t.o.m att jag inte kan åka till Arvika för gymnastik. Återigen inget sunt förnufft.

Dusch och på med nya kalsonger och ny skjorta, sedan bar det iväg till operation. Där fick jag bedövnigen i ryggen, som jag vill minnas gjorde jävligt ont. Det var inga problem alls! Efter en stund så började låren domna bort och seda spred det sig neråt till fötterna.

Det satt 2 stycken stora lampor över sängen. De använde den som satt längst ner och den andra satt så att jag såg i glaset vad de gjorde. Det var lite äckligt när de skar med skalpellen eller vad den heter och blodet började rinna. När de började frilägga skenan som var fast skruvad med sju skruvar, fyra som är sex centimeter långa. De måste ju gått rakt igenom, sa jag till henne som satt och bevakade blodtrycket och pulsen på mig. De har suttit snett inskruvade, sa hon då. Ja det kunde jag också räknat ut, men det sa jag inte.

De sydde sedan igen två lager och det tredje och sista var ytterhuden som man satte igen med agraffer.

Nu får vi se hur det kommer att gå med knäet. Läkaren sa att skenan satt lite fel så det kan mycket väl vara så att det var den som spökade när jag fick ont så fort jag gick lite för mycket. Hur som helst så känns det bra nu iaf.

Nu är jag på Arvika sjukhus. Kom hit vid sexton tiden. Gudrun var med hit och vi talade lite om hur det kommer att gå till med operationen.

Det är ju så att det blir ingen operation av knäleden. De måste ta bort plåtskenan först. Det är det bud jag hade fått, men det var en läkare här som sa till sköterskan att han inte kunde förstå varför de inte skulle kunna ta bort skenan och operera knäet samtidigt. Det har han gjort flera gånger uppe i Gävle.

Jag tycker att det verkar som de har noll koll! Fan, det måste väll finnas några regler hur det ska gå till eller om läkarna talades vid om en sådan här operation vore väl inte så dumt kanske!

Nu är jag här iaf och lite pirrigt är det men blir det bara skenan så kan det ju inte ta så lång tid?”Det är väll bara att skära upp, ta fram skruvdragaren och skruva ur skruvarna, dra ur skenan och sy ihop”, tycker jag i alla fall. Nu var läkaren från Gävle här hos mig och ritade på benet så det inte kan bli fel ben i alla fall. Jag frågade varför hon inte kan göra som han skulle ha gjort. Det vet jag inte, sa han. Men han skulle tagit allt på en gång i alla fall. Bra, sa jag. Då opererar du mig i morgon då, sa jag? Han skrattad åt mig, men sa att jag skulle fråga henne i alla fall.

De har ju lovat att det ska komma inom några dagar.

Jag har lite ångest så här inför operationen. Det mesta har ju gått bra hitills men jag vet ju att de ska ta av benet både över och under knäet och bara tanken oroar ju. De gör ju några knäoperationer per dag så varför skulle inte denna gå bra? Men oron finns iaf.

Tessa var och hälsade på oss i går. Snart är hon färdig med sin utbildning och jobb har hon när hon är klar också. Det kan inte vara bättre, jag är så glad för hennes skull. Det har gått bra för alla mina fyra döttrar vilket man verkligen kan glädja sig åt.

I dag ringde de och sa att de inte kan operera mitt knä den andra maj som var bestämt. Operation blir det men inte knäleden. De måste ta bort en plåt som sitter på utsidan av benet och skruvarna kommer i vägen för leden.  Sedan dröjer det sex veckor till innan operationen på knäet kan göras.

Sex veckor efter operation då är vi inne i Vätternrunda veckan. Sista operationen gör de den tolfte juni och helvättern går femtonde. Dit ska jag hur det än blir, min sambo ska åka och då ska jag vara med där nere.

Man kan aldrig få vara riktigt glad.

Jag saknade Frykcenter när jag kommer hem! Det har varit en fantastisk tid där med mycket träning, god mat och en underbar personal, och inte att förglöma alla som är där för de olika problem som har uppkommit i deras liv. Tack så himla mycket till personalen på Frykcenter.

Men nu är jag hemma hos min Gudrun igen. I helgen har vi varit ner till Mariestad på en liten tripp. Vi träffade Jois, en cykel kompis till oss.

I kväll blir det vattengymnastik i badhuset här i Karlstad.

Under förra veckan kom garaget till elmoppen! Det var inte poppis att det skulle stå där det var bestämt. En granne säger till Gudrun, ”Här kan det ju inte stå” när hon sa att det var till hennes sambo. ”Ja, sa grannen, vi får väl höra vad bostadsbolaget säger om detta L”. Då säger Gudrun till grannen att det var de som har bestämt att det ska stå där, plus att jag faktiskt har byggnadslov för garaget.

Nu är det näst sista dagen här på Frykcenter.

Det har varit en fin tid här men vist har jag längtar hem ibland under veckorna.

Nu kommer det att bli en vecka hemma och sedan blir det knäet i Arvika. Visst ser jag fram mot operation med delade känslor, kommer det att gå bra? Kommer jag att kunna gå som man ska? Och kommer jag att kunna cykla? Allt ska jag kunna göra säger de men visst kommer tanken, ”om det inte gör det”, hur blir det då?

Jag har ju inte haft turen på min sida så mycket under mitt liv, så varför skulle inte detta kunna gå fel nu också, som så många gånger för.

I dag hade jag bestämt mig för att inte bli upprörd för något och i stället tänka, ”ta det lugnt nu”. Men vad säger man när jag ringde till min måg och samtalet bröts efter ca tre minuter, sju gånger efter varandra? Hur i he… ska man kunna ta det lugnt då? Efter det ringde jag min sambo då bröts det bara tre gånger! Vad syslar Telia med?

Varför ska man behöva bli arg och besviken nästa var dag?

Det har för övrigt varigt bra i dag. Jag prisar verkligen Frykcenter för deras arbete med oss här. Ingen stress, allt går lugnt och metodiskt och allt funkar perfekt.

 Jag ska vara här denna vecka ut. Då har jag varit här i fyra veckor och det har gjort mig mycket starkare i både armar och ben. 

Nu ska jag till Arvika sjukhus i morgon och Taxi ska komma kvart i sex. ”Ohygligt tidigt”! Jag är ju van att gå upp tidigast vid sju tiden.

I Arvika möte Gudrun upp mig.   

Vi blev infösta på ett väntrum sex personer, två för höftleds operation och fyra för knäoperation. Här fick vi sitta och vänta först på sköterskan, sjukgymnasten, doktorn och narkosläkaren.

Vi fick gå in en i taget och det tog tid, vet inte om det var så att de tog oss när de hade tid, det verkade faktiskt så.

Allt gick bra, och jag ska läggas in dagen före operatinsdagen andra maj.

Lördags kvällen blev en trevlig tillställning, Tapani och hans syster Riitta med make kom på en maritim afton till oss.

Tapani hade köpt nya hantlar så jag fick ärva 3kg hantlarna av honom. Nu har vi hantlar från 1,5 kg till 9 kg, föresten 1,5 kg hantlarna är också Tapanis.

Vi åt hummer, räkor, och lax och lite olika sallader till det. Efter det blev det Pasjka, en rysk påskdessert som också är populärt på det finska påskbordet.

Det var mycket gott allt ihop. Pasjkan var nog absolut inte bra för mig som ska gå ner i vikt, men gott var det.

Jag har träffat Riitta och Dan förut och det blev en fin avspänd afton.

Riitta och jag

Tapani och Dan

Vill börja med att jag faktiskt har tränat i dag också.

Har varit till kuratorn på förmiddagen. Hon ville höra lite om mina funderingar om framtiden.

Ja du, sa jag. Om jag visste hur det ska bli skulle jag säga det direkt, men jag vet ju inte något om framtiden.

Sedan frågade hon hur det var med humöret. Jag sa en gång att jag kan bli så arg att det kliar i tandköttet. Ja, det är väl sant att det är så men jag poängterade att jag inte skulle hoppa på någon och slå den, för att den sagt något åt mig som jag blev förbannad för. Skulle det varit så illa då skulle jag nog suttit inburad för all framtid nu.

Över till ett glädjeämne. Vi var ute och körde fyrhjuling i skogen på stigar och terrängspår här omkring. Det var verkligen en höjdare!

Jag trodde att det skulle bli problem med höger handen och armen. Det gick skit bra! När man hade tag i styret så var det som om det aldrig varit något fel på armen. Visst hade jag kört fyrhjuling förut men det var före mina skador.

Vilken underbar eftermiddag det blev.