Stanley Kubricks andra långfilm, efter krigsdramat Fear and Desire (1953), var film noir-rullen Killer's Kiss (1955). Killer's Kiss blev, i likhet med några andra av Kubricks tidigaste filmer, överglänst av framgångarna från senare projekt. Vid en närmare titt på Killer's Kiss är det inte så förvånande, eftersom den konstlade storyn inte är särskilt minnesvärd. Men som ofta har varit fallet, och som regissörer långt före Kubricks tid har upptäckt, är utförandet minst lika viktigt som innehållet.

För samtidigt som jag aldrig är särskilt intresserad av det faktiska händelseförloppet, med romantiska förväxlingar, yrkesmördare och klumpiga kidnappningar, är det desto mer spännande att följa den kryptiska berättarformen redan från den inledande bildrutan, där en man väntar på sin flickvän på en tågstation och genom återblickar skildrar sitt dramatiska förflutna. Så samtidigt som Killer's Kiss inte är särskilt minnesvärd ur ett filmhistoriskt perspektiv tycks den ha utgjort en språngbräda för Kubricks starkare filmer - faktum är att filmen spelades in på en så låg budget och utan tillstånd att filma på vissa offentliga platser att inspelningen fick skötas utan avspärrningar, och i hemlighet från ett fordon på avstånd. Men detta var också den sista filmen som Kubrick regisserade som inte baserades på en tidigare publicerad roman eller novell. Till och med jag, som är intresserad av film noir-fenomenet och därmed har ganska höga krav, är märkligt fäst vid den här utforskande juvelen.

Vinnaren i kategorin Bästa Utländska Film på Oscarsgalan 2012, det mystiska dramat A Separation (2011), tar sin början i ett hårt Iran, där det gifta paret Nader (Peyman Mooadi) och Simin (Leila Hatami) överväger att lämna landet för att trygga sin dotter Termehs framtid. Men Nader är kluven, då han ser sig tvungen att stanna för att ta hand om sin far som lider av Alzheimers. Simins desperation ökar då hon tvingas att försöka begära skilsmässa och lämna landet med dottern. Asghar Farhadis femte film sedan regidebuten Raghs dar ghobar (2003) ligger på plats 67 på IMDb:s topplista (3/4-2012). 

I en av de kanske allra mest ångestframkallande skildringarna av drogmissbruk genom tiderna, Requiem for a Dream (2000), ser vi här hur Sara Goldfarb, i efterdyningarna av sitt missbruk av bantningspiller, drabbas av en fullständig kollaps med skrämmande visuella hallucinationer. Det hela blir bara ännu mer hjärtskärande av att hon, i ett tafatt försök att hantera sin ångest, automatiskt stoppar i sig fler piller för att stänga fasan ute. 

I den underbara sista scenen ur The Boat That Rocked (2009) följer vi våra DJ:s efter att radiostationen/hemmet Radio Rock har förlist och de förbereder sig på att ta sina sista andetag. Men på långt avstånd, skymtande vid horisonten, är deras räddare i nöd på väg: de hängivna lyssnare som har hört deras sista sändning och ger sig ut i en flotta av båtar för att undsätta sina hjältar. Titta och njut.

http://www.youtube.com/watch?v=a7tlhEetXg0

The Raven (1935) är en av många filmatiseringar inspirerade av Edgar Allan Poes dikt The Raven. I en av de tidigaste filmerna från 1935 spelar Bela Lugosi huvudrollen som Dr. Richard Vollin, som av en desperat far blir ombedd att rädda livet på dottern som har lämnats förlamad och hjärnskadad i samband med en bilolycka. När den excentriske neurokirurgen med dille på Edgar Allan Poe träffar si unga patient lyckas han inte bara rädda hennes liv, utan föreställer sig också henne som en kvinna ur Poes alster, och blir som besatt av att ha henne för sig själv. I en konspiratorisk plan tar han hjälp av en efterlyst brottsling, som spelas av Boris Karloff, för att kidnappa kvinnan och mörda hennes far och hennes fästman.

Det är i Disneys 43:e klassiker, Brother Bear (2003), som den brittiske sångaren Phil Collins gör den andra Disneyfilmen sedan Tarzan (1999) magisk med episkt tragiska och uppsluppna toner. Och det är förmodligen i scenen nedan, där Kenai (i skepnad av en björn) och Koda slår följe genom vildmarken, som Collins gör sig som bäst i en sång som förmedlar lika mycket livsglädje som storslagna drömmar. Och visst har jag sett den svenska versionen - men Björn Skifs bleknar i jämförelse.

Excalibur (1981) är en i mängden av otaliga filmatiseringar av legenden om kung Artur, här i tolkning av regissören John Boorman med Nigel Terry i huvudrollen som kung Artur. I filmatiseringen från 1981 möter kung Uther Pendragon den mystiske trollkarlen Merlin som skänker honom det magiska svärdet Excalibur. Under sina sista minuter i livet placerar kungen svärdet i en sten i avsikten att den man som kan dra svärdet ska bli Englands näste kung. Åratal efter Uthers död slutför hans oäkte son Artur uppgiften och samlar, under Merlins ledning, riddarna kring det runda bordet - omedveten om att det slutliga hotet kan komma inifrån.

Den populära filmatiseringen markerade ett antal framstående skådespelares filmdebut, bland annat Ciarán Hinds, Liam Neeson och Gabriel Byrne i de respektive rollerna  Lot, Gawain och Uther Pendragon. Excalibur blev också Helen Mirrens fjortonde långfilm.

Kolla in en av filmens starkaste scener nedan, där en modlös kung Artur talar med sin forna rådgivares ande.

Det är kanske otippat att en karismatisk Gene Kelly framför en av filmhistoriens mest ikoniska musikalnummer i en uppsluppen film som berättar historien om hur ett stumfilmsbolag kämpar med övergången till ljudfilmer. Men oavsett hur ironisk scenen och omständigheterna är brister Kelly, i form av skådespelaren Don Lockwood, ut i en sång som kanske inte är avsedd att hylla vädrets makter - men som gör det i alla fall! Varsågod att frossa i Singin' in the Rain (1952)!

Efter ett långt sökande som slutade i Neds tragiska död har havsforskaren och barnhjälten Steve Zissou till slut hittat den sällsynta jaguarhaj som dödade hans vän Esteban. Fram till denna punkt har han spårat djuret outtröttligt med avsikten att hämnas vännens bortgång, men som han upptäcker då han hittar hajen har någonting under resans gång förändrats. Detta är en sanning som inte bara verkar gälla för honom själv, då hans fascination för världen under ytan slår hål på hans planer på hämnd, utan hela sällskapet, som under några dyrbara ögonblick drar inför andan inför den färgsprakande värld som sträcker ut sig framför dem.

Få filmer har skildrat Hollywoods filmkultur på ett så skoningslöst sätt som The Bad and the Beautiful (1952), en film som också har kallats den bästa filmen om Hollywood genom tiderna. Filmen är inte bara löst baserad på producenten David O. Selznicks karriär, utan bjuder också på mängder av anekdoter om offentligheter som Val Lewton, Alfred Hitchcock, Orson Welles, Diana Barrymore och Raymond Chandler.

Det är den skoningslöse filmproducenten Jonathan Shields (Kirk Douglas) som utgör ramen för dramat där tre forna kollegor (Barry Sullivan, Lana Turner, Dick Powell) mot sin vilja dras in i ett nytt filmprojekt under Shields ledning. Vad som följer är en intrigant berättelse om producentens obönhörliga vilja som berättas via återblickar om den spirande karriären. Som en av Vincente Minnellis mest uppmärksammade filmer och en av de mest brutala berättelserna om den glamorösa filmindustrin och de listiga dubbelspelen blev The Bad and the Beautiful femfaldigt Oscarsbelönad 1953. För som Jonathan Shields själv säger: "Don't worry. Some of the best movies are made by people working together who hate each other's guts."

Sheriffen John T. Chance i en stad i sydvästra Texas har fullt upp med att hålla stånd mot den mäktige ranchägare som försöker hjälpa sin bror, som sitter i stadens häkte för mord, att fly. Till sin hjälp har han två kollegor, och det är i deras sällskap han tillåter sig att drömma sig bort till en annan tillvaro till Dudes smekande gitarrtoner i Howard Hawks klassiska västernfilm Rio Bravo (1959).

Den berömde detektiven Hercule Poirot har precis återvänt till England från Istanbul då han passar på att göra en resa med Orientexpressen. På resan bekantar han sig med en medpassagerare som, i ett försök att skydda sig från de anonyma hot han har fått, ber Poirot att tjänstgöra som hans livvakt. Morgonen efter detektivens avböjande hittas mannen knivhuggen, och Poirot uppdagar en koppling mellan mannen, som tros ha mördat en treårig flicka fem år tidigare, och flera passagerare på tåget som har att göra med flickans anhöriga.

Murder on the Orient Express (1974) regisserades av Sidney Lumet och har gått till historien som en av de främsta filmerna som baserats på Agatha Christies detektivromaner. Med Albert Finney i huvudrollen var denna film den enda filmatisering som Christie blev helt och hållet nöjd med, inte minst med tanke på Finneys tolkning av den belgiske detektiven. Enligt författaren kom Finneys insats i rollen allra närmast hennes egen bild av karaktären. Närvaron vid filmpremiären i november 1974 var Christies sista offentliga framträdande innan hon avled den tolfte januari 1976. Filmen vann också på Ingrid Bergmans medverkan, då hon via rollen som den svenska barnflickan Greta Ohlsson belönades med sin sista av tre Oscarsstatyetter.

I ytterligare ett av Bruce Waynes (Val Kilmer) äventyr i Gotham City möter han två nya ärkefiender i form av Two-Face/Harvey Dent (Tommy Lee Jones) och Riddler/Dr. Edward Nygma (Jim Carrey). Till hjälp i kampen har han psykologen Dr. Chase Meridian (Nicole Kidman) och sin unga sidekick Robin/Dick Grayson (Chris O'Donnell).

Batman Forever (1995) regisserades efter många olika bud av Joel Schumacher, efter att Tim Burton, som regisserat Batman Returns (1992) drog sig ur uppdraget och blev kvar som producent. I samband med Burtons avhopp lämnade även Robin Williams projektet. Williams hade blivit erbjuden rollen som The Riddler, men tackade nej.

I den sista scenen i Lilja 4-ever (2002) tar vi ett stilla farväl av den sextonåriga Lilja, som efter att ha övergivits av sin mor och skickats till Sverige under falska förespeglingar har nått bristningsgränsen och tagit sitt liv efter månader av prostitution och sexuella övergrepp. Vännen Volodjas böner är till ingen nytta, och det är i dödsögonblicket som hennes förflutna skrivs om. Hon ser framför sig alla vägval hon passerade utan att känna igen dem, och de ögonblick som susade förbi utan att hon insåg hur annorlunda hennes tillvaro kunde ha se ut. Och trots tragedin bakom Liljas öde lämnar vi henne på en någorlunda lycklig ton, där hon återförenas med sin vän och tillbringar sin evighet på ett hustak i hemlandets Estland mitt i en uppsluppen basketmatch.

Simbas äventyr i The Lion King (1994) slutar i fadern Mufasas tragiska död då han, i ett försök att rädda sonen från att trampas ihjäl av skenande gnuer, förråds av brodern Scar. Relationen mellan bröderna har blivit alltmer spänd efter att Scar har knuffats ytterligare ett snäpp nedåt i tronföljden i samband med brorsonens födelse, men för Scar fungerar den konspiratoriska planen till punkt och pricka då han driver in för brodern hur lite barmhärtighet han hyser för sitt kött och blod. Han släpper taget om brodern som störtar ner i ravinen där gnuerna skenar fram - rakt framför ögonen på brorsonen som skyndar till sin fars sida, men allting redan är för sent. För den nu faderslöse kungen finns det bara en sak att göra - att fly riket för alltid.