På början av 1500-talet är äktenskapet mellan kung Henrik av England (Eric Bana) och Katarina av Aragonien (Ana Torrent) på väg mot sitt slut. Katarina har inte gett kungen en son, och den mäktiga familjen Boleyn tar tillfället i akt att erbjuda Henrik dottern Mary (Scarlett Johansson) som älskarinna. Men Marys äldre syster Anne (Natalie Portman) är inställd på att ta systerns plats i Henriks säng och Katarinas plats bredvid Henrik på tronen - ett dubbelspel som tvingar henne att vända sig mot sin syster, sin familj och grundpelarna för den engelska monarkin.
Du bör veta, oavsett om du överväger att se The Other Boleyn Girl (2008) eller inte, att det här historiska dramat utan tvekan tummar på sanningen om Henrik VIII:s och Anne Boleyns äktenskap och vad som till slut var deras undergång, men det är inte särskilt förvånande. Det som är problemet är egentligen inte att historien komprimeras, utan att
Men om vi bortser från den något trevande inledningen, och de stötiga scenskiftena som gör mig som tittare smått bortkommen i historien, är The Other Boleyn Girl ett vinnande historiskt drama med flera starka punkter. Skådespelarna är i regel bra, först och främst Natalie Portman, och jag uppskattar Kristin Scott Thomas i en biroll som Elizabeth Boleyn. Eric Bana känns dock som ett underligt val i rollen som Henrik, och jag vet inte riktigt varför - kanske helt enkelt för att hans utseende har en modern prägel som skär sig i de dignande historiska miljöerna. Vyerna är hisnande, och spänningen trappas bara upp allteftersom historien fortskrider. Den sviktande relationen mellan Anne och Mary utgör förmodligen den punkt där filmen avviker från det verkliga händelseförloppet allra mest, men detta är också det element i historien som jag finner mest fascinerande.
Filmen som helhet präglas också av den här relationen och hur den sakta rasar samman, och därför är det något beklagansvärt att se hur pass mycket den tar skada av det något slarviga manuset. De politiska intrigerna som ramar in The Other Boleyn Girl är ständigt närvarande i bakgrunden, och som en följd jongleras de många olika karaktärerna och de beräknande motiven nästan oavbrutet. Intrigen i sig är enkel att förstå sig på - det som däremot gör mig förvirrad är hur karaktärerna tycks vända kappan efter vinden, och hur motivationer skiftar från en scen till en annan. Historien hade förmodligen gynnats av att inkludera färre karaktärer och skildra dem med en mer konsekvent ton.
Men även med allt detta i åtanke är detta historiska drama som klippt och skuret för Filmografen, även med de väl spejsade historiska friheter som Peter Morgans manus tar sig. Jag njuter av varje konspiratorisk minut i en film som i grund och botten handlar mindre om rojalistiska intriger, och mer om hur en relation som en gång i tiden var obrytbar faller samman i samma takt som verkligheten tränger sig på.
"These gifts, this favour will go as swiftly as it came. These rooms belonged to the Duke of Buckingham, the king's closest friend. His head now rots on a pike."
FFF
Ur filmarkivet ...
... Shelley Winters, som föddes med namnet Shirley Schrift, och inledde sin Hollywoodkarriär jämsides Marilyn Monroe som hon delade lägenhet med. Winters bättrade på sitt skamfilade rykte i filmbranschen när hon spelade en av av sin karriärs främsta roller som Alice Tripp i A Place in the Sun (1951). Längre fram i sin karriär övergick Winters i allt högre grad till att spela biroller, bland annat i Lolita (1962), men var fortsatt populär.
Shelley Winters i A Place in the Sun (1951)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
De tre gamla kompisarna Nick (Jason Bateman), Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis) har länge blivit behandlade som smuts av sina respektive chefer (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Colin Farrell). Men måttet är rågat först när Nicks chef antyder att en befordran väntar på honom och sedan tar jobbet själv, Dales chef utpressar honom till att ligga med henne, och Kurts chef hotar att driva företaget i marken och försvinna med förtjänsten. Efter mycket om och men bestämmer de sig för att mörda cheferna - ett initiativ som leder till äktenskapsbrott, videopirater med badass-komplex, katastrofala inbrottsförsök och biljakter.
Det förmodligen allra första intrycket jag får av Horrible Bosses (2009) är att historien är överraskande ostrukturerad. Jag ska medge att filmen hämtar en del av sin humor därifrån, men denna förmildrande faktor ger sig inte till känna förrän längre in i filmen. För i början gör de tre olika killarnas perspektiv, som varvas frekvent utan någon synbar eftertanke ett smått påfrestande intryck.
Men med tiden duggar som sagt skratten tätt, trots en något trög inledning, och en avgörande anledning till detta är just filmens breda omfång. Det drivs med saker som får ett oproportionerligt stort utrymme i jämförelse med andra komedier, och samtidigt som jag inte finner de upprepade garven åt manliga våldtäktsoffer särskilt roande, är komiken på det stora hela vinnande. Samspelet mellan de tre manliga huvudrollerna är vansinnigt underhållande i all deras inkompetens, och lyfts fram med så många vassa repliker och absurda händelseförlopp att toaletthumorn, när den väl tittar fram, inte är på länga vägar så påfrestande som den skulle ha kunnat vara.
Storyn spårar visserligen ut en smula framemot slutet, och jag är inte heltänd på den inkonsekventa berättelsen. Men som en i grund och botten underhållande komedi med guldkorn i form av både de tre huvudrollerna och de stora namnen som Spacey och Donald Sutherland i en biroll uppfyller Horrible Bosses sitt syfte och skänker mig många skratt. Jag begär varken mer eller mindre.
"Do you think you're more rapeable than I am?"
"Hey, I'm not saying anything like that."
"You're pretty close to saying it."
FFF
Ur filmarkivet ...
... Otto Preminger, den österrikiske regissören som började arbeta i USA 1936, och alternerade mellan Broadway och film tills han gjorde sin första succé i form av Laura (1944). Premingers kontroversiella filmer och banbrytande karaktärer gjorde honom till en av Hollywoods bäst ansedda regissörer en bit in på 1960-talet. Preminger avled 1986 vid 80 års ålder.
Paul Newman och Otto Preminger under inspelningen av Exodus (1960)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
När en gammal Bilbo Baggins (Ian Holm) sätter sig ned för att skriva ner sina äventyr börjar han inte med berättelsen om den mystiska ring som många år senare för ut Frodo Baggins (Elijah Wood) på en egen banbrytande resa genom Midgård. Bilbos (Martin Freeman) äventyr tar sin början den sommarmorgon han sitter utanför sitt hål och röker, och trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) plötsligt uppenbarar sig framför honom. Innan han visste ordet av är hans hål invaderat av tretton dvärgar som under ledning av prins Thorin (Richard Armitage) ska försöka ta tillbaka dvärgkungariket Erebor, som har förfallit i ruiner och intagits av draken Smaug. Mot all förmodan beslutar sig Bilbo för att göra dem sällskap, och ger sig av på en resa där han kommer att möta varelsen som förändrar hans liv för all framtid ... Gollum (Andy Serkis).
Till Blanche Dubois besvikelse gick det för bara några dagar sedan upp för henne att hon inte hade den allierade hon trodde i Filmografen. För samtidigt som jag aldrig har varit lika djupt fascinerad av Tolkienvärlden som så många andra, tycker jag genuint om Sagan om Ringen-trilogin och har till och med läst den första boken den här filmserien bygger på. Jag kan inte redogöra för var filmatiseringen avviker från böckerna, om händelserna äger rum i rätt ordning eller ens vilken dvärg som är vilken och var mest intresserad av att se filmen för bloggens skull. Men det var några punkter, och framför allt en specifik scen i den första boken, vilken nämns längre fram i den här recensionen, som jag var nyfiken på att se hur filmatiseringen hanterade.
Redan innan jag såg The Hobbit: An Unexpected Journey (2012) hade jag fångat upp det faktum att filmen på flera håll fick mild kritik för den överdrivet uppsluppna tonen, som enligt kritiker fick fantasyfilmens smått fåniga element att framstå ännu tydligare. Och när jag läste flera recensioner som pekade ut detta var det utan tvekan något som oroade mig - den ståndpunkten lät som en jag skulle kunna ta, särskilt med tanke på att påklistrad humor är något av det jag har allra minst tolerans för på film.
Men till min överraskning visade sig mitt intryck av detta vara det rakt motsatta. När vi väl har tagit oss förbi inledningen, och kastats rakt in i historien om hur Bilbos trygga tillvaro tillintetgörs med Gandalfs och dvärgarnas ankomst, är charmen ett faktum. Det är sant att tonen är en helt annan än i Sagan om Ringen-filmerna, men det borde inte komma som en överraskning för någon som har läst böckerna. För min del fungerar den lättsammare berättarformen utmärkt, först och främst i början av historien. Dvärgarnas intrång hos Bilbo är underbart kaotiskt, och det är först när Thorin anländer, långt efter de övriga, som situationens underliggande allvar tränger fram.
Från den här punkten minskar komiken något, och äventyret drar igång med höga insatser. Men blodigt allvar blir det ändå aldrig, eftersom dvärgarnas planer på att återta sitt kungarike aldrig har episka proportioner. Det är först och främst med detta i åtanke som tonen inte är problematisk för mig - världen faller inte om de misslyckas med sitt uppdrag.
Men samtidigt som formen är vinnande under större delen av filmen når vi till slut fram till en punkt då jag måste erkänna för mig själv att tristessen börjar krypa fram. Jag är ofta imponerad av historien, scenografin, skådespelarna och effekterna, men jag är sällan (aldrig?) särskilt djupt engagerad. Detta har förmodligen en del att göra med vad jag tidigare har nämnt - att dvärgarnas äventyr har ett så begränsat omfång. Tekniskt sett är ju att återta ett kungarike från en eldsprutande drake ett ganska stort äventyr - men jag märker det inte. Det hela framstår i stället som någon sorts Alice i Underlandet-struktur, där Gandalf, Bilbo och dvärgarna springer runt i Midgård utan något annat syfte än att möta olika monster i olika scenarion och försöka klara sig med livet i behåll. Jag ser inte intrigens omfång, konsekvenserna det får om de misslyckas, eller realiteten för de dvärgar som har fördrivits från sitt hem.
Samtidigt får jag rysningar av en specifik scen, som jag, eftersom det är den enda scenen jag har ett tydligt minne av från böckerna, såg fram emot genom större delen av filmen. När Bilbo möter Gollum i grottan där han vaktar över ringen är fasan ett faktum, inte minst under den nervpirrande gissningslek de ägnar sig åt efter vilken, om Bilbo vinner, han släpps ut ur grottan. Än värre är det innan leken ens börjar, och Gollum plötsligt uppenbarar sig i mörkret, uppflugen på en klippvägg ovanför den intet ont anande Bilbo.
The Hobbit: An Unexpected Journey har många starka sidor. De visuella aspekterna är underbara, den uppsluppna första halvtimmen hade kunnat fortsätta i all evighet, Martin Freeman är perfekt som Bilbo, och det är utan tvekan roligt att återse skådespelarna som repriserar sina roller från Sagan om Ringen-filmerna. Men i grund och botten är äventyret inte särskilt engagerande - och till skillnad från vad kritikerna säger beror det inte på att dvärgarna jonglerar med porslin eller på att Bilbo är en paranoid stugsittare.
"I know you doubt me, I know ... know you always have. You're right, I often think of Baggin. I miss my box. And my arm chair. See, that's where I belong. That's home. That's why I came back, because ... You don't have one. A home. It was taken from you. But I will help you take it back if I can."
FFF
Ur filmarkivet ...
... James Mason, den trefaldigt Oscarnominerade brittiske skådespelaren som gjorde en filmhistorisk upptäckt när han renoverade huset som tidigare ägts av Buster Keaton. Under renoveringen 1952 upptäckte Mason flera exemplar av Keatons filmer som trotts vara förlorade. Mason såg till att filmerna restaurerades.
James Mason i Child's Play (1972)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
I en skrämmande framtid väljs en grupp niondeklassare ut av regeringen för att delta i en drastisk skolreform kallad Battle Royale. De 42 eleverna tilldelas varsitt vapen och kastas ut i ödemarken, där de har tre dagar på sig att döda sina motspelare och stå ensamma kvar som segrare. Misslyckas de dör var och en av dem. Men när Shuya (Tatsuya Fujiwara), Noriko (Aki Maeda) och Kawada (Tarô Yamamoto) slår sig ihop för att fly från ön är resten av spelarna ute efter blod. Filmen bygger på romanen av Koushun Takami.
Ett av de första intrycken jag fick av Battle Royale (2000) var just att tonen var så avvikande. Filmen öppnar med en kortfattad återgivning av bakgrunden till Battle Royale, ett program som har initierats eftersom landets ungdomar blir allt mer oregerliga och lärare och föräldrar inte kan disciplinera dem. När den här otursdrabbade skolklassen vaknar upp, inlåsta i ett rum efter att ha drogats av en sats småkakor, möts de av en före detta klassföreståndare som lugnt och sansat förklarar för dem vad som pågår. När två av eleverna reagerar våldsamt är hans omedelbara reaktion att hugga en kniv i huvudet på en flicka, och att låta en av pojkarnas radiosända halsband detonera. Det är med den här närmast blasé berättarformen som resten av historien fortskrider, vilket ytterligare cementerar intrycket att vad som visuellt ser ut att utspela sig i den värld vi känner till i själva verket lika gärna skulle kunna vara ett annat universum.
Den här desorienterade filmupplevelsen skruvar snabbt upp spänningen med få, och extremt effektiva medel som jag fastnar fullständigt för. Berättarformen är visserligen något platt här och var, och det är inte alltid uppenbart vilken funktion inblickarna i de olika karaktärerna fyller, men när det gäller mitt engagemang som tittare kan jag inte ge något annat betyg än utmärkt.
Den visuella aspekten är praktiskt taget lysande, vilket framgår genom hela filmen, och inte minst i de många bloddrypande scenerna som dokumenterar det växande vansinnet. De individuella karaktärerna - utöver de tre ledande ungdomarna - behandlas något klumpigt, vilket inte förbättras av det faktum att skådespelarna är svåra att skilja åt. Men på det stora hela utgör de här bristerna, betraktade på rätt sätt, inte mer än fragment av en fascinerande filmupplevelse där till och med det vi inte kan sätta ord på är en del av vad som gör filmen så intressant. Det går inte att verkligen förstå sig på Battle Royale - och det är just därför den i mina ögon är så vinnande.
FFF
Ur filmarkivet ...
... Richard Todd, som fick en Oscarsnominering för sin andra filmroll i The Hasty Heart (1949). Todd medverkade sedan i Alfred Hitchcocks Stage Fright (1950), och fortsatte att spela ledande roller, även om han aldrig blev så kritikerrosad som för rollen i The Hasty Heart.
Marlene Dietrich och Richard Todd i Stage Fright (1950)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
I en avlägsen framtid, år 10 191, utkämpas en maktkamp mellan de rivaliserande familjerna Atreides och Harkonnens om den dyrbara kryddan som kallas Melange, som bara finns på planeten Arrakis, också kallad Dune. Baron Harkonnen (Kenneth McMillan) dödar hertig Leto Atreides (Jürgen Prochnov) och hertigens son Paul (Kyle MacLachlan) och hustru Jessica (Francesca Annis) tvingas fly för sina liv. På planeten Arrakis hittar de en fristad hos urbefolkningen, och Paul samlar en armé för att störta baronen och den korrupte kejsar Shaddam (Jóse Ferrer) och befria Arrakis befolkning från diktaturen. Filmen bygger på romanen av Frank Herbert.
När det gäller Dune (1984) har jag svårt att se på vilket sätt en regissör som David Lynch har låtit sitt distinkta filmskapande prägla den här filmatiseringen. Nu har jag inte läst boken som filmen bygger på, men det är ändå svårt att urskilja något drag som Dune har gemensamt med Lynchs tidigare och senare filmer - kanske eftersom materialet är så extremt redan från början. Om jag inte hade vetat att Lynch hade gjort filmen skulle jag aldrig ha gissat att det förhöll sig så.
Det enda jag kan säga utan att ha läst boken är att Dune - från första bildrutan till den allra sista - är mördande tråkig. Det dröjer inte mer än minuter innan jag fullständigt har tappat bort mig i intrigen, där karaktärer, händelser och motivationer jongleras hit och dit, till synes utan någon strukturerad tanke. För en 80-talare vet vi förmodligen vad vi har att förvänta oss effektmässigt, men i någon mån är den moderne tittaren alltid präglad av dagens specialeffekter. Jämförelsen är inte helt och hållet rättvis, men samtidigt är den svår att undvika. Dune är inte snygg, och jag kan inte påstå att effekterna inte gör ett skrattretande intryck.
Det irriterar mig att jag inte kan samla mig för att säga mycket mer än så här om Dune, men detta är en av de få filmer som jag måste kämpa för att kunna uttrycka mig om. En etta är egentligen ett för lågt betyg, för samtidigt som detta science fiction-äventyr lämnar mig helt och hållet oberörd, känns det inte särskilt kul att trasha en filmatisering av en bok som jag kan föreställa mig har många passionerade fans. Men min enda referensram är just filmatiseringen - och med det i åtanke kan jag inte bortse från att jag tillbringar större delen av Dunes två timmar och sexton minuter långa speltid i total apati. Föga förvånande grusades planerna på två uppföljare till Dune - baserade på Herberts romaner Dune Messiah och Children of Dune - efter den här filmens tveksamma framgång på biograferna.
F
"I'll miss the sea, but a person needs new experiences. They jar something deep inside, allowing him to grow. Without change something sleeps inside us, and seldom awakens. The sleeper must awaken."
Ur filmarkivet ...
... Richard Burton, som förmodligen är minst lika känd för den stormiga relationen och de två äktenskapen med Elizabeth Taylor, som för sina filmroller. Makarna spelade mot varandra i några filmer, bland annat Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966). Burtons förbittrade äkta man var ett typiskt exempel på den sortens filmkaraktärer han frekvent spelade i sin senare karriär.
Richard Burton i Anne of the Thousand Days (1969)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
När Richard (Leonardo Dicaprio) anländer i Thailand är han ute efter något annat än turistfällorna och den bortklemade västerländska tillvaron. En natt delar han en cigarett med en främling (Robert Carlyle) på hotellet han bor på, och mannen anförtror honom en mystisk karta som sägs visa vägen till paradiset självt. Han bjuder med sig det franska paret Étienne (Guillaume Canet) och Francoise (Virginie Ledoyen), och de beger sig på en snirklig resa till den mystiska ön, där de upptäcker ett helt samhälle, så gott som oupptäckt av omvärlden. Men det som till en början framstår som ett paradis visar sig snart i en helt annan skepnad. Filmen baseras på romanen av Alex Garland.
The Beach (2000) regisseras av Danny Boyle, som också står bakom filmer som Trainspotting (1996) och 28 Days Later ... (2002). Jag har länge ansett Boyle en bra regissör, men han har aldrig varit någon av mina främsta favoriter eftersom hans stil är något utmattande. Men med denna film, och 127 Hours (2010) som jag såg två år tidigare, har han stigit i min aktning som en filmskapare som inte är riktigt lika svår att förstå sig på. The Beach består av många vinnande faktorer, men en av de största bedrifterna är i min mening att Boyle har fångat filmens identitet som ett drama, samtidigt som hans egen prägel på filmen kvarstår. Han har etablerat en perfekt balansgång där filmen och skaparen kan samexistera utan att några av de starkaste sidorna går förlorad.
Redan från första bildrutan gör det här dramat ett djupt invecklat intryck som en film där tittaren bjuds rakt in i Richards rotlösa själ och hans sökande efter något han inte kan definiera. Det är för mig omöjligt att inte relatera till den där oviljan att fastna i gamla hjulspår, och att upptäcka världen utan krav och restriktioner. Det medryckande soundtracket, bildspråket och de svepande, så gott som hypnotiska, vyerna över det pulserande exotiska samhället och skatterna orörda av turismen är en njutning att följa, och utgör en kombination av en fascinerande historia där illavarslande sanningar vilar precis under ytan.
Jag har inte läst boken som filmen bygger på, och samtidigt som mitt intryck av The Beach gynnas av att det inte hänger på hur boken har filmatiserats, är det ganska lätt att urskilja att detta är just en filmatisering - på gott och ont. För samtidigt som den växande stigmatiseringen mellan karaktärerna är mycket spännande att följa, gör karaktärernas respons på händelseutvecklingen mig smått förvirrad här och var. Det skulle förmodligen ha lösts genom att berätta historien ur fler perspektiv än bara Richards, men å andra sidan utgör hans allt mer instabila perspektiv en av filmens främsta spänningsfaktorer. Samtidigt är storyn präglad av en subtil humoristisk ton, och berikar en filmupplevelse som aldrig blir nattsvart, inte ens när saker och ting är som värst.
Det som följer är en tät, obehaglig och allt mer provocerande skildring av hur långt människor är beredda att gå för att leva i en idyll som alltid har byggt på en lögn. Tilda Swinton gör en lysande biroll, och när filmen lägger sig till rätta är den desperata lättnaden över upplösningen ett faktum. Boyles filmatisering av den här omtyckta engelska romanen utgör i mina ögon ett av hans bästa verk just på grund av den fascinerande mänskliga inblicken som inte dränks av billig spänning - händelsevis är detta ett drag som The Beach delar med 127 Hours. I adore.
FFFF
Ur filmarkivet ...
... Barry Nelson, som var den första skådespelaren (utöver radioföljetongerna) som spelade James Bond. Nelson porträtterade den hemlige agenten i TV-serien Climax! (1954). Climax! var en TV-version av Casino Royale.
Barry Nelson i The Shining (1980)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
Uther Pendragon (Gabriel Byrne) sluter en pakt med den mystiske trollkarlen Merlin (Nicol Williamson) om att, i utbyte mot en natt med den vacka Igrayne (Katrine Boorman), skänka Merlin barnet som avlas den natten. Nio månader senare krossas Igraynes hjärta när trollkarlen tar hennes nyfödde son Arthur och försvinner spårlöst. Många år senare är Arthur (Nigel Terry) en ung man, som efter att ha slarvat bort sin brors svärd erbjuder honom Excalibur - det legendariska svärd som har genomborrat en sten - och Arthur kröns till kung och gifter sig med Guenevere (Cherie Lunghi). Men vägen till ett fredligt kungarike är lång, och resan kantas av prövningar i form av både vänner och fiender.
Artur-legenden har intresserat mig allt mer på sista tiden, och Excalibur (1981) är bara en av många filmatiseringar av legenderna jag har tagit mig igenom. Och min kunskap om legenderna är blygsam i jämförelse med många andras, men till och med jag kan historierna så pass väl vid det här laget att Excaliburs pedantiska berättarform snabbt blir tröttsam och dödar engagemanget.
Det huvudsakliga problemet är inget annat än att den oraffinerade historien, där händelseförloppet skildras på ett kronologiskt och så rakt sätt som möjligt, och ploten innehåller allt som händer från den punkt då Arthur drar svärdet, till att han förs till Avalon inte främjar tittandet. Det är inte särskilt förvånande att legenderna har lagt grunden för så många versioner på film, i böcker och teater, eftersom de innehåller så vacklande mycket material. Den här filmatiseringen tar sig helt urskiljningslöst an så många händelser, så många karaktärer, så många konspirationer och öden att filmen blir avtrubbad.
Vissa av scenerna är visserligen gripande - det är omöjligt att inte få en klump i halsen i den allra sista scenen - och det finns många snygga miljöer och en rad imponerande skådespelare, inte minst Helen Mirren och Gabriel Byrne. Men på det stora hela fimpas Excalibur för mig av det vansinniga omfånget och de ytliga tolkningarna av karaktärerna. Stor besvikelse.7
"He who draws the sword from the stone, he shall be king. Arthur, you're the one."
FF
Ur filmarkivet ...
... Cathy O'Donnell, som gjorde sin första namngivna filmroll i The Best Years of Our Lives (1946), ett drama vars stora framgång bådade väl för hennes karriär. O'Donnell är kanske mest känd för den odödliga klassiker hon gjorde tre år senare, They Live by Night (1949), där hon spelade mot Farley Granger i romansen mellan en förrymd fånge och kvinnan som vårdar honom.
Cathy O'Donnell och Farley Granger i They Live by Night (1949)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
När Alice Evans (Brittany Murphy) får det skakande beskedet att hennes före detta pojkvän Ben snart blir frisläppt ur fängelset drar sig den unga författaren tillbaka till en avlägsen viktoriansk herrgård för att avsluta sin senaste bok och återhämta sig från ett psykologiskt sammanbrott i lugn och ro. Men hon har inte ens börjat arbeta med skrivandet när mystiska ljud och knarrande dörrar sätter käppar i hjulet för koncentrationen, och när hon efter att ha undersökt husets källare hittar en samling videoband med titeln "Lucy" är bokplanerna ett minne blott.
Bildspråket och kameravinklarna är av och till enormt effektiva i sin lågmäldhet - jag blir till och med uppjagad av en en kvinnas ryggtavla. Men Brittany Murphy är tyvärr ganska klen i huvudrollen, vilket inte hjälps av det faktum att hon tvingas bära upp praktiskt taget hela filmen på egen hand - och hon var inte en skådespelerska av tillräckligt hög kaliber för att klara den utmaningen.
Det formuleras en rad intressanta paralleller mellan Alice och Lucys öden, och mellan männen i deras liv, men i längden lyckas de här parallellerna varva mellan påfrestande långrandighet och kvävande spänning. Greppet är på det stora hela för ojämnt för att rädda filmen som helhet. Den täta, oberäkneliga skildringen kvarstår fram till en viss punkt, men efter den punkten berättas historien på ett alarmerande rakt och oengagerat sätt. Jag sitter i slutänden och rullar tummarna i väntan på en twist och fruktar att den aldrig kommer, vilket gör filmens senare hälft till en ganska ointressant färdsträcka. När vändningen väl uppenbarar sig syr den utan tvekan ihop filmupplevelsen på ett snyggt och tillfredsställande sätt, men erbjuder en bitter ironi snarare än en chock som vänder upp och ner på avrundningen. Effekten är med andra ord ganska blygsam.
Men på pluskanten, även om den här rollen är liten, gör Tammy Blanchard ett intensivt framträdande i rollen som Alices vän Rebecca. Och med tanke på hur vinnande och välformulerade filmens första krafttag är, oavsett mindre besvikelser som uppenbarar sig allteftersom filmen rullar, kan jag kosta på mig att vara generös och belöna Deadline med en tvåa - snudd på en trea. Jag tror däremot inte att jag kommer orka se om den på ett bra tag.
FF
Ur filmarkivet ...
... Vivien Leigh, som föddes med namnet Vivian Mary Hartley och har förevigat Scarlett O'Hara i Gone with the Wind (1939) för generationer av filmälskare. Leigh föddes i bergen ovanför Calcutta. När modern Gertrude Hartley väntade Leigh tillbringade hon 15 minuter varje dag med att betrakta Himalaya i tron att bergens skönhet skulle överföras till hennes barn.
Vivien Leigh i Anna Karenina (1948)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
Dean Corso (Johnny Depp) får i uppdrag av en av sina kunder, Boris Balkan (Frank Langella) att spåra upp två andra exemplar av en bok han äger för att klargöra att hans exemplar av boken är äkta. Corso hittar de två andra exemplaren i Portugal och Frankrike, och kort efteråt hittas ägarna döda. Med tiden går det upp för honom att den mystiska kvinna (Emmanuelle Seigner) som förföljer honom, och böckernas mystiska trästick, är en del av ett djävulskt mysterium som snart blir dödligt.
När jag bläddrade igenom Netflix dök Ninth Gate (1999) upp i thrillergenren, och eftersom jag inte hade någon koll på vad filmen handlade om valde jag den uteslutande på det ytliga resonemanget att Johnny Depp figurerade på omslaget. Och Ninth Gate gör ett första intryck som en ganska typisk thriller, men en som utan tvekan är intressant. Den visuella tonen är ljuvlig, där den krypande obehagliga storyn iscensätts i murriga bokhandlar och under järngråa himlar, och för en boknörd som jag är de svepande biblioteken och de ovärderliga bokutgåvorna tillräckligt för att få mig att darra av avund.
Men intrycket av Ninth Gate som en thriller där jag vet vad jag kan förvänta mig rubbas snabbt. Spänningen är total allt eftersom filmen rullar, med hjälp av allt ifrån den nerviga storyn, de udda kameravinklarna och filmmusiken som cementerar den här filmupplevelsen som en energisk gissningslek där alla lösningar på gåtan utforskas. Jag ska erkänna att jag inte var förberedd på vilken avvikande sväng historien skulle ta, och de extrema elementen och stiluttrycken skapar visserligen en intressant film, men blir i längden något skrattretande. Detaljer som de här är oväntade, men uppskattade eftersom de sätter färg på en film som med en mer lågmäld ton skulle kunna försvinna i glömska. Faktum är att ju mer jag tänker på filmen nu när jag skriver den här recensionen, desto mer intressant blir den. De där minimala detaljerna som går oss förbi vid en första titt gör att se filmen mer än värt tiden.
Karaktärsutvecklingen är något frustrerande, och Ninth Gate formulerar många frågor utan att besvara många av dem. Men som ett påhittigt mysterium som lyckas vara både skrämmande och underhållande har jag inte mycket att klaga på - särskilt inte med Johnny Depp i glasögon och gudomligt hår. (För Filmografen kan vara en mästare på ytlighet.)
"Behold, I plunge my hands into fire! I feel nothing!"
"That's just great. Give us another."
FFF
Ur filmarkivet ...
... Strother Martin, som blev ett bekant ansikte på biograferna under de sista tio åren i sitt liv, innan han avled 1980. Den lilla rollen som en av fångvaktarna i Cool Hand Luke (1967), jämsides Paul Newman som han spelade mot många gånger, var startskottet för fler och större roller, och när Martin avled av en hjärtattack befann sig hans karriär på sin höjdpunkt.
Strother Martin i Cool Hand Luke (1967)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
Den ryske författaren Lev Tolstoj (Christopher Plummer) har blivit till åren, och med sin litterära karriär bakom sig har han lagt romanerna åt sidan och börjat ägna sin tid åt dem framväxande anarkism som hustrun Sofya (Helen Mirren) betraktar som ett hot mot familjens välstånd och mot sin relation med maken. När en ung idealistisk man (James McAvoy) anställs som Tolstoys sekreterare i distribueringen av författarens litterära verk till allmänheten slits han mellan sin lojalitet gentemot rörelsen och kvinnan han förälskar sig i (Kerry Condon). The Last Station (2009) baseras på en roman av Jay Parini.
Den här filmen om den sista tiden i Lev Tolstojs liv tar sig visserligen vissa friheter med den historiska bakgrunden, men utgör utan tvekan en upplyftande skildring av en av tidernas främsta författare, och av hur hans livsverk har levt vidare. Det här gripande dramat berättas med charmerande humoristiska element, och accentueras av de utsökta miljöerna och kostymerna. Den visuella aspekten är så gott som perfekt, och kombineras med väl vald musik. Christopher Plummer och Helen Mirren, som båda Oscarnominerades för sina roller, förevigar perfekt en man och hustru vars intimitet har gått förlorad med tiden och via politiska omvälvningar. Sofja Tolstojs desperata önskan att få kontakt med den man som har utgjort hela hennes värld, och vars ideal har skiljt dem åt, är vad som för dramat vidare och bäddar för en bitterljuv avrundning.
Parallellen mellan Lev och Sofja och Valentin och Masha är en av detta dramas starkaste punkter, eftersom de båda berättelserna handlar mindre om romansen, och mer om deras förmåga att förlika olika syner på den kristna anarkism Tolstoj förespråkade och hur en teoretisk livsstil kan omsättas i praktiken. På sista tiden har jag haft svårt för tvångsmässiga romantiska storylines på film, men i The Last Station används Valentin och Mashas relation mindre som en historia om himlastormande kärlek, och mer som en motpunkt till Lev och Sofjas vacklande äktenskap. Förbindelsen ger dessutom dramat en pragmatisk ton, som filmen vinner på.
Det är sant att tempot är något problematiskt ju längre filmen rullar, och att berättelsen som helhet är något intetsägande, men en så vacker och tilltalande historia ståtar även med vissa brister.
FFF
"Fine, I'll go down to the station and I'll throw myself under a train. Madame Tolstoy becomes Anna Karenina. See how the press will like that!"
"Oh, this is unbareable. You don't need a husband, you need a Greek chorus!"
Ur filmarkivet ...
... George C. Scott, som förmodligen är mest känd för rollerna som general Turgidson i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964), och general Patton i Patton (1970). Scott vann en Oscar för rollen som den kontroversiella krigshjälten, men gick inte till Oscarsgalan - istället stannade han hemma och tittade på hockey.
George C. Scott i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
När en läkare hittas död i sin säng, med ansiktet sönderslitet av fladdermöss, är det bara början på en makaber serie mord som inspektör Trout på Londonpolisen kastar sig över för att undersöka. Med hjälp av en mystisk amulett som hittas på den andra mordplatsen kommer han underfund med att vart och ett av offren dödas på ett sätt som motsvarar en av tio gamla förbannelser som omfattar allt från fladdermöss till hagel och råttor. Trout gräver djupare, och uppdagar en koppling mellan offren som alla var läkare. Och med ett framtida offer kvar, och en misstänkt gärningsman som visar sig ha dött i en bilolycka, är tiden knapp för att lösa gåtan.
Efter ett månadslångt maraton har jag försonat mig med det faktum att min relation till Vincent Price-rysarna är ganska invecklad. Vissa av dem har jag tyckt riktigt bra om, samtidigt som andra har varit trashiga röror, inte minst The Masque of the Red Death (1964). Så det är på en positiv ton som jag avslutar detta maraton med The Abominable Dr. Phibes (1971), som på goda meriter konkurrerar med House of Wax (1953) och House on Haunted Hill (1959).
En avgörande anledning till att den rafflande mordgåtan som regisserades av Robert Fuest är så pass vinnande är förmodligen ingen mindre än den Price själv uttryckte 1979: "I won't do another Phibes film unless Robert Fuest directs it. He's the only person is the whole world who is mad enough to direct the Dr. Phibes film. He's a genuine, registered nut! He even looks like a madman. He's all over the place, like an unmade bed. What imagination he has!"
Men bortsett från Fuests sprudlande filmskapande, vilket reflekteras i varje bildruta, så är det mest intressanta med den här rysarklassikern att den, till skillnad från ett antal av Prices andra filmer, varav flera av dem regisserade av Roger Corman, skruvar ner på det påklistrade makabra. Fuest låter filmen definieras av strukturen hos en klassisk deckare, där gärningsmannens hämnd och polisens fruktlösa jakt skildras i två parallella händelseförlopp. Pusselbitarna faller på plats bit för bit, och bjuder under resans gång på en skarp, spännande och överraskande rolig film som upprepade gånger levererar klockrena gapskratt. Visst finns de bisarra elementen, motiven, kostymerna och scenerna väl representerade här, men de balanseras tack vare den väl formulerade deckargåtan, och ges aldrig tillräckligt mycket utrymme för att bli påfrestande.
Tyvärr stämmer det också att manuset slarvar bort några gyllene tillfällen till originalitet, där vägen till den oförutsägbara intrigen hägrar farligt nära, men storyn ändå traskar vidare i den makliga takt där jag som tittare lämnad något besviken. Men i en film där tittaren lämnas gissande ända in i slutet och samtidigt erbjuds en väl hopsydd och tillfredsställande historia är det svårt att vara för kritisk till detta. Vincent Prices roll får visserligen lite mindre utrymme än jag är van vid, men varje glimt av karaktären är djupt intressant med tanke på med vilka begränsade medel de här glimtarna framförs. Faktum är att karaktärens första replik inte hörs förrän trettiotvå minuter in i filmen.
The Abominable Dr. Phibes är både andlöst spännande, spränger mina förväntningar till stoft och är i grund och botten fruktansvärt rolig. Med Robert Fuest vid rodret har den klassiska Price-filmen nått nya höjder genom att både förära och uppdatera de mest omtyckta klassikernas storhet, och skapat en underbart "campy" rysare som bör kunna locka tittare med radikalt olika krav på en bra film. Just därför kliver även jag utanför gamla hjulspår - och ger en Price-rysare en fyra.
"It seems to me that with immaculate precision, you've been arriving on the scene just after the victim's death. This time, due no doubt to some organisational over sight, you arrived there before the crime. But ,as I've come to expect from you two, that made little difference. It was still committed. A brass unicorn has been catapulted across a London street and impaled an eminent surgeon. Words fail me, gentlemen."
FFFF
Ur filmarkivet ...
... Buster Keaton, den komiska ikonen som medverkat i filmer som The General (1926), Speak Easily (1932) och Hollywood Cavalcade (1939), efter att ha inlett sin karriär på scenen i vaudevilleshowen The Three Keatons. Han och föräldrarna Joe Keaton och Myra Keaton blev kända för ett av de farligaste vaudeville-numren, där ett besvärligt barn disciplineras av sina föräldrar genom att kastas omkring på scenen. Keatons pokerface i det här numret gav honom namnet The Great Stone Face.
Buster Keaton i The General (1926)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [1]
När Beth Ernhoff (Gwyneth Paltrow) kommer hem från en affärsresa till Hong Kong dröjer det inte mycket mer än timmar innan hon insjuknar i en mystisk sjukdom och avlider på sjukhuset. Hennes förkrossade man (Matt Damon) har inte mer än tagit emot dödsbeskedet när även hans son Clark (Griffin Kane) blir offer för den smitta som sprider sig över världen i alarmerande takt. Dr. Erin Mears (Kate Winslet) och Dr. Ellis Cheever (Laurence Fishburne) kastar sig in i det medicinska mysteriet, samtidigt som den undersökande journalisten Alan Krumwiede (Jude Law) börjar nysta i den världsomspännande konspiration han misstänker döljer sig under ytan.
Helt ärligt - jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. I teorin borde en Steven Soderbergh-rulle om en dödlig smitta som sveper över världen vara ett säkert kort. Även generellt är det lätt att föreställa sig att filmer på detta tema är tacksamma att göra och lätta att väcka intresse för - men detta är en katastrof.
Till saken hör visserligen att jag, oavsett hur orättvist det kan anses vara, har den långt överlägsna Outbreak (1995) i tankarna, och av uppenbara skäl gör sig Contagion (2011) inte bra i jämförelsen. Men i grund och botten faller filmen lika mycket på den ojämna inledningen, det spretiga omfånget och de många karaktärerna som manusförfattaren Scott Z. Burns inte tycks veta vad han ska göra med, som den totala bristen på spänning. Ett fåtal scener är visserligen snyggt gjorda och lyckas höja pulsen, men som helhet markeras Contagion av en märkligt återhållsam berättarform som aldrig får grepp om det tillstånd av total panik som omvärlden befinner sig i. Det sägs visserligen att den mystiska smittan har krävt över 26 miljoner liv - men det vet jag bara eftersom karaktärerna säger att det förhåller sig så.
Och det är här storyn skär sig, eftersom inledningen, och dess stundvis effektiva globala omspänning, vacklar och avlider allteftersom filmen rullar. Efter det är allt som kvarstår en mängd till synes slumpmässigt utvalda karaktärer som knappt interagerar och som fungerar som onyanserade marionetter.
Och det värsta är att jag är så obarmhärtig att jag till och med blir förbannad på mig själv - men den hopplösa storyn fungerar inte som mycket mer än ett botemedel mot sömnlöshet. Så det förvånar mig visserligen att Contagion, rent kvalitetsmässigt, gick upp på biograferna. Men när Steven Soderbergh står för regin och rollistan är stjärnspäckad med namn som Matt Damon, Kate Winslet, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Marion Cotillard och Laurence Fishburne är det plötsligt inte längre ett mysterium. Sanningen är dock densamma - jag har aldrig gett en film en svagare tvåa.
"Blogging is not writing, it's grafiti with punctuation."
FF
Filmografen gratulerar ...
... Edward Furlong, som föddes den andra augusti 1977, inledde sin filmkarriär 1991 med rollen som John Connor i Terminator 2: Judgment Day (1991). Rollen gav honom ett MTV Movie Award i kategorin Best Breakthrough Performance följande år. Furlong fyller i dag 35 år.
Edward Furlong i American History X (1998)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
När Jack Sparrow (Johnny Depp) befinner sig i London för att rädda sin gamle besättningsman Gibbs (Kevin McNally) ur en knipa blir han snart kallad inför Englands kung för att, under ledning av en omvänd Barbossa (Geoffrey Rush), hitta den mytomspunna ungdomens källa innan spanjorerna gör det. Under en flykt från kungens soldater går det upp för honom att någon som utger sig för att vara den ökände kaptenen också söker efter källan. Bedragaren visar sig vara den gamla flamman Angelica (Penélope Cruz) som har slagit sig ihop med sin far, den fruktade piraten Blackbeard (Ian McShane) på jakt efter källan. Jack Sparrow slår följe med far och dotter i en kamp mot tiden för att hitta ungdomens källa innan den engelska kronan gör det.
Det var i ett skamligt fall av försening som Filmografen inte bänkade sig framför Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011), den fristående fortsättningen på piratsuccén som tog sin början 2003 och som höjde Johnny Depp till skyarna, så sent som i går. Visst hade jag tänkt se den ett bra tag, men i vad som bara kan kallas trötthet, obefintlig motivation och ovilja att våga mig bortom de väl beprövade klassikerna, kom det att dröja över ett år innan jag faktiskt såg filmen. Och så här i efterhand är ett faktum uppenbart - jag hade kunnat vänta ett år till.
Redan när jag först bloggade om filmens biopremiär ställde jag mig frågande till att en regissör som Rob Marshall, med Chicago (2002) på meritlistan, skulle anförtros denna box office-pärla. Och visst är filmen en besvikelse, på det stora hela, men mitt omdöme om regissören var ändå något förhastat. För på ytan har den fjärde delen av Jack Sparrows äventyr allt vi kan begära - svärddueller, vassa repliker, humor och inte minst det obligatoriska öppna slutet som banar väg för ytterligare en film. Men - och det här är ett ganska stort men - han har ändå misslyckats, eftersom filmen helt enkelt inte är spännande.
Redan under filmens första minuter är problemet ett faktum, för gnistan som gjorde den första filmen, och i mindre utsträckning de påföljande två, så njutningsfulla är som bortblåst. Storyn är inte bara oengagerande - den är lika död som (SPOILER) Elizabeth Swanns far. Ifall någon ensam själ där ute fortfarande inte har sett de tre första filmerna. Äventyret lyckas vara både överdrivet konstlat och dåligt uppbyggt, där alla karaktärer - till och med de väl etablerade som vi har lärt känna - hanteras med samma känslomässiga vidd som en tesked. Det är ett betydligt mindre problem när det gäller birollerna, men även där blir det en irritationsmoment eftersom de förutsätts vara komiska, men inte är det. De fyller i själva verket en mycket liten funktion i berättelsen.
Men för att vara rättvis har jag ett problem med själva premissen för filmen, eftersom hela ensemblen från de tidigare filmerna har slitits i stycken. Det är bara Jack, Barbossa och Gibbs kvar - och de många nya karaktärerna är så onyanserade att de inte är något vidare substitut. Så jag skulle hellre ha sett att den fjärde filmen antingen tog vid där den tredje slutade, eller utgjorde en prequel där Jack stod i centrum. För om det är någonting som har fått mig att fortsätta följa filmserien så har det varit förhoppningen att få se en inblick i honom som karaktär - att få veta hur han blev den han är. Men det händer aldrig, och den där påstått passionerade relationen mellan honom och Angelica väcker långtifrån mitt intresse. Mindre krystade försök till humor och en rakare och mer seriös skildring hade förmodligen hjälpt filmen som helhet, även om den uppsluppna antagonismen mellan Jack och Barbossa glimrar till här och var.
"You're the one who insisted on bringing a bloody mermaid!"
FF
Filmografen gratulerar ...
... Jeremy Piven, som föddes den 26 juli 1965. Skådespelaren, vars föräldrar drev en teaterskola i Chicago, har spelat jämsides John Cusack i filmer som Floundering (1994), Say Anything ... (1989), Serendipity (2001) och Runaway Jury (2003). Cusack och systrarna Joan Cusack och Ann Cusack gick på teaterskolan som barn. Piven fyller i dag 47 år.
Jeremy Piven i The Kingdom (2007)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
Dagen efter en kryptisk mardröm tillbringar den unga universitetsstudenten Casey Beldon (Odette Annable) kvällen med att sitta barnvakt åt sina grannar. Friden är total tills hon hör mystiska ljud från barnkammaren och går upp för att undersöka det. Hon upptäcker familjens fyraårige son stå lutad över sitt yngre syskons spjälsäng med en spegel som han utan förvarning attackerar henne med. Detta är bara början på Caseys märkliga och skrämmande syner och vetskapen om att en mystisk pojke hemsöker henne. Vad hon inte vet är att hennes egen släkt bär svaret på gåtan - och att mysteriet sträcker sig långt tillbaka i tiden.
The Unborn (2009) är ytterligare en film i mängden som eggar på fasan med hjälp av speglar - men efter att ha sett den lysande The Broken (2008) kommer mina krav på detta element alltid att vara väldigt högt. Denna estetiskt tilltalande skräckfilm etablerar utan tvekan ett antal pulshöjande scener, men är för oregelbundet placerade för att skapa en skräckinjagande helhet. Jag får snabbt ett bra intryck av The Unborn, vars starka inledning med ett njutningsfullt skrämmande bildspråk och strama scenuppbyggnad skapar en tät stämning och säger mycket med få medel. Tyvärr är den korta inledningen filmens starkaste parti. Från den här punkten tappar konceptet snabbt sin slagfärdighet, och utvecklar sig till en rysare bland många som mot slutet, och trots snabba visuella pärlor drygt 50 minuter in i filmen, bara blir mer och mer utdragen.
Jag kan dessutom inte låta bli att stressas av att storyn fortskrider så pass snabbt. Med en lugnare ton och lugnare karaktärsutveckling hade The Unborn förmodligen kunnat bli lika minnesvärd som helhet som den vinnande inledningen får till på mindre än fem minuter. Filmen förlorar dessutom enormt mycket på den konstlade storyn som tar en mängd krystade svängar och driver spänningen mot botten. Baserat på trailern - där alla de starkaste ögonblicken i filmen redan har visats - fick jag en helt annan bild av vad filmen skulle handla om.
Men mitt tålamod prövas också av Odette Annables okarismatiska framträdande i huvudrollen. Hennes skildring är adekvat, men cementerar också intrycket av The Unborn som en slarvig, föga intelligent skräckfilm vars sista tjugo minuter knappt fungerar som något annat än ett sömnmedel - och den där twisten var kanske en bra idé på papperet, men levererades som ett sömnpiller.
Men nog med kritik - någonstans i mitten av filmen tittade Gary Oldman och Jane Alexander fram i två (beklagligt små) biroller, och plötsligt var skådespeleriet mycket mer minnesvärt.
FF
"Jumby wants to be born now."
Filmografen gratulerar ...
... Archie Panjabi, som föddes den 31 maj 1972. Den indiska skådespelerskan som föddes i England har efter en av sina tidigaste roller i East Is East (1999) medverkat i rosade filmer som The Constant Gardener (2005) och A Mighty Heart (2007). Panjabi fyller i dag 40 år.
Archie Panjabi i A Mighty Heart (2007)
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]
När den åttaåriga Leslie Whitehead (Ryan Simpkins) är på väg hem från skolan blir hon upplockad av två främmande män (Tom Arnold, Kevin Zegers) som hävdar att hennes pappa har bett dem att ta hand om henne medan han och modern är borta. Tillsammans med den jämnårige Donnie (Evan Ross) genomlider hon år av fångenskap och sexuella övergrepp, tills hon och Donnie vid 17 års ålder (Gillian Jacobs, Jermaine Scooter Smith) lever på existensminimum på San Diegos gator. Men det är först när Leslie söker sig till ett stödboende för att ändra sin livsstil innan det är för sent som hon kommer underfund med några fundamentala sanningar och lever sitt liv på sina egna villkor.
Ni får ursäkta Filmografen för detta - men den här texten kan bara läsas som en halv recension, eftersom jag, för första gången i världshistorien, inte lyckades ta mig igenom mer än hälften av filmen. För Gardens of the Night (2008) framstår vid första anblicken som ett intressant drama, men ju längre jag tittar, desto mer går det upp för mig att det jag följer saknar en fundamental ingrediens - nämligen en slutgiltig destination. Försök att berätta historien på en kryptisk ton bäddar visserligen för en smått olycksbådande inledning, och de långa, oavbrutna scenerna bidrar snabbt till den fängslande stämningen.
Men problemet är att filmen som helhet inte fullföljer den skickliga inledningen. Storyn håller aldrig vad den lovar, eftersom materialet är så onyanserat. Det räcker med att se mindre än fem minuter av filmen för att inse exakt vad som väntar - och det är inget problem med det i sig. Men när man försöker få detta att framstå som ett mysterium, utan att lägga ner arbete på detaljerna. uppenbarar sig hela filmen som en föga engagerande, och fullständigt antiklimaktisk, upplevelse.
Så jag har inte mycket gott att säga om Gardens of the Night - delvis eftersom intrigen är så pass skral. Men det är inte särskilt förvånande att det förhåller sig på det här sättet, med tanke på att regissören Damian Harris har baserat filmen uteslutande på två år lång research om prostituerade, hallickar, poliser och kidnappningsoffer och ägnat för lite tid åt att utveckla en story som går att filmatisera. Jag undrar hur filmmanuset egentligen såg ut.
F
Filmografen gratulerar ...
... John C. Reilly som föddes den 24 may 1965. Skådespelaren som har slagit mynt av sin sångröst fick rollen som Amos Hart i Chicago (2002) efter att ha skickat en video på sig själv framförandes en sång till regissören Rob Marshall. Reilly fyller i dag 47 år.
Postat i: Veckans tips Permalink Kommentarer [0]