Stanley Kubricks andra långfilm, efter krigsdramat Fear and Desire (1953), var film noir-rullen Killer's Kiss (1955). Killer's Kiss blev, i likhet med några andra av Kubricks tidigaste filmer, överglänst av framgångarna från senare projekt. Vid en närmare titt på Killer's Kiss är det inte så förvånande, eftersom den konstlade storyn inte är särskilt minnesvärd. Men som ofta har varit fallet, och som regissörer långt före Kubricks tid har upptäckt, är utförandet minst lika viktigt som innehållet.

För samtidigt som jag aldrig är särskilt intresserad av det faktiska händelseförloppet, med romantiska förväxlingar, yrkesmördare och klumpiga kidnappningar, är det desto mer spännande att följa den kryptiska berättarformen redan från den inledande bildrutan, där en man väntar på sin flickvän på en tågstation och genom återblickar skildrar sitt dramatiska förflutna. Så samtidigt som Killer's Kiss inte är särskilt minnesvärd ur ett filmhistoriskt perspektiv tycks den ha utgjort en språngbräda för Kubricks starkare filmer - faktum är att filmen spelades in på en så låg budget och utan tillstånd att filma på vissa offentliga platser att inspelningen fick skötas utan avspärrningar, och i hemlighet från ett fordon på avstånd. Men detta var också den sista filmen som Kubrick regisserade som inte baserades på en tidigare publicerad roman eller novell. Till och med jag, som är intresserad av film noir-fenomenet och därmed har ganska höga krav, är märkligt fäst vid den här utforskande juvelen.

För många förknippas Terry Gilliam förmodligen först och främst med Monty Python-filmerna Monty Python and the Holy Grail (1975) och Time Bandits (1981). Men den spejsade filmskaparen har varit involverad i många andra minst lika fantasifulla, absurda och säregna filmprojekt, både som regissör och som manusförfattare. Fisher King (1991) var Gilliams mest uppmärksammade film sedan Monty Python-tiden, där Robin Williams och Jeff Bridges spelade mot varandra i en dramakomedi om en avdankad DJ som försöker sona sina misstag genom att sträcka ut en hand till en hemlös man utan hopp. Men det är i Fear and Loathing in Las Vegas (1998), där Gilliams regi och manus frodas i Raoul Dukes och Dr. Gonzos äventyr i dimmor av alkohol och droger i ett glittrande Las Vegas.

Föga förvånande för regissören med smeknamnet Captain Chaos - en av Gilliams senaste filmer är The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009), regissörens kanske mest utflippade projekt hittills. Efter den filmen har Gilliam regisserat två kortfilmer, The Legend of Hallowdega (2010) och The Wholly Family (2011).

"There's a side of me that always fell for manic things, frenzied,
cartoony performances. I always liked sideshows, freakshows. Jerry Lewis
was a freakshow...Absolutely grotesque, awful, tasteless. I like things
to be tasteless."

När den åttaåriga Leslie Whitehead (Ryan Simpkins) är på väg hem från skolan blir hon upplockad av två främmande män (Tom Arnold, Kevin Zegers) som hävdar att hennes pappa har bett dem att ta hand om henne medan han och modern är borta. Tillsammans med den jämnårige Donnie (Evan Ross) genomlider hon år av fångenskap och sexuella övergrepp, tills hon och Donnie vid 17 års ålder (Gillian Jacobs, Jermaine Scooter Smith) lever på existensminimum på San Diegos gator. Men det är först när Leslie söker sig till ett stödboende för att ändra sin livsstil innan det är för sent som hon kommer underfund med några fundamentala sanningar och lever sitt liv på sina egna villkor.

Ni får ursäkta Filmografen för detta - men den här texten kan bara läsas som en halv recension, eftersom jag, för första gången i världshistorien, inte lyckades ta mig igenom mer än hälften av filmen. För Gardens of the Night (2008) framstår vid första anblicken som ett intressant drama, men ju längre jag tittar, desto mer går det upp för mig att det jag följer saknar en fundamental ingrediens - nämligen en slutgiltig destination. Försök att berätta historien på en kryptisk ton bäddar visserligen för en smått olycksbådande inledning, och de långa, oavbrutna scenerna bidrar snabbt till den fängslande stämningen.

Men problemet är att filmen som helhet inte fullföljer den skickliga inledningen. Storyn håller aldrig vad den lovar, eftersom materialet är så onyanserat. Det räcker med att se mindre än fem minuter av filmen för att inse exakt vad som väntar - och det är inget problem med det i sig. Men när man försöker få detta att framstå som ett mysterium, utan att lägga ner arbete på detaljerna. uppenbarar sig hela filmen som en föga engagerande, och fullständigt antiklimaktisk, upplevelse.

Så jag har inte mycket gott att säga om Gardens of the Night - delvis eftersom intrigen är så pass skral. Men det är inte särskilt förvånande att det förhåller sig på det här sättet, med tanke på att regissören Damian Harris har baserat filmen uteslutande på två år lång research om prostituerade, hallickar, poliser och kidnappningsoffer och ägnat för lite tid åt att utveckla en story som går att filmatisera. Jag undrar hur filmmanuset egentligen såg ut.

F

Filmografen gratulerar ...

... John C. Reilly som föddes den 24 may 1965.  Skådespelaren som har slagit mynt av sin sångröst fick rollen som Amos Hart i Chicago (2002) efter att ha skickat en video på sig själv framförandes en sång till regissören Rob Marshall. Reilly fyller i dag 47 år.

Tom Cruise är ett hett ämne i remake-industrin - snart efter offentliggörandet att han skulle medverka i remaken av Van Helsing (2004) avslöjades att han också har visat intresse för en av MGM:s många nyinspelningar. Bland nyinspelningarna av Carrie (1976), Poltergeist (1982) och Robocop (1987) väntar nämligen The Magnificent Seven, en ny version av John Sturges klassiska västernfilm med Steve McQueen, Charles Bronson och Eli Wallach i några av de ledande rollerna. Den är i sin tur en amerikansk version av Akira Kurosawas Seven Samurai (1954). 

The Magnificent Seven (1960)

Filmfestivalen i Cannes är i full gång 16-27 maj i år - ni kan läsa mer här. Den anrika festivalen markeras i år inte minst av Wes Andersons senaste film Moonrise Kingdom (2012) som öppnade hela festivalen och inledde elva glammiga dagar i filmens tecken.

Både Anderson och en handfull av de ledande skådespelarna var närvarande i Cannes på premiärkvällen, bland annat Edward Norton, Bruce Willis, Tilda Swinton och Anderson-veteranen Bill Murray, och de båda unga huvudrollsinnehavarna Jared Gilman och Kara Hayward. Anderson senaste dramakomedi är visserligen lika spejsad och humoristisk som hans tidigare filmer, men skildrar allvarliga teman under ytan - i form av två ungdomars lättsamma Romeo och Julia-story. Till och med Fantastic Mr. Fox (2009) lyckades med detta, trots att de ledande karaktärerna bestod av animerade rävar, grävlingar, möss och råttor som slår sig ihop för att överlista den ränksmidande människan - som kort och gott heter Scoundrel.

Moonrise Kingdom, där de tolvåriga Sam och Suzy flyr sin hemstad i New England för att få vara tillsammans, och en skallgångskedja av dysfunktionella vuxna samlar sig för att hitta dem, har svensk biopremiär den sjätte juni 2012.

Från vilken film kommer följande citat?

"Out of order? I'll show you out of order. You don't know what out of order is, Mr. Trask. I'd show you, but I'm too old, I'm too tired, I'm too fucking blind. If I were the man I was five years ago, I'd take a flame thrower to this place."

Ledtråd:  När en privatskoleelev i New Hampshire tar ett extraknäck som sällskap åt en blind man med samarbetssvårigheter leder arbetet till en oväntad vänskap.

I Star Wars (1977) utspelar sig en av scenerna på Dödsstjärnan där Ben ger sig ut på ett våghalsigt uppdrag. I scenen muttrar Chewbacca något till Luke Skywalker, varpå Han Solo svarar "Boy, you said it, Chewie." Backstage-material avslöjar att vad Chewbacca säger är "The old man's gone mad."

Filmografen planerar en enkätserie om läsarnas filmfavoriter som kommer att publiceras på bloggen under ett antal veckor här framöver. Någon som har lust att rosa och risa allt inom film? Maila mig på filmografen@hotmail.com.

Långt innan den enormt framgångsrika The Avengers (2012), som redan har spelat in gigantiska summor i USA, var Joss Whedon med på ett hörn av den hypade The Cabin in the Woods (2011). Den efterlängtade skräckfilmen om fem ungdomars (Chris Hemsworth, Kristen Connolly, Anna Hutchison, Jesse Williams, Fran Kranz) veckohelg i en isolerad stuga i skogen startar som en avkopplande semester, men när de upptäcker en mystisk källardörr som går upp av sig själv kan de inte låta bli att undersöka vad som finns där nere. Vistelsen tar en föga angenäm tvist när de läser högt ur en mystisk bok, ovetande om att de har varit övervakade sedan de satte en fot i stugan. 

Men oavsett hur mycket som satsades på The Cabin in the Woods, var det långtifrån säkert att filmen skulle visas på bio i Sverige. Efter premiären i USA i april togs filmen bort från svenska biografer med förklaringen att den i stället skulle släppas på DVD i augusti, men vid det laget hade filmen redan byggt upp så höga förväntningar, och så högt tryck på distributörerna, att de vek sig för grupptrycket och beslöt att visa filmen på bio.

En av årets mest efterlängtade filmer har regisserats av Drew Goddard, med manus av regissören och Joss Whedon. The Cabin in the Woods har skrämt slag på den svenska biopubliken sedan den 18 maj - du har väl inte missat den? Kolla in trailern som har fått världen att jubla.

Mycket har hänt sedan jag förklarade min kärlek till den kommande Spider-Man-filmen, The Amazing Spider-Man (2012), som jag bloggade om i början av februari - kolla in inlägget här. Thrillern om Peter Parkers mytomspunna ursprung och hans föräldrars mystiska öde kommer till svenska biografer i juli. Men vi kan redan nu kolla in en förhandstitt på en av sommarens storfilmer med Andrew Garfield i titelrollen - i 3D till och med! Titta och längta.

När den tredje Men in Black-filmen intar svenska biografer den , återser vi agent J (Will Smith) på en resa tillbaka i tiden. Efter att agent K (Josh Brolin) har dödats av en utomjording 1969, och framtiden för byrån, mänskligheten och hela jorden har rubbats är det agent J som ger sig ut på en halsbrytande tidsresa för att förhindra mordet och rädda världen. Men in Black III (2012) är den första film Smith har medverkat i på över tre år - sedan han spelade huvudrollen i Seven Pounds (2008). 

Från vilken film kommer följande citat?

"Hey! Who's the 21st President?"
"Go fuck yourself!"
"...That guy was pissed."

Ledtråd: En polis med ett explosivt CV slår sig ihop med elektriker för att hejda en terrorists framfart i en myllrande storstad.

Inför arbetet med The Terminator (1984) var den amerikanske skådespelaren och fotbollsproffset O.J. Simpson påtänkt till titelrollen, men filmens producenter ansåg att han såg för trevlig ut för att vara trovärdig i rollen som en kallblodig mördare. Elva år senare drogs Simpson inför rätta för mordet på sin före detta hustru och en bekant och frikändes efter en tio månader lång rättegång. 2007 åtalades Simpson igen, denna gång för bland annat väpnat rån, inbrott och kidnappning. Han dömdes till 33 år i fängelse.

På 1700-talets mitt lämnar den förmögna familjen Collins, med sin unge son Barnabas, England för att vidga sitt affärsimperium i Amerika. Åren går, och när Barnabas (Johnny Depp), som ung man, krossar tjänsteflickan Angeliques (Eva Green) hjärta får han snabbt erfara att han har sårat fel kvinna. Efter föräldrarnas mystiska död förälskar sig Barnabas i Josette, men det dröjer inte länge innan han förlorar henne också. Hennes makabra självmord leder Barnabas till att kasta sig utför samma klippa som tog hennes liv, men Angelique släpper inte taget så lätt. Under en förbannelse som förvandlar Barnabas till en vampyr uppviglas de vidskepliga byborna mot honom, och begraver under Angeliques inflytande honom levande i en kista. 200 år senare vaknar Barnabas till liv, möter sina efterlevande släktingar (Michelle Pfeiffer, Jonny Lee Miller, Chloë Grace Moretz, Gulliver McGrath) och förbereder sig för den slutgiltiga konfrontationen med den kvinna som tog ifrån honom allt han höll av. Filmen baseras på TV-serien med samma titel från 1966 som skapades av Dan Curtis.

Mitt första intryck av Dark Shadows (2012) var, när jag tog en titt på trailern övervägande neutralt, även om jag direkt visste att detta var något jag skulle vilja se. Samtidigt fick jag intrycket att Tim Burtons senaste film, samtidigt som den har taggats som en dramakomedi, lade en betydande tyngd på komediaspekten, och att det inte fanns mycket drama att få. Och när jag väl såg filmen gick det snabbt upp för mig att detta intryck var mycket korrekt.

Och det är inte nödvändigtvis något problem med det - jag har aldrig varit en så pretentiös filmtittare att en glammig Tim Burton-film faller på den utflippade komiken. Det har tvärtom varit fundamentala ingredienser i Burtons njutningsfulla cinematiska äventyr. Men problemet just med Dark Shadows är att berättelsen är så illa balanserad. Det finns i själva verket mängder av rotlös komik som inte verkar ha mycket med historien att göra, vilket får en rastlös effekt på mig som tittare - särskilt med tanke på att denna komik inte är särskilt rolig när det står klart för mig att det i stort sett är allt jag får. När varje steg Barnabas tar i den nya världen kantas av lättviktiga skämt och en märklig farsstämpel som smyger sig in här och var krävs det inte mycket för att tålamodet ska ta slut. Dark Shadows har praktiskt taget ingen av den subtila blandning av humor, fasa och - viktigast av allt - hjärta som har präglat majoriteten av Burtons tidigare filmer.

Samtidigt är det sant att vissa lättsamma scener i början av filmen är väldigt trevliga - men det är innan den ansträngda humorn blir alltför påfrestande. Och manusförfattarna försöker visserligen jämna ut den här dåligt uppbyggda historien i konflikten mellan Barnabas och Angelique, men med tanke på att karaktärerna är så ytliga - Barnabas är huvudpersonen och jag har knappt något grepp på vem han egentligen är - och att hans relation med Victoria/Josette i praktiken är obefintlig framstår antagonismen mellan Barnabas och Angelique som ett extremt klumpigt plotverktyg för att föra berättelsen vidare. Filmens ironiska touch gör dessutom ett underväldigande uttryck och sänker det slarviga manuset snabbare än Helena Bonham Carters färd mot botten - och på tal om henne visar sig hennes ljuvlighet ödslas på en endimensionell roll som inte ens kräver särskilt mycket scentid.

Så på det stora hela är jag något förfärad över vilken fullständig fail Dark Shadows visade sig vara för ett Tim Burton-fan som jag själv. Regissörens säregna bildspråk är som alltid värt respekt, men även det tycks blekna i denna ytliga och föga engagerande fantasyfilm - men av någon anledning har jag fått lust att se TV-serien. Bättre kan du, Burton.

 "Are you stoned or something?"
"They tried stoning me, my dear. It did not work."

FF

När barndomskompisarna Dan (Kevin Zegers) och Joe (Shawn Ashmore) åker till skidorten Mount Holliston för sin traditionella skidresa är Joe långtifrån förtjust över att Dans nya flickvän Parker (Emma Bell) gör dem sällskap. Efter att ha mutat liftvakten och kommit undan med billigare liftkort tillbringar trion större delen av dagen i en enkel backe, och när det är dags att åka hem bestämmer de sig för att ta ett sista åk. Efter lite övertalning går liftvakten med på att låta dem ta liften upp en sista gång, men när liftvakten ersätts av en kollega stängs liften av innan de har kommit till toppen. Klockan blir mer och mer, och strandsatta meter ovanför marken bryter paniken ut när det går upp för dem att de har blivit bortglömda.

De flesta av oss har förmodligen sett en drös av filmer i den här stilen - filmer som Cujo (1993), The Edge (1997), Open Water (2003), Prey (2007) och Buried (2010) - där karaktärerna befinner sig i en isolerad miljö och tvingas kämpa mot elementen för att överleva. Det jag finner så pass lockande med filmer som dessa är att de, med vissa katastrofala undantag i form av Burning Bright (2010), där karaktärerna finner sig instängda i ett hus tillsammans med en tiger under en orkan, framstår som så pass verklighetsförankrade. Det existerar inga krystade element eller monster med ondskefulla avsikter, som gör att jag som tittare tvingas överse med mer och mer av filmens realistiska framtoning. Det är just på detta sätt som Frozen (2010) gör ett så starkt intryck - för att jag vet att det som händer ungdomarna i skidliften faktiskt kan inträffa.

Samtidigt har filmen fått mycket kritik för regissörens försök att hotta upp skildringen med ingredienser som ändå kräver överseende för att kunna tas på allvar. Och i vissa fall är det sant, men när resultatet som helhet blir en så plågsamt spännande film där jag sitter som på nålar i samma takt som mörkret faller, är detta en detalj som egentligen inte stör mitt övergripande intryck av filmen.

Sen är det sant att Emma Bell, i jämförelse med sina manliga motspelare, framstår som en amatör - för med genomskinliga tårar, överspelade hysteriska utbrott och en uppenbar oförmåga att få till ens de lättsamma inledande scenerna på ett naturligt sätt, blir allt mer påfrestande ju längre filmen rullar. Och kombinerat med den styltiga dialogen och de föga framgångsrika försöken att skildra karaktärsutvecklingen växelvis med fasan, gör Frozen ett något underligt intryck, framför allt i samband med det föga överraskande slutet.

Så till det yttre är Frozen ett gediget försök av regissören Adam Green, som har skapat ytterligare en intressant film i en välbekant kategori. Den tar inga nya vägar och kommer aldrig att gå till historien som en banbrytande film, men som ett utmärkt exempel på klaustrofobiska överlevnadsdraman är detta en film som jag - trots vissa problem - varmt kan rekommendera.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Dallas Roberts, som föddes den tionde maj 1970. Roberts har sedan utbildningen vid Juilliard bott i New York och arbetat inom både TV, och inom filmer som A Home at the End of the World (2004) och Walk the Line (2005). Skådespelaren fyller i dag 42 år.

Dallas Roberts i 3:10 to Yuma (2007)