Här kommer sista delen i mina såkallade memoarer
(Med lite färre fotografier, eftersom vi inte hade någon fungerande kamera under ett par år..)
Den sommaren, innan Fredrik började första klass hade jag fått reda på att jag var med barn igen. Jag blev jätteglad, men Rolle var inte så begeistrad till en början. Det kändes konstigt att vi inte var på samma plan där, för jag hade fått intrycket av att han verkligen ville ha ytterligare ett barn, men det var kanske en ren missuppfattning (eller önsketänkande) jag vet inte. Det var några verkligt jobbiga veckor där, innan det blev bestämt att vi ändå skulle behålla barnet. Jag ville absolut inte tvinga fram detta, för sånt kan det aldrig komma något gott ur. Jag tror kanske att han var så oförberedd bara, att det var därför han slog bakut på det sättet, för det slutade ju lyckligt på alla sätt och vis och barnet var välkommet av oss bägge två när väl chocken hade lagt sig lite. Rolle hade dessutom gjort illa ryggen på jobbet och var sjukskriven för diskbråck, så han var säkert (med rätta) fundersam över hur vi skulle få ekonomin att gå ihop.
Strax efter jul, den 18januari 1993 var det dags. Graviditeten var precis lika bra som de andra två hade varit, jag mådde toppen, hade inte ens vatten i kroppen. Jag jobbade ända fram till dagen D – eller nästan, sista dagen var en fredag och vattnet gick på söndagskvällen. Förlossningen blev också den bästa, om det berodde på ”ålder och erfarenhet” eller något annat vet jag inte, men sju timmar efter det att vattnet hade gått och med hjälp endast av lite lustgas var Mats född J
Storebröderna var glada och stolta förstås, men Patrik hade det nog rätt svårt det första halvåret. Han var ju nästan sex år och gick på dagis när Matte föddes, reglerna var ändrade så syskon fick endast gå tre timmar om dagen på förskola om någon förälder var hemma. På Patriks förskola hade man bestämt att dessa barn skulle infinna sig efter frukost (eller helst klockan åtta när de andra åt frukost, men han skulle inte få äta), sedan skulle man hämta innan lunchen klockan elva, så någon matgemenskap barnen emellan skulle det alltså inte vara. Jag tyckte det var mest tjafsigt att göra på det viset, så vi sa upp Patriks dagisplats istället i förhoppningen att det fanns några andra barn hemma på dagarna att leka med. Tyvärr fanns det inte det, så det där första halvåret var nog jättetråkigt för honom tyvärr. Jag kom ju inte så långt med en bäbis i släptåg, dessutom hade vi ju ändå ytterligare en tid att passa, för Fredrik fick ju inte gå på fritids heller av samma anledning som Patriks tillkortakommande och Fredrik skulle avhämtas klockan tolv.. Tur att de hade varandra
åtminstone..
Fredrik med Mats i famnen, en kompis, Christian och Patrik nere i sandgropen. Kortet taget ur HSB-tidningen, som gjorde ett repotage om vår förening. Sommaren 1993
På hösten 1993 blev det dock bättre för Patriks del. Botkyrka kommun startade på försök en sexårsverksamhet i skolans regi som bara barn i samma situation som Patrik fick medverka i, eftersom de inte kunde erbjuda fritids på eftermiddagen. I Patriks grupp var de 16 barn och tre fröknar (vilken lyx!) och de gjorde massor av trevligheter – utflykter t.ex. och så gick de på simskola. Patrik trivdes självklart – särskilt efter den trista tiden hemma kanske..
Tyvärr skulle Rolle få sina farhågor vad gäller ekonomin besannade. Sveriges ekonomi gick ju i kras som ni alla säkert minns, så också vår. Vi hade stora, dyra lån på huset och Rolle var ju sjukskriven och dessutom var ju jag först föräldraledig, sedan jobbade jag deltid och kunde inte få mer tid på den tjänsten jag hade. Lånen skenade, hyrorna gjorde också det och vissa månader gick bara hyran och huslånet på 16000 kronor – som vi inte hade. Som tur var kunde våra föräldrar hjälpa oss ur knipan genom att låna oss pengar när det var som värst, annars hade vi fått göra som många av våra stackars grannar som var tvungna att sälja huset till underpris. En av våra grannar fick lov att gå i personlig konkurs och sälja sitt hus för en krona – två år tidigare hade de köpt för en halv miljon och det hade lätt kunnat hända oss också..
Trots att våra föräldrar kunde hjälpa oss ur den värsta knipan hade vi det svårt ekonomiskt sett, vi kunde ju inte hålla på och be om allmosor hela tiden, det var vi för stolta för, många månader grät jag när jag skulle betala räkningarna, visste inte hur vi skulle få ihop det i slutändan. Men på något sätt klarade vi ut det hela ändå. (blodpudding , soppa och gröt är ju gott och nyttigt..)
Glad och lycklig kan man vara trots brist på pengar. Har man tre fina, friska ungar så räcker det långt
Under dessa år var vi rätt aktiva föräldrar, som skjutsade runt våra små telningar på olika aktiviteter. Fredrik och Patrik hade några år gått på gymnastik, men det tröttnade de rätt snart på – man fick ju bara göra kullerbyttor hela tiden.. Hösten -92 hade Fredrik börjat på judo i Tumba, Patrik fick börja året därefter och de trivdes jättebra med träningen.
Killarna på judoträningsläger/cup i Högdalens Budoklubb. Fredrik och Patrik sitter på vänster sida om tränaren Raja Fernando (på govet i mitten)
Fredrik ville spela fotboll också och det fick han naturligtvis, Rolle har spelat hela livet och älskar fotboll så det var inget svårt beslut. Fredde började spela i Huddinge eftersom deras träningstider passade oss bättre än Tullinges, med tanke på judoträningsdagarna, men det blev ju ganska mycket farande fram och tillbaka. Ett tag spelade Fredrik innebandy också, men han la av rätt snart; det innebar ju att han tränade i princip jämt och när han inte gjorde det så var det tävling eller match. Men han tyckte det var kul så han fick hålla på så länge han hade lust. Jag stod den här tiden för mycket av skjutsande, för Rolle var ju sjukskriven för ryggen. När Matte var fem veckor gammal opererads Rolles diskbråck och han fick inte sitta ner på två månader – ligga eller stå gick däremot bra, men då är det svårt att köra bil..
Patrik började också spela fotboll när han började i ettan, men han började spela i Tullinge – Rolle blev tränare till hans lag och kunde därmed bestämma vilka dagar de skulle träna. När Rolle var friskförklarad i ryggen och kunde börja röra sig ordentligt var han väldigt engagerad i barnens träning, han var ju tränare i Patriks lag som sagt, men dessutom utbildade han sig till ungdomstränare i judon och var med på ett hörn där också, det gjorde att våra barn fick träna gratis också, annars hade vi aldrig haft råd att låta dem hålla på i så här stor utsträckning med sport..
Fredrik etta och Patrik trea i samma tävling..
Killarna blev duktiga, särskilt Fredrik, han vann en hel drös medaljer i judon och ansågs som en av de bästa i Stockholm under ett par år.
Freddes medalj- och pokalhylla med en del av "skrotet" han har vunnit. Fotbollspriser på övre hyllan och judopriser under.
Även Mats tränade judo. Han började med sporten när han var fem år – ingen trodde att en så ung skulle kunna hålla reda på de olika kasten och vad de hette, eller orka vara uppmärksam alls på träningarna, men Matte älskade det där – han hade ju vistats vid mattkanten sedan han var nyfödd, så en del kunde han redan innan han började träna själv. Han lekte judotränare på dagis också och lärde de andra barnen hur man hälsar i judo och olika fasthållningar – men han kastade givetvis inga barn i backen!! J
Så småningom blev det ändå fotbollen som tog barnens intresse i högre grad och det blev svårt att vara aktiv så mycket man ville i bägge sporterna och dessutom klara skolarbetet. Patrik och Fredde slutade med judon när de var14 respektive16år. Matte fortsatte till han var ungefär 10, men sedan tog fotbollen över även för hans del. Han hade börjat med fotboll när han var sex år. Det fanns inga föräldrar som ville/kunde engagera sig i hans lag, så därför blev vi ”insyltade” även där. Jag tog på mig lagledarrollen (pappersarbete), Fredrik och Patrik ställde upp som tränare för laget. Vi höll på i nästan tre år, medan laget spelade fem-mannafotboll, men sedan slogs laget ihop med att annat när de skulle börja spela sjumanna och där fanns det tillräckligt med fungerande tränare och ledare. Fredde och Patrik tyckte det var roligt att vara ledare, men var nog ändå lättade när andra tog vid – de hade ju sitt eget spel och fortfarande både judo och skola att sköta.
Jobbade gjorde jag förstås också under den här tiden, från det att Mats började dagis hösten 94. Jag fortsatte att jobba på samma dagis som tidigare och det fortsatte jag med ända till förskolan lades ner sommaren 1999. Sveriges ekonomi och givetvis kommunernas var minst sagt ansträngd, vi hade varit tvungna att skriva in massa extrabarn för att hålla budget, trivseln hade minskat och personalomsättningen var stor. Till sist tyckte vi som arbetade där att situationen blev ohållbar. Vi hade hört att en förskola måste läggas ner i vår stadsdel, så vi i personalgruppen sa att de lika gärna kunde ta vår, eftersom den tyvärr fungerade så dåligt. Jag sökte flera arbeten under våren 1999 när det var klart att vårt dagis skulle bli nedlagt. Visserligen skulle alla som inte hade något nytt jobb att gå till bli omplacerade, men man vill ju hellre välja vart man ska komma. Jag sökte seriöst två nya jobb, ett på en större förskola och ett i en skolmåltid i Huddinge kommun. Samma vecka som jag fick klartecken om att jag hade fått jobbet i den skolan fick jag en förfrågan om ifall jag ville börja jobba i Hagsätraskolan i köket där. De kunde erbjuda mig både högre lön, fler timmar och dessutom uppehållstjänst, så jag tackade nej till jobbet i Huddinge och började istället i skolan där jag fortfarande idag arbetar. Det kändes dock skönt för självkänslan att ha sökt och fått ett annat jobb!
Jag trivdes från första stund på den nya arbetsplatsen. Visserligen var jag inte kokerska med ansvar för matlagning, jag jobbade som ekonomibiträde med disk, salladsberedning och servering. Jag fick ändå ett annat ansvar efter något år, jag tog på mig att bli arbetsplatsombud för jobbarkompisarna, för det fanns inget och jag tyckte det var viktigt.
Efter ett par år skulle dietkokerskan sluta jobba hos oss och då fick jag förfrågan om att ta över hennes jobb istället – jag hade ju ändå relevant utbildning. Självklart antog jag utmaningen och det var verkligen jättekul att få ansvar igen!
För ungefär ett år sedan ändrades arbetsförhållandena igen då skolan gick över från att ha varit styrt av stadsdelsförvaltningen nu gick över till utbildningsförvaltningen istället. Mitt fackförbund Kommunal bestämde då att de kommunalare som arbetade i skolorna skulle bilda klubbar för att få struktur i det fackliga arbetet. Då behövdes det folk till de nya klubbstyrelserna och jag fick en förfrågan att vara med där. Jag blev både smickrad och hedrad över detta och utan att veta så mycket om såna här saker egentligen tackade jag iallafall ja. Sedan förra året har jag några dagar i veckan jobbat fackligt och lärt mig otroligt mycket, det har varit hur kul som helst, även om det absolut kräver mycket jobb och engagemang och kan vara frustrerande eftersom många förhandlingar handlar om personalneddragningar och annat otyg.
Nu när ungarna har blivit större och klarar sig mer på egen hand har jag börjat odla lite egna intressen, t.ex. har jag börjat träna lite grann.. Det började med att jag hängde med några jobbarkompisar till ett gym. Jag har ju aldrig tränat själv förr, men nu, när jag var 39 år kände jag att det nog skulle gagna kroppen. Vi har ju ett tungt arbete och vi var några som kände att lite friskvård inte skulle skada. Vi tränade efter jobbet en dag i veckan på ett närbeläget gym och kände oss jätteduktiga J Egentligen gjorde kanske inte träningen varken till eller från vad gäller muskler, men det var trevligt att träna och snacka skit en stund efter jobbet tycker jag!
När jag var 41år fick jag upp ögonen för att jag nog var rätt överviktig också. Jag hade inte tänkt så mycket på det för jag kände inte att jag hade några problem eller så, men visst…
En dag stod jag och snackade med en av våra chaufförer som kör mat till några av våra skickningar. Hur det nu var så berättade han om att han och frun hade börjat motionera, så säger han så här: Ja, min fru är, precis som du (syftande på mig alltså) ganska korpulent….Resten av vad han sa hörde jag inte för jag blev stött – vadå jag? Korpulent? Nå, jag sa inget till honom, men tankarna började fara omkring och efter några dagar hade de faktiskt klarnat. Ja, jag var faktiskt fet. Jag tog reda på BMI och det visade på inte bara övervikt, jag hade 25 kilo extra barlast som jag släpade på…som jag inte ens hade tänkt på själv…!
Jag gick med i Aftonbladets viktklubb och började seriöst med träning, promenader och började tänka på vad jag åt. Det gav resultat, på dryga halvåret hade jag gått ner alla extrakilona. Jag fortsatte att vara med ytterligare ett halvår för att inte börja gå upp igen, men sedan har jag ”klarat mig” i stort sett på egen hand. Några kilon har jag gått upp sedan dess, men jag ser noga till att det inte går över styr igen. Jag har nämligen märkt att jag visst inte mådde särskilt bra med dessa kilon extra, eller i alla fall mår jag så mycket bättre nu – både fysiskt och psykiskt. Jag fortsatte med träningen på gymmet långt efter det att mina jobbarkompisar hade tröttnat, tyckte det var skön träning. För det mesta
Tränade jag två gånger i veckan, ibland simmade jag en av gångerna istället.
Numera tränar jag inte alls på gymmet, tycker det är svårt att hinna få in den sortens träning i mitt liv för tillfället, men jag promenerar flera gånger i veckan och tränar i grupp, typ friskis och svettis, för det mesta tre kvällar i veckan och det är jättekul!
Ungarna är, som sagt, rätt stora nu, Fredrik har fyllt 23, Patrik är 21 och Mats 15. Alla bor fortfarande hemma, men de stora har börjat prata om att flytta så småningom. Fredde har fast jobb som elektriker, men Patrik jobbar som timmis på ett lager och har av den anledningen förstås svårt att flytta, annars känns det som om Patrik är den av dem som kommer flytta först. Fredde är lite ”lat”, tycker om att sitta hemma vid datorn och spela, medan Patrik är mer utåtriktad, träffar kompisar och har tjej. Ingen av dem idrottar längre tyvärr, det händer väl att de spelar lite fotboll med kompisarna, men de håller inte på på klubbnivå längre tyvärr. Matte spelar fotboll fortfarande och verkar tycka det är kul och jag vill gärna se att han fortsätter med det åtminstone några år till, det håller ungdomarna borta från en viss sorts bus ändå tror jag.. Mats börjar i nionde klass nu till hösten och när han inte spelar boll håller han på mycket med musik, spelar gitarr, skriver egna låtar, spelar in med en kompis, har haft band och går ju i musikklass som är inriktad mot sång vilket han tycker är jätteroligt.
Ja, det är väl ungefär vad som har hänt mig i livet ännu så länge. Vissa grejer har jag kanske missat att skriva om och en del händelser kan vara lite omkastade i tiden – man glömmer så himla fort..
Om någon av er som har läst detta undrar över något särskilt så får ni gärna fråga!
Postat i: Mina memoarer Permalink Kommentarer [8]
Nu kommer del tre i mina såkallade memoarer
1982 gick jag så ut skolan och började jobba. Jag hade jobbat extra nästan hela vårterminen i köket på ett litet konvalecenthem med plats med ungefär 100 boende och där fick jag fast jobb direkt efter skolan. För det mesta jobbade jag som ekonomibiträde med disk eller servering, men ibland på helgerna även som kokerska om någon kokerska var sjuk Vi jobbade på schema som innebar arbete varannan helg. På helgen skulle man vara fem som jobbade och för att täcka detta så var vi jättemånga anställda – det var ju ”det glada 80-talet” - så i veckorna kunde vi vara dubbelt så många på plats. Det innebar naturligtvis jättemycket dödtid då vi satt i fikarummet, rökte, pratade och spelade kort nästan mer än vi jobbade. Rökte gjorde nästan alla som jobbade där, jag tror det var bara en två, tre stycken som inte gjorde det, stackarna, det måste ha varit pest att sitta i fikarummet.. Jodå, de klagade en del, men vi rökare ignorerade det helt och hållet. Själv var jag förresten storrökare sedan flera år tillbaka, första cigaretten hade jag rökt i sexan och i slutet av sjuan var jag helt fast. Nu, när jag jobbade och tjänade mer pengar rökte jag förstås ännu mer, nära två paket om dagen, och det skulle jag fortsätta med några år till. Jag jobbade i ett år samtidigt som jag bodde hemma. Rolle gjorde lumpen på Gotland under det året och så fort han hade muckat och skaffat fast jobb så flyttade vi hemifrån. Den första juli flyttade vi in i vår första lägenhet, en hyresrätt på Terapivägen i Flemmingsberg. Det var en tvåa på sjunde våningen. Vi skaffade vår första husdjur; fiskar hade vi redan när vi flyttade hemifrån, men nu köpte vi fåglar också, små Agapornispapegojor, Lotta och Jocke hetter de.
Lotta hade vi först och hon blev så tam att man kunde ha henne på axeln utomhus, men sedan när vi skaffade henne en fästman så blev hon lite vildare igen, men när vi var hemma fick de alltid flyga fritt i lägenheten. Lägenheten var jättefin, ljus och mysig, men området var ju inte så kul, vi hade inbrott i bilen vid några tillfällen och vid åtminstone två tillfällen brann det nere i vårt garage. Vi började ganska snart att se om efter något annat, men hyresrätter fanns ju inte att få tag på någon annanstans så det blev till att försöka köpa något., men innan vi gjorde det åkte vi på vår andra gemensamma resa, den här gången utomlands, till Korfu i Grekland. 
Vi åkte dit tillsammans med varsin kompis, jag hade Ingela från mitt jobb med mig och Rolle tog med sig en kille från sitt jobb, Jimmy. Två urmysiga veckor hade vi där, vi hyrde två motorcyklar och såg under de där veckorna bra mycket av ön, jag tror vi körde 60 mil!
Jimmy och våra "motopeder"
Vi var där i början av maj, så det var inte så varmt i vattnet, så det blev inte så många stranddagar att tala om – mera åka kring och titta på dagarna, sedan äta, festa och dansa på kvällarna.
Den första juni, alltså knappt ett år efter att vi flyttat hemifrån, flyttade vi till Filipstadsbacken i Farsta, en tvåa den här gången också, ännu högre upp, på åttonde våningen med en vidunderlig utsikt över stan!
Suddig bild åt motsatta hållet, dvs. mot Skogås
Vi köpte lägenheten för 150 000. Den hösten, närmare bestämt den 8 september kände jag helt plötsligt att nu hade jag nog av rökningen och jag slutade helt tvärt. Säkert klarade jag abstinensen bra av den anledningen att alla på jobbet rökte som borstbindare – det passiva intaget var definitivt stort. Ungefär en månad efter det att jag hade slutat med rökningen fick jag besked om att jag väntade barn.
Jag fortsatte att jobba på konvalecenthemmet ända till det var en månad kvar till förlossningen. Jobbet var tungt och jag fick väldigt mycket vatten i kroppen, gick upp 26 kilo under graviditeten, men jag mådde fantastiskt bra hela tiden och ville egentligen inte sluta jobba sådär tidigt, men jobbarkompisarnas påtryckningar fick mig att söka havadeskapspenning – det ansågs vara svårt för andra att få vid senare tillfällen om inte alla hade sökt det..
Sedan gick jag dessutom över tiden 14 dagar och de där sex veckorna var nog de längsta i mitt liv, jag tyckte det var långtråkigt att bara gå hemma och vänta och inga av våra kompisar var vare sig arbetslösa eller hemma med barn, så jag var hänvisad till att roa mig själv.
Det blev förstås mycket bättre bara Fredrik kom till världen, då har man ju att göra mest hela tiden J Den 13 maj 1985 var det dags. Förlossningen var en långdragen historia, det tog 25 timmar innan det var klart. Jag provade nog alla bedövningsmetoder som fanns, men ingen tog ordentligt, inte ens ryggmärgsbedövningen. Det som var konstigast var att så fort han bara var ute så försvann all smärta på två sekunder – helt otroligt! Fredrik föddes en måndag och jag blev kvar på avdelningen hela veckan, det var vanligt att förstagångsföderskor låg så länge då. På lördagen åkte vi hem i alla fall. Varken Rolle eller jag hade någon som helst erfarenhet av småbarn, men vi lyckades improvisera rätt bra (han lever i högönsklig välmåga) även om första veckorna förstås var omtumlande.
Så småningom fann vi oss tillrätta ändå, amningen gick utmärkt, men när Fredrik var tre månader började vi med smakportioner med potatis och morötter. Mina föräldrar odlade på landet och vi fick av dem – ekologiskt var knappt uppfunnet på den tiden (utom av ”grönavågarna” på sjuttiotalet förstås)men det var precis var det var!
Familjen på tillfälligt besök på Öland hos ett par kompisar. Juni 1985
När Fredrik var ungefär nio månader var Rolle pappaledig sex veckor. Det var strax efter jul och nog den snörikaste vintern i mannaminne, Rolle tog sig nästan inte ut med barnvagnen på hela tiden.
Fredrik 7,5 månad. Julen 1985
För egen del jobbade jag förstås när Rolle var hemma. När Rolle började jobba igen var Fredrik dagbarn hos en bekant till oss som hade en pojke i samma ålder.
Konvalecenthemmet där jag hade jobbat var nedlagt och jag omplacerad till Farsta Sjukhem istället. Det låg nära och var bra av den anledningen, men jag och husmor kom aldrig överens något vidare, så jag sa upp mig rätt snabbt och skaffade nytt jobb hos min gamla husmor som hade börjat jobba på Fruängsgårdens servicehus, men där stannade jag bara några månader; det var dåligt betalt och jag kunde inte få jobba ens 30 timmar i veckan, så det var svårt att få det att gå ihop. Jag ringde till kommunen för att fråga om de hade jobb på något dagis och fick napp nästan direkt, jag fick vara med om att starta ett tvåavdelningsdagis i Högdalen där jag anställdes som kokerska på 30 timmar i veckan. Det var verkligen ett perfekt jobb för mig, jag hade ansvar för både beställning och tillagning av maten för 40 personer och trivdes alldeles utmärkt. Den sommaren och en bit in på hösten hjälptes både Rolles och min mamma åt med att ta hand om Fredrik när jag var på jobbet, sedan fick vi dagisplats i september.
Fredde och farfar (farmor i bakgrunden) Våren 1986
Fredrik trivdes från första stund på sitt dagis och det var aldrig några problem att lämna honom där. Dessutom hade vi ”tur” och klarade oss rätt bra från sjukdomar både han och jag.
Jag hann jobba nästan ett år på förskolan innan jag fick nytt besked om att jag väntade barn igen. Även denna gång mådde jag toppen under graviditeten och jobbade nästan ända fram till ”beräknat datum” Jag fick dock vara hemma i två veckor innan förlossningen kom igång, men denna gång hade jag ju ändå Fredrik att tänka på så det kändes helt okey.
Sent på lördagskvällen, den 28 mars var det dags att åka in i alla fall. Vi hade pratat med Rolles föräldrar och de skulle ha Fredrik hos sig medan vi åkte till BB. När vi skulle åka till Högdalen där de bodde visade det sig att Rolle hade råkat låsa in bilnycklarna i bilen förut under dagen, han hade låst dörren och slagit igen den utan att tänka på att nycklarna satt i tändningslåset..Nu stod vi där med förlossning igång.. Rolle ringde polisen för att kolla om de kunde hjälpa oss komma in i bilen, men det kunde de inte och en låssmed som vi ringde skulle inte kunna komma förrän om ett par timmar så vi fick ringa Rolles pappa, som kom och hämtade oss istället. Sedan körde vi vägen om Högdalen och lämnade Fredrik och därefter skjutsade Åke in oss till Södersjukhuset. Strulet var inte slut där. När det hade gått några timmar visade det sig att barnet mådde dåligt varje gång jag fick en värk, hjärtljuden blev fruktansvärt svaga då, så till sist beslutades det att akutsnitt var enda utvägen. Sagt och gjort, jag rullades in på operation och sövdes – har aldrig varit lyckligare, för eftersom barnet mådde så dåligt hade jag inte fått någon bedövning alls och jag hade hemskt ont, nu fick någon annan ”ta över” Klockan sex på morgonen plockades så Patrik ut. Han hade navelsträngen runt halsen och den var endast 30cm lång, så om vi hade fortsatt med vanlig förlossning så hade han blivit strypt. Hur
Lång förlossningen blev är knöligt att veta, han är ju född samma dygn som man ställer om klockan för sommartid J
Att vara tvåbarnsföräldrar var lätt, båda barna var snälla (sov någorlunda på nätterna) och Fredrik älskade sin lillebror från första stund, han har aldrig någonsin visat på avundsjuka eller varit elak mot Patrik. När jag var barnledig fick Fredrik ändå gå några timmar om dagen på dagis, både för att han trivdes så himla bra och dels för att jag skulle få ägna mig bara åt bebisen några timmar. När de blev lite större hade de väldig glädje av varandra och lekte jättemycket, säkert mycket beroende på att det bara är knappt två år mellan dem åldersmässigt. Så småningom började Patrik på samma dagisavdelning som Fredrik och han trivdes precis lika bra som sin bror.
Jag och barnen bakar pizza. Hösten 1988
Jag fortsatte att jobba deltid på samma förskola där jag jobbade innan Patrik kom till världen, Rolle jobbade som lastbilschaufför på Bilspedition och hade långa dagar, så jag både hämtad och lämnade ungarna på dagis, fast ibland frågade Rolles mamma om inte hon kunde få hämta dem, så jag fick en ledig eftermiddag då jag kunde göra vad jag ville. Barna uppskattade arrangemanget precis lika mycket som både jag och Eivor gjorde, för mig var det förstås skönt att ”få ledigt” och för henne kul att umgås med barn-barna på tu man hand. Mina föräldrar gick i pension och flyttade till Östhammar för att få närmare till landstället, så de träffade vi betydligt mer sällan, det blev mest om någon fyllde år eller när det var någon långhelg som skulle firas tillsammans med dem. Varannan jul firade vi med mina föräldrar och varannan med Rolles, likadant gjorde vi med påskhelgen, men till midsommar åkte vi alltid upp till Rolles föräldrars landställe, där även de flesta av Rolles bröder (han har fyra brorsor) med familjer samlades för att fira.
Patrik 2år, Fredrik 4år, midsommardagen 1989
Den första juli 1989 gifte vi oss. Att vi valde just det datumet berodde på att vi flyttade ihop den första juli några år tidigare, att vi valde det året berodde på att vi hade varit ihop i tio år och tyckte det kunde vara dags. Vi gifte oss i Stora Sköndals Kyrka och hade festen på Enskede Terrassen borta vid Skogskyrkogården. Ungefär 60 gäster - släkten givetvis inkluderad. Fattiga som vi var (småbarnsföräldrar är väl ofta det) så fick vi hjälp av våra föräldrar med kostnaderna, annars hade vi nog förblivit ogifta.
Några år senare gick även Rolles mamma i pension (Åke var redan pensionär) och då flyttade även de från stan, upp till Horndal.
När Fredrik var fem år och Patrik således tre, tyckte vi att vår tvårummare började kännas väl liten. Ungarna hade i flera år haft sovrummet som sitt, Rolle och jag sov i bäddsoffa i vardagsrummet, det var bättre att killarna hade rummet eftersom de hade en del leksaker som behövde förvaras någonstans, men nu kändes det som om vi behövde flytta snart och vi ville ha det gjort innan Fredrik skulle börja skolan så han skulle slippa behöva byta skola om vi flyttade långt.
Det blev ganska långt, den första oktober 1990 flyttade vi till Norrskensbacken i Tullinge och barna behövde byta dagis.
Fika första kvällen på nya stället. 1 oktober 1990
Det var inte så kul förstås, men bättre än att behöva byta skola senare resonerade vi. Förskolan de kom till var mycket större och gården som hörde till var mycket sämre, men å andra sidan flyttade vi ner ”på backen” till ett radhusområde med jättefin gård och det hade vi inte haft förut. I Farsta kunde barna inte gå ut och leka själva, för där vi bodde fanns inte ens någon lekplats och man hade ingen koll på var de var från åttonde våningen, i Tullinge kunde de springa ut och in som de ville. På dagiset fick de börja på samma avdelning, så de hade i alla fall varandra i början, sedan fick de snabbt nya kompisar både där och hemma förstås.
När Fredrik var 5,5 år gick han på kontroll på BVC. Vi hade länge tyckt att Fredrik var liten till växten, bara en meter lång, men det hade alltid slagits bort av läkarna med att jag ju inte är så lång och att Rolle började växa först när han kom i puberteten. Den här gången råkade Patrik vara med på besöket och när doktorn såg att han, som är två år yngre, hade växt om storebror vaknade expertisen äntligen. Vi fick tid för undersökning på Karolinska sjukhuset på andra sidan stan för att utreda kortväxtheten. Rolle och Fredrik låg inne i tre dagar och Fredrik utsattes för diverse undersökningar. Så småningom var han färdigutredd och lagom till sexårsdagen fick han börja med tillväxthormonsprutor, en om dagen skulle han ta. Vi fick gå på kurs för att lära oss ta sprutor, men väl hemma vägrade Fredrik att vi skulle sticka honom, han gjorde det hellre själv och så fick det bli – vi laddade sprutan med rätt mängd, sedan tog han den själv. Han skulle komma att hålla på med det till han blev tretton år och kom in i puberteten, för när man har kommit in i den hjälper det inte att tillsätta extrahormoner.
Den sommaren gjorde familjen en resa upp till norra Norge.
Patrik, Josefin, Fredrik, My och Rolle.1991
Vi hyrde en stuga tillsammans med Ingemar och hans familj i trakten av Narvik. Ingemar och hans tjej hade barn, två tjejer i precis samma ålder som våra killar. My, Fredrik, Josefin, Patrik och vi vuxna hade en härlig vecka, med fiske i ishavet och annat spännande, bara vädret var emot oss, det regnade jättemycket den där veckan. På hösten började Fredrik i första klass.
Postat i: Mina memoarer Permalink Kommentarer [4]
Här kommer andra delen i mina såkallade memoarer
Jag trivdes ganska bra i skolan och hade lätt för mig – om man bortser från räkningen som jag aldrig varit kompis med. I ettan hade jag en bästis, Joanna. Vi lekte jämt, på långrasterna höll vi till i skogen bredvid skolan där vi lekte att vi hade djur som vi tog hand om – vargungar var ju så söta J Även efter skolan lekte vi, oftast gick jag hem till Joanna, vars föräldrar var så olika mina, de var ett finskt konstnärspar och ganska bohemiska, det var målningar och skulpturer i lera överallt i deras lägenhet. När vi gick i tvåan skiljdes föräldrarna och Joanna flyttade in till stan, så småningom tappade vi kontakten.
På hösten, när jag gick i tvåan flyttade också vi, men inte så långt att jag och min bror måste byta skola. Vi flyttade till Mölndalsbacken i Stureby.
Radhuset, som också var en bostadsrätt, var jättefint, mamma och pappa fick nog försaka rätt mycket för att få råd att flytta dit, kostnaden var abnorm i det närmaste, de fick betala 110 000, sedan skulle det betalas hyra dessutom! Mamma berättade flera år senare att deras budget var så snål att om någon av dem ens hade blivit sjuka de första åren så hade det gått åt skogen för dem ekonomiskt..
Jag trivdes i det stora huset
Mitt rum.1975
fick ju eget rum och ett piano(!) men området trivdes jag aldrig i. Det fanns ännu färre att leka med, bara tre andra flickor, två av dem gick i min skola, men vi kom aldrig varandra riktigt nära. En av tjejerna umgicks jag iofs. ganska mycket med, men nära vänner blev vi aldrig. Felet var kanske mitt, hon gillade att tissla och tassla, dela hemlisar och sådant, men efter att hon vid ett tillfälle spred mina till andra så beslöt jag mig för att inte dela mina med någon alls. Det gör jag inte ännu.
Piano spelade jag alltså, gick på lektioner i Kommunala Musikskolan och älskade varje minut av det.
jag vid pianot.1975 eller-76
Jag blev tyvärr aldrig riktigt klok på notläsning – alla prickar, halvfyllda noter, flaggor och streck, jag blev inte klok på hur snabba noterna skulle vara, hur mycket min kära lärare, Nikolai Suursööt, än försökte lära mig. Däremot lärde jag mig en massa låtar utantill som jag gärna spelade upp för ”alla som ville höra” I sexan spelade jag upp för hela skolan vid ett tillfälle, det var femton låtar som jag körde, rakt av. Jag spelade för samma lärare i alla år och det var länge det – slutade först när jag väntade Fredrik, 21 år gammal.
Jag trivdes även med skolan i mellanstadiet, men någon ”bästis” fick jag aldrig efter Joanna. Jag var inte på något sätt utanför, men heller ej med i gemenskapen. Mest höll jag ihop med tre andra tjejer, men efter skolan var jag oftast själv, men jag trivdes ganska bra med det. På landet på helgerna var det annorlunda, då var jag nästan alltid omgiven av vänner. Det var mest brorsan och Ingemar, hans syster Mini som umgänget bestod av. Ibland var Ingemar ute på landet hos sin mormor och morfar utan vare sig föräldrar eller syskon. Ofta hade han med sig någon kompis från ”stan” (Uppsala) då istället. Den som oftast var med var Roffe och ibland var det en kille som hette Uno som följde med. De var bägge två lika gamla som min bror (1961`s årskull måste ha varit stooor) Det jag trivdes mest med var att jag där ute på landet helt kunde vara mig själv och att jag aldrig någonsin blev behandlad som en småtjej, bara som en i gänget.
Som sagt, i veckorna var jag rätt ensam – men trivdes med det. Brorsan och jag ringde ofta till Uppsala i veckorna för att prata med kompisarna och bestämma vad som skulle hända i helgen osv. Det gillades inte av föräldrarna som tyckte våra samtal var lååånga, svamliga och dyra, så vi började brevväxla med – främst Roffe – istället. Breven var helt galna och saknade ofta helt mening, det var liksom sporten i det hela (de var lika svamliga som samtalen) Ett tag hade vi olika teman, skriva längsta brevet (längs med toapapper) eller göra minsta kuvertet, en gång gjorde vi ett så litet att inte ens frimärket och adressen fick plats, så vi fick fästa en annan, större lapp i kuvertet..(det kom fram)
Somrarna spenderades inte bara ute på landet även om det var där vi var den mesta tiden, mamma var ju lärare och ledig hela sommarlovet. Vad vi gjorde där hela loven kommer jag knappt ihåg, men från sommaren när jag skulle fylla 12 var jag själv moppe-buren, så vi kunde åka till Rastsjön när vi ville. Brorsan hade fått en gammal vespa för något år sedan och nu, när han var 14 fick han en ny och jag kunde ta den gamla. Sommaren innan hade jag provat att köra första gången, men då ramlade jag och gjorde illa armen när jag skulle stanna moppen. Det gjorde ont i flera veckor sedan, men det vågade jag inte tala om hemma, då hade de kunnat förbjuda mig att prova igen ju.
Några somrar fick vi följa med pappa upp till norrland. Han skulle på anställningsintervjuturné i Marabous regi. Vi som familj fick följa med upp till bland annat Kiruna och bo på hotell, pappa intervjuade folk som eventuellt skulle flytta till Stockholm för jobb några timmar på dagen, sedan ”turistade” vi resten av tiden. Några somrar åkte vi på vanlig bil och campingsemester också
Vi övernattade i en kåta i Karesuando
resorna gick alltid norr ut och ibland även in i Norge och Finland. Vi besökte Nordkap, Treriksröset
Treriksröset
tittade på midnattssolen, kastade snöboll på någon liten glaciär, campade vid ishavet och gick igenom en massa strapatser, ibland övernattade vi i bilen i någon färjekö. Det tyckte brorsan och jag var bra, för då fick man alltid en chokladkaka till frukost J
Sommaren efter, den mellan sexan och sjuan, gjorde jag min första riktiga utlandsresa och flygtur. Mamma och pappa hade gnetat ihop pengar så jag och Nisse kunde få åka på språkresa till England. Vi åkte ungefär samtidigt, men till olika städer. Brorsan åkte med en kompis, men jag var modigare än så (och hade väl ingen att åka med) så jag åkte ensam, dessutom som ensam svensk till familjen, för jag ville ju lära mig språket när jag ändå var där. Jag bodde i en stad som heter Ramsgate i en familj som samtidigt som mig också tog hand om två franska pojkar och en tysk flicka. Hon och jag fick dela rum och det gick bra. Tyvärr var hon klåfingrig och snodde min kamera innan hon åkte hem – jättemånga bilder gick alltså till spillo, men en filmrulle fick jag med mig hem i alla fall. Kameran såg jag aldrig mer. Tiden jag spenderade där var kul på alla sätt och vis, jag fick rätt snabbt kompisar i min språkresegrupp, men – som överallt annars – var jag yngst, de andra var några år äldre än jag. På dagarna var det inga problem med det, jag var ju van att umgås med äldre kompisar, men på kvällarna ville de gå på disco och det ville inte jag. Därför spenderade jag rätt mycket tid med den engelska familjen och det var väl inte heller så fel – jag lärde mig mycket engelska i alla fall J
Året därpå åkte vi också på språkresa, men då åkte både jag och Nisse till Eastbourne. Med på resan var även Ingemar, han och Nisse bodde i samma familj och jag i en egen även detta år. Dagarna spenderade jag med dem, men även detta år var jag ensam på kvällarna – Nisse och Ingemar var ute rätt mycket och festade, men, även om jag hade velat så hade jag aldrig tagit mig in på någon pub, jag var alldeles för liten och såg barnslig ut, så 18-årsgränsen hade varit svår att forcera, det var inte ens någon idé att försöka. Jag kände mig faktiskt rätt utanför denna sommar av den anledningen, hemma var åldern aldrig något problem när jag ville umgås med kompisarna.
Jag fortsatte att trivas ganska bra i skolan även i högstadiet, även om jag inte hade någon speciell ”bästis” då heller, jag umgicks i utkanten av en massa olika gäng, men kände mig inte riktigt hemma i något. På fritiden var jag ofta ensam nu också, annars hängde jag med brorsan och hans kompisar, vilket de sällan hade något emot. Ibland var vi hemma hos oss och ibland hos någon annan, det var väldigt sällan jag stack till fritidsgården, kände ingen gemenskap med folket där heller, men något, typ, disco var jag väl på.
På helgerna var det annorlunda, om vi var ute på landet hände det ofa att vi hade pappa till att skjutsa oss till Gimo-folkan (folkets hus) där de varannan vecka hade dans. I stora salen var det live dansbandsmusik och nere i källaren var det disco. Man kunde gå som man ville mellan dansgolven och det gjorde vi – och kul hade vi, det var mycket festande, dansande – och hånglande ;-)
Andra helger ville vi inte till landet och det hände ofta att mamma och pappa släppte av oss i Uppsala (Sunnersta) där Ingemar och Roffe bodde.
Inte världens bästa bild på Ingemar..1975 eller-76
Vi sov alltid hos Ingemars familj, ibland övernattade ett helt hyde av folk där, då sov vi nere i ”pingis-rummet”. En del helger stannade vi även kvar hemma i stan. Då tog Ingemar och Roffe tåget till Stockholm och bodde hos oss istället.
Roffe. Mycket snällare än han ser ut här 
1976
Vi var inte guds bästa barn, vi festade rätt rejält, fast alla höll ihop och såg till att alla kom hem som de skulle. Det var bara en gång som det blev lite ”fel”..
Vi var hemma i stan. Ingemar och Roffe hade kommit från Uppsala, någon kompis till var nog hemma hos oss för övernattning. Mina föräldrar var hemma, men ”höll sig på övervåningen” och vi satt nere i gillestugan. Där satt vi halva natten och spelade kort. Fram på småtimmarna fick vi för oss att gå ut på promenad. Vi gick bort till Högdalen (2,5 kilometer) och sedan tyckte jag att det kunde vara dags att gå hemåt igen, men de andra tyckte att vi skulle gå en omväg, över Högdalstoppen. Den omvägen skulle bli drygt två kilometer extra, men jag var trött och ville hem, därför skiljdes våra vägar. Jag var ju bara 13, 14 år sådär och förstod att inte gå mörka bakgator, även om de hade varit närmare, så jag följde bilgatan. Då stannade det en bil och de frågade vart jag skulle, ensam, mitt i natten.? Det visade sig vara en civilpolisbil och de tyckte definitivt inte att lilla jag skulle vara ute och gå (jag kan fatta vad de menar nu i efterskott) Så, jag fick skjuts hem av polisen den natten. Som tur var så var de snälla nog att inte väcka mina föräldrar som intet ont anade, det räckte med att jag kunde legitimera mig och att jag hade talat sanning om vem jag var J. Det kändes ju lite fräckt att berätta för grabbarna sedan, att jag hade fått skjuts hem av polisen…!
Så fort Ingemar hade fyllt 18år skaffade han körkort och bil. Det var kul, för då kunde vi ju ta oss längre bort när vi ville ut på ”galej” Ingemar tyckte det var kul att köra, så det gjorde honom inget att vara nykter när vi andra ”ölade” Ofta, på sommartid åkte vi till olika folkparker i Uppland, där var det alltid drag och bra musik. Dansbandmusiken var väl inte mycket för oss, men att se t.ex. Jerry Williams var alltid kul, sedan gick man förstås upp till dansbanan också.
Sommaren mellan åttan och nian hyrde jag, Mini, Agnetha (den andra syrran) och en tjej till en stuga en vecka precis utanför Forsmark.
Mini i en lånad båt vid Forsmark.1978
Vi badade och slappade på dagarna och på helgen kom brorsorna, min dåvarande kille Henke och några kompisar dit på fest. Det var ju förstås kul – men jag undrar hur våra föräldrar egentligen vågade släppa oss på det sättet..? Det var helt klart andra tider då..*hrm*
När jag gick i nian, på vårterminen, träffade jag Rolle. Jag hade råkat höra några klasskompisar stå och diskutera en fest som skulle vara på kvällen och jag – som aldrig blev bjuden på några – sa i förbigående: är det fest? Bra, jag kommer, hehe! Lena, som hade snackat om festen såg glad ut och sa genast att det skulle vara kul om jag gjorde det och efter lite övertalning så sa jag väl ja då.
Det var mest folk som jag inte kände där på festen, de flesta var något år äldre än jag. Jag kände dock igen flera som hade gått ur nian året innan på samma skola som jag gick. Jag satt väl mest och snackade med Lena som hade bjudit dit mig, men rätt var det var klev en kille in i rummet och frågade om någon ville smaka hans dricka?! Det var Rolle och jag svarade att om han bjöd på drickat, så kunde det väl knappast vara gott? Vi kom i samspråk och fastnade så att säga för varandra J På lördagsmorgonen åkte jag med föräldrarna till landet, men på söndagskvällen när vi kom hem ringde e av Rolles kompisar för att kolla om inte han, jag, Rolle och Lena (som killen var intresserad av) kunde träffas dagen därpå. Och det hade jag inget emot. Rolle och fortsatte att hänga ihop (som bekant) och även han blev kompis med Uppsala-gänget.
Jag blev också väldigt väl emottagen av Rolles familj och många lite längre helger och lov följde jag med dem upp till deras landställe i Horndal.
Rolle och hunden Dino.1980
Så småningom började jag i gymnasiet. Jag hade valt och kommit in på samhällsvetenskaplig linje i Bandhagens gymnasium, Rolle gick i samma skola, fast på ekomomisk linje, så vi träffades en del även på rasterna. Om det var av den anledningen eller något annat vet jag inte, men jag kom aldrig riktigt in i klassgemenskapen. Två personer i klassen umgicks jag med flitigt, en kille och en tjej, resten av klasskompisarna var inte särskilt roliga att umgås med, jag tyckte de var snorkiga och otrevliga p många sätt och vis, så jag var glad att ha så lite som möjligt med dem att göra. Tyvärr hoppade båda mina bra kompisar av gymnasiet efter en termin – de trivdes inte heller i klassen – och jag pallade inte att gå kvar då. Vårterminen skolkade jag mig igenom, i väntan på att få byta program till hösten.
Till hösten började jag på nytt, i S:t Görans gymnasium inne i stan, på livsmedelsteknisk linje. Klassen var mycket mindre, linjen var yrkesinriktad, alla var trevliga och jag trivdes med skolan igen!
På sommaren där efter åkte Rolle och jag på vår första semesterresa ihop. Han hade tagit körkort och vi fick låna hans ena brors bil, sedan tog vi en tur till Gotland! En vecka var vi borta, vi försökte campa, men det var dåligt väder, vi bodde en natt hos Ingemar, som hade flyttat dit och jobbade på Gotland några år. Någon natt hyrde vi campingstuga också.
jag på Bungemuseét.1981
Vi kollade in allt från Fårö till Hoburgsgubben innan vi tog bilfärjan över till Öland och åkte hemåt.
I tvåan i skolan valde jag inriktning mot storhushåll och fick en del nya klasskamrater. Jag trivdes fortsatt i skolan, men det knakade ett tag mellan Rolle och mig. Jag var lite osäker på om jag ville hänga ihop med samma kille ”hela livet” och ville röra på mig lite och var dessutom en aning uppvaktad av en kille i klassen, så jag gjorde slut med Rolle.
Han gav inte upp så lätt dock; han var ju bra kompis även med min bror och ”höll sig i närheten” så att säga..Nå, jag märkte efter, typ, tre veckor att gräset inte var grönare på andra sidan stängslet – och den där killen inget att hänga i julgranen för han flirtade med andra tjejer så fort han fick chansen..och då fanns Rolle där igen, som tur var J
Postat i: Mina memoarer Permalink Kommentarer [2]
Här kommer då del ett i mina - såkallade - memoarer.
Den 19 juli 1963 föddes jag. Min bror var 2,5 år och min mamma skulle snart fylla 32år och pappa 31, bägge fyller lustigt nog den 1 augusti. Redan när jag kom hem från BB (Sabbatsberg) fick jag smeknamnet som sedan flitigt har används av alla – både släkt, chefer, lärare och vänner – Snurran. Det var brorsan som inte kunde uttala ordet ”syrran” rätt, han var ju inte så gammal..
Jag, 1969
Jag och Nisse, 1968 eller -69
Vi bodde i en bostadsrättlägenhet på Harpsundsvägen i Högdalen på den tiden
Gården där vi bodde. Tjejen var en kompis till brorsan och hette Marie har jag för mig. Bakom henne ligger lekiset där jag och min bror gick.
Det var egentligen två lägenheter som var sammanlänkade, en etta bestående av en stor hall, toalett och ett stort rum, men inget kök eller kokvrå. Den andra delen av lägenheten var en tvåa med stor hall, klädkammare, sovrum, vardagsrum, badrum, stor matplats och ett ganska litet kök. Min mormor bodde ofta hos oss för att hjälpa mamma och pappa med hem och barnpassning. Hon hade en lägenhet i gamla stan, men jag minns inte att hon övernattade där särskilt ofta, men vi var där emellanåt och vattnade blommor och så. Mormor och min storebror sov i det stora rummet i ettan, jag sov i den lägenhetens hall. Mamma och pappa hade stora sovrummet i tvåan.
Alla vuxna i familjen jobbade och jag och min bror gick på lekis innan vi började skolan. Mamma jobbade som hemkunskapslärare, pappa var arbetsledare på Marabou, viket innebar arbete i tvåskift – varannan vecka jobbade han på förmiddagen 6-14.30 och varannan vecka på eftermiddagen 14.30-23.00.
Mamma och pappa, 1968
Mormor hade en butik, en mjölkaffär som låg på Stortorget i gamla stan och jobbade tider som passade in för att täcka upp när inte våra föräldrar var hemma – vilket pussel!
Mormor, 1969
Jag tror att mina föräldrar var väldigt tacksamma att mormor fanns där för att hjälpa, men jag har förstått i efterhand att mamma ibland kände sig lite utanför, hennes mamma blev mamma även till oss liksom.. Dessutom var det mormor som hade mest tid för oss och läste sagor, hon bakade och lagade ofta middagen – utom de veckor när pappa var hemma på kvällen för då var det oftast han som stod för middagslagning – han var ju hemma tidigast och därför var det naturligt att han började med maten. Det var för övrigt alltid pappa som handlade som jag minns det, det var ju han som hade bilen..
Där vi bodde fanns det ganska mycket barn, men otroligt nog ingen som var lika gammal som jag. De två jag lekte mest med var två killar (det fanns inte en tjej som ens var i närheten av min ålder på vår gård) den ena var ett år yngre än jag och hette Lars-Göran, den andra killen var ytterligare ett år yngre men jag minns faktiskt inte vad han hette..? Annars lekte jag mest med brorsan och försökte få vara med han och hans kompisar. Ofta var kompisarna ovilliga till att ha en liten tjej släpandes efter, så det var väl inte så ofta man fick vara med där. Ofta lekte alla barn på gården tillsammans, t.ex. ”vem är rädd för svarte man” eller ”indianer och cowboys” Den senare leken var roligast och mest spännande, då var vi uppe i en närbelägen skog som allmänt kallades ”fullis-skogen”, då kan ni ju gissa vad för folk man kunde träffa på där. Jag minns aldrig att jag var rädd för fullgubbarna, de var rätt oförargliga.
Jag lekte ofta ensam också, satt hemma och pysslade med småprylar. Jag lekte inte särskilt ofta med dockor, det enda jag minns är en lek där jag och min (leksaks)hund räddade en kidnappad tjej(docka), jag själv var förstås hjälten J
Nästan varje helg åkte vi ut till landet. Dit är det ungefär 12 mil, det ligger 3-4 mil nordost om Uppsala och har tillhört mammas sida av släkten sedan slutet på 1800-talet. När vi var små fanns det två hus på tomten, gamla stugan och nya stugan.
Nya stugan byggde pappa samma sommar som jag föddes, för då började det bli väl trångt att bo i den gamla som bara bestod av farstu, kök och en pytteliten kammare. Det nya huset fick ett stort vardagsrum, kök och två små sovrum och var byggd exakt efter måtten på en gammal ladugård som stod där innan, huset är alltså 12 meter långt J
Jag kan faktiskt inte minnas riktigt hur jag och brorsan sysselsatte oss där ute varje helg, det fanns inte särskilt mycket att göra egentligen, men vi hittade väl på egna lekar. Landstället ligger mitt i bondebygd och bönderna runt i kring hade vuxna barn. På vårarna gick ofta mamma, pappa, brorsan och jag bort till en stor bäck som rann fram ur skogen. Där kunde vi hålla på att påta och ”hjälpa” bäcken, befria den från stopp och is. Leken höll på i flera timmar och jag tror mamma och pappa hade minst lika roligt som jag och brorsan.
En kul sak jag minns att jag och min bror ofta gjorde när vi hade fått första bandspelaren i början på sjuttiotalet var att vi gjorde egna ”radioteatrar” Vi brukade lyssna på sommarlovsföljetongen i radion och blev inspirerade att hitta på egna storys. Till historien spelade vi in olika ljud för att få det hela mer verkligt, om det skulle vara båtljud startade vi motorgräsklipparen och spelade in den t.ex. Vi hade jättekul i alla fall!
När det var fint väder försökte vi tjata oss till att få åka och bada. Det var inget vi kunde företa oss själva, för närmaste sjö, Rastsjön, ligger på betryggande avstånd, 6 kilometer bort. Mina föräldrar har väl aldrig älskat att ligga på stranden, men rätt ofta fick vi vår vilja igenom. Om vi åkte till Rastsjön så stannade vi väl ett par timmar, men ibland åkte vi på heldagsutflykt ända till Öregrund, dit är det nog ungefär 4-5 mil. Det var för övrigt i Öregrund jag lärde mig simma. Jag var fem år och brorsan och jag hade bestämt att vi skulle ha simtävling – ingen av oss kunde simma – men bara för att kunna vinna över bror min så lärde jag mig på några timmar, gissa om han var sur?
När jag var ungefär 7 år kom det ett ”sommar-barn” som bodde hos ”Tant Lisa” där vi brukade gå och köpa mjölk. Han hette Peter och var lika gammal som min bror.
Jag har för mig att han på något vis var släkt med Tant Lisa, som inte hade några egna barn. Vi hade mycket skoj ihop och att han bodde på en bondgård gjorde ju att även vi fick möjlighet att vara där lite mer, minns att vi var med och hämtade hö ute på åkrarna och att vi hjälpte till med att ta hem korna på kvällen t.ex. Peter bodde hos Tant Lisa flera somrar och några av lång-loven, till vardags bodde han i Kungsängen utanför Stockholm.
Här måste jag lägga in en kort parentes om Tant Lisa innan jag fortsätter historien. Hon var alltså både ogift och barnlös, viket inte hörde till vanligheterna sådär ute på landsbygden – särskilt inte bland bönder gissar jag. Till sin hjälp hade hon en ”dräng” som bodde hemma hos henne. Hon ville aldrig tillstå att han var mer än så, men jag undrar jag ;-) Han hette Kalle och hade en tvillingbror som hette Knut. Knutte var hemma hos Kalle och Lisa i stor sett varje dag och hjälpte till med gården han också, men han bodde i ett eget torp en bra bit där ifrån. Varje morgon kom han farande på sin gamla moped bort till Kalle och Lisa, sedan åkte han hem ett par timmar senare. När kvällen kom åkte han dit igen och åt middag, sedan for han hem för kvällen. Kalle var ”ofärdig” som man sa. Han hade sågat sig i benet vid något tillfälle och hade protes från strax under knäet och gick därför med käpp.
Peter och Nisse skjuter med sina trägevär, 1970
Peter och min brorsa, Nisse, ville förstås inte ha mig med jämt, ibland var de rent elaka faktiskt, så en dag när jag ”hade fått nog” av att vara ensam så tog jag mod till mig och gick bort till en gård som ligger drygt två kilometer från vårt landställe. Jag hade hört av Tant Lisa att det ibland fanns några flickor i min ålder där som jag kanske kunde leka med. Jag tycker det var rätt modigt att gå ensam dit, för jag var bara 8år..
Just den där dagen som jag kom dit var det inga flickor där, men Tant Märta var snäll och bjöd mig på lite saft och kakor medan hon berättade att hennes barn-barn ofta var och hälsade på. Hon hade fyra stycken, två pojkar och två flickor. Flickorna var nästan i samma ålder som jag, en var ett år äldre, en ett år yngre. Pojkarna var det mer ”spridning på, den ena var fyra år äldre än jag och den andra lika mycket yngre
Några dagar senare gick jag dit igen i förhoppningen att någon av tjejerna skulle vara där, men det enda av barn-barna som var på landet den helgen var den äldre pojken, Ingemar, 12år. Jag tyckte att han var jättestor och höll på med väldigt spännande saker för han satt och mekade med en moppe! Jag hade inga som helst förhoppningar på att han överhuvudtaget skulle se eller tilltala mig – men det gjorde han och han var hur snäll som helst!
När jag berättade för Nisse och Peter om Ingemar när jag kom hem blev de väldigt avundsjuka - JAG hade en ny kompis, en kille som var äldre än de och dessutom hade MOPPE. Nästa dag fick jag lov att ta med dem till Vintertorp där Ingemar´s mormor och morfar bodde. Ingemar tyckte nog att det var kul med några nya killar att lära känna, men JAG FICK VARA MED!
Ingemars syrror lärde jag känna så småningom, särskilt Marini, eller Mini som hon kallades, hon som var ett år yngre än jag. Men det är framförallt Ingemar som jag har umgåtts med genom åren – trots åldersskillnaden, vi träffas till och från ännu idag.
Postat i: Mina memoarer Permalink Kommentarer [6]