Från vilken film kommer följande citat?

"Truman, where are we going?"
"I don't really know. I guess I'm being spontaneous. Somebody help me! I'm being spontaneous!"

Ledtråd: En man vars liv utgör definitionen av reality-tv får spader på sin kontrollerade tillvaro.

Än är det lång tid kvar tills den nordiske åskguden återvänder till bioduken i Thor: The Dark World (2013) - vi i Sverige får vänta på en Halloweenrelease i oktober! För att göra väntan lite lättare bjuder jag på trailern som nyligen har släppts - och på en optimistisk förhoppning om att Anthony Hopkins glöd inte försvann med Odins saknade öga.

En av William Shakespeares mest förbisedda pjäser får liv i Trevor Nunns filmatisering av Twelfth Night or What You Will som uppfördes första gången 1601. Narren Feste (Ben Kingsley i en ljuvligt nyanserad roll), som är snar till upptåg men har en hel del bakom pannbenet, bjuder i scenen nedan sina vänner sir Toby, sir Andrew och Maria på en stilla ballad om livets flyktighet. Detta så skojfriska sällskap försjunker i okaraktäristisk andakt inför de melankoliska tonerna - men tack vare sir Toby varar denna oroväckande stämning inte länge.

För fyra år sedan ägnade jag två timmar åt att göra en Penélope Cruz-banderoll (som jag, visade det sig, stavade fel på), och förra året hejade jag intensivt på Midnight in Paris och sörjde att Melancholia och The Skin I Live In inte fått mer uppmärksamhet hos AMPAS. I år är jag visserligen inte lika engagerad, men jag har ändå några favoriter. Jag håller på att fylla i dem just nu och de som vill kan också göra det här.

Lincoln är kanske en av USA:s främsta presidenter - men inte årets bästa film!

Filmer om banbrytande historiska händelseförlopp har alla chanser i världen att fånga mitt intresse, och Lincoln (2013), Steven Spielbergs skildring av Abraham Lincolns krigsförklaring mot slaveriet i inbördeskrigets Amerika var inget undantag. Med Daniel Day-Lewis i titelrollen och regissörens empatiska öga för detaljer är Lincoln värd en titt - men det är också uppenbart att en svensk publik omöjligt kan relatera lika mycket till det här historiska hjältedådet som en amerikansk publik kan. Svenska generationer har inte växt upp med berättelsen om den här presidentens kamp mot förtryck, och med det sagt kan jag bara föreställa mig hur många subtila detaljer och referenser som totalt går mig förbi. Mellan de pratsamma partierna utan mycket substans är filmen smått påfrestande - men i Steven Spielbergs händer kan även jag, vars samlade vetskap om den här historien är ynkligt skral, beröras av en mängd kraftfulla scener. Denna amerikanska film tar avstamp i amerikansk historia och är skräddarsydd för en amerikansk publik, men kärnan i historien är allmänmänsklig och glimrar till i vilken filmälskares hjärta som helst.

FFF

Oscarnomineringarna offentliggjordes idag, men inte till några större jubel för min egen del. AMPAS verkar, förutsägbart nog, helt enkelt ha nominerat de filmer som omtalats mest under årets lopp - förutom, förstås, skräck- och superhjältefilmerna. Något som däremot gläder mig är Michael Hanekes rosade Amour, som nominerats till bland annat bästa film - ovanligt, men desto mer glädjande, för en utländsk film. En av mina personliga favoriter i samtliga kategorier är den smarta, mycket charmiga Silver Linings Playbook, som bland annat kammat hem nomineringar i samtliga skådespelarkategorier.

Den 23 februari livebloggar jag traditionsenligt galan. Hoppas ni gör mig sällskap!

- Blanche Dubois

På början av 1500-talet är äktenskapet mellan kung Henrik av England (Eric Bana) och Katarina av Aragonien (Ana Torrent) på väg mot sitt slut. Katarina har inte gett kungen en son, och den mäktiga familjen Boleyn tar tillfället i akt att erbjuda Henrik dottern Mary (Scarlett Johansson) som älskarinna. Men Marys äldre syster Anne (Natalie Portman) är inställd på att ta systerns plats i Henriks säng och Katarinas plats bredvid Henrik på tronen - ett dubbelspel som tvingar henne att vända sig mot sin syster, sin familj och grundpelarna för den engelska monarkin.

Du bör veta, oavsett om du överväger att se The Other Boleyn Girl (2008) eller inte, att det här historiska dramat utan tvekan tummar på sanningen om Henrik VIII:s och Anne Boleyns äktenskap och vad som till slut var deras undergång, men det är inte särskilt förvånande. Det som är problemet är egentligen inte att historien komprimeras, utan att

Men om vi bortser från den något trevande inledningen, och de stötiga scenskiftena som gör mig som tittare smått bortkommen i historien, är The Other Boleyn Girl ett vinnande historiskt drama med flera starka punkter. Skådespelarna är i regel bra, först och främst Natalie Portman, och jag uppskattar Kristin Scott Thomas i en biroll som Elizabeth Boleyn. Eric Bana känns dock som ett underligt val i rollen som Henrik, och jag vet inte riktigt varför - kanske helt enkelt för att hans utseende har en modern prägel som skär sig i de dignande historiska miljöerna. Vyerna är hisnande, och spänningen trappas bara upp allteftersom historien fortskrider. Den sviktande relationen mellan Anne och Mary utgör förmodligen den punkt där filmen avviker från det verkliga händelseförloppet allra mest, men detta är också det element i historien som jag finner mest fascinerande.

Filmen som helhet präglas också av den här relationen och hur den sakta rasar samman, och därför är det något beklagansvärt att se hur pass mycket den tar skada av det något slarviga manuset. De politiska intrigerna som ramar in The Other Boleyn Girl är ständigt närvarande i bakgrunden, och som en följd jongleras de många olika karaktärerna och de beräknande motiven nästan oavbrutet. Intrigen i sig är enkel att förstå sig på - det som däremot gör mig förvirrad är hur karaktärerna tycks vända kappan efter vinden, och hur motivationer skiftar från en scen till en annan. Historien hade förmodligen gynnats av att inkludera färre karaktärer och skildra dem med en mer konsekvent ton.

Men även med allt detta i åtanke är detta historiska drama som klippt och skuret för Filmografen, även med de väl spejsade historiska friheter som Peter Morgans manus tar sig. Jag njuter av varje konspiratorisk minut i en film som i grund och botten handlar mindre om rojalistiska intriger, och mer om hur en relation som en gång i tiden var obrytbar faller samman i samma takt som verkligheten tränger sig på.

"These gifts, this favour will go as swiftly as it came. These rooms belonged to the Duke of Buckingham, the king's closest friend. His head now rots on a pike."

FFF

Ur filmarkivet ...

... Shelley Winters, som föddes med namnet Shirley Schrift, och inledde sin Hollywoodkarriär jämsides Marilyn Monroe som hon delade lägenhet med. Winters bättrade på sitt skamfilade rykte i filmbranschen när hon spelade en av av sin karriärs främsta roller som Alice Tripp i A Place in the Sun (1951). Längre fram i sin karriär övergick Winters i allt högre grad till att spela biroller, bland annat i Lolita (1962), men var fortsatt populär.

Shelley Winters i A Place in the Sun (1951)

Då jag nyligen ögnade igenom Night of the Living Deads (1968) diskussionsforum på IMDb fann jag mig indragen i en något märklig diskussion om en av karaktärerna i filmen - den handlingskraftige Ben, spelad av Duane Jones, som envetet försvarar huset han och några andra överlevande har tagit sin tillflykt till mot de levande döda. Det tycks råda delade meningar om vilken nytta denne man egentligen gjorde i huset och i vilken mån han var någon särskilt sympatisk karaktär - kort sagt om han var en hjälte eller inte. Efter att ha följt den heta diskussionen och häpnat allt mer över vilken irrationell ton debatten antog tvingades jag fundera närmare på frågan på egen hand.

Duane Jones i Night of the Living Dead (1968)

För att besvara frågan huruvida denna specifika karaktär var en hjälte eller inte måste vi börja med att fråga oss hur vi definierar en hjälte - vad vi menar med ordet.  "Hjältar" har skildrats i filmer genom alla tider, på mycket varierande meriter, men för att bena ut begreppet så okomplicerat som möjligt ställer jag här upp en rad kriterier som en karaktär med denna funktion i regel uppfyller.

1. Goda avsikter. Detta är kanske den mest grundläggande egenskapen för karaktären ifråga - en rättfärdig motvikt mot den eventuella skurken eller den katastrof som i varierande grad står för dörren.
   
2. Handlingskraftighet. Det är nödvändigt för karaktären att inte bara mena väl, utan också att ha viljan att ta saker och ting i sina egna händer och inte hjälplöst invänta sin dom.

Som jag ser det är dessa båda punkter de allra mest ovillkorliga - oavsett om hjälten ifråga prövar sina krafter i en actionfilm eller ett äventyrsfilm, ett drama eller en chick-flick är dessa egenskaper avgörande. Ger vi oss sedan in i de olika filmgenrerna upptäcker vi snart att hjältarna är utformade på mycket olika sätt. Enligt min erfarenhet är protagonister i actionfilmer i grund och botten rättfärdiga, men inte nödvändigtvis särskilt sympatiska. I filmer som dessa är det betydligt viktigare att utrusta den, oftast manlige, hjälten med snabb käft och attityd - han kan inte sällan vara butter och otrevlig, kanske till och med sexistisk och överlägsen den vackra damen i nöd. Denna trend kan lätt återfinnas även i tvättäkta äventyrsfilmer.

Harrison Ford i Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

Detta ska dock inte betraktas som en absolut regel - actionfilmer kan framgångsrikt förvandla stereotypa karaktärer till påfallande komplexa människor där det inte längre är så självklart att betrakta dem som enbart goda eller onda. Ett talande exempel är i min mening The Rock (1996), där general Francis X. Hummel, i ett sista desperat försök att skipa rättvisa för fallna soldater och dessas anhöriga, utpressar San Fransisco på 100 miljoner dollar som han planerar dela ut till soldaternas familjer.

Hjältar i draman får dock som regel underkasta sig en seriösare ton, och hjältedåden antar en annan form. Det rör sig ofta mindre om fysiska, konkreta hjältedåd, och mer om symboliska, men inte desto mindre betydelsefulla, handlingar för att rentvå en oskyldig människa från ett brott, ställa en korrupt makt till svars för oförrätter eller till och med att komma till känslomässig undsättning till en medmänniska. Erin Brokovich i filmen med samma titel förde ett helt samhälles talan då ett företag i Kalifornien drogs inför rätta för att ha förorenat stadens vattentillförsel. Detta hjältedåd för mig till ytterligare ett viktigt kriterium i frågan, då hjältar i draman i regel kräver större expertis, sakkunskap eller barmhärtighet gentemot sina medmänniskor. Det räcker inte längre med att undanröja ett direkt hot - större tyngdpunkt läggs på karaktärens sympatiska framställning och dennas djupa livsinsikt.

Julia Roberts i Erin Brockovich (2000)

Precis som i action- och äventyrsfilmer är det dock viktigt att inse att långtifrån alla hjältemodiga karaktärer i draman beskrivs på samma vis - i detta fall som kloka, osjälviska och storsinta människor. Scarlett O'Hara i Gone with the Wind (1939) är inte mycket mer än ett barn när hon tvingas ta ansvar för väninnan Melanie och hennes nyfödde son och föra dem i säkerhet ut på landet. När föräldrarna sedan avlider tar hon, i brist på någon annan auktoritet, ansvaret för systrarna, tjänstefolket och familjehemmet och styr det med järnhand. Samtidigt träder den bortskämda unga flickan fram i möten med den retsamme Rhett Butler och kärleken Ashley, och avslöjar en impulsiv och något oförståndig natur som krigets fasor inte har odlat bort.

För att avslutningsvis återknyta till den ursprungliga frågan - huruvida Ben i Night of the Living Dead är en hjälte eller inte - är det dags att samla tankarna. Goda avsikter kan vi snabbt bocka av - karaktären har samtliga i husets bästa för ögonen. Han vill uppriktigt att de som grupp ska överleva, trots upprepade sammanstötningar med en av männen vars både själviska och destruktiva inställning utgör en dramatisk stötesten. Jag anser även att Ben uppfyller vårt andra kriterium, nämligen handlingskraftighet. Han tar snabbt mycket stort ansvar för allas säkerhet, inte minst den unga Barbara som han först fann i huset. Karaktären brädar kvickt för dörrar och fönster, beväpnar sig och instruerar Barbara att hålla sig nära intill honom. Kort sagt fattar karaktären de bästa beslut han kan i en minst sagt hektisk situation, och han fattar besluten på en rättfärdig grund, för samtligas bästa. Det faktum att situationen går överstyr och vi kan dra slutsatsen att samtliga i huset till slut dör är som jag ser det inte denne mans skuld. Att det hela slutar som det gör beror, snarare än på Bens dårskap, på det faktum att han helt enkelt inte vet hur man bäst bekämpar zombies - och detta har jag svårt att se hur någon av oss kan klandra honom för. Så visst var Ben en hjälte - en hjälte som gick ett tragiskt öde till mötes.

Några tänkvärda filmhjältar i olika genrer presenteras nedan.

• Atticus Finch - To Kill a Mockingbird (1962)
• Damien Karras - The Exorcist (1973)
  
• John McClane - Die Hard (1988) 
• Gareth Peirce - In the Name of the Father (1993)
  
• Jack Dawson - Titanic (1997)
• Josey Aimes - North Country (2005)
• Cherry Darling - Planet Terror (2007)
  

De tre gamla kompisarna Nick (Jason Bateman), Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis) har länge blivit behandlade som smuts av sina respektive chefer (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Colin Farrell). Men måttet är rågat först när Nicks chef antyder att en befordran väntar på honom och sedan tar jobbet själv, Dales chef utpressar honom till att ligga med henne, och Kurts chef hotar att driva företaget i marken och försvinna med förtjänsten. Efter mycket om och men bestämmer de sig för att mörda cheferna - ett initiativ som leder till äktenskapsbrott, videopirater med badass-komplex, katastrofala inbrottsförsök och biljakter.

Det förmodligen allra första intrycket jag får av Horrible Bosses (2009) är att historien är överraskande ostrukturerad. Jag ska medge att filmen hämtar en del av sin humor därifrån, men denna förmildrande faktor ger sig inte till känna förrän längre in i filmen. För i början gör de tre olika killarnas perspektiv, som varvas frekvent utan någon synbar eftertanke ett smått påfrestande intryck.

Men med tiden duggar som sagt skratten tätt, trots en något trög inledning, och en avgörande anledning till detta är just filmens breda omfång. Det drivs med saker som får ett oproportionerligt stort utrymme i jämförelse med andra komedier, och samtidigt som jag inte finner de upprepade garven åt manliga våldtäktsoffer särskilt roande, är komiken på det stora hela vinnande. Samspelet mellan de tre manliga huvudrollerna är vansinnigt underhållande i all deras inkompetens, och lyfts fram med så många vassa repliker och absurda händelseförlopp att toaletthumorn, när den väl tittar fram, inte är på länga vägar så påfrestande som den skulle ha kunnat vara.

Storyn spårar visserligen ut en smula framemot slutet, och jag är inte heltänd på den inkonsekventa berättelsen. Men som en i grund och botten underhållande komedi med guldkorn i form av både de tre huvudrollerna och de stora namnen som Spacey och Donald Sutherland i en biroll uppfyller Horrible Bosses sitt syfte och skänker mig många skratt. Jag begär varken mer eller mindre.

"Do you think you're more rapeable than I am?"
"Hey, I'm not saying anything like that."
"You're pretty close to saying it."

FFF

Ur filmarkivet ...

... Otto Preminger, den österrikiske regissören som började arbeta i USA 1936, och alternerade mellan Broadway och film tills han gjorde sin första succé i form av Laura (1944). Premingers kontroversiella filmer och banbrytande karaktärer gjorde honom till en av Hollywoods bäst ansedda regissörer en bit in på 1960-talet. Preminger avled 1986 vid 80 års ålder.

Paul Newman och Otto Preminger under inspelningen av Exodus (1960)

Life of Pi (2012), Ang Lees filmatisering av den spanske författaren Yann Martels roman, är den enda filmen, inklusive Hobbit: An Unexpected Journey (2012), som jag verkligen har sett fram emot att se under julen. Varför vet jag egentligen inte - jag har varken läst boken eller ens hört talas om den, och jag betraktar inte Brokeback Mountain (2005) med samma rosenskimrande glasögon som så många andra. Ändå krävdes det inte mer än en snabb titt på den här trailern för att jag skulle bli eld och lågor. Får ni också lust att se den? Skynda er - Life of Pi har svensk premiär i dag!

När en gammal Bilbo Baggins (Ian Holm) sätter sig ned för att skriva ner sina äventyr börjar han inte med berättelsen om den mystiska ring som många år senare för ut Frodo Baggins (Elijah Wood) på en egen banbrytande resa genom Midgård. Bilbos (Martin Freeman) äventyr tar sin början den sommarmorgon han sitter utanför sitt hål och röker, och trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) plötsligt uppenbarar sig framför honom. Innan han visste ordet av är hans hål invaderat av tretton dvärgar som under ledning av prins Thorin (Richard Armitage) ska försöka ta tillbaka dvärgkungariket Erebor, som har förfallit i ruiner och intagits av draken Smaug. Mot all förmodan beslutar sig Bilbo för att göra dem sällskap, och ger sig av på en resa där han kommer att möta varelsen som förändrar hans liv för all framtid ... Gollum (Andy Serkis).

Till Blanche Dubois besvikelse gick det för bara några dagar sedan upp för henne att hon inte hade den allierade hon trodde i Filmografen. För samtidigt som jag aldrig har varit lika djupt fascinerad av Tolkienvärlden som så många andra, tycker jag genuint om Sagan om Ringen-trilogin och har till och med läst den första boken den här filmserien bygger på. Jag kan inte redogöra för var filmatiseringen avviker från böckerna, om händelserna äger rum i rätt ordning eller ens vilken dvärg som är vilken och var mest intresserad av att se filmen för bloggens skull. Men det var några punkter, och framför allt en specifik scen i den första boken, vilken nämns längre fram i den här recensionen, som jag var nyfiken på att se hur filmatiseringen hanterade.

Redan innan jag såg The Hobbit: An Unexpected Journey (2012) hade jag fångat upp det faktum att filmen på flera håll fick mild kritik för den överdrivet uppsluppna tonen, som enligt kritiker fick fantasyfilmens smått fåniga element att framstå ännu tydligare. Och när jag läste flera recensioner som pekade ut detta var det utan tvekan något som oroade mig - den ståndpunkten lät som en jag skulle kunna ta, särskilt med tanke på att påklistrad humor är något av det jag har allra minst tolerans för på film.

Men till min överraskning visade sig mitt intryck av detta vara det rakt motsatta. När vi väl har tagit oss förbi inledningen, och kastats rakt in i historien om hur Bilbos trygga tillvaro tillintetgörs med Gandalfs och dvärgarnas ankomst, är charmen ett faktum. Det är sant att tonen är en helt annan än i Sagan om Ringen-filmerna, men det borde inte komma som en överraskning för någon som har läst böckerna. För min del fungerar den lättsammare berättarformen utmärkt, först och främst i början av historien. Dvärgarnas intrång hos Bilbo är underbart kaotiskt, och det är först när Thorin anländer, långt efter de övriga, som situationens underliggande allvar tränger fram.

Från den här punkten minskar komiken något, och äventyret drar igång med höga insatser. Men blodigt allvar blir det ändå aldrig, eftersom dvärgarnas planer på att återta sitt kungarike aldrig har episka proportioner. Det är först och främst med detta i åtanke som tonen inte är problematisk för mig - världen faller inte om de misslyckas med sitt uppdrag.

Men samtidigt som formen är vinnande under större delen av filmen når vi till slut fram till en punkt då jag måste erkänna för mig själv att tristessen börjar krypa fram. Jag är ofta imponerad av historien, scenografin, skådespelarna och effekterna, men jag är sällan (aldrig?) särskilt djupt engagerad. Detta har förmodligen en del att göra med vad jag tidigare har nämnt - att dvärgarnas äventyr har ett så begränsat omfång. Tekniskt sett är ju att återta ett kungarike från en eldsprutande drake ett ganska stort äventyr - men jag märker det inte. Det hela framstår i stället som någon sorts Alice i Underlandet-struktur, där Gandalf, Bilbo och dvärgarna springer runt i Midgård utan något annat syfte än att möta olika monster i olika scenarion och försöka klara sig med livet i behåll. Jag ser inte intrigens omfång, konsekvenserna det får om de misslyckas, eller realiteten för de dvärgar som har fördrivits från sitt hem.

Samtidigt får jag rysningar av en specifik scen, som jag, eftersom det är den enda scenen jag har ett tydligt minne av från böckerna, såg fram emot genom större delen av filmen. När Bilbo möter Gollum i grottan där han vaktar över ringen är fasan ett faktum, inte minst under den nervpirrande gissningslek de ägnar sig åt efter vilken, om Bilbo vinner, han släpps ut ur grottan. Än värre är det innan leken ens börjar, och Gollum plötsligt uppenbarar sig i mörkret, uppflugen på en klippvägg ovanför den intet ont anande Bilbo.

The Hobbit: An Unexpected Journey har många starka sidor. De visuella aspekterna är underbara, den uppsluppna första halvtimmen hade kunnat fortsätta i all evighet, Martin Freeman är perfekt som Bilbo, och det är utan tvekan roligt att återse skådespelarna som repriserar sina roller från Sagan om Ringen-filmerna. Men i grund och botten är äventyret inte särskilt engagerande - och till skillnad från vad kritikerna säger beror det inte på att dvärgarna jonglerar med porslin eller på att Bilbo är en paranoid stugsittare.

"I know you doubt me, I know ... know you always have. You're right, I often think of Baggin. I miss my box. And my arm chair. See, that's where I belong. That's home. That's why I came back, because ... You don't have one. A home. It was taken from you. But I will help you take it back if I can."

FFF

Ur filmarkivet ...

... James Mason, den trefaldigt Oscarnominerade brittiske skådespelaren som gjorde en filmhistorisk upptäckt när han renoverade huset som tidigare ägts av Buster Keaton. Under renoveringen 1952 upptäckte Mason flera exemplar av Keatons filmer som trotts vara förlorade. Mason såg till att filmerna restaurerades.

James Mason i Child's Play (1972)