När jag är är på kurs lägger många märke till att jag äter annorlunda. Detta medför ofta horder av frågor om min kost. Jag berättar mer än gärna hur den ser ut och varför jag äter den och varför eventuellt andra kan vara intresserad av att göra detsamma. Vid den typen av samtal märker jag hur rådvilla ofta många är när det gäller vad man ska tro på. Jag märker att många förundras över eller är skeptiska till att  jag har kunnat tagit en sådan definitiv ställning för vad som är rätt kost för mig.

Jag har därför bestämt mig för att skriva om min väg till LCHF. Även om jag känner en viss skepsis över att vara så självutlämnande vill jag ändå dela med mig eftersom jag tror att det är viktigt att få ta del av andras erfarenheter. Om mina erfarenheter så hjälper en enda människa är det värt självutlämnandet.

12-25-årsåldern
En rejäl vikuppgång i och med puberteten och sedan ännu kraftigare viktuppgångar i samband med mina gravidideter. Ständig hunger och ständigt ökat aptit som fullständigt fick mitt självförtoende i sank, med funderingar om vilket monster utan karaktär jag var som inte kunde hålla mig ifrån att äta, trots att jag visste att viktuppgång var det sista jag behövde. Ständigt eskalerad hunger med eskalerd viktuppgång som följd. En ond cirkel som inte verkade ha någon öppning till en lösning.

25-40-årsåldern
Ingenting fungerade, jag bara ökade i vikt oavsett vad jag åt, förutom när jag gick på svältdiet. Men, det klarade jag inte av mer än kortare perioder, sen var det plus på vågen, inte bara det jag gått ner utan ännu mera plus. Min hälsa försämrades dessutom i samma takt som viktuppgången. Sjukdomarna tog fäste i mitt liv, först PCO och så småningom metabola syndromet som i sin tur genererade diabetes typ 2. Dessutom ständig värk, återkommande långvariga infektioner och inflammationer, migrän, listan kan bli lång.

Sjukvården visste inte vad de skulle göra med mig annat än att spänna ögonen i mig och säga att jag MÅSTE gå ner i vikt. Precis som jag inte kunde förstå det själv! Förutom Viktväktarna, flygvärdinnedieten, Cambride, Nutrillette och andra pulver samt dietister har jag provat på medikamenter som Xencial, Reductil och Accomplia. Det första gav mig problem med magen som bestod i flera år efter det att jag slutat med medicinen, dessutom gick jag inte ner särskilt mycket i vikt. Den andra gav mig problem med förhjöd puls, förhöjt blodtryck och ojämna hjärtslag men minimal viktnedgång. Den tredje blev jag nedstämd av och viktnedgången gjorde mig inte muntrare, för den var obefintlig.

Den slutsats sjukvården drog var att jag slarvade och förmodligen inte var intresserad av att ändra mina vanor och gå ner i vikt. Således var de inte intresserade av att fortsätta hjälpa mig. Till slut kom jag ändå till en läkare som skrev en remiss till överviktsenheten. Jag och de förmodade att en gastric bypass var det enda som fanns kvar att göra. Något som skrämde mig och min familj oerhört. Tänk om det inte heller fungerade. Jag tror också att vi alla var oroliga över själva ingreppet eftersom det inte är direkt riskfritt, i synnerhet inte när man är rejält överviktig.

42 år
Medan jag gick där och väntade på svar från Överviktsenheten kom jag av en händelse i kontakt med en föreläsare som pratade om sockermissbruk. Jag gick gråtande ifrån föreläsningen och förstod att det här handlade om mig. Det kändes stort och skrämmande, hopplöst men ändå hoppingivande. Men jag visste inte hur jag skulle gå tillväga för att komma ur soppan. På vägen hem träffade jag på en nybliven kollega, som berättade om LCHF. Jag vågade inte tro att det kunde hjälpa mig men jag tog mig mod till att börja söka på Internet (t.ex. forumet Kolhydrater i Fokus och Andreas Eenfeldts och Annika Dahlqvists bloggar) och läsa böcker (t.ex. av Lars-Erik Litsfeldt, Sten Sture Skalderman och Annika Dahlqvist).

Jag bestämde mig för att prova på LCHF och samtidigt föra hälsodagbok i tre veckor. Jag fyllde i vikt, mått, vad jag åt, hur jag mådde (värk i kroppen, infektion, migrän osv.) samt hur min hunger/mättnad såg ut. Efter bara några dagar märkte jag en enorm skillnad. Efter tre veckor slutade jag skriva en sådan omfattande hälsodagbok men jag bestämde mig för att fortsätta prova LCHF och utvärdera igen efter 3 månader.

I december har jag ätit LCHF i ett år. Det som har övertygat mig är mina upplevelser av en förbättrad hälsa. Att min läkare har kunnat bekräfta det jag känner genom provresultat från labbet har också styrkt mig. Även andra människors berättelser om liknande besvär som har kunnat stävjas eller har försvunnit är också intressant och stärker min positiva syn på LCHF.

Jag kan inte beskriva känslan av den tillfredsställelse jag känner av att inte längre uppleva mig själv som ett monster som alltid måste äta och aldrig känner mig mätt. Jag oerhört tacksam för insikten som föreläsaren om sockermissbruk gav mig. Jag är evigt tacksam över Anettes tips om LCHF. Jag är också enormt lycklig över att det finns så många som är beredda att ge så mycket för att sprida budskapet om LCHF. Tack till Annika, Andreas, Lars-Erik, Sten Sture och alla andra.

Jag önskar att fler öppet börjar ifrågasätta hur det kommer sig att våra kostråd ser ut som de gör. Jag hoppas att många lär sig att källgranska den "information" vi får om kost och hälsa, att fler funderar på vems "röst" som finns bakom budskapet. Det är inte för inte som jag och många med mig är skeptisk till bl.a. Livsmedelsverkets kostråd. Läs gärna denna artikel i SvD. Denna artikel är bara ett exempel på många som behandlar samma sak.