För många förknippas Terry Gilliam förmodligen först och främst med Monty Python-filmerna Monty Python and the Holy Grail (1975) och Time Bandits (1981). Men den spejsade filmskaparen har varit involverad i många andra minst lika fantasifulla, absurda och säregna filmprojekt, både som regissör och som manusförfattare. Fisher King (1991) var Gilliams mest uppmärksammade film sedan Monty Python-tiden, där Robin Williams och Jeff Bridges spelade mot varandra i en dramakomedi om en avdankad DJ som försöker sona sina misstag genom att sträcka ut en hand till en hemlös man utan hopp. Men det är i Fear and Loathing in Las Vegas (1998), där Gilliams regi och manus frodas i Raoul Dukes och Dr. Gonzos äventyr i dimmor av alkohol och droger i ett glittrande Las Vegas.

Föga förvånande för regissören med smeknamnet Captain Chaos - en av Gilliams senaste filmer är The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009), regissörens kanske mest utflippade projekt hittills. Efter den filmen har Gilliam regisserat två kortfilmer, The Legend of Hallowdega (2010) och The Wholly Family (2011).

"There's a side of me that always fell for manic things, frenzied,
cartoony performances. I always liked sideshows, freakshows. Jerry Lewis
was a freakshow...Absolutely grotesque, awful, tasteless. I like things
to be tasteless."

Den kontroversielle filmregissören David Lynch gjorde sin debut 1976 med filmen Eraserhead (1976) och har blivit känd som en av de mest bisarra regissörerna i filmbranschen. Han har också stått bakom den kultförklarade TV-serien Twin Peaks (1990), och regisserat filmer som The Elephant Man (1980), Blue Velvet (1986) och Mulholland Drive (2001), vars extrema surrealism har gjort Lynch till en beryktad filmskapare.

"I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that makes you dream ... allows you to dream in the dark. It's just a fantastic thing, to get lost inside the world of film."

Den danske Lars von Trier hamnade så sent som i år i blåsväder på filmfestivalen i Cannes, då han bannlystes från festivalen i samband med en visning av Melancholia (2011) efter att ha fällt uppseendeväckande kommentarer om nazistsympatier. Den kontroversielle regissören har beskrivits som den främste danske filmskaparen sedan Carl Theodor Dreyers tid på mitten av 1900-talet. von Triers uppseendeväckande filmprojekt har avlöst varandra med titlar som Dogville (2003), Manderlay (2005) och Antichrist (2009) efter att ha blivit internationellt känd för TV-serien Riket (1994) som belönades med sexton priser.

Sidney Lumet, en av mina favoritregissörer genom tiderna och de verbala duellernas förkämpe långt innan Quentin Tarantino, avled lördagen den nionde april i cancer. Sedan jag startade den här bloggen har jag följt många skådespelare och regissörer i graven, men få förluster har gjort så pass ont som just denne humoristiske, subtile och slipade filmskapare.

Den italienske regissören Dario Argento inspirerades till sitt framtida yrke av tre olika källor, av favoritregissören Ingmar Bergman, av fadern och filmproducenten Salvatore Argento, och av de italienska sagor som berättades av släktingar. Det var i denna anda som Argento inledde sitt filmskapande, med verk på temat barndomstrauman, och regissören imponerades av berättelser av bröderna Grimm, H.C. Andersen och Edgar Allan Poe. Tidigt i sin karriär samarbetade Argento med regissörer som Sergio Leone i några olika västernfilmer, men det var först 1970 som han regisserade en film på egen hand som han dessutom skrev manuset till. Detta var The Bird With The Crystal Plumage (1970) som löst baserades på Frederick Browns roman The Screaming Mimi och producerades av faderns filmbolag. Filmen blev en hit och banade vägen för ytterligare två framgångsrika thrillers, och därmed var succén ett faktum.

Argentos fascination av skräck gjorde sig tydlig i filmen Suspiria (1977), som kanske är hans mest kända verk. Denna surrealistiska skräckfilm inspirerades av gotiska sagor och berättar historien om en ung dansös som reser till Europa för att gå i balettskola, och med tiden upptäcker att skolan utgör en fasad för en övernaturlig konspiration. Med Suspiria gjorde sig Argento ett namn inom filmindustrin och kom ofelbart att förknippas med rysare som dessa, filmer som på ytan inte är mycket mer än bloddrypande banaliteter, men som, om vi tränger djupare, vittnar om förmågan att göra just det som all filmkonst handlar om - att fängsla tittaren.

"Horror is the future. And you cannot be afraid. You must push everything to the absolute limit or else life will be boring. People will be boring. Horror is like a serpent; always shedding its skin, always changing. And it will always come back. It can't be hidden away like the guilty secrets we try to keep in our subconscious."

Kenneth Branaghs förkärlek för Shakespeare-filmatiseringar har präglat hans karriär som både regissör och skådespelare sedan sent 1980-tal då han gjorde titelrollen i Henry V (1989). Sedan dess har han arbetat med alltifrån Much Ado About Nothing (1993), Othello (1995) och Hamlet (1996), och även tagit sig an filmversionerna av verk som The Magic Flute (2006) som baseras på operan av Wolfgang Amadeus Mozart. Branaghs popularitet som regissör tycks dock ha tagit en törn i samband med vissa av senare års plottriga verk - inte ens The Magic Flute verkade vara någon särskilt stor hit. För egen del har Branagh dock blivit en kär favorit, inte minst efter att ha gjort en mängd varierade roller och filmer.

Kenneth Branagh i Hamlet (1996)

Frank Lloyd regisserade en stor mängd kortfilmer i början av sin karriär, med utgångspunkt från debutfilmen The Law of His Kind (1914). Hans förkärlek för draman gjorde detta till den genre han bemästrade i hög grad, och kombinerade endast en handfull gånger denna genre med komedi, romantik och western-filmer. Det var först 1915 som Lloyd gjorde sin första långfilm, The Gentleman from Indiana (1915), även denna ett drama. Även inom långfilmer var det draman han ägnade sig åt mest, ett karriärval som gjorde regissören till ett säkert kort på Oscarsgalan. Faktum är att Lloyd under sin karriär regisserade sju skådespelare i Oscarnominerade roller, däribland Diana Wynyard i Cavalcade (1933) och Charles Laughton i Mutiny on the Bounty (1935). Lloyd är rentav den enda regissören genom tiderna som har vunnit en Oscar i kategorin Bästa Regi för en film (i detta fall The Divine Lady) som inte ursprungligen nominerades i kategorin.

Blake Edwards har först och främst gjort sig känd för sitt arbete med den framgångsrika filmserien The Pink Panther med Peter Sellers i huvudrollen. Det var huvudsakligen i slapstick-komedier som dessa som Edwards hade störst framgång, även om han har här och var har arbetat i andra genrer, inte minst Breakfast at Tiffany's (1961), filmatiseringen av romanen med samma titel av Truman Capote. Efter att ha tidigt ha arbetat som skådespelare och manusförfattare tog han plats bakom kameran på 1950-talet och regisserade ett antal komedier innan han gjorde succé med 1959 års hitfilm Operation Pettycoat (1959) med Cary Grant och Tony Curtis i rollerna. Curtis castades på nytt i Edwards regi i The Great Race (1965), och regissören samarbetade också ofta med kompositören Henry Mancini som gjorde scoren till Breakfast at Tiffany's.

På början av 1970-talet falnade regissörens framgångar i samband med att han drabbades av en allvarlig depression och han återhämtade sig i ensamhet i Schweiz. Det var först mot 1970-talets slut som Edwards återerövrade förlorad mark med ytterligare tre filmer om The Pink Panthers inspektör Jaqcues Closeau och komedin 10 (1979) med Dudley Moore. Efter frekventa upp- och nedgångar och en Oscar för sitt livsverk inom film som utdelades 2004 avled Edwards den femtonde december 2010 vid 88 års ålder.

Följande lista över de 50 bästa regissörerna genom tiderna har lagts upp av en IMDb-användare och listar en mängd regissörer som jag tycker mycket bra om, däribland Sidney Lumet, Stanley Kubrick, Christopher Nolan, David Fincher och Tim Burton. Det är dock något beklämmande att en lista som nämner 50 regissörer endast tar med en kvinna (Kathryn Bigelow) som, om det inte vore för det faktum att hon är den första kvinnan genom tiderna som har vunnit en Oscar i kategorin Bästa Film, kanske inte skulle ha inkluderats över huvud taget. Detta är en tuff bransch för kvinnor, vilket görs irriterande tydligt i listor som denna. 

Efter att ha tagit examen vid RADA, och som ordförande för The London Film School, har Mike Leigh gjort sig känd som en regissör vars kompromisslösa filmskapande har resulterat i en aversion mot större Hollywoodproduktioner. Faktum är att Leigh frekvent improviserar vad gäller sitt filmskapande, och i samspråk med skådespelarna tycks arbeta fram ett manus ur blotta inret. Leigh har även arbetat inom teater, men det är via filmer som Vera Drake (2004) och Happy-Go-Lucky (2008) som bilden av en regissör vars integritet och immunitet från den norm där filmskaparen mycket sällan får ha sitt verk ifred från producenter träder fram. Leighs filmer är långtifrån alltid så uppmärksammade som verk av dess kvalitét förtjänar.

"Given the choice of Hollywood or poking steel pins in my eyes, I'd prefer steel pins."

Dino De Laurentiis började arbeta inom film vid sjutton års ålder, och sysslade med allt ifrån skådespel, statistroller, rekvisita och liknande. Det hårda arbetet lönade sig då han vid tjugo års ålder hade producerat sin första film och gjorde succé med produktionen av Riso amoro (1949) som snabbt blev en internationell hit. I samarbete med kollegan Carlo Ponti stod De Laurentiis bakom en mängd lika framgångsrika filmer, däribland många av Federico Fellini. Grundandet av filmstudion Dinocitta visade sig inte vara fullt så lyckat då italiensk filmindustri vacklade och De Laurentiis själv stod bakom ett antal floppar. Detta ledde honom till USA där han startade filmstudion DEG Studios i North Carolina, men ekonomiska svårigheter tvingade honom att sälja även detta komplex. På det stora hela visade sig omlokaliseringen till USA vara ett snedsteg. Vissa av De Laurentiis filmer, däribland Ragtime (1981), åtnjöt stor succé, men sågades generellt av kritiker. Producenten har i övrigt stått bakom filmer som 5 Branded Women (1960), Serpico (1973), Three Days of the Condor (1975) och Cat's Eye (1985), och avled den elfte november 2010 vid nittioett års ålder.

Paul Greengrass inledde sin filmkarriär med att spela in animerade kortfilmer på temat skräck till vilka han använde alltifrån gamla dockor till saker han fann liggande i sin skolas bildsal. Med tiden har han, efter att ha regisserat filmer som debutfilmen Resurrected (1989), Bloody Sunday (2002), den sanningsbaserade United 93 (2006) och två av Bourne-filmerna, Oscarnominerats för United 93 och tilldelats en mängd utmärkelser för sitt övriga arbete inom först och främst TV. Han belönades också med en Golden Berlin Bear för Bloody Sunday, som baseras på historien om en brittisk massaker på irländska medborgare den 30 januari 1972. Filmer som denna har förevisat regissörens omtalade sätt att spela filmer på dokumentärtema, och har blivit allt vassare med åren. I samband med dessa filmer använder han sig frekvent av en handkamera för att skapa en så påträngande realism som möjligt. Även hans första film, Resurrected, prisbelönades på Berlins filmfestival.

"By the time I'd done Bloody Sunday, I felt I reached the end of a chapter. I could feel it, I wanted to try something new, something different. Then, to my amazement, Bloody Sunday won lots of theatrical prizes, the audience award at Sundance, and then, to my even greater amazement, I had the opportunity to make a film in Hollywood. I mean, you wouldn't think, looking at my films, oh, there's a guy who's going to make films in Hollywood."

Jean-Luc Godard har under sin filmkarriär belönats med inte mindre än trettio prestigefyllda utmärkelser, däribland ett Life Achivement Award 2007, och tjugoåtta övriga nomineringar. Om vi blickar tillbaka på regissörens karriär sedan tidigt 1960-tal, då han övergick från kortfilmer till långfilmer, är det svårt att förneka vilken duglig filmskapare Godard är. Med älskade verk som Två eller tre saker jag vet om henne (1967), Utflykt i det gröna (1967) och Allt går fint (1972) och totalt nittiotre regisserade lång- och kortfilmer för såväl TV som bio har Godard gjort ett avtryck i fransk filmhistoria som en subtil och patriotisk regissör med verk som kryllar av referenser till fransk kultur - såväl som till amerikansk film noir. Godard röstades fram på plats 31 på Entertainment Weeklys lista över de främsta regissörerna genom tiderna.

"In my cinema, there are never any intentions. It's not me inventing this empty auditorium. I don't want to say anything, I try to show, or to get feeling across, or to allow something else to be said after the fact."

David Yates är den ende regissören utöver Chris Columbus som har regisserat fler än en av filmerna i Harry Potter-serien, både Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007) och Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009). Yates har blivit känd först och främst för sitt arbete med dessa filmer och samarbetade med kompositören Nicholas Hooper i båda dessa filmer. Yates hade innan dess gjort några mindre filmer på sent 1980-tal(tidigt 1990-tal, däribland debutfilmen When I Was a Girl (1988) och arbetat med några TV-serier. Yates arbetar för närvarande med krigsdramat St. Nazaire (2012) om den brittiska räden på Saint Nazaire 1942.

"In an ideal world, I'd bounce between big projects and no-budget TV dramas with fantastic scripts. A lot of Hollywood films tend to be bloated, bombastic, loud. At the same time, I do like the infrastructure of making a blockbuster; it's like having a big train set."

För en regissör som Ron Howard, som i så hög grad har arbetat inom olika genrer, inom alltifrån fantasy till draman och komedier, men gärna flätar in mer eller mindre skojfriska detaljer i sina filmer, tycks det frekventa castandet av skådespelare som Tom Hanks, Michael Keaton och Russell Crowe ha varit ett lyckokast. Med två verk inkluderade på American Film Institutes urval över de 100 mest inspirerande filmerna genom tiderna, både Apollo 13 (1995) och A Beautiful Mind (2001) och efter att ha regisserat åtta olika skådespelare i Oscarnominerade framträdanden, däribland Frank Langella och Kathleen Quinlan, har Howard gått en lång väg sedan sina allra första filmroller som barn.

"It was always my dream to be a director. A lot of it had to do with controlling my own destiny, because as a young actor, you feel at everyone's disposal. But I wanted to become a leader in the business."