Lincoln är kanske en av USA:s främsta presidenter - men inte årets bästa film!

Filmer om banbrytande historiska händelseförlopp har alla chanser i världen att fånga mitt intresse, och Lincoln (2013), Steven Spielbergs skildring av Abraham Lincolns krigsförklaring mot slaveriet i inbördeskrigets Amerika var inget undantag. Med Daniel Day-Lewis i titelrollen och regissörens empatiska öga för detaljer är Lincoln värd en titt - men det är också uppenbart att en svensk publik omöjligt kan relatera lika mycket till det här historiska hjältedådet som en amerikansk publik kan. Svenska generationer har inte växt upp med berättelsen om den här presidentens kamp mot förtryck, och med det sagt kan jag bara föreställa mig hur många subtila detaljer och referenser som totalt går mig förbi. Mellan de pratsamma partierna utan mycket substans är filmen smått påfrestande - men i Steven Spielbergs händer kan även jag, vars samlade vetskap om den här historien är ynkligt skral, beröras av en mängd kraftfulla scener. Denna amerikanska film tar avstamp i amerikansk historia och är skräddarsydd för en amerikansk publik, men kärnan i historien är allmänmänsklig och glimrar till i vilken filmälskares hjärta som helst.

FFF

James Bonds (Daniel Craig) uppdrag att återbörda en lista innehållande ett antal av MI6:s agenters identiteter slutar brutalt när kollegan Eve (Naomie Harris), på M:s (Judi Dench) order råkar skjuta honom i ett försök att eliminera fienden (Ola Rapace). Bond tros vara död, och håller sig borta från organisationen tills ett terrorattentat riktas mot MI6. Attentatet visar sig ha kopplingar till M:s förflutna, och samtidigt som Bonds lojalitet gentemot henne sviktar kämpar han mot tiden för att komma till botten med mysteriet.

Jag har aldrig varit något särskilt stort fan av Bondfilmerna, även om jag har njutit av några av 007:s äventyr här och var. Med det i åtanke var det ingen stor överraskning att jag gillade Casino Royale (2006) så pass mycket, eftersom den i allt från stämning, action och story inte var en typisk Bondrulle. Den filmen var också startskottet för Daniel Craigs porträttering av den klassiske hemlige agenten - ett uppdrag han fullföljer med glans även i Skyfall (2012).

Skyfall är utan tvekan en spännande, sevärd film som, i likhet med Casino Royale, inte i första hand definieras av sin identitet som en Bondfilm. Det var en positiv överraskning att se Ben Whishaw i rollen som Q, och en ännu större överraskning att rollen inte var så liten som man skulle kunna tro. Jag gillade Naomie Harris, vars karaktär i praktiken fungerade som filmens Bondbrud - särskilt med tanke på att den faktiska Bondbruden Sévérine (Bérénice Marlohe) bara var med i ungefär fyra scener, och inte hade någon dialog i två av dem.

Det enda som verkligen stack ut i mina ögon (och som Blanche Dubois, som har betydligt bättre koll på de gamla Bondfilmerna än vad jag har, formulerade som en tydlig avstickare mot de äldre filmerna om agent 007) var att M tilldelades en så stor roll. Intrigen blev allt smalare ju längre filmen rullade, och i slutänden handlade storyn nästan uteslutande om M, vilket gjorde att tristessen var ett faktum de sista 20 minuterna. För som Blanche Dubois säger: M är inte en karaktär, utan en symbol - en ersättlig symbol som inte är dynamisk nog att bära upp så mycket av filmen. Jag kan inte göra annat än att hålla med.

Samtidigt markeras Skyfall av en underliggande finess, bjuder på flera skratt där även en så oerfaren Bondtittare som jag urskiljer vinkar till den klassiske Bond, och definieras av det subtila temat att återgå till "den gamla tiden" - ett intryck som cementeras i den allra sista scenen. Jag kommer aldrig att bli en Bondfanatiker, men det är svårt att inte fastna för den vakna, skarpsynta blicken på en kultförklarad filmserie. Med tanke på hur Skyfall berättades och avslutades kan jag inte låta bli att vara nyfiken på hur Bonds äventyr kommer att fortsätta.

"I'm your new Quartermaster."
"You must be joking."
"Why, because I'm not wearing a lab coat?"
"Because you still have spots."

FFF

Den tjugonde januari 1942 samlas femton män i en villa i den tyska förorten Wannsee. De fjorton deltagarna anländer på inbjudan av SS-Obergruppenfûhrer Reinhard Heydrich (Kenneth Branagh), som på uppdrag av riksmarskalk Hermann Göring skulle leda och genomföra "den slutgiltiga lösningen av judefrågan". Vad som följer är en stormig diskussion om den faktiska iscensättningen av slutskedet av utrotningen av den judiska befolkningen i Europa.

Jag såg den här filmen första gången endast dagar efter att ha läst Raoul Wallenbergs sista dagar av Alex Kershaw, en bok som följer den svenske diplomatens legendariska räddningsaktion 1944-1947. Med den mäktiga läsupplevelsen i bakhuvudet utgör Frank Piersons dramatisering av Wannseekonferensen och den där januaridagens förödande konsekvenser en mycket intressant och överraskande nyanserad skildring av ett fragment av en värld i vansinne.

Conspiracy (2001) slår ner på vissa av de enskilda deltagarna med jämna mellanrum, och erbjuder tittaren en sparsmakad, men talande, inblick i vilka de här männen är. Vissa av dem är oberörda av tanken på utrotningen som ska fullbordas, vissa drar skämt, vissa attackerar frågan ur ett byråkratiskt perspektiv, och en ensam man symboliserar förnuftet i en virvelstorm av hat. Ställd inför valet att uttala sitt avståndstagande, eller att vika sig för den majoritet som, vid det första tecknet på tvekan, är redo att anfalla fysiskt och psykiskt, samtycker han till den systematiska elimineringen. Och det är en obekväm tanke, men ställd inför frågan vad jag själv skulle göra är det ärligaste svaret inte att jag inte vet, utan att det är möjligt att jag skulle välja att gå precis samma väg.

Den knappt nittio minuter långa filmen består nästan uteslutande av de verbala utspelen fram och tillbaka längs bordet, och har filmats i långa scener med extremt få olika tagningar. Tekniken andas mästare som Sidney Lumet och Alfred Hitchcock, och samtidigt som den oavbrutna dialogen och den något fattiga gestaltningen gör filmupplevelsen ganska platt, bör vi försöka ta hänsyn till den vinnande formen. Andra världskriget och förintelsen har skildrats i spelfilmer och dokumentärer om och om igen i årtionden, och syftet med just den här filmen är inte att skildra helheten. Det här begränsade omfånget möjliggör dessutom den fascinerande och insiktsfulla framställningen där deltagarna på den ödesdigra konferensen inte avfärdas som och reduceras till monster. Och med en lysande Kenneth Branagh i rollen som Heydrich (AKA The Blonde Beast) är den detaljerade blicken på karaktärerna långtifrån en nackdel. Conspiracy är en betydelsefull film för alla som är mogna nog att förstå.

FFF

När den skotska prinsessan Merida (Kelly Macdonald), vars främsta intressen består av hästar och bågskytte, blir varse sitt annalkande giftermål med en av klanernas förstfödda söner är hon minst sagt missnöjd. Situationen leder till ett bittert gräl med modern Elinor (Emma Thompson), och i sin ilska vänder sig prinsessan till en mystisk häxa (Julie Walters). Häxan erbjuder sig att göra en förtrollning som förändrar moderns inställning. Men ingenting går som Merida har tänkt sig, och plötsligt är det inte bara hennes egen framtid som står på spel, utan också moderns - och hela kungarikets.

Den främsta anledningen till mitt intresse för Brave (2012) var just miljön där storyn utspelade sig, särskilt eftersom jag själv har skotskt blod. Jag såg fram emot att se en Pixar-film som inspirerades av en genuin historisk tid, och som inte uteslutande hade dagdrömts ihop av manusförfattare med för mycket fantasi. Och i det här avseendet levererar filmen från första början. De mustiga miljöerna och de hisnande sångerna skruvar upp stämningen, men kronan på verket är inget annat än de färgsprakande röstinsatserna, som i jämförelse med anonymt amerikanskt gurgel är helt fantastiska. Billy Connolly i rollen som kung Fergus och Kelly Macdonald i huvudrollen som Merida förlitar sig på sina genuina skotska dialekter - och det märks. Detaljerna är utsökta och bäddar för en visuellt enormt tillfredsställande film.

Men när det gäller ploten är besvikelsen ett faktum. Storyn består av en välbekant mall från början till slut, men det är egentligen inte det som är problemet. Problemet är i grund och botten att Brave har beväpnat sig med genomskinliga element - troligen för att slippa lägga ned tid på den karaktärsutveckling som filmen är i skriande behov av. Det är fint att Merida inte vill behandlas som ett föremål, men när rebellskapet angående giftermålet används som den sköna prinsessans enda utmärkande karaktärsdrag blir resultatet en endimensionell "hjältinna" i en lättjefylld story. Prinsessan är i själva verket utformad som hon är för att det är det enklaste sättet att få henne att framstå som en färgstark personlighet utan att behöva backa upp henne med något objektivt. Så för all som hyllar Merida som en feministisk förkämpe har jag bara en sak att säga: att hennes enda personlighetsdrag fortfarande är baserat på hennes relation till män. Not good enough, Brenda Chapman.

Och visst bjuder Brave på de förväntade skratten - filmnörd som jag är fick jag det största garvet när en av de skotska lordarna presenteras som MacGuffin. Ingen aning om vad jag pratar om? Surfa hit. Men på det stora hela skulle jag ha föredragit att tona ned den överspelade komiken (och de upprepade jaktscenerna genom slottet) för att i stället matcha de dramatiska miljöerna med lite mer spänning. Humorn haltar först och främst eftersom Brave, i likhet med många andra animerade filmer, plockar in icke anakronistiska element i storyn med tanke på sin moderna publik. Men när häxan avslöjar haken med förtrollningen via en telefonsvarare/aliengrön beam som strålar upp ur en kokande kittel kan jag inte låta bli att halka ur den genuina stämningen, som på det stora hela har tillägnats så mycket tid och omsorg.

Brave kommer aldrig kallas Pixars bästa, men den har en del att erbjuda som ytterligare ett animerat äventyr med en uppfriskande historisk touch. Skådespelarna är utmärkta, och det är i detaljerna som det här äventyret skiner - bara inte tillräckligt mycket för att ses igen. Det är hypen - och den missvisande trailern - som i mina ögon dödar filmen och skapar en barnslig film med barnslig humor.

FF

Ett forna lyckligt kungarike fördunklas av sin drottnings bortgång, men det är ingen som drabbas hårdare av förlusten än dess kung. När en mystisk kvinna (Charlize Theron) räddas från fiendestyrkor dröjer det inte länge innan kungen, förhäxad av hennes skönhet, gör henne till sin drottning.  Men han överlever inte sin bröllopsnatt, och drottning Ravenna intar kungariket och fängslar hans dotter (Kristen Stewart). Åren går, och när det går upp för drottningen att den unga prinsessan bär nyckeln till hennes odödlighet begär hon flickans hjärta. Men prinsessan flyr i sista ögonblicket, och när den jägare drottningen skickar för att döda henne (Chris Hemsworth) allierar sig med prinsessan slår de sig ihop för att besegra drottningen och rädda kungariket.

Det finns mycket jag kan säga om Snow White and the Huntsman (2012), och tyvärr är mycket lite nådigt. Nyandningen i sagan om Snövit är en av de få filmer jag har sett fram emot att se den här sommaren - en hype som visar sig vara olycklig, eftersom det här vingliga filmprojektet tappar bort mig redan under inledningen.

Faktum är att det inte dröjer mycket mer än minuter innan den första spiken slås i kistan, eftersom karaktärerna är irriterande ytliga, och det är ett intryck som bara förvärras allteftersom filmen rullar. Den onda drottningen är förmodligen den största failen av alla - hon och hennes disktrasa till bror. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket kajal makeupartisterna målar på henne, hur många groteska grimaser hon förvrider ansiktet med eller hur mycket hon vrålar som en psykotisk krigare - i slutänden är hon ond för att manuset säger att hon är ond. End of. Vissa taffliga inblickar i hennes psyke gör bara saken värre, då de driver hem poängen att hon förmodligen är en av filmhistoriens mest underväldigande antagonister.

Inte ens Snövit själv (som man skulle kunna anta är filmens ultimata hjältinna) behandlas mycket bättre. Hon tillbringar större delen av filmen som en stereotyp dam i nöd, oavsett hur länge jag rullar tummarna i väntan på att hon ska skrota klänningen och ta upp ett svärd, och när hennes uppror väl letar sig in i manuset är det alldeles för sent för att det ska vara trovärdigt. Hon och den plågade jägaren som slår sig ihop mot sin gemensamma fiende tar sig genom äventyret på en odyssé genom skogen där de springer in i mytiska varelser i drivor, som till synes fyller en obefintlig funktion för storyn. Dvärgarna är som hämtade ur Monty Python (och är uppenbarligen fjärrskådare), älvorna ser ut som monster och trollen ... Enough said.

Men det huvudsakliga problemet är att detta, för att vara en blockbuster, är alarmerande tråkigt. Personligen bjuds jag inte på ett enda garv under filmens gång. Den dåligt uppbyggda storyn flyter fram klumpvis och driver intresset i botten redan i inledningen, och till och med skådespelet är ett bottennapp. Jag vet inte vad Kristen Stewarts hang up är, men jag har sällan sett henne mer oengagerad i en roll. Det är som Bella Swan-syndromet anno 2012, fast den här bruden inte hyser dysfunktionell kärlek till en stalker-vampyr.

Men bortsett från filmens bristande underhållningsvärde är mitt största problem just hur de kvinnliga rollerna framställs. Utöver det faktum att det bara finns två namngivna damer så drivs de, på varsin sida spektrat, av en faktor, nämligen skönhet. Drottningen lägger riken under sig för att hon vill ha evig skönhet (Mother Gothel-vibbar, någon?), och Snövit är hennes undergång för att hon är vacker - inte för att hon möjligen kan hysa någon önskan att rädda sitt folk och sitt kungarike från tyranni och död. Jag är knappast den filmtittare som är millimeterpetig med attityden gentemot kvinnor på film, men detta är så inskränkt att jag inte vet om jag ska skratta bort det eller finna det provokativt. Jag är fullständigt övertygad om att avsikten inte är att provocera - om något präglas manuset av tanklöshet - men när skillnaden i motivationer för tjejerna och killarna är så uppenbar blir resultatet ändå stötande.

Så för att avrunda denna svidande sågning av en ojämn blandning av en klassisk saga och en modern popcornrulle ska jag lyfta fram den i stort sett enda förmildrande faktorn - Chris Hemsworth. För det är inte nog med att vi inte mer än skrapar på ytan av hans karaktär och han samtidigt är den mest sympatiske typen i hela gänget - föreställ er en förbittrad, bad ass Thor i läderstövlar. Mmm.

F

När Dana (Kristen Connolly) har blivit dumpad av sin pojkvän insisterar vännen Jules (Anna Hutchison) på att hon ska följa med henne, pojkvännen Curt (Chris Hemsworth) och vännerna Marty (Fran Krantz) och Holden (Jesse Williams) till en släktings stuga i skogen. Dana är måttligt intresserad av att bli ihopföst med Holden för att glömma sitt ex, men följer i alla fall med. På väg till stugan stannar de vid en bensinmack, där den besynnerlige ägaren motvilligt ger dem en vägbeskrivning till huset, men verkar vara mer angelägen om att de ska vända om och ge sig av. Men det är först på kvällen, när de upptäcker en mystisk källare i stugan, som det går upp för Dana och hennes kompisar att mannen kan ha haft rätt.

När jag först bloggade om The Cabin in the Woods (2011) rådde Blanche Dubois oss att inte kolla in trailern till en av rysargenrens mest efterlängtade filmer - och efter att ha sett denna märkligt mångbottnade rulle måste jag hålla med om att hennes uppmaning var riktig. För det är lätt att få fel uppfattning om vilken sorts film The Cabin in the Woods egentligen är, visserligen på gott och ont. Jag skulle kunna säga att den tar sin början som vilken förutsägbar amerikansk splatterfilm som helst - men det är inte sant. För redan innan vi ens möter de fem olycksaliga ungdomarna som handlingen utstrålar från gör vi en kryptisk bekantskap med en organisation fullt upptagna med ett projekt av alarmerande vikt. Vad detta går ut på vet vi inte - men de här killarna är inga flashiga kostymnissar med tonade solglasögon och hemliga identiteter. Av skenet att döma är de som vilka 9-5-knegare som helst.

Men som våra unga vänner snart får erfara är deras weekend i skogen långtifrån vardagsmat. Och det är uppenbart redan i samma takt som de kör från stan, fullastade med mat, alkohol och "substanser" att det som väntar oss inte är den orgie i blod de moderna rysarfansen förväntar sig. Med briljanta scenskiften, skarp ironi och en vaken och värderande skildring av hur den moderna skräckfilmen är uppbyggd är The Cabin in the Woods - av en mängd anledningar som jag berör längre fram i den här recensionen - en lysande film för filmälskare som har sett mycket, tänkt mycket och alltid har ögonen på skaft.

Filmen etablerar snabbt en märklig kombination av suspens och komik, där spänningen är total praktiskt taget genomgående, men där skratten aldrig är långt borta - utan att humorn någonsin känns krystad. Den är så varsamt inflätad i intrigen att den, precis som allting annat i denna överraskande engagerande rulle, flyter på helt naturligt. För detta är inte en skräckkomedi - det är en  vass satirisk titt på vad en modern publik förväntar sig av en skräckfilm, inbäddad i en välbekant mall som den gradvis under filmens gång frigör sig från. Det är aldrig ett ögonblick i The Cabin in the Woods som inte bjuder på välformulerade chockeffekter, goda skratt, gissningslekar som bara spär på nyfikenheten, snygga scenskiften där ironin är ett faktum, och framför allt en irriterande välstrukturerad historia.

För jag ska medge att jag, under ett specifikt parti i filmen, är något oroad över att händelseutvecklingen tycks ha avstannat - alternativt är på väg rakt ut i ingenstans. Det naturliga fortskridandet har saktat ned, och under en ödesdiger stund våndas jag över möjligheten att storyn, den eleganta inledningen till trots, inte längre vet vart den är på väg. Men det dröjer inte länge innan det går upp för mig att jag oroar mig i onödan. Storyn är i själva verket extremt väl uppbyggd, där delar av pusslet faller på plats bit för bit, och successivt etablerar en fascinerande story med överraskande många bottnar som aldrig är kryptisk enbart för sakens skull.Varje partikel av historien har tvärtom en befogad plats i helheten, och både berikar filmupplevelsen och lyfter manuset från splatterträsket där The Cabin in the Woods, i mindre eftertänksamma händer, hade kunnat sjunka till bottnen som en sten. Denna film kan tas på så mycket större allvar än vi tror - men för att förstå det måste du ha reflekterat över varje skräckfilm du någonsin har sett.

Jag uppskattar också att, fastän vi erbjuds så kort tid att lära känna de fem karaktärerna som för historien framåt, så är det snabbt uppenbart att deras blotta existens tänjer på rysarklyschorna. Vi får bekanta oss med fem sympatiska, välordnade ungdomar med ambition och drivkraft - och det är först ju längre tid de tillbringar i stugan som individerna urholkas till förmån för de stereotyper som skräckfilmer i den här andan bygger på. Satiren är ett faktum, och gör den här vansinniga filmupplevelsen till en njutning från början till slut. Så för att citera Blanche Dubois - som gick med Filmografen för att se The Cabin in the Woods en andra gång - "Min favoritfilm hittills i år är för en gångs skull inte ett navelskådande franskt drama. Det är en amerikansk splatterfilm som kastar en blick på rysarens oskrivna regler, knycklar ihop dem och slänger dem på det bål där så många av genrens trumfkort borde brinna."

"Okay, I'm drawing a line in the fucking sand. Do NOT read the Latin!"

FFFF

När Charles Dexter Ward (Vincent Price) anländer till fiskesamhället Arkham med sin hustru Ann (Debra Paget) för att inspektera ett hus han har ärvt av sin förfader Joseph Curwen får han ett minst sagt kyligt bemötande. Ward får snart veta att Curwen, en ondskefull trollkarl, brändes levande av de vidskepliga byborna, och att han som hämnd placerade en förbannelse på dem och deras efterlevande. Det dröjer inte länge innan Curwens hämndlysta själ tar kontroll över sin unge ättling och på nytt terroriserar den olycksdrabbade byn.

Ytterligare ett avsnitt i mitt Vincent Price-maraton för oss till en grov filmatisering av H.P. Lovecrafts bok titulerad The Case of Charles Dexter Ward som skrevs 1927, men inte publicerades förrän 1941, efter författarens död. The Haunted Palace (1963) var den första filmatiseringen av Lovecrafts verk, men det var först med The Resurrected (1992), med John Terry och Chris Sarandon i rollerna, som boken fick en genuin filmversion. Faktum är att 1963 års filmversion, som regisserades av Roger Corman, marknadsfördes med titeln Edgar Allan Poe's The Haunted Palace, även om den inte baserades på Poes dikt med samma titel. Här, precis som i fallet med The Black Cat (1934), som jag har recenserat här, används Poe som ett föga sanningsenligt knep för att väcka intresse för en film han inte har varit involverad i på något plan.

Och ja, det sticker lite i ögonen. Men till skillnad från när det gäller The Black Cat har jag inte läst den litterära förlagan - så den olämpliga parallellen är egentligen ingenting som upprör mig. Å andra sidan var den filmen i min mening långtifrån lika sevärd och väluppbyggd som The Haunted Palace, så min litterära nörd raserar inte filmupplevelsen. Vincent Price är alltid sevärd, och med en så tät och välformulerad spökhistoria som förlitar sig på den klassiska fasa jag är så svag för, är det inte mycket som saknas. Jag uppskattar dessutom den visuella aspekten, som framförs väl både av makeup, och av Prices distinkta åtskiljning av de båda karaktärerna han porträtterar. Skillnaden mellan den anständige äkta mannen och den grymme trollkarlen är uppenbar - och både fascinerande och skräckinjagande.

Och visst, aspekter av manuset är klumpigt formulerade och föga konsekventa, vilket gör storyn något förvirrande. Och Curwens båda hantlangares motivation för att, efter över 100 år, hjälpa honom att dra igång blodbadet på nytt - för att inte tänka på hur de fortfarande är vid liv - förblir ett mysterium. Men jag vidhåller att av de av Prices rysare som jag har tittat närmare på i detta maraton är detta, och House on Haunted Hill (1959) det bästa som finns att få. Trean är självklar - och jag önskar att maratonet inte var på väg mot sitt slut.

FFF

På 1700-talets mitt lämnar den förmögna familjen Collins, med sin unge son Barnabas, England för att vidga sitt affärsimperium i Amerika. Åren går, och när Barnabas (Johnny Depp), som ung man, krossar tjänsteflickan Angeliques (Eva Green) hjärta får han snabbt erfara att han har sårat fel kvinna. Efter föräldrarnas mystiska död förälskar sig Barnabas i Josette, men det dröjer inte länge innan han förlorar henne också. Hennes makabra självmord leder Barnabas till att kasta sig utför samma klippa som tog hennes liv, men Angelique släpper inte taget så lätt. Under en förbannelse som förvandlar Barnabas till en vampyr uppviglas de vidskepliga byborna mot honom, och begraver under Angeliques inflytande honom levande i en kista. 200 år senare vaknar Barnabas till liv, möter sina efterlevande släktingar (Michelle Pfeiffer, Jonny Lee Miller, Chloë Grace Moretz, Gulliver McGrath) och förbereder sig för den slutgiltiga konfrontationen med den kvinna som tog ifrån honom allt han höll av. Filmen baseras på TV-serien med samma titel från 1966 som skapades av Dan Curtis.

Mitt första intryck av Dark Shadows (2012) var, när jag tog en titt på trailern övervägande neutralt, även om jag direkt visste att detta var något jag skulle vilja se. Samtidigt fick jag intrycket att Tim Burtons senaste film, samtidigt som den har taggats som en dramakomedi, lade en betydande tyngd på komediaspekten, och att det inte fanns mycket drama att få. Och när jag väl såg filmen gick det snabbt upp för mig att detta intryck var mycket korrekt.

Och det är inte nödvändigtvis något problem med det - jag har aldrig varit en så pretentiös filmtittare att en glammig Tim Burton-film faller på den utflippade komiken. Det har tvärtom varit fundamentala ingredienser i Burtons njutningsfulla cinematiska äventyr. Men problemet just med Dark Shadows är att berättelsen är så illa balanserad. Det finns i själva verket mängder av rotlös komik som inte verkar ha mycket med historien att göra, vilket får en rastlös effekt på mig som tittare - särskilt med tanke på att denna komik inte är särskilt rolig när det står klart för mig att det i stort sett är allt jag får. När varje steg Barnabas tar i den nya världen kantas av lättviktiga skämt och en märklig farsstämpel som smyger sig in här och var krävs det inte mycket för att tålamodet ska ta slut. Dark Shadows har praktiskt taget ingen av den subtila blandning av humor, fasa och - viktigast av allt - hjärta som har präglat majoriteten av Burtons tidigare filmer.

Samtidigt är det sant att vissa lättsamma scener i början av filmen är väldigt trevliga - men det är innan den ansträngda humorn blir alltför påfrestande. Och manusförfattarna försöker visserligen jämna ut den här dåligt uppbyggda historien i konflikten mellan Barnabas och Angelique, men med tanke på att karaktärerna är så ytliga - Barnabas är huvudpersonen och jag har knappt något grepp på vem han egentligen är - och att hans relation med Victoria/Josette i praktiken är obefintlig framstår antagonismen mellan Barnabas och Angelique som ett extremt klumpigt plotverktyg för att föra berättelsen vidare. Filmens ironiska touch gör dessutom ett underväldigande uttryck och sänker det slarviga manuset snabbare än Helena Bonham Carters färd mot botten - och på tal om henne visar sig hennes ljuvlighet ödslas på en endimensionell roll som inte ens kräver särskilt mycket scentid.

Så på det stora hela är jag något förfärad över vilken fullständig fail Dark Shadows visade sig vara för ett Tim Burton-fan som jag själv. Regissörens säregna bildspråk är som alltid värt respekt, men även det tycks blekna i denna ytliga och föga engagerande fantasyfilm - men av någon anledning har jag fått lust att se TV-serien. Bättre kan du, Burton.

 "Are you stoned or something?"
"They tried stoning me, my dear. It did not work."

FF

I en märklig framtid som utspelar sig år 2092 är den 118-årige Nemo (Jared Leto), som kallas Mr. Nobody, den sista dödliga människan i världen, och har inte mer än dagar kvar att leva. Men hans vacklande minne och skenbara demens gör att han kan berätta väldigt lite om sin mystiska bakgrund. När han blir intervjuad av en ung reporter börjar han mot all förmodan berätta en makalös historia, där hans väg genom livet ledde honom till tre olika kvinnor (Diane Kruger, Sarah Polley, Linh Dan Pham), och tre olika öden. Allteftersom Nemo under hypnos börjar återfinna minnen som har gått förlorade följer journalisten honom vid nio, femton och trettiofyra års ålder, tills Nemo tvingas ställa sig den slutgiltiga frågan: Vilket av de där liven var det verkliga?

Mr. Nobody (2009) är en av de filmer jag har sett fram emot att se allra mest på senaste tiden, och det är något svårt att peka på precis varför. För min del räckte det med en titt på den enormt fascinerande trailern nedan för att jag skulle kasta mig över detta underbart unika och tänkvärda drama. Samtidigt måste jag rekommendera att se filmen utan distraktioner - för det räcker med att du tittar bort en minut eller två för att du ska ha tappat bort dig fullständigt.

Med andra ord är Mr. Nobody, på både gott och ont, en enormt krävande filmupplevelse. De vackra scenerna avlöser varandra med subtil ton och lågmälda budskap som gemensamt skapar bilden av en historia där varje steg du tar är avgörande för hela din framtid, och där total valfrihet gör dig minst lika handlingsförlamad som att i själva verket inte ha något val alls.

De parallella händelseförloppen är många och är här och var svåra att skilja åt, delvis eftersom berättelsen ivrigt skiftar mellan dåtid och nutid, och där de sammanflätade händelseförloppen bryts upp och faller på plats ett fragment i taget, med längre mellanrum. Koncentrerat tittande är minst sagt ett måste, och när det gäller en film som är så underbart avvikande, och ständigt vandrar i nya banor med ett fantastiskt bildspråk och häpnadsväckande emotionell tyngd, skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Mr, Nobody är ett briljant mysterium, där min oförmåga att besvara alla frågor snarare förhöjer än förminskar hela upplevelsen. Det är aldrig en svaghet att lämna saker och ting åt fantasin - särskilt inte i en film som på ett så träffande sätt skildrar olika perspektiv på en både seriös och smått humoristisk ton.

Samtidigt måste jag erkänna att den röda tråden som binder historierna samman är oroväckande tunn här och var, och det är ett faktum att det hela spårar ur mot slutet där min frustration är ett faktum. Men historien inleds och avslutas på ett genomtänkt sätt, där till synes obetydliga detaljer plockas upp och ger dramat mer färg - och kombinerat med fina skådespelarinsatser av bland annat Jared Leto, Sarah Polley, Rhys Ifans och Toby Regbo är njutningen ett faktum. Mr. Nobody är ett pussel som jag aldrig kommer att kunna lösa.

FFFF

"Before he was unable to make a choice, because he didn't know what would happen. Now that he knows what will happen, he is unable to make a choice."

Den unge advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) har sedan sin hustru Stellas (Sophie Stuckey) död i barnsäng kämpat för att hålla ihop sin tillvaro. Ensam med sonen Joseph (Misha Handley) och hans barnflicka (Jessica Raine) har sinnesfriden och arbetsprestationerna blivit lidande. När han får en sista chans av sin chef skickas Kipps till en avlägsen by för att ta hand om ett dödsbo, men upptäcker snabbt att det ligger en hårresande sanning bakom bybornas rädsla för det mystiska huset i utkanten av byn - en sanning som hotar hela hans existens på ett sätt han inte räknat med. Med hjälp av en rik ensling (Ciarán Hinds) och hans plågade hustru försöker Kipps komma till botten med mysteriet innan det är för sent.

Till det yttre är The Woman in Black (2012) den perfekta skräckfilmen för den här filmfanatikern. Vi har ett hemsökt hus, en historisk miljö, vidskepliga bybor, en isolerad stämning och bäst av allt - en hämndlysten gengångare som inte håller sig i graven. Och utan att tjata öronen av er som följer bloggen är det filmer i denna anda, perfekt representerade av rysarpärlan The Others (2001), som har fått mig att envist bita mig fast vid en filmgenre som blir allt svårare att lyckas med.

The Woman in Black har kallats en typisk skräckfilm smockfull med klichéer av besvikna recensenter. Och det är sant - hur skulle den kunna vara något annat? Men det är just den väl beprövade tonen som har fått mig att vilja se den - för när saker och ting har gjorts så många gånger beror det i min erfarenhet i regel på att det går hem om och om igen. Jag gillar den gammalmodiga tonen som spär på fantasin mer än Jason, Michael och Freddy tillsammans - och samtidigt som de här grabbarna är kultförklarade på sitt sätt, är det inte dem jag väljer om det är genomborrande fasa jag är ute efter.

Tyvärr visar sig inte heller denna film leverera skräcken i samma utsträckning som jag hade förväntar mig, och det beror på en vanlig farsot bland rysare. För när tittaren erbjuds chock efter chock och manuset stryker med spelar det ingen roll hur otäcka fragmenten av fasa är - särskilt inte om de gemensamt upptar ungefär femton minuter av rullen. För det är detta som snabbt visar sig vara filmens främsta brist. Historien är fasansfullt tunn, erbjuder praktiskt taget ingen utveckling och avrundas på en cheesy ton jag hade hoppats slippa. För som någon en gång sa: " To do a good film, you need three things. The script, the script, and the script." The Woman in Black hade kunnat vara en utmärkt otäck skräckfilm, men blir det aldrig eftersom 30-sekunders-chockar inte bygger upp en story som skrämmer på djupet.

Låt gå för att regissören James Watkins försöker, och lyckas, i vissa avseenden. Den inledande scenen var en fasansfull njutning, och väcker nyfikenheten inför vad som väntar. Även klippningen och de scenografiska detaljerna gör ett gott intryck och pushar filmen bortom sina välbekanta hjulspår. Det är i själva verket genom kameraarbetet som den huvudsakliga skräcken levereras, eftersom en mängd cinematiska busstreck skapar intrycket att protagonisten är bevakad vart han än går i huset. Det är som om den mystiska gengångaren och hennes onda avsikter förkroppsligar hela huset och allt som befinner sig i det. Till och med ljudeffekterna gör sig väl och skapar en rik bild av en isolerad spökhistoria, eftersom delar av soundtracket består av ljud som existerar i själva filmen - kolla in scenen när Arthur Kipps undersöker huset för att komma till botten med ett mystiskt ljud, och hittar den fasansfulla källan till ljudet i barnkammaren.

Daniel Radcliffe. Kom igen, ni visste att jag skulle ta upp Harry Potters första vuxna roll. Och till min överraskning är Radcliffe inte så tokig i rollen som den betryckta advokaten, även om han hanterar de lättsamma scenerna betydligt bättre. För när fasan slår till och Arthur Kipps befinner sig ensam i det hemsökta huset en natt, faller skådespelet och framstår som irriterande platt. Tolkningen är duglig, men föga engagerande.

Så för att sammanfatta The Woman in Black lyckas den vara både en besvikelse och en positiv överraskning. Skräcken lyser med sin frånvaro och manuset är ogenomtänkt, vilket tyvärr utgör en alarmerande svag punkt, men å andra sidan strålar filmen tack vare väl formulerade detaljer - och det är just på detaljnivån som The Woman in Black reser sig högt över andra samtida skräckfilmer.

FFF

Det nygifta paret Peter och Joan Allison (David Manners, Julie Bishop) är på smekmånad i Ungern. På tåget delar de kupé med Dr. Vitus Verdegast (Bela Lugosi), en före detta krigsfånge som är på väg hem efter 18 plågsamma år, i hopp om att återförenas med sin hustru och sin dotter. När bilen kraschar i en snöstorm på väg till hotellet söker Verdegast och de nygifta skydd från stormen hemma hos den berömde arkitekten Hjalmar Poelzig (Boris Karloff). I ett mardrömslikt scenario får Verdegast klarhet i sin familjs öde, och sanningen bakom värdens gästfrihet går upp för det olycksdrabbade paret.

The Black Cat författades av Edgar Allan Poe i novellformat, och publicerades i
The Saturday Evening Post i augusti 1843. Filmbolaget Universal Pictures kom att göra två filmatiseringar, 1934 och 1941, som sades ha inspirerats av Poe, men den enda likheten mellan novellen och de båda filmerna är den olycksbådande närvaron av en svart katt. Just därför är det inte givande att betrakta The Black Cat (1934) som en filmatisering av Poes verk, med tanke på att filmmanuset är ett resultat av totalt fyra olika skribenters arbete.

Och när jag tänker tillbaka på denna, alarmerande korta, film, är det en betryggande vetskap. Den medvetet vaga premissen lockade mig visserligen, men på det stora hela är detta kaos av nyckfulla karaktärer, frustrerande dialoger och, först och främst, en skrämmande monoton berättarform. Jag ska medge att regissören Edgar G. Ulmer gör några tappra försök att bygga upp stämningen, men med styltiga interaktioner, ihåliga överraskningsmoment och ett manus som obarmhärtigt suger ut varje fragment av suspens faller det hela ändå platt. Jag vet inte om det beror på filmens distraherande behagliga score - som för (på 1930-talet) ovanlighetens skull spelas nästan oavbrutet genom hela filmen, på Manners och Bishops okarismatiska framträdanden som det gifta paret, eller på den trassliga storyn där ingenting flyter på naturligt, med mängder av krystade berättarmässiga tabbar som driver mitt engagemang i botten. För det är inte nödvändigtvis så att filmen är särskilt dålig på det stora hela - den är bara fullständigt ointressant. Och jag vet inte hur det är med er, men personligen kräver jag mer än finurliga effekter för att verkligen uppskatta en film.

Samtidigt är jag svag för skräcklegender som Lugosi och Karloff som i The Black Cat spelar mot varandra i den första av åtta filmer, även om karaktärerna skämtas bort så smått av den föga effektiva berättarformen. Sist men inte minst skulle jag förmodligen säga att det sticker något i ögonen att hela filmen i så hög grad åker snålskjuts på Poes novell eftersom, som jag tidigare nämnt, en svart katt med ungefär två minuters scentid, är det enda som anknyter filmen till novellen. Valet av titeln är med andra ord både olämplig och missvisande - vilket jag, eftersom jag har läst novellen, förmodligen stör mig på mer än de flesta. Det som hade kunnat vara en sparsmakad psykologisk thriller som vinner på att kunna tolkas på en mängd olika sätt förvandlas till en föga inspirerande rysare som lämnar mycket lite till fantasin. Och det är inte särskilt förvånande, med tanke på att de starkaste spänningsmomenten i historien hanteras med ungefär samma varsamhet som en elefant i en porslinsbutik.

"Sounds like a lot of supernatural baloney to me."
"Supernatural, perhaps. Baloney, perhaps not. There are many things under the sun."

F

Genteknikerna Clive Nicoli (Adrien Brody) och Elsa Kast (Sarah Polley) är på väg att göra ett medicinskt genombrott och revolutionera utsikten för allvarligt sjuka människor världen över. Men när deras våghalsiga experiment avbryts av deras chefer och varelserna de har skapat från grunden riskerar att ha varit till ingen nytta går de sin egen väg. De skapar Dren (Delphine Chaneac), en varelse av honkön som utvecklas från fosterstadiet alarmerande snabbt, och med tiden bara växer och växer. Elsa blir mer och mer fäst vid Dren, medan Clives skepsis håller i sig, och han upprepade gånger insisterar på att döda henne. Men när situationens allvar går upp för dem kan det redan vara för sent.

Det är lätt att fånga upp Frankenstein-vibbarna i en film som Splice (2009), som har regisserats och författats av Vincenzo Natali, regissören av Cube (1997), och i det här avseendet bjuder filmen inte på några större överraskningar - åtminstone inte storymässigt sett. Men där Splice tilltalar mig, precis som i 1931 års filmatisering av Mary Shelleys klassiska roman, är inte i storyn i grova drag, utan i den tänkvärda berättarformen som bjuder på en mer komplex historia än vi skulle kunna förvänta oss. Natali använder filmen som ett forum för att formulera en rad obekväma frågor. Vad är kriterierna för att få kallas en människa? Vem är monstret - varelsen eller skaparen som spelar Gud? Om en livsform är primitiv, kan den då tillmätas ansvar för sina egna handlingar? Och kanske sist men inte minst - hur utvecklad måste en livsform vara för att få förtjäna att leva?

Det här är tunga frågor, och filmens skapare försöker inte nödvändigtvis besvara de här frågorna -. utan helt enkelt ställa dem. Regissören väcker tankar, tätt förpackade inom ramen för en sci fi-thriller, och samtidigt som händelseförloppet hottas upp av dramatiska effekter som bygger upp en välgjord suspens, går bottnen aldrig ur denna tänkvärda skildring av kunskapstörst som går för långt. För visst irriterar jag mig här och var på Elsas vägran att inse sanningen om vad hon har gjort, men samtidigt kan jag mer än väl relatera till hennes häpnad, hennes längtan, hennes berusande stolthet över att nyckeln till livet självt i sin hand.

Filmen gör genomgående flera skickliga försök att, genom att skildra karaktärernas motstridiga motivationer, erbjuda publiken mer än en krystad film om vetenskapens baksida, och samtidigt som karakteriseringen av och inblicken i framför allt Elsas traumatiserade person framstår som något ytlig av och till, så måste jag erkänna att man vinner mycket på ambitionen. Tyvärr faller Splice i viss mån på de svaga birollerna och den underväldigande inledningen, men när en film är beväpnad med så pass många scener som bjuder på både spänning, etiska dilemman och en tänkvärd emotionell inverkan är det på det stora hela inte mycket jag kan klaga på.

FFF

I en avlägsen framtid har Nordamerika kollapsat av krig, svält och torka, och det nya landet Panem har delats upp i huvudstaden Capitol och 12 distrikt. Förberedelserna för det 74:e årliga "Hungerspelet" är i full gång - ett dödligt spel där en man och en kvinna från varje distrikt lottas ut för att eliminera sina motspelare och stå ensam kvar som segrare. När Primrose Everdeen (Willow Shields) plockas ut som distrikt 12:s kvinnliga representant erbjuder sig Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) i ren desperation för att ta sin lillasysters plats. Katniss och hennes manlige medspelare Peeta Mellark (Josh Hutcherson) skickas till huvudstaden för att inleda sin träning, dagar innan de kastas ut i den livsfarliga arenan.

Redan vid första anblicken är det påfallande lätt att jämföra The Hunger Games (2012) med filmer som först och främst Battle Royale (2000), men också den inte fullt så lyckade The Condemned (2007), och den ännu lite sämre The Running Man (1987). Filmhistorien kryllar av rullar där en grupp utvalda människor kastas in i ett blodigt spel mot varandra - och där bara en kan komma ut med livet i behåll. Men som jag ser det är det som får The Hunger Games att utmärka sig från mängden just på vilket sätt de brutala spelen skildras. För vi skulle kunna förvänta oss att seden förtryckande övermakten framställas med en utstuderat osympatisk ton, och att de slumpmässigt utvalda spelarna inte är mer än oskyldiga offer.

Men The Hunger Games vrider på rollerna på ett intressant sätt, eftersom profithungern och den osmakliga "komiken" snabbt etableras, men där de verkliga fienderna snarare är spelarna på marken. Det tycks i själva verket vara så att hela världen är hjärntvättad till att betrakta de så kallade hungerspelen som ett jippo, och som en ära för den otursamma spelaren. Och denna faktor lyckas både hjälpa och stjälpa filmen på ungefär samma meriter. För på plussidan är omvärldens neutralitet angående legaliserade mord skrämmande, och skapar en bild av en värld där de moraliska spärrarna har börjat försvinna. Greppet målar upp en framtid där fasan är en del av vår vardag, och har blivit en del av ett samhällsskick som ingen längre höjer på ögonbrynen åt.

Men å andra sidan resulterar detta i att jag som tittare uppfattar filmen som något monoton, eftersom den passiva acceptansen av ett vidrigt system omintetgör de gripande känslostormarna som hade kunnat engagera mig mer i storyn. Det är visserligen sant att historien blir allt vassare allt eftersom filmen fortskrider, men detta leder ändå till en alarmerande svag inledning som varken griper tag i mig eller skapar någon tänkvärd helhetsbild av det skrämmande nya samhället, eller hur det har vuxit fram till vad det är i dag.

Rent utförandemässigt har jag mindre att klaga på, särskilt med tanke på att Jennifer Lawrence, som jag först såg i Winter's Bone (2010), gör ännu en stark insats i en roll som bjuder på fler nyanser än vi skulle kunna räkna med. Utseendemässigt är parallellerna till The Fifth Element (1997) många, och i detta avseende är Stanley Tucci en njutning som en cynisk talk show-värd - det är också Woody Harrelson som distrikts 12:s alkoholiserade mentor.

Så samtidigt som jag ställer mig smått frågande till några överflödiga scener, där en obligatorisk romantisk koppling först och främst verkar fungera som utfyllnad och egentligen inte har någon inverkan på storyn, gör The Hunger Games ett gott intryck på mig som ett starkt, mångbottnat alternativ i genren - ett där identifieringen med karaktärerna är ett faktum, oavsett i vilken riktning de utvecklas, och där mitt intresse aldrig slocknar. Min trea är stark - och här och var farligt nära en fyra.

FFF

När Ted Narracott (Peter Mullan) besöker hästmarknaden i Dartmoor gör han det med avsikten att köpa en häst som kan ploga fältet hemma på gården. Men när han får syn på ett vackert fullblod, och fortsätter bjuda på hästen eftersom hans gnidige godsägare också gör det, är det den hästen han kommer hem med, till sin hustru Roses (Emily Watson) förtvivlan. Familjen är redan i en ekonomisk knipa, men när deras son Albert (Jeremy Irvine) fastnar för hästen och erbjuder sig att träna honom behåller de motvilligt djuret, som Albert kallar Joey. Men när första världskriget bryter ut och familjens skörd har förstörts tvingas familjefadern sälja hästen till en engelsk kapten (Tom Hiddleston). Det dröjer inte länge innan Albert själv tar värvning och drar ut i krig för att hitta sin häst.

Ska jag vara ärlig var War Horse (2011), fast den regisserades av Steven Spielberg, förmodligen den av årets Oscarnominerade filmer som jag var minst intresserad av att se. Jag förväntade mig en tunn, sentimental historia där bandet mellan pojken och hästen utgjorde den huvudsakliga handlingen, och där de övriga scenerna enbart skulle fungera som utfyllnad, och att detta skulle märkas. Om vi dessutom betänker det faktum att jag inte har dille på hästar, så var min inställning till War Horse visserligen aldrig negativ - regissören har gjort för många fina filmer för det - men  däremot oberörd.

Och det märks tydligt, redan från första början, precis vem som har skapat denna snyftare med bas under första världskriget - på både positiva och negativa sätt. För på det stora hela är historien irriterande banal, där relationen mellan Albert och Joey erbjuder väldigt lite substans, och pojkens komplexa relation med sin far som resultat inte får den uppmärksamhet den kräver. Allteftersom filmen utvecklar sig lägger Spielberg grunden för några intressanta paralleller, men överger dem tyvärr till förmån för den klängige Alberts fixering vid hästen.

Spielberg har, i samband med filmer i den här stilen, förärats namn som "The Master Manipulator", och det är en allmänt bredd uppfattning att hans filmer dikterar precis vad tittaren ska känna i varje ögonblick. Och personligen kan jag lätt se hur man kan bilda den uppfattningen, men som jag ser det är filmer som War Horse och den snarlika Saving Private Ryan (1998) utmärkta exempel på Spielbergs förmåga att förmedla djup empati på samma gång som brutal realism. Så jag tänker inte tillbaka på War Horse med en eftersmak av manipulation, utan med vördnad för hur en amerikansk regissör som har levererat storfilm efter storfilm, förmedlar människors känsloliv i drastiska situationer med total precision. För i en av filmens allra bästa scener, där en engelsk och en tysk soldat möts på slagfältet under vapenvila för att klippa loss Joey som har trasslat in sig i taggtråd, etableras både välviljan, den lättsamma konversationen och den begravda stridsyxan, och den milda antagonismen som soldaterna löser genom att singla slant. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen - Steven Spielberg kan få mig att relatera till en sten. Karln lyckas till och med skapa en varm relation mellan två hästar och göra det trovärdigt.

Och filmen fortsätter att göra ett bra intryck på mig till och med när vi tittar på dess utförande. För med ett subtilt score, underbar komik och framför allt en slående scenografi där varje scen, till och med de mörkaste och mest gripande, ser ut att komma direkt från en saga utgör War Horse både ett dugligt och mänskligt drama, och ett kärt återseende av Spielberg på vita duken. Jag hade inte sett något av honom på bio sedan War of the Worlds (2005)!

FFF

När den berömde dykaren Frank McGuire (Richard Roxburgh) samlar ihop ett team (Ioan Gruffudd, Alice Parkinson, Dan Wyllie, Christopher Baker, Allison Cratchley) för att göra en expedition och undersöka ett av världens största och outforskade grottsystem gör han det med sin 17-årige son Josh (Rhys Wakefield) som sällskap. Väl på plats under jord har expeditionen inte mer än hunnit börja, när deras utväg blir avskuren av en störtflod och de tvingas hitta en annan väg ut under vattenytan. Förråden sinar sakta men säkert, och allteftersom oddsen reser sig mot dem blir deras kamp för överlevnad en kapplöpning mot tiden.

Det är förmodligen klokt att tänka efter en extra gång när en film du har planerat att se marknadsförs med "3D" i titeln - speciellt om din referensram för en bra film inte är en där byggnader exploderar, där jorden våldgästas av utomjordingar, eller där hajar/krokodiler/valfritt "monster" ivrigt tuggar sig igenom skådespelarensemblen. Det är precis så jag borde ha tänkt när jag bänkade mig framför Sanctum (2011), en film som egentligen bara intresserade mig av två anledningar. För med James Cameron som producent, och med en raffig trailer som fick det hela att framstå som en klaustrofobisk rysare med trevare som förde mina tankar till The Descent (2005), var mitt intresse relativt högt.

Tyvärr håller sig mina förväntningar inte i mer än minuter, i bästa fall, eftersom Sanctum redan från första bildrutan kastar sig in i en krystad story vars förutsägbara uppbyggnad får mig att snooza innan tjugo minuter har passerat. Tempot är först stressat, varpå det saktar ned och filmen utvecklar sig till en mördande tråkig, föga utvecklande och skrämmande dåligt agerat överlevnadsdrama som egentligen borde ha varit spännande på sina egna meriter. Men eftersom jag såg filmen med fel förväntningar, och eftersom materialet misshandlas av manusförfattaren så till den grad att karaktärerna framstår som identitetslösa statister, är filmen i Alister Griersons regi en tröttsam transportsträcka som, precis som det förrädiska grottsystemet, aldrig leder någonstans. Jag kan till och med gå så långt som att påstå att jag, såvitt jag kan minnas, aldrig har sett en så förödande antiklimatisk avrundning av en film.

Så i slutänden är till och med jag överraskad av hur pass illa jag tyckte om Sanctum. Men detta är inte min grej, och samtidigt som jag måste fråga mig hur min respons hade blivit om filmen hade marknadsfört under sina rätta förutsättningar, misstänker jag att det inte hade förbättrat upplevelsen särskilt mycket - eftersom utförandet, oavsett genre, suger ur all suspens, originalitet och vitalitet ur ett koncept som på sina egna meriter har alla möjligheter att fängsla tittaren.

F