Som många andra skådespelare inledde Kevin Spacey sin karriär inom teatern - närmare bestämt på New York Shakespeare Festival. Den minimala rollen som en budbärare i en uppsättning av Henry VI var startskottet för en teaterkarriär, som under festivalens Joseph Pepps ledning direkt ledde Spacey vidare till Broadway-debuten i Henrik Ibsens Ghosts (originaltitel Gengangere).

Att Spacey var så pass lockad av teatern var inte heller förvånande med tanke på att hans skådespelaridol och framtida mentor Jack Lemmon arbetade jämsides honom i en Eugene O'Neill-uppsättning 1986. Även när Spacey kom att arbeta mer och mer inom film dröjde han sig samtidigt kvar inom teatern - så sent som 1999 medverkade han i ytterligare en av Eugene O'Neills pjäser, den här gången The Iceman Cometh.

Kevin Spacey i American Beauty (1999)

Spaceys filmkarriär kom att blomstra ungefär samtidigt som hans arbete inom teatern började löna sig. 1986 gjorde han en liten roll i dramakomedin Heartburn (1986), och till en början uppfattades han inte som en ledande skådespelare. Det var fört efter att ha spelat en skurkroll i TV-serien Wiseguy (1987) som han började typecastas som en mörk, manipulativ karaktär. Det var på denna väg som han gjorde sin första kanske mest uppmärksammade roll i The Usual Suspects (1995). Den rollen gav Spacey en Oscar för Bästa Manliga Biroll och gjorde honom till ett välbekant namn inom filmindustrin. Samma år porträtterade han den kalle seriemördaren i Se7en (1995), och var vid det laget så välkänd att han insisterade på att hans namn inte skulle stå med på filmpostern, för att tittarens koncentration inte skulle rubbas i väntan på att han dök upp i historien.

Filmer som L.A. Confidential (1997) och Midnight in the Garden of Good and Evil (1997) fortsatte en vinnande trend, och två år senare gjorde Spacey en av sina mest hyllade roller genom tiderna - som den frustrerade knegaren och förortsfadern Lester Burnham i American Beauty (1999). Han belönades med ytterligare en Oscar, i kategorin Bästa Manliga Huvudroll. Fyra dagar efter filmens premiär på amerikanska biografer fick Spacey sin stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Med tiden har Spacey spelat färre och färre mörka karaktärer - men med tanke på att han har kommit att bli en av Hollywoods mest omtalade och väletablerade skådespelare finns det lite han inte kan göra.

"The less you know about me, the easier it is to convince you thay I am that character on screen. It allows an audience to come into a movie theatre and believe I am that person."

Kevin Spacey och George Clooney i The Men Who Stare at Goats (2009)

Som dotter till en skådespelerska och en skulptör har Juliette Binoche kommit långt. Binoche var bara under 1990-talet en av Frankrikes mest välbetalda skådespelerskor och tjänade ungefär en miljon per film. Sitt genombrott gjorde hon vid 23 års ålder i The Unbearable Lightness of Being (1988), en roll som väckte internationella kritikers uppmärksamhet och som ledde Roger Ebert till att kalla skådespelerskan "almost ethereal in her beauty and innocence". Men Eberts stämpel vaskades bort i samband med Binoches roll i den förföriska thrillern Damage (1992). Året därpå tackade hon nej till den ledande kvinnliga rollen i Jurassic Park (1993), och kunde i stället skryta med huvudrollen i Frihet - den blå filmen (1993), det mystiska dramat som utgör en av Krzysztof Kieslowskis mest omtyckta filmer. Binoche tog efter denna film ett sabbatsår, men är sedan länge tillbaka i filmbranschen och är fortfarande en av Frankrikes mest framgångsrika skådespelerskor. 1996 Oscarnominerades hon huvudrollen i den populära The English Patient (1996), och vann i en kategori som Lauren Bacall var tippad att gå segrande i för The Mirror Has Two Faces (1996). En häpen Binoche sa i sitt tacktal "I don't have a speech prepared. I thought Lauren would get it."

Juliette Binoche i The English Patient (1996)

Ben Gazzara har gått till historien som en frekvent anlitad skådespelare som har gjort stor succé även i mängder av biroller. Gazzara blev allmänt känd när han tillsammans med några skolkamrater satte upp en pjäs baserad på Calder Willinghams roman End as a Man, med Gazzara i den största rollen. Pjäsen om den brutala militärtillvaron i södern tog sig till Broadway, och i samband med det vann Gazzara ett Theatre World Award och karriären drog igång. Efter fler roller i pjäser vände han sig till filmen, och gjorde en av birollerna i Anatomy of a Murder (1959). Efter några inte lika framgångsrika filmer sysslade han mer och mer med TV, men med ett samarbete med regissören John Cassavetes i tre filmer på 1970-talet och totalt 38 filmer på 1990-talet visade sig skådespelaren vara en underskattad publikmagnet. Samarbetet med framträdande regissörer som Otto Preminger, Joel Coen och Spike Lee fortsatte in på 2000-talet, då Gazzara spelade en av rollerna i Lars von Triers Dogville (2003). Gazzara avled i cancer den tredje februari 2012, vid 81 års ålder.

"I turned down so many movies because I was idealistic. I was so pure. I didn't really take advantage of the opportunities. If I had the same chances today I would take them all because you never know where it will lead."

Det var redan efter ett års konststudier som den brittiska skådespelerskan Julia Ormond övergav ambitionen att gå i familjens fotspår och i stället började intressera sig för teater. Ormond antogs till Webber-Douglas Academy of Dramatic Art och tog sin examen därifrån 1988, varefter hon kastade sig in i teaterkonsten. Redan 1989, kort efter att ha gjort rollen som Catherine i Wuthering Heights tilldelades skådespelerskan London Drama Critic's Award som Best Newcomer efter rollen i pjäsen Faith, Hope and Charity.

Julia Ormond i Smilla's Sense of Snow (1997)

Det dröjde inte länge innan Ormond ägnade sig allt mer åt film, först i form av The Baby of Mâcon (1993), och uppmärksammades i Hollywood när hon spelade den kvinnliga huvudrollen i Legends of the Fall (1994), mot Brad Pitt, Anthony Hopkins och Aidan Quinn. Detta genombrott gav henne Audrey Hepburns titelroll i nyandningen i Sabrina (1995), och Ormond har sedan dess gjort filmer som Smilla's Sense of Snow (1997), Che: Part One (2008), The Curious Case of Benjamin Button (2008) och My Week with Marilyn (2011).

John Carroll Lynch ägnade sig åt teater i Minneapolis på 1980- och 90-talet, ett karriärdrag som avbröts 1996 då han valdes till rollen som Frances McDormands man i Fargo (1996), som regisserades av Joel och Ethan Coen. Efter detta varierade rollerna i mängder av olika sorters projekt som avlöste varandra. Han har medverkat i filmer som Face/Off (1997), Gothika (2003) och Mozart and the Whale (2005), och handplockades av regissören David Fincher inför inspelningen av Zodiac (2007). Det var också i rollen som Arthur Leigh Allen, den misstänkte mördare som härjade i San Fransisco på 1960- och 70-talen, som jag fick upp ögonen för denne mångsidige aktör, även om hans senare roller inte har varit riktigt så stora som jag skulle önska - däribland i Gran Torino (2008) och Shutter Island (2010).

John Carroll Lynch i Zodiac (2007)

Lars Ekborg?

Clark Gable?

John Carroll Lynch ägnade sig åt teater i Minneapolis på 1980- och 90-talet, ett karriärdrag som avbröts 1996 då han valdes till rollen som Frances McDormands man i Fargo (1996), som regisserades av Joel och Ethan Coen. Efter detta varierade rollerna i mängder av olika sorters projekt som avlöste varandra. Han har medverkat i filmer som Face/Off (1997), Gothika (2003) och Mozart and the Whale (2005), och handplockades av regissören David Fincher inför inspelningen av Zodiac (2007). Det var också i rollen som Arthur Leigh Allen, den misstänkte mördare som härjade i San Fransisco på 1960- och 70-talen, som jag fick upp ögonen för denne mångsidige aktör, även om hans senare roller inte har varit riktigt så stora som jag skulle önska - däribland i Gran Torino (2008) och Shutter Island (2010).

John Carroll Lynch i Zodiac (2007)

Anna Massey, dotter till skådespelarna Raymond Massey och Adrianne Allen, arbetade flitigt inom allt ifrån film, TV och teater, men det var hennes intresse för perioddraman som tycktes definiera henne som skådespelerska. Hennes arbete inom teatern gav henne flera utmärkelser, även om de kom med stora mellanrum. Massey nominerades till en Tony vid 19 års ålder för en biroll i The Reluctant Debutante 1957. 1983 vann hon ett Laurence Olivier Theatre Award i kategorin Best Actress i The Importance of Being Earnest. En av hennes sista roller innan sin död den 3 juli 2011 var som Brenda Packard i Midsomer Murders.

Anna Massey i David Copperfield (1969)

Som son till kampsportsexperten och skådespelaren Bruce Lee var Brandon Lee angelägen om att inte hamna i faderns skugga och bli ihågkommen som "Bruce Lees son", ett ställningstagande som gav honom roller i filmer som Showdown in Little Tokyo (1991) och Rapid Fire (1992). Men Lees skådespelarkarriär hann egentligen inte mer än börja innan hans önskan om att vara fristående från fadern uppfylldes. I The Crow (1994) spelade Lee rollen som Eric Draven, en man som mördas brutalt tillsammans med sin fästmö, och återkommer till livet ett år efter sin död för att hämnas sina mördare. Under inspelningen av The Crow omkom Lee i samband med att motspelaren Michael Massee, ovetandes om att en riktig kula hade tryckts ur patronen och in i pistolhylsan, avfyrade vapnet. Skådespelaren avled efter fem timmar på sjukhus och dödförklarades natten den 31 mars 1993 - mindre än en månad innan han skulle ha gift sig med fästmön Eliza Hutton. Lee begravdes bredvid fadern, som i sin tur hade dött den 20 juli 1973, på Lake View Cemetary i Seattle.

Brandon Lee i The Crow (1994)

Efter en lång karriär inom både TV och film, inte minst Superman (1978) och flera andra filmer i samma serie var det redan 1989 som Jackie Cooper tog avsked av filmindustrin vid 67 års ålder, och aldrig återvände. Coopers arbete som skådespelare har huvudsakligen ägnats åt filmer i stil med Superman, men som regissör har han tagit sig an alltifrån snutserier som Magnum, P.I. som komedier, draman, kriminalfilmer och allting däremellan. Cooper avled tisdagen den tredje maj vid 88 års ålder.

Annalisa Ericson började sin karriär på scenen vid fem års ålder då hon gjorde små roller i balettföreställningarna på Kungliga Operan i Stockholm, ett vägval som med tiden fick henne att vilja prova på skådespel. Efter att ha fått mer framträdande roller i baletterna tog sig Ericson vidare till Oscarsteaterns revyer, där hon arbetade jämsides Sigge Fürst och Sture Lagervall. I samma veva tog hon sig an fler och fler filmroller vilka inledde en filmkarriär som kom att sträcka sig från 1930-talet till tidigt 1960-tal, varefter rollerna kom allt mer sällan. Ericson gjorde sin sista filmroll 1991 vid 78 års ålder i Den ofrivillige golfaren (1991), efter att ha gjort några oregelbundna nedslag på 1970-talets början och slut. Skådespelerskan avled 97 år gammal fredagen den 22 april 2011 med en meritlista på över 60 roller i filmer och TV-serier.

Annalisa Ericsson i En förtjusande fröken (1946)

Michelle Williams är kanske först och främst känd som Heath Ledgers fästmö och motspelare i succéfilmen Brokeback Mountain (2005), vilket är föga förvånande med tanke på att hon under tidigare år nästan uteslutande medverkade i independent-filmer som Prozac Nation (2001)och The Station Agent (2003). På senare år har Williams dock tagit klivet till allt bredare filmer där Brokeback Mountain var en värdefull merit och ledde till fler och större roller. Från TV-serier där ett femårigt kontrakt med Dawson's Creek utgjorde kronan på verket har Williams kommit att räknas som en av de mest lovande unga skådespelerskorna i Hollywood. Williams är bioaktuell med Blue Valentine (2010) för vilken hon Oscarnominerades i kategorin Bästa Kvinnliga Huvudroll.

Michelle Williams i The Baxter (2005)

Det täta samarbetet med regissören Martin Scorsese, vilket inleddes med filmen Bang the Drum Slowly (1973) och har resulterat i över tio gemensamma filmer, och framträdande roller i filmer som Mean Streets (1973), The Godfather: Part II (1974), Taxi Driver (1976), Deer Hunter (1978), Casino (1990), Cape Fear (1991) och många fler, har placerat Robert De Niro på kartan som en av sin tids mest framgångsrika skådespelare. Med en dignande meritlista och och över 80 filmroller, en passion som väcktes vid tio års ålder efter att ha spelat rollen som lejonet i The Wizard of Oz i en skolpjäs, gjorde De Niro sin regissörsdebut 1993 med A Bronx Tale (1993).

"I know it's important to give everybody as much freedom as you can so that they don't feel there are any limitations. With any mistake they could make, everything is fine. And then they're not afraid to try things or trust you when you say, 'Look, let's try and go in this direction.' That's very important with actors - and all other creative elements."

Robert De Niro i Cape Fear (1991)

Elizabeth Taylor gjorde sitt inträde på vita duken efter att en vän till familjen på sent 1940-tal föreslog att hennes föräldrar skulle låta henne göra en provspelning. Därefter dröjde det inte länge innan hon, vid tio års ålder, gjorde sin första filmroll i There's One Born Every Minute (1942). Filmstudion Universal sade upp hennes kontrakt efter denna film, men Taylor plockades snabbt upp av MGM, där hon skrev kontrakt för ett år efter Lassie Come Home (1943). Efter detta avlöste filmrollerna varandra, stora som små, och på mitten av 1950-talet hade hon utmärkt sig som en av de mest eftertraktade skådespelerskorna i branschen. Det täta samarbetet med Richard Burton i bland annat Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966) och Doctor Faustus (1967) främjade karriären ytterligare, där Taylor spelade alltifrån fresterskor, hjältinnor, oskuldsfulla skönheter och allting däremellan. Rollerna började visserligen sina på tidigt 1980-tal, men Taylor har ändå gått till historien som en inflytelserik skådespelerska som spelade mot storheter och inte sällan tog hem huvudroller jämsides stora manliga skådespelare. Taylor avled onsdagen den 23 mars vid 79 års ålder.

Elizabeth Taylor i Ivanhoe (1952)

Min hyllning till Elizabeth Taylor kan du se här!

Efter att ha gjort sin första stora roll i Broadway-musikalen Hair 1968 uppmärksammades Diane Keaton, som föddes med namnet Diane Hall och bland vänner kallades Annie, av regissören Woody Allen som gav henne en av rollerna i den framgångsrika Broadway-pjäsen Play It Again, Sam. Detta projekt utgjorde startskottet för Allen och Keatons täta samarbete i verk som 1972 års filmversion av pjäsen med samma titel och Sleeper (1973). Keaton spelade även rollen som Kay Corleone i de två första Gudfadern-filmerna, men med tiden hade skådespelerskan etablerat en smått komisk typecasting. Denna trend rubbades på sent 1970-tal, då Keaton i rollen som Theresa i Looking for Mr. Goodbar (1977) porträtterade en ung skollärare som hänger sig åt impulsiva one night stands vars brutalitet med tiden eskalerar. Denna roll gav Keaton en Golden Globe-nominering, och skådespelerskan fortsatte på den grövre banan i titelrollen i Annie Hall (1977), hennes och Allens fjärde gemensamma filmprojekt. Denna roll räknas allmänt som hennes allra bästa och Oscarbelönade Keaton i kategorin Bästa Kvinnliga Huvudroll 1978.

Sedan dess har filmrollerna varit få och oregelbundna, och Keaton har i viss mån återgått till de tragikomiska rollerna, där rollen i den tredje Gudfadern-filmen utgjorde ett undantag. På sent 1980-tal - tidigt 1990-tal regisserade Keaton även några egna filmer såväl som avsnitt i TV-serier - kanske först och främst ett avsnitt ur Twin Peaks (1990) och hennes största verk som regissör, Unstrung Heroes (1995). 1993 gjorde den berömda duon bakom Annie Hall sin första gemensamma film sedan 1977 - Manhattan Murder Mystery (1993).

"I'm limited, so I kind of know where I fit as an actress. I kind of get it now, finally, after all of those years of trying to be a dramatic actress. I kind of think that I'd like to continue dealing with these things in a funny, lighter vein, but also truthful and honest."

 Diane Keaton i Looking for Mr. Goodbar (1977)