Hej igen.

Det var länge sedan jag skrev något, men det har hänt mycket sedan dess.

Jag kom hem från sjukhuset i mars och nu får jag åka till rehab i Karlstad för att träna mitt ben och axeln. Så långt är det bra, men attityden från en sjukgymnast gör mig rasande.

Om hon frågar hur det känns i benet och jag säger att det är skapligt, som jag trodde att alla i Värmand visste vad det betydde, svarar hon:”Vad betyder det?” T.ex. vid vägningen en gång frågade jag vad jag vägde senast. Det visste hon inte sa hon, fast alla papper låg på bordet bredvid henne! När jag stod på vågen säger hon vad jag vägde men jag ville veta innan jag ställde mig på. Det är nog småaktigt att irritera sig på sådana saker, men det är min kropp det handlar om och då är det inte för mycket begärt att jag får veta.

Det har varit jobbigt under våren, sommaren och hösten! Jag är för otålig, säger alla, men jag vill inte vara så här. Det är så jobbigt när jag ska tänka ut något, kan inte tänka klart, tycker jag. Ett stort problem är att jag inte kan gå som man ska ännu, rollator och rullstol är det som gäller. Men va fan, jag vill kunna gå som tidigare och det ska jag kunna säger de, men jag har så j…a ont i knät och benet så fort jag försöker gå lite mer.

Jag gick med stavar förut och det skulle jag vilja börja med igen, men det går ju inte när min högra axel inte funkar. Det slets av muskler uppe i axeln så att de var tvungna att flytta muskelfästen. Och det har inte blivit mycket bättre efter gymnastiken, det har blivit ondare. Nu går jag på vattengymnastik 2 dagar i veckan.

Har varit på Ackademiska i Uppsala. De skulle sätta in en ventil i huvudet för att flödet på hjärnvätskan skulle bli bättre och att min balans, minne, och yrsel skulle bli bättre. Jag har blivit piggare det är nog det som jag har märkt. Nu behövde de inte sätta in någon ventil de kunde vidga passagen mellan ventriklarna ändå med titthåls metoden.

Jag och min Gudrun var anmälda till Vätternrundan 2011 men så hände ju olyckan med mig december 2010 som splitrade allt för min del. Gudrun åkte och gjorde det skitbra på dryckt 14 timmar det var mycket bra gjort efter som hon var själv och inte visste så mycket om hur hon skulle lägga upp loppet, det är ju 30 mil och första gången för henne.

Vi är anmälda till 2012 också men då ska vi åka tandemracer. Vi fick en av mina systrar så jag ska försöka, men det är problem med axeln. Men det kanske går att göra en förlängning på styret på högersidan, Jag kommer ju att sitta bak så jag behöver ju inte styret att styra med. Men det är inte allt, vänster benet ska jag byta knäled i och blir inte det av så snart som möjligt då ävetyras nog 2012 också tror jag. Jag frågade ortopedläkaren om man kan åka cykel efter den operationen och han svarade att ”en del kan men inte alla, det beror lite på benets vinklar eller hur han utrykte det.”

När vi var upp till Älvdalen och hämtade tandemcykeln stannade vi i Leksand. Där skulle jag träffa flickan som körde lastbilen som körde på mig. Hon började gråta när hon såg mig. Jag tyckte så synd om henne. Hon sa lite ironiskt att jag såg bättre ut nu än när hon såg mig sist. Kanske var det hon som räddade livet på mig för det var hon som lade mig i framstupa sidoläga så jag fick fria luftvägar, det var nog bra både för henne och mig att få träffas och se hur det har gått för oss.

Jag kommer att få en elmoperd modell stor. Jag har varit och provkört en och det bästa var att den går 4 timmar på en laddning.