Filmälskare med förkärlek för bisarr skräck har genom tiderna bekantat sig med mängder av minnesvärda monster på vita duken. Vem kommer inte ihåg utomjordingarna i The Thing (1982) som antar andra livsformers skepnader, de mystiska varelserna i Gremlins (1984) och vålnaderna som gömmer sig bakom väggar i The Frighteners (1996)? De här skapelserna, och många, många fler, har gått till historien som några av filmvärldens mest ikoniska dataanimerade verk. Men det finns många andra uppseendeväckande varelser med sattyg i tankarna, som av olika anledningar har försjunkit i glömska - kanske delvis för att de är fula som stryk!

"You're a sexist, egotistical, lying hypocritical bigot. You're a foul heart, a wart on the nose of humanity and I'm going to blast it off."- Nine to Five (1980)

Ouchie! Kolla in den andra delen av Harry Harnahans skandalösa filmförolämpningar här!

Filmfestivalen i Cannes drar i år igång med en rivstart 16-27 maj! Kolla in allt om festivalen här.

I den berömda avrundande scenen i Gone with the Wind (1939) tar Rhett Butler farväl av Scarlett O'Hara efter deras dotter Bonnies död och lämnar henne förkrossad, väl vetande om att insikten att hon älskade sin man kom alldeles för sent. Detta bitterljuva öppna slut har bitit sig fast hos mig i flera år sedan jag såg filmen för första gången, och jag är förmodligen bara en av många som har hungrat efter någon sorts fortsättning - inte nödvändigtvis en uppföljare, men en fortsättning som levererar svaret på om de någonsin återförenades.

Därför var mitt intresse ett faktum när jag kom över Scarlett (1994) i en videobutik. Denna film visades även som TV-serie 1994 och baserades på den inofficiella fortsättningen till Margaret Mitchells roman som författades av Alexandra Ripley. Och med tanke på hur pass mycket jag tycker om filmen från 1939, och först och främst karaktären Rhett Butler, är det lätt att förhoppningarna skenar iväg, men den enda förhoppningen jag egentligen hade var att karaktären skulle återfå lite värdighet och att Scarlett i sin tur skulle växa upp. Så blev det inte, och det har bara delvis att göra med att Timothy Dalton och Joanne Whalley aldrig kan ersätta Clark Gable och Vivien Leigh.

Nej, det är snarare så att det största problemet är att karaktärerna - och först och främst Rhett - har strukit med för att bygga upp en så tragisk romans som möjligt. Och när en man med hans ryggrad, ärlighet och uppfriskande självständighet i en tid där skvaller och ihåliga etikettregler sprider sig som en epidemi anser att han "bör" gifta sig med en kvinna han har umgåtts med för att undvika att elaka rykten sprids, och stannar kvar i äktenskapet när det till och med är uppenbart för henne att någonting saknas, då förtas en del av nöjet. För filmen i sig är visserligen hyfsat intressant, men den har sugit själen ur Rhett och fått Scarlett att återgå till det bortskämda barn hon var i den klassiska filmen. Jag har längtat efter en avslutning på Rhetts och Scarletts romans, men det här är inte den.

Svinalängorna (2010) berättas via återblickar i den vuxna Leenas barndom i 1970-talets Sverige, där våldet, misären och alkoholmissbruket får henne och brodern Sakari att leva i skräck. Det är först i vuxen ålder, när både fadern och brodern är borta som Leena kontaktas av sin allvarligt sjuka mor som inte har långt kvar i livet. Och det är här som Leenas häftiga reaktion blir något svår att förstå, eftersom den bild tittaren har getts av hennes tillvaro med modern fram till denna punkt är övergripande positiv. Det är först och främst fadern Kimmo som står för brutaliteten och övergreppen och fysiskt attackerar både modern och barnen. Som motvikt bjuds jag som tittare på varma scener mellan Leena och Aili där de bakar pepparkakor och Aili håvar upp pengar så att dottern kan köpa en eftertraktad baddräkt, och resultatet är att det är något i interaktionen mellan mor och dotter i nutid klingar falskt.

Och fram till en viss punkt kvarstår detta intryck, tills det blir förödande uppenbart att modern på sitt eget sätt, både under barnens uppväxt och framför allt på sin dödsbädd, var lika självdestruktiv och nonchalant som fadern medan han fortfarande levde. Leena ingriper under sammanstötningarna mellan föräldrarna för att bli brutalt bortknuffad då modern i sin vanmakt tar tabletter, och ser ingen annan råd än att skydda Sakari genom att hålla broderns öron under vattnet så att han inte ska höra skriken och slagen. Och det är efter allt detta som moderns slutgiltiga svek, efter att ha tagit fadern tillbaka gång på gång, blir den sista droppen. Hon kallar till sig dottern med vad det verkar som en enda avsikt - att begära. Hon begär att få se faderns aska, hon begär att tillsammans med dottern få gräva ned sig i det rosiga, men falska, förflutna som hon har fantiserat ihop åt familjen, och beklagar fumligt sonens överdos med förklaringen att han hade "otur". Åren har gått, och modern har fortfarande inte förmått komma till insikt om den fasansfulla barndom som skadade hennes barn och drev hennes son till döden.

Jag sådde fröet till min kärleksförklaring till skurken i Tarzan (1999) när jag nyligen såg om filmen. Den korrupte Clayton manipulerar vår hjälte att leda honom till gorillornas tillhåll för att tillfångata djuren och sälja dem dyrt i London, och det råder egentligen ingen tvekan om att han är så skurkaktig som det går att bli. Men oavsett hans fula avsikter kan jag inte låta bli att avguda karaktären som, med en klockren röst av Brian Blessed, bjuder på mer vältajmad komik än i stort sett alla Disneyskurkar jag har bevittnat genom åren - trots att rollen egentligen är ganska liten. Häxan i Snow White (1937) skrämmer livet ur mig, Gaston i Beauty and the Beast (1991) är sliskig och Jafar i Aladdin (1992) utgör stereotypen av bottenlös ondska, men den här snubben är vansinnigt underhållande från början till slut.

I Saving Private Ryan (1998) är det kapten John H. Miller som, på ett uppdrag för att hitta en menig soldat vars bröder har stupat under andra världskriget, finner sin lojalitet dra åt drastiskt olika håll. Det är dels lojalitet gentemot soldaterna i det egna förbandet och det starka band de har bildat som går över pliktens gränser, och dels lojalitet gentemot landet han strider för. Och i centrum för denna komplexa kamp står den väntande hustrun, livet som väntar på honom där hemma, och den person han var innan kriget solkade honom.

På något plan bär uppdraget honom emot, helt enkelt eftersom han ogärna riskerar sina egna soldaters liv till förmån för en man han inte känner, men detta är en invändning han aldrig sätter ord på - inte ens i sällskap med de egna mannarna. Han kämpar vidare, med en fasad av lugn plikttrogenhet, eftersom undsättningen av James Ryan, i Johns ögon, ger honom, och de övriga i förbandet, rätt att återvända hem. Uppdraget utvecklar sig i längden till en försonande handling efter allt blod han har spillt under krigets gång - en tanke som lever kvar hos James många, många år senare. För det är efter Johns sista ord - earn this - som James lever sitt liv - i en strävan att ha gjort sig förtjänt av den fullständiga uppoffring en grupp främmande män gjorde för honom för länge sedan.

Peter Pan i Hook (1991) har lämnat Neverland och förvandlats till den gifte familjefadern Peter Banning, som med ett stressigt yrke och utan något minne av sin mystiska barndom inte är mycket mer än en arbetsnarkoman vars familjeliv blir lidande. Problemen mellan Peter och sonen Jack växer efter att Peter glömmer ännu en av sonens basebollmatcher och skäller ut honom och dottern Maggie på en släktträff. Det är först när barnen har kidnappats av kapten Krok som Peter, med Tingelings hjälp, återvänder till Neverland för att rädda barnen och återupptäcka sitt förflutna.

Resan tillbaka till sina rötter återförenar Peter Pan med den ökände piratkaptenen som har tagit hans barn som gisslan, och i väntan på att kunna rädda dem möter han The Lost Boys, en grupp pojkar som har kommit bort från sina föräldrar och förts till det mytomspunna landet. Och det är i samspelet med pojkarna som Peter återerövrar sitt liv och upptäcker den passion och livsglädje som han har förlorat - en utvecklande resa som stärker honom utan att han förlorar sikte om familjen han har försummat. Att stanna i Neverland är, trots de minnen som återuppväcks, aldrig ett alternativ. Den Peter Banning som i slutet av filmen återvänder till sin familj är lika mycket man - på bästa möjliga sätt - som den som kom till Neverland, men med en glimt i ögat, en glädje i stegen och en mognad som har lärt honom vad som verkligen är viktigt.

Cool Hand Luke (1967) har skrivit filmhistoria på flera plan, inte minst med tanke på det ikoniska yttrandet av den fångvaktare som, efter att ha misshandlat Luke under arbetet ute på vägarna, tycks inse vilken uppmärksamhet brutaliteten har orsakat och svamlar fram orden "What we've got here is failure to communicate." Citatet har åtnjutit stor popularitet, även om vissa tycks fråga sig varför citatet är så omtalat. En subjektiv fråga som denna kan givetvis besvaras på olika sätt, men personligen har jag fastnat för det helt enkelt eftersom uttalandet är en extrem förenkling av vad som egentligen pågår i den scenen. En man som är anställd av regeringen för att på papperet rehabilitera brottslingar, men som i realiteten använder dem som gratis arbetskraft har utnämnt sig själv till lägrets diktator och urskuldar fysisk misshandel med tomma politikerord.

Det är också tänkvärt hur han anstränger sig för att formulera något sorts rättfärdigande från första början - kanske resonerar han som så att han egentligen inte är stolt över sina metoder, och därför avfärdar det hela som ett beklagligt missförstånd för att uppmuntra människorna i sin omgivning att betrakta övergreppet på samma sätt. Jag sitter inte inne med svaret, men den icke existerande kopplingen mellan hans handlingar och hans ord bjuder i mina ögon både på tänkvärt analyserande och en smått skrämmande oansvarighet.

Så vad tror ni själva? Försöker karln rättfärdiga, eller åtminstone skyla över, sina handlingar med ren nonchalans, eller är han helt enkelt en hämningslös människa i en maktposition? Diskutera på!

Det är förmodligen lätt att avfärda Katarina Stratford i 10 Things I Hate About You (1999) som en defensiv, påstridig och aggressiv person, som är allt ifrån kompromisslös, provokativ och misstänksam. Och det är kanske sant i någon mån, men det som gör tjejen till en av mina favoriter i ungdomsfilmer är hur hennes avståndstagande framställs. Det är lätt att slänga in en rebell i ungdomsfilmer utan att reflektera närmare över vad det här rebellskapet tar för uttryck och varför det sker. Men för Katarina har murarna rest sig som en direkt konsekvens av forna erfarenheter. Hennes uppträdande är ett resultat av jordnära bekymmer och används egentligen inte som ett plotverktyg eller som en avvikande ingrediens i den tvångsmässiga high school-hierarkin. Hennes självvalda isolering vinner mycket på att den inte framställs som häftig, eller eftertraktad, eller ens konstruktiv. Det görs i själva verket klart att hennes sätt att hantera sin situation är förståeligt, men inte positivt. Katarina Stratford är unik i en öken av onyanserade rebeller.

När nybyggaren John Smith och indianflickan Pocahontas möts i Nya världen på 1600-talet sker det till en början med växelvis vaksamhet och fascination. Skillnaderna är många och likheterna få, inte minst i konfrontationen om de två civilisationernas avgrundsdjupa klyftor i värderingar. Relationen mellan de båda karaktärerna vinner enormt mycket på att inte uteslutande röra sig om en romantisk koppling, utan om ett känslomässigt band där västerlänningen och indianskan lär sig mycket om varandra och i förlängningen förändras till det bättre. Romansen mellan dem får jämförelsevis lite utrymme i historien, en poäng som drivs hem då karaktärerna skiljs åt i den gripande avrundningen. Legenden om Pocahontas och John Smith är en mycket berikande faktor i detta animerade äventyr, där bandet mellan dem karakteriseras av en gemensam kärlek till naturen och inte uteslutande av den klassiska Disneyfilmens kärlek vid första ögonkastet.

Miss Amelia Minchin utvecklas i barndomsfavoriten A Little Princess (1995) från en strikt auktoritetsfigur till ett monster i kvinnoskepnad, ett faktum som beror lika mycket på Eleanor Brons karikatyriska insats i rollen som på den vanligt förekommande stereotypen med en "ondskefull" kvinna som skiljer far och dotter åt.

Miss Minchins behärskade yta börjar i någon mån krackelera i samma ögonblick som hon möter Sara Crewe, en flicka uppväxt i Indien som inkvarteras på skolan medan hennes far strider i andra världskriget. I 1940-talets New York är den strikta flickskolan som miss Minchin är föreståndare för inte en särskilt spännande miljö för Sara, som tar tillfället i akt att berätta exotiska sagor från sitt hemland för sina klasskamrater. Och av en anledning som aldrig utforskas närmare tycks detta hota Amelia oproportionerligt mycket. Med minimala fragment av insikt i karaktären verkar det hela röra sig om så mycket mer än strikta rutiner och hög moral - det räcker med att se hur hon hånar en flickas stapplande försök att läsa upp multiplikationstabellen för att förstå detta.

Det är å andra sidan sant att en karaktär som miss Minchin inte behöver ägnas någon större uppmärksamhet för att fylla sin funktion i en film som denna - hon är ett utmärkt exempel på en stereotyp skurk utan hämningar. Men det är något i den förtegna berättarformen som får mig att vilja veta mer - en bitter tår, ett känslosamt utbrott då en konfrontation med Sara leder till frågor om hennes egen far, ett trevande försök att, åtminstone inledningsvis, visa empati, även när hon efter Saras fars död beslagtar flickans ägodelar och lämnar ett förkrossat barn vind för våg på skolans vindsvåning. Inblickarna är få och oregelbundna, men är tillräckligt välformulerade för att väcka min nyfikenhet. Det är synd att de aldrig fullföljs. Det sista vi ser av miss Minchin är inte mer än en skadeglad scen där hon har fallit från sina höga höjder och den lille sotarpojke hon tidigare i filmen har tillrättavisat tvingar henne att bära spannarna med aska runt staden.

Olive Penderghast i Easy A (2010) gör, även i en ungdomsfilm, ett avvikande intryck som en outsider i high school-hierarkin. Samtidigt som damer som Olive existerar i praktiskt taget varje film i genren sticker hon ut från mängden på fler sätt än vad tjejer i hennes sits gärna gör, eftersom hennes vitsigheter, finurliga svar på tal och skarpa intellekt kombinerat med ett stort hjärta resulterar i att den rappa fasaden egentligen aldrig penetreras. Denna insikt slog mig egentligen först då jag såg filmen för andra gången, eftersom jag avgudade hennes originella personlighet, men det trots detta var någonting som skavde - något problem med min förmåga att relatera till karaktären. Och jag vet inte exakt vad det beror på - om det är Emma Stones insats i huvudrollen, manusets fokus på avspända comebacks, eller helt enkelt det faktum att Olives växande smärta tycks skämtas bort.

Det är rentav vid mycket få tillfällen som jag kan urskilja en ärlig skildring av den eskalerande situationen. En mängd scener som hade kunnat bli mycket gripande avrundas i regel med ytterligare en skämtsam poäng, vilket irriterar mig eftersom det verkar som om regissören/manusförfattaren aktivt har valt att framställa Olive som en ung människa som inte kan knäckas, oavsett vilka motgångar hon stöter på. Denna bristande inblick i vad Olive faktiskt tänker och känner förpassar filmen, oavsett hur fräck den faktiskt är, till en ständig fasad där jag som tittare inte släpps Olive inpå livet.