När den åttaåriga Leslie Whitehead (Ryan Simpkins) är på väg hem från skolan blir hon upplockad av två främmande män (Tom Arnold, Kevin Zegers) som hävdar att hennes pappa har bett dem att ta hand om henne medan han och modern är borta. Tillsammans med den jämnårige Donnie (Evan Ross) genomlider hon år av fångenskap och sexuella övergrepp, tills hon och Donnie vid 17 års ålder (Gillian Jacobs, Jermaine Scooter Smith) lever på existensminimum på San Diegos gator. Men det är först när Leslie söker sig till ett stödboende för att ändra sin livsstil innan det är för sent som hon kommer underfund med några fundamentala sanningar och lever sitt liv på sina egna villkor.

Ni får ursäkta Filmografen för detta - men den här texten kan bara läsas som en halv recension, eftersom jag, för första gången i världshistorien, inte lyckades ta mig igenom mer än hälften av filmen. För Gardens of the Night (2008) framstår vid första anblicken som ett intressant drama, men ju längre jag tittar, desto mer går det upp för mig att det jag följer saknar en fundamental ingrediens - nämligen en slutgiltig destination. Försök att berätta historien på en kryptisk ton bäddar visserligen för en smått olycksbådande inledning, och de långa, oavbrutna scenerna bidrar snabbt till den fängslande stämningen.

Men problemet är att filmen som helhet inte fullföljer den skickliga inledningen. Storyn håller aldrig vad den lovar, eftersom materialet är så onyanserat. Det räcker med att se mindre än fem minuter av filmen för att inse exakt vad som väntar - och det är inget problem med det i sig. Men när man försöker få detta att framstå som ett mysterium, utan att lägga ner arbete på detaljerna. uppenbarar sig hela filmen som en föga engagerande, och fullständigt antiklimaktisk, upplevelse.

Så jag har inte mycket gott att säga om Gardens of the Night - delvis eftersom intrigen är så pass skral. Men det är inte särskilt förvånande att det förhåller sig på det här sättet, med tanke på att regissören Damian Harris har baserat filmen uteslutande på två år lång research om prostituerade, hallickar, poliser och kidnappningsoffer och ägnat för lite tid åt att utveckla en story som går att filmatisera. Jag undrar hur filmmanuset egentligen såg ut.

F

Filmografen gratulerar ...

... John C. Reilly som föddes den 24 may 1965.  Skådespelaren som har slagit mynt av sin sångröst fick rollen som Amos Hart i Chicago (2002) efter att ha skickat en video på sig själv framförandes en sång till regissören Rob Marshall. Reilly fyller i dag 47 år.

När barndomskompisarna Dan (Kevin Zegers) och Joe (Shawn Ashmore) åker till skidorten Mount Holliston för sin traditionella skidresa är Joe långtifrån förtjust över att Dans nya flickvän Parker (Emma Bell) gör dem sällskap. Efter att ha mutat liftvakten och kommit undan med billigare liftkort tillbringar trion större delen av dagen i en enkel backe, och när det är dags att åka hem bestämmer de sig för att ta ett sista åk. Efter lite övertalning går liftvakten med på att låta dem ta liften upp en sista gång, men när liftvakten ersätts av en kollega stängs liften av innan de har kommit till toppen. Klockan blir mer och mer, och strandsatta meter ovanför marken bryter paniken ut när det går upp för dem att de har blivit bortglömda.

De flesta av oss har förmodligen sett en drös av filmer i den här stilen - filmer som Cujo (1993), The Edge (1997), Open Water (2003), Prey (2007) och Buried (2010) - där karaktärerna befinner sig i en isolerad miljö och tvingas kämpa mot elementen för att överleva. Det jag finner så pass lockande med filmer som dessa är att de, med vissa katastrofala undantag i form av Burning Bright (2010), där karaktärerna finner sig instängda i ett hus tillsammans med en tiger under en orkan, framstår som så pass verklighetsförankrade. Det existerar inga krystade element eller monster med ondskefulla avsikter, som gör att jag som tittare tvingas överse med mer och mer av filmens realistiska framtoning. Det är just på detta sätt som Frozen (2010) gör ett så starkt intryck - för att jag vet att det som händer ungdomarna i skidliften faktiskt kan inträffa.

Samtidigt har filmen fått mycket kritik för regissörens försök att hotta upp skildringen med ingredienser som ändå kräver överseende för att kunna tas på allvar. Och i vissa fall är det sant, men när resultatet som helhet blir en så plågsamt spännande film där jag sitter som på nålar i samma takt som mörkret faller, är detta en detalj som egentligen inte stör mitt övergripande intryck av filmen.

Sen är det sant att Emma Bell, i jämförelse med sina manliga motspelare, framstår som en amatör - för med genomskinliga tårar, överspelade hysteriska utbrott och en uppenbar oförmåga att få till ens de lättsamma inledande scenerna på ett naturligt sätt, blir allt mer påfrestande ju längre filmen rullar. Och kombinerat med den styltiga dialogen och de föga framgångsrika försöken att skildra karaktärsutvecklingen växelvis med fasan, gör Frozen ett något underligt intryck, framför allt i samband med det föga överraskande slutet.

Så till det yttre är Frozen ett gediget försök av regissören Adam Green, som har skapat ytterligare en intressant film i en välbekant kategori. Den tar inga nya vägar och kommer aldrig att gå till historien som en banbrytande film, men som ett utmärkt exempel på klaustrofobiska överlevnadsdraman är detta en film som jag - trots vissa problem - varmt kan rekommendera.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Dallas Roberts, som föddes den tionde maj 1970. Roberts har sedan utbildningen vid Juilliard bott i New York och arbetat inom både TV, och inom filmer som A Home at the End of the World (2004) och Walk the Line (2005). Skådespelaren fyller i dag 42 år.

Dallas Roberts i 3:10 to Yuma (2007)

När två korsriddare (Nicolas Cage, Ron Perlman) i 1300-talets England upptäcker mord på kvinnor och barn inom sina egna led är de snabba med att överge sitt kall och desertera. Men när deras förräderi upptäcks arresteras de, och erbjuds benådning om de för en häxa som misstänks ligga bakom den fruktade pesten (Claire Foy) till ett kloster i väntan på rättegång. På vägen får de sällskap av fyra andra män (Stephen Graham, Stephen Campbell Moore, Ulrich Thomsen, Robert Sheehan), och ger sig av på en resa som kommer att förändra historien.

Redan vid första anblicken är det lätt att dra ett antal paralleller mellan Season of the Witch (2011) och Black Death (2010), som jag tidigare har recenserat här på bloggen. De båda filmerna behandlar en kaotisk tid i historien där pesten har utplånat en stor del av befolkningen och drivit de överlevande till fasa, där skräcken och vidskepligheten, spridd av en allsmäktig kyrka, leder till att misstänkta häxor bränns på löpande band. Och filmerna etablerar en outsider, vars själva existens tycks hotas i antågandet av de nya, skrämmande tiderna, och där historien framhävs med övernaturliga element och en oviss gissningslek som hotar att sluta i katastrof.

Men där Black Death skildrar denna bloddrypande historiska period med säker regi och brutalt allvar, tycks Season of the Witch skämtas bort redan i den allra första scenen. Det ytliga samspelet mellan Behmen och Felson, vilket karakteriseras av vitsiga meningsutbyten, skär sig illa med den dramatiska ramen för historien, och allteftersom filmen fortsätter förvärras bara detta intryck. Om vi till det lägger att karaktärerna är föga utvecklade, och avsikter och motivationer flaxar fram och tillbaka utan någon synbar eftertanke, dröjer det inte länge innan min tålamod tar slut. Storyn är faktiskt ganska spännande av och till, men det hela når aldrig någon höjdpunkt och traskar vidare utan att någonsin veta vart den är på väg.

Jag ska erkänna att regissören Dominic Sena har gjort ett tappert försök att skruva upp intelligensen, för den påstådda häxan bjuder på avgörande suspens fram till en viss punkt. Men tyvärr faller även detta försök på att hon, trots regissörens avsikt att vilseleda tittaren, alltid framstår som just det prästerna säger att hon är - en häxa. Den där plågsamma gissningsleken kommer egentligen inte till sin rätt, och ger aldrig manuset den substans det kräver, eller den känslomässiga inverkan som var dess avsikt. Detta, kombinerat med den ohyggliga avrundningen, hjälper snabbt till att döda mitt intresse. De sista tjugo minuterna är farligt nära att gäspas bort.

Slutligen utgör de skrattretande effekterna kronan på det rostiga verket. Det är till och med så illa att de fula effekterna tycks smitta av sig på både score och scenografi, där de "pampiga" historiska miljöerna, bergen, fästningarna - till och med de skraltiga husen där "pöbeln" håller till - framstår som malplacerade leksaker. I slutänden är Season of the Witch en film med potential, men vars illa hanterade manus och plastiga kulisser driver hem intrycket av filmen som ett föga genomtänkt skämt. Regissörens oförmåga att leva upp till en dramatisk hype gör med andra ord en tvåa självklar.

FF

Filmografen gratulerar ... 

... Mary Astor, som föddes den tredje maj 1906 med namnet Lucile Vasconcellos Langhanke. Skådespelerskan som har blivit känd för filmer som The Maltese Falcon (1941) medverkade i totalt 123 filmer under hela sin karriär, varav den sista var Hush ... Hush, Sweet Charlotte (1964) och avled i september 1987.

Mary Astor och Madeleine Carroll i The Prisoner of Zenda (1937)

Julia Sandburg (Sigourney Weaver) är en framgångsrik sångerska i New York och lever ett lyckligt liv med sin man Doug (David Rasche) och barnen Chris (Jack Rovello) och Maggie (Daisy Tahan). När hon tar med sig Maggie till parken en dag är idyllen total - tills hon, när hon har vänt sig bort ett kort ögonblick, upptäcker att dottern är spårlöst borta. 16 år senare antas Maggie vara död, och familjen har gått i spillror. I sin depression har Julia gett upp sin sångkarriär och isolerat sig från både maken och sonen. När hon möter en främmande ung kvinna (Kate Bosworth) med ett mystiskt förflutet dröjer det inte länge innan hon tillåter sig själv att tro att kvinnan, som kallar sig Louise, i själva verket är hennes försvunna dotter.

Det är egentligen svårt att säga varför jag var så lockad av att se The Girl in the Park (2007). Jag har någon märklig svaghet för draman i den här stilen, även om det katastrofalt missvisande DVD-omslaget fick mig att tveka. Men i grund och botten berodde det väl på att jag anade att filmen hade potential för något mer än "bara" ett drama som utforskar en förälders sorg över sitt försvunna barn, och den gissningen visade sig stämma. För i samma takt som vi lär känna Julia och iakttar hur hennes liv har avstannat i samma ögonblick som hon förlorade sin dotter, är det uppenbart att hennes desperata längtan bara växer och växer, och hur hon, i mötet med en främmande ung kvinna, tar chansen att invagga sig själv i falsk visshet om att hon har återfått sitt barn.

Men intrigen, som i sin enkelhet är både komplex och här och var andlöst medryckande, slutar inte utvecklas där. För samtidigt som Julias inledande intresse för Louise framstår som dåligt uppbyggt, kan jag inte låta bli att fängslas av den förrädiska gissningsleken där jag som tittare ständigt frågar mig om Louise faktiskt är hennes dotter - eller inte. Samtidigt är frågan inte så trängande att den stör hela filmupplevelsen, eftersom det är gripande att se hur Julia och Louise, oberoende av om de är mor och dotter, hittar något de behöver i varandra och med tiden utvecklar en varm relation som överlever båda deras neuroser och växer sig starkare. För det var inte bara Julia som klamrade sig fast vid Louise, och inte enbart vid ett indirekt minne av dottern och ett skenbart substitut. De behövde varandra, även om skälen till detta var så komplicerade som de möjligtvis kunde bli.

Däremot är det en besvikelse att se hur Julias förlust skildras på ett så nonchalant sätt - för i samma ögonblick som dottern är spårlöst försvunnen väljer regissören och manusförfattaren David Auburn att göra ett 16 år långt skutt framåt i tiden, med resultatet att den grymma brutaliteten bakom dotterns försvinnande, Julias kamp för att hålla sig ovanför vattenytan och familjens kollaps som resultat går förlorad. Och i min mening gör detta det något svårare att få någon uppfattning om Julias traumatiska, förlamade sinnestillstånd - eftersom allt vi ser av henne är sammanbiten acceptans.

Så på det stora hela är The Girl in the Park en solid, tänkvärd film som på en medvetet vag ton går nya vägar, och gör det på ett vinnande sätt. För det är många som har haft synpunkter på det avsiktligt oklara slutet, men för egen del räknar jag bara detta som ytterligare en pusselbit i en rikt drama som förmedlar många insikter, och få platta sanningar.

FFF

Filmografen gratulerar ... 

... Channing Tatum, som föddes den 26 april 1980. Tatum, som tackade nej till ett idrottsstipendium för att ta ströjobb, bland annat som strippa, har efter debutrollen i sportdramat Coach Carter (2005) planerat att göra en film om sina erfarenheter inom yrket. Skådespelaren som sågs på svenska biografer i Dear John (2010) fyller i dag 32 år.

På grund av faktorer som jag nämner i denna recension, har jag ingen chans att utveckla mig om vad den här filmen handlar om. Kolla in trailern istället!

Sleeping Beauty (2011) beskrivs som en dramatisk skildring av en ung universitetsstudents självdestruktiva och experimentella tillvaro, och fastän detta var vad som lockade mig med filmen, dröjer det inte länge innan det hela utvecklar sig som en irriterande sparsmakad historia som håller mig på halster konstant i en och en halv timme. För det är mycket med den här filmen som jag är kluven om, men dess största misslyckande - den totala oförmågan att skildra karaktärerna som människor och inte som endimensionella karikatyrer - råder det aldrig någon tvekan om.

Jag ska medge att mitt intresse sällan falnar, om så bara för att huvudkaraktärens gensvar på allt som händer henne är ett mysterium. Tyvärr visar sig detta, allteftersom filmen rullar, upphöra att vara fascinerande med tanke på att scen efter scen enbart framstår som bisarr, och inte förmedlar något till tittaren. För det är en sak att behöva läsa mellan raderna, men en helt annan att behöva skapa en hel film ur tomma intet. Till och med Emily Browning är under all kritik i huvudrollen. Sleeping Beauty lämnar mig inte med något intryck, eftersom det inte finns någonting angående Lucys karaktär, eller hennes handlingar, som jag kan identifiera mig med. Så oavsett om detta är regissören Julia Leighs avsikt eller en oavsiktlig flopp, är det en lika alarmerande svag punkt - särskilt eftersom det är plågsamt uppenbart att Leigh, i skapandet av sin debutfilm, lider av både storhetsvansinne och ett krystat behov att få en genistämpel.

Samtidigt kan jag inte låta bli att uppskatta försöket att skapa ett subtilt drama med enkla medel, och det råder ingen tvekan om att scenerna är både snygga och väl komponerade. Men bristen på inblick i karaktärerna och händelseförloppet, och det faktum att varje enstaka scen tycks fungera som utfyllnad, gör ändå försöket till en katastrof.

F

Filmografen gratulerar ... 

... Tim Curry, som föddes den 19 april 1946. Skådespelaren med smeknamnet The Cheshire Cat har blivit känd för att spela sadistiska skurkar och har också turnerat genom USA och Europa med sitt eget band. Hans första professionella framgång var i samband med en London-uppsättning av Hair. Curry fyller i dag 66 år.

Tim Curry i It (1990)

Familjen Armstrongs lilla dotter Daisy kidnappades och mördades av en okänd gärningsman 1930, och som resultat krossades hela familjen. Fem år senare sammanfaller Hercule Poirots (Albert Finney) resa med Orientexpressen från Istanbul med det mystiska mordet på en industrimagnat (Richard Widmark) som bara timmar innan sin död försökte anlita Poirot som livvakt - mannen visste att han befann sig under hot. Mordet upptäcks morgonen därpå, när tåget har fastnat i snömassorna, och Poirot kastar sig direkt in i fallet. Men sanningen är mycket mer invecklad än han kan föreställa sig.

När jag i ren tristess plockade ut den här DVD:n ur familjens filmsamling hade jag, ynkligt nog, ingen aning om att Sidney Lumet, en av mina favoritregissörer, hade gjort den. Så när förtexterna rullade förbi och upplyste mig om detta var plötsligt mina förväntningar på vad jag tidigare utgick från var en stelbent deckare ett snäpp högre - och filmen om den berömde belgiske detektiven klarar prövningen.

När Hercule Poirot kliver på Orientexpressen fem år efter ett barns kidnappning och tragiska död gör han det med vagnen full av passagerare som snart ska dras in i en mystisk mordgåta. Och det dröjer inte länge förrän Poirot, till vilken Albert Finney är förklädd bortom all igenkännlighet, riktar vaksamma ögon mot samtliga av sina medresenärer - och därmed är cirkusen igång.

Det ska påpekas att för en filmtittare som jag, som aldrig har varit så insnöad på deckare varken i film- eller bokform, är problemen med en så pass gammaldags detektivhistoria som Murder on the Orient Express (1974) förmodligen mindre än för de av oss som tittar på den här sortens film regelbundet. För visst tar det lite tid att vänja sig vid den långsamma tonen, det ivriga munvädret och de verbala duellerna som har blivit Sidney Lumets njutningsfulla signum, men på det stora hela är det detta som gör filmen så pass lyckad i mina ögon. Jag har inte sett en deckare som denna - den bryter av från normen och motbevisar mina förutfattade meningar. För visst är detta en deckare, men i grund och botten är det en snygg och underhållande film med rik scenografi, som erbjuder mer än bara en fråga om vem som är skyldig till brottet. Kombinerad med subtil humor i en mängd vassa meningsbyten växer sig Mordet på Orientexpressen bara mer lockande.

Och med en grädda av utmärkta skådespelare är det svårt att inte bli medryckt i denna intriganta gåta. Visst svajar skådespelet här och var, men med trumfkort i form av Albert Finney, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Sean Connery, Vanessa Redgrave och Ingrid Bergman räddas mycket bara i gestaltningarna av de olika mordmisstänkta. Och det är sant att bakgrunden till mordet och upplösningen på mysteriet inte riktigt lägger sig tillrätta - att det hela är föga övertygande och några avgörande pusselbitar saknas - men på det stora hela har Sidney Lumet ännu en gång skapat en njutningsfull, spännande och tänkvärd film. Till och med det otippade slutet, vilket jag fortfarande inte är säker på om jag gillar eller ej, gör ett gediget intryck som ytterligare en skarp film av en sylvass regissör. Med det i åtanke är trean självklar.

 "Then how did you know it was a man?"
"Because I've enjoyed very warm relationships with both my husbands."
"With your eyes closed?"
"That helped."

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Andy Garcia, som föddes den 12 april 1956 på Kuba. Garcia föddes i själva verket som en siamesisk tvilling. Tvillingen var ungefär lika stor som en tennisboll och opererades bort, och allt som återstår är ett ärr på Garcias axel. Skådespelaren är aktuell med bland annat det historiska dramat Cristiada (2011). Han fyller i dag 56 år.

Andy Garcia i Ocean's Thirteen (2007)

Sally Hirst (Bailee Madison) skickas till Rhode Island för att bo hos sin far Alex (Guy Pearce) och hans flickvän Kim (Katie Holmes) i det gamla 1800-talshuset de håller på att rusta upp där en berömd konstnär tidigare bodde innan han försvann spårlöst. Sally, som knappt känner sin far och är avvaktande gentemot Kim, håller sig på sin kant i det nya huset, och när hon upptäcker ingången till en inmurad källare är hennes nyfikenhet ett faktum, trots trädgårdsmästarens mystiska varningar. Men i källaren lurar mystiska varelser med anor långt tillbaka i tiden, och det dröjer inte länge innan det går upp för Sally att de inte är hennes vänner.

Don't Be Afraid of the Dark (2010) är redan vid första anblicken en film som, trots vissa större brister, gör ett makalöst intryck på mig via det fantastiska bildspråket, och som snabbt skvallrar om Guillermo del Toros inblandning och för tankarna till filmer som Pans Labyrint (2006). I en film där praktiskt taget varje bildruta är resultatet av sprudlande uppfinningsrikedom och ett öga för präglande detaljer är den visuella aspekten en njutning. Till och med kameravinklarna, som egentligen kommer till sin rätt först lite längre fram i filmen, skruvar upp stämningen påtagligt och ökar mitt intresse för en film som aldrig är skräckinjagande, men bjuder på spänning så att det räcker och blir över. Konceptet att, till och med via kameraarbetet, häva sig ner till varelsernas nivå gör att flera scener som annars skulle ha framstått som platta och föga intressanta istället blir överraskande minnesvärda - just på grund av det originella perspektivet.

Problemen med Don't Be Afraid of the Dark är visserligen inte bara att skräcken lyser med sin frånvaro, utan också att filmen som helhet inte leder någonstans. För oavsett hur lockande den allra första scenen är, faller det hela platt när tittaren aldrig erbjuds någon inblick i varifrån varelserna kommer eller vad deras syfte är. Större delen av filmen ägnas åt det smått krystade familjedramat, där Sallys rop på hjälp misstolkas av de vuxna och där de mystiska varelsernas framfart i huset skylls på det skräckslagna barnet. Med ett väl bearbetat manus skulle regissören Troy Nixen ha kunnat bygga upp en story som är både tätare och eliminerar förbisett slarv - men detta händer inte, med resultatet att inledningsscenen bygger upp förväntningar som aldrig går i uppfyllelse.

Men samtidigt som filmen på ytan följer mallen, och därmed är föga överraskande, uppskattar jag hur blicken för detaljer ändå får Don't Be Afraid of the Dark att bryta sig loss från det konventionella här och var, och skapar helhetsbilden a en film där utförandet är den starkaste punkten, och reser sig högt över det stundvis svaga manuset.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Hayley Atwell, som föddes den femte april 1982. Atwell, som är god vän med den brittiska skådespelerskan Emma Thompson, såg vid elva års ålder en uppsättning av Hamlet där Ralph Fiennes spelade titelrollen. 2008 spelade hon mot honom i The Duchess (2008). Atwell fyller i dag 30 år.

Hayley Atwell i Captain America: The First Avenger (2011)

Som ung man tas Edward De Vere (Jamie Campbell Bower) in hos en mäktig engelsk familj som styrs med järnhand av dess patriark William Cecil (David Thewlis). Edwards förhoppningar att få fortsätta ägna sig åt poesi krossas då William Cecil gör klart för honom att konstnärlig verksamhet inte är lämpligt för en man av hans börd, och allteftersom åren går ökar antagonismen dem emellan. Den passionerade affären med drottning Elisabet (Joely Richardson, Vanessa Redgrave) slås i spillror till förmån för Edwards äktenskap med familjens dotter Anne (Amy Kwolek). Det är först många år senare som Edward De Vere (Rhys Ifans), i samarbetet med den unge oansenlige författaren Ben Johnson (Sebastian Armesto), får tillfälle att sprida sina verk bland allmänheten och vända opinionen mot familjen som har fängslat hans tillvaro.

Jag ska direkt medge att när jag först hörde talas om Anonymous (2011) och dess smått kontroversiella innehåll, så blev jag omedelbart eld och lågor. För en självutnämnd Shakespeare-fangirl var det svårt att inte lockas av en film som belyste en så uppseendeväckande del av ett beryktat författarskap, och jag var nyfiken på att se hur filmen skulle bemöta frågan på ett trovärdigt sätt.

Och det dröjer inte länge innan jag blir medryckt av denna konspiratoriska historia, som tar sin början i en modern tid där en skådespelare inleder äventyret med en monolog om vem som egentligen var upphovsman till pjäserna. Därifrån kastas vi rakt in i 1600-talets London och följer en man på flykt från lagens långa arm med ett mystiskt bylte i famnen. Det är från denna punkt som vi backar fem år tillbaka i tiden, och bilden av ett myllrande London med säker regi målas upp för tittaren. Inledningen som utspelar sig i vår tid är visserligen något skrattretande, men den är också effektiv och skruvar snabbt upp förväntningarna. Väl i det historiska London förstärks bara det intrycket, vilket inte påverkas av det föga imponerande skådespelet som först och främst levereras av Sebastian Armesto. Intrigen är rik och fängslande, bjuder på lager efter lager av invecklade avslöjanden och bygger upp en mångfasetterad bild av politiska och rojalistiska intriger som, trots att snackigheten gör dem något svåra att hänga med i, aldrig upphör att intressera mig. Gissningsleken är konstant, och av och till är spänningen nästan plågsam. I det avseendet etablerar sig Anonymous som en historisk thriller som är skräddarsydd för mig - jag är oändligt svag för filmer som presenterar ett välkänt historiskt händelseförlopp och samtidigt erbjuder en annan inblick bakom kulisserna.

Tyvärr måste jag också säga att historien och karaktärerna inte hanteras så väl i vissa scener. Det finns ett antal avgörande karaktärer som jag känner igen till utseendet, men inte till namnet eller till deras roll i berättelsen, med resultatet att jag ödslar tid på att lista ut vad de här karaktärerna har med storyn att göra. Det är också sant att de olika tidslinjerna och de parallella händelseförloppen inte har flätats samman på ett särskilt proffsigt sätt. Faktum är att jag, här och var under filmens gång, frågar mig vad de olika trådarna egentligen har med varandra att göra. För samtidigt som det är uppenbart hur de hänger ihop på ytan, har manusförfattaren slängt in ett myller av minimala detaljer som har liten inverkan på historien, och som förmodligen skulle ha kunnat utelämnas helt och hållet utan att förminska storyn.

Men dessa problem till trots engagerar mig Anonymous från början till slut, som en snygg och oändligt spännande historisk thriller med utsökta ingredienser. Jag uppskattar ambitionen att göra film av en så omdiskuterad fråga utan att ägna sig åt billig smutskastning - och bedriften blir inte mindre med tanke på att Roland Emmerich (AKA The Master of Apocalypse) står bakom verket. Det intriganta äventyret uppfyller mina förväntningar och mer därtill - även om det kan vara nödvändigt att se den ytterligare en gång för att fånga upp detaljerna man missat.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Brendan Gleeson, som föddes den 29 mars 1955. Gleeson började ägna sig åt skådespel vid 34 års ålder, efter att ha arbetat som lärare i tio år. Han fyller i dag 57 år.

Brendan Gleeson i Braveheart (1995)

Denna  recension har publicerats i 14 Dagar 3 februari 2012.

Hösten 1939 börjar Simon Eriksson på en fin läroskola och blir vän med den jämnårige Isak Lentov. Allteftersom åren går flätas Simons och hans föräldrars liv samman med Isak och hans far, Ruben Lentov, i samband med det hägrande nazistiska hotet och förödande familjehemligheter som riskerar att komma upp till ytan.

När en film är så pass rosad som Simon och Ekarna (2012) är det lätt att få för höga förväntningar på den. Med 13 nomineringar och två vinster på Guldbaggegalan 2012, för att inte nämna lovorden som regnat över Lisa Ohlins regidebut, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig, och med det i åtanke dröjer det inte mer än några minuter innan filmen börjar skava på fel sätt.

Simon och Ekarna öppnar med en vy av pojken Simon, uppflugen i ett träd på föräldrarnas gård på den svenska landsbygden. Han sitter med näsan i en bok, smakar på och njuter av orden som utgör en rafflande äventyrsberättelse, och reser någon helt annanstans i sina tankar. För det står från första början klart att Simon inte känner sig hemma i den slitsamma svenska vardagen, att han längtar till något mer, något större, och att denna önskan gör relationen till fadern ansträngd.

Det är i själva verket under en titt på Simon och Ekarna som det går upp för mig varför jag så sällan tittar på svensk film. För när alla känslouttryck, vare sig de består av glädje, ilska, sorg eller något annat, framstår som väldigt krystade gör det mig som tittare obekväm - som om jag undermedvetet bara väntar på att skådespelarna ska lägga agerandet åt sidan och brista ut i gapskratt. Och jag vet inte om det beror på vår känslofattiga svenska nationalitet eller på dåligt självförtroende i jämförelse med andra filmländer, men det finns en anledning till att den svenska romantiska komedin Utanför din dörr floppade även hos en svensk publik. Känslostormar blir farsartade inom svensk film. Och de blir det i Simon och Ekarna.

Och visst är historien spännande här och var, men med en överdrivet lång speltid och frustrerande många trådar som plockas upp och släpps närhelst regissören känner för det utvecklar sig filmen till en intetsägande upplevelse. Det är till och med svårt att urskilja vad som ligger i centrum för historien, vem som egentligen är huvudpersonen (om det faktiskt finns någon) och vad som är poängen med berättelsen. För när vi lämnar Simon, sittande uppe i ett träd på föräldrarnas gård, precis som när vi först mötte honom, är det få saker som har förändrats - och inte mycket till det bättre.

Visst finns det en lärdom vi kan ta till oss, men när den insikten är så fundamental reducerar den filmens otvungna händelseförlopp. Och med tanke på att Bill Skarsgård inte kan agera utan att förlita sig på klichéer, är mitt intresse för filmen lågt. Simon och Ekarna präglas av en klumpig, föga engagerande berättarform som, trots fina skådespelarinsatser av inte minst Helen Sjöholm och Jan Josef Liefers, aldrig griper tag i mig.

FF

Filmografen gratulerar ...

... Lena Olin, som föddes den 22 mars 1955 i Stockholm. Olin hade etablerat en framgångsrik skådespelarkarriär redan innan hon kom till Hollywood, och regisserats av Ingmar Bergman på Dramaten i Stockholm. Sedan 1994 är Olin gift med Lasse Hallström som regisserade henne i Chocolat (2000). Olin fyller i dag 57 år.

Lena Olin i The United States of Leland (2003)

När ett mystiskt odjur härjar på den franska landsbygden och brutalt dödar bybor, skickas Grégoire de Fronsac (Samuel le Bihan) från Paris för att undersöka ärendet. Med sig tar han sin vän Mani (Mark Dacascos), men det han möter är en fiende han inte kan bekämpa med konventionella medel.

Brotherhood of the Wolf (2001) tar sin början på den franska landsbygden på mitten av 1700-talet, när en gammal man och hans dotter blir överfallna och misshandlade av några bybor. Det är här Grégoire de Fronsac och hans följeslagare, indianen Mani, ingriper och undsätter offren, och lämnar efter sig ett spår av döda kroppar. Redan i den allra första scenen gör denna märkliga film ett bra intryck som ett spännande historiskt äventyr med snygga scenografiska detaljer och en kuslig stämning. Storyn intresserade mig omedelbart när jag först hörde talas om filmen, och med historiens klassiska touch var filmen ett självklart val. Jag gillar premissen, de stämningsfulla miljöerna och till och med musiken här och var.

Men från och med denna punkt dröjer det inte länge förrän filmen utvecklar sig till en uppseendeväckande emulsion av en mängd olika genrer - vi har allt från thriller, drama, action, äventyr, fantasy och en skvätt av japansk kampsport. Och det är det som visar sig vara den svagaste punkten i Brotherhood of the Wolf - att filmen aldrig finner någon egen identitet. Den smått nervösa blandningen av olika influenser och kategorier skapar helhetsbilden av en film som inte tycks tro på sitt eget material. I stället måste allting hottas upp och spejsas ända ut i kanterna, med resultatet att storyn, som är skral även på sina egna meriter, visar sig fladdrig och tröttsam att hänga med i. Och när det gäller den krystade romansen mellan Grégoire och Marianne är den bara ytterligare en spik i kistan. I slutänden är det få ingredienser i filmen som intresserar mig, oavsett hur mycket den först lockade mig, och tillsammans bildar de olika trådarna och den frustrerande symboliken en själlös film som, i händerna på en säkrare regissör, hade kunnat bli en fantastisk medryckande upplevelse. Betyget landar på en tvåa, med en bitter besvikelse över all potential som gick förlorad.

FF

Filmografen gratulerar ...

... David Cronenberg, som föddes den 15 mars 1943. Regissören som har gjort mängder av beryktade skräckfilmer, och belönats med titeln The Baron of Blood, är känd för filmer som The Brood (1979), Scanners (1981) och Videodrome (1983). Han erbjöds också tillfället att regissera Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi (1983), men avböjde. Cronenberg fyller i dag 69 år.

I en värld hotad av så kallade "scanners", människor med övernaturliga krafter som kan läsa och kontrollera andras tankar, är Darryl Revok (Michael Ironside) den mäktigaste scanner som finns. Han leder också en hemlig rörelse av scanners som hotar att ta över världen. Dr. Paul Ruth (Patrick McGoohan) hittar en scanner som inte är under Revoks kontroll, Cameron Vale (Stephen Lack), som med hjälp av Kim Obrist (Jennifer O'Neill) ska krossa den fientliga rörelsen.

Nu ska jag erkänna att jag gillar David Cronenberg och den bisarra, verklighetsfrämmande fasa som skildras i hans filmer. Men vid en titt på Scanners (1981) går det upp för mig att den sortens skräck är lyckad först och främst eftersom filmens story tar ut svängarna lika mycket. Men i Scanners fungerar det inte så - för när den finurliga inledande scenen är över drar en plot igång som sträcker sig över resten av filmen, och som aldrig, för ett enda ögonblick, fångar mitt intresse. Med halvdassiga skådespelare, en händelselös och flummig intrig som förlitar sig på en spänning som aldrig existerar, och en skrattretande scenografi som väl ska föra tankarna till "högteknologiska" laboratorium som används för att smida onda ränker. är resultatet en chockerande usel film och ett lågvattenmärke för en regissör som har gjort några av de skummaste, härligaste skräckfilmerna jag som rysarnörd har borrat ned mig i.

Av och till känns det rentav som att bara genom att våga sig utanför den renodlade skräckfilmens välbekanta ramar, har allt flyt försvunnit. Cronenberg är visserligen inte främmande för att tänja fantasins gränser, varken i den här filmen eller i senare års rysare, men med mycket yta och lite substans framstår denna röriga science fiction-film som en mördande tråkig pina. Och med det i åtanke kommer det inte som någon överraskning att David Cronenberg fann Scanners sin mest frustrerande film att göra, med finansiella problem, samarbetssvårigheter mellan skådespelarna och ett pressat tidsschema - för den var minst lika frustrerande att titta på. Och ja, jag somnade faktiskt.

F

Filmografen gratulerar ...

... Freddie Prince Jr., som föddes den åttonde mars 1976. Han gjorde sitt genombrott inom TV, och medverkade i en rad olika TV-serier. 1997 gjorde han sin första stora filmroll i skräckfilmen I Know What You Did Last Summer (1997). Skådespelaren fyller i dag 36 år.

Freddie Prince Jr. och Jennifer Love Hewitt i I Know What You Did Last Summer (1997)

Under en fångtransport fritas Krug (Garrett Dillahunt) av sin flickvän Sadie (Riki Lindhome) och sin yngre bror Francis (Aaron Paul), och poliserna som eskorterar honom skjuts ihjäl. Tillsammans med Sadie, Francis och sin son Justin (Spencer Treat Clark) tvingas han ligga lågt på ett motell tills spaningarna blir avblåsta. Men när Justin bjuder in Mari (Sara Paxton) och Paige (Martha MacIsaac) på hotellrummet för att röka marijuana dröjer det inte länge innan de ertappas av Krug, och konfrontationen leder till våldtäkt och misshandel. När Krug och hans familj till slut finner sig i Maris föräldrars sommarstuga på flykt från ovädret går det snabbt upp för John (Tony Goldwyn) och Emma (Monica Potter) vad som har hänt, och de planerar en gruvlig hämnd.

Det kommer knappast som någon överraskning vilka högljudda åsikter jag har om fenomenet med nyinspelningar, eller hur överlägsna jag i regel anser att originalen är. Och i det avseendet är The Last House on the Left (2009) ett intressant undantag, eftersom jag, efter att ha sett båda filmerna med ungefär en veckas mellanrum, är betydligt mer fascinerad av nyinspelningen från 2009, än av originalet från 1972 som regisserades av skräcklegenden Wes Craven.

För visst inleds The Last House on the Left som en klichéfylld, föga nyskapande skräckfilm, och av och till under den första halvtimmen är den rentav mördande tråkig. Skådespelet är varken mer eller mindre än vad jag förväntar mig, och med en irriterande stillastående intrig är inledningen ett förödande svagt kort. Men när storyn väl tar fart utvecklar det hela sig till en brutal, sorglig, gripande och svindlande skildring av några ödesdigra timmar i två tjejkompisars tillvaro. För med en provocerande film där de grymma detaljerna i berättelsen bjuder på en fasansfull, och andlöst spännande, skildring av föräldrarnas desperata hämnd, sitter jag som tittare fullständigt fastnaglad vid filmen den sista timmen.

Jag uppskattar också de prövande rollerna, där maktkampen mellan far och son känns som en story i sig, och där den förtryckte sonen visar sig vara den karaktär jag sympatiserar med allra mest. Det finns nyanser i historien och karaktärerna, där det inte uteslutande handlar om sadistiska missfoster. The Last House on the Left är i grova drag en fräsch skräckfilm som lyckas vara både upprörande brutal och upplyftande mänsklig. För det är i själva verket de ledande karaktärerna som sällan, i konfrontationen med ren ondska, förlorar sin mänsklighet. Detta gör nyinspelningen, och framför allt i jämförelsen med det vidriga originalet, till en frisk fläkt bland amerikanska skräckfilmer som jag varmt kan rekommendera.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Javier Bardem, som föddes den första mars 1969. Som medlem av en anrik skådespelarfamilj var hans framtid i yrket självklar, men det var först i samband med Before Night Falls (2000) som han gjorde sin genombrottsroll när han porträtterade den kubanske författaren Reynaldo Arenas, som överlevde fångenskap och hot, för att ta livet av sig vid 47 års ålder. Bardem fyller i dag 43 år.

Javier Bardem i Before Night Falls (2000)

När Sarah Starzynski (Mélusine Mayance) och hennes föräldrar arresteras av fransk polis i vad som skulle komma att bli en massdeportering av över 10 000 judar, hinner hon precis låsa in sin bror i garderoben, i tron att hon snart ska komma tillbaka. Men när den fransk-amerikanska reportern Julia Jarmond (Kristin Scott Thomas) förbereder sig för att skriva en artikel om årsdagen av händelsen flätas hennes och Sarahs öde samman, på fler sätt än ett.

Att bänka sig framför filmatiseringen av Tatiana de Rosnays roman Sarahs nyckel var, som så ofta när det gäller omtyckta böcker, ett riskspel - ett som i det här fallet inte utföll särskilt väl. Detta anspråksfulla drama har egentligen många förutsättningar att gripa tag i tittaren, men faktum är att filmen underminerar sig själv när den gång på gång stympar och kortar ner viktiga scener och lämnar mig med intrycket att regissören aktivt har väjt undan för dramatiska och känslosamma scener - av en anledning som jag inte känner till. Visst glimrar det hela till här och var, i form av ett vackert score och av den mest raka och berörande scenen som filmen bjuder på, och som, trots att jag visste vad som var på väg, rörde mig till tårar. Men den 60 sekunder långa snyftaren är oförmögen att väga upp för två knappa timmar som knappt ens engagerar mig för stunden.

Och det finns i själva verket många anledningar till att Sarahs nyckel (2010) berör så väldigt ytligt. En är helt enkelt att de två händelseförloppen, både det nutida och det som berättas via återblickar, skildras med en så stressad ton, och som resultat aldrig hinner tränga ned på djupet. Ytterligare en anledning är att bara genom den valda berättarformen, som framhävs direkt när den nutida berättelsen tar sin början, slår man hål på gåtan som borde driva historien framåt, och gör Julias efterforskningar i Sarahs öde till en transportsträcka som här och var tär på tålamodet. Sist men inte minst beror det väl på att Julias engagemang i Sarahs liv ter sig så väldigt krystat, eftersom filmen är oförmögen att skildra romanens finkänsligt men fundamentalt sammanflätade händelseförlopp, och den inverkan de hade på varandra. Jag kan inte ens säga emot Julias man när han ifrågasätter varför hon gör det hon gör - för jag vet inte vad hennes motivation är.

Så med dugliga skådespelare, inte minst Mélusine Mayance i titelrollen och Niels Arestrup i en liten men välspelad roll, en handfull tjusiga scener och ett fint score är Sarahs nyckel värd en titt först och främst om du inte har boken att jämföra den med - men även som oberoende film präglas den av en trött, oengagerad berättarform som sprider sig till mig som tittare.

FF

Filmografen gratulerar ...

... Emily Blunt, som föddes den 23 februari 1983. Blunt gjorde sin första stora roll i The Devil Wears Prada (2006), där motspelaren Meryl Streep kallade Blunt den kanske bästa unga skådespelerskan hon någonsin arbetat med. Blunts svåra stamning, som kunde ha tillintetgjort en skådespelarkarriär, upphörde vid 12 års ålder då hon uppmanades använda en annan dialekt i en teatersketch. Blunt fyller i dag 29 år.

Emily Blunt och Ashton Holmes i Wind Chill (2007)

När Philip Winthrop (Mark Damon) anländer till familjen Ushers herrgård för att träffa sin fästmö Madeline (Myrna Fahey) möts han av hennes mystiske bror Roderick (Vincent Price). Efter mycket påstridighet får han till slut träffa Madeline, men hans försök att ta henne med sig därifrån stoppas av Roderick, och mystiken tätnar då brodern vägrar låta Madeline lämna huset. Philip ser sig tvungen att övernatta i huset, och det dröjer inte länge förrän han dras in i Rodericks manipulativa värld. Filmen baseras på historien av Edgar Allan Poe. Det är också den första av åtta skräckfilmer i Roger Cormans regi som alla baseras på Edgar Allan Poes historier.

House of Usher (1960) är en av Vincent Prices mest verklighetsfrämmande filmer, men som vinner på det faktum att så mycket av hur vi uppfattar filmen beror på hur vi tolkar den. Det finns få obestridbara svar, vilket bäddar för en både provocerande och engagerande filmupplevelse - åtminstone till en viss punkt. Och historien är visserligen smått underväldigande här och var, med tanke på hur lite utveckling manuset erbjuder, men när slutet anländer är jag imponerad av det jag har sett. Jag gillar den mystiska stämningen, gissningslekarna som håller mig på helspänn, den läckra scenografin och den perfekta, gråmurriga miljön inbäddad i skräckinjagande dimma. Precis som var fallet med den film som inledde mitt Vincent Price-maraton, House on Haunted Hill (1959), struktureras hela historien som en gåta som aldrig får något svar. Och i vissa filmer skulle det förmodligen irritera mig, men i just det här fallet tycks berättarformen passa perfekt. I slutänden lämnar jag House of Usher med en lättad suck, och en skickligt oviss undran över vad jag egentligen har bevittnat. Och det räcker långt.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Sarah Clarke, som föddes den 16 februari 1972. Clarkes studier i Italien fick henne att intressera sig för skådespeleri, och flyttade till New York för att jaga drömmen. Hon har bland annat figurerat som Bella Swans mor i Twilight (2008) och dess uppföljare, och spelat rollen som Nina Meyers i TV-serien 24 (2001) med Kiefer Sutherland. Clarke fyller i dag 40 år.

Sarah Clarke i 24 (2001)

Becca (Nicole Kidman) och Howie Corbetts (Aaron Eckhart) lyckliga tillvaro krossas när deras fyraårige son Danny dör i en bilolycka. Åtta månader efter tragedin försöker de fortfarande komma på rätt köl, men de vardagliga rutinerna visar sig vara för mycket för Becca, som finner en märklig tröst i den sjuttonårige pojke som körde bilen som dödade hennes son.

Rabbit Hole (2010) presenteras för tittaren som ett tilltalande kryptiskt drama där vi, till en början, inte vet vad det är som egentligen pågår. Men inom de första tjugo minuterna faller allt mer av pusslet på plats, och när de här engagerande minuterna har passerat går det snart upp för mig att det som kvarstår inte är mycket mer än ett enkelt drama om föräldrarnas destruktiva bearbetning av sin sorg.  Jag förväntade mig att mer material skulle presenteras, och när det aldrig hände var det inte mycket som naglade fast mig vid filmen.

Och denna berättelse hade mycket lätt kunna fängsla mig, om det inte vore för det faktum att den smått ytliga framställningen vacklar mellan övertydlig symbolik och en föga träffsäker skildring av föräldrarnas känslomässiga helvete. Nicole Kidman och Aaron Eckhart är båda utmärkta, även om Eckhart tar i lite väl mycket i några få scener, men av någon anledning lyckas deras porträtteringar ändå inte få ordning på karaktärerna - med resultatet att dramat sällan hittar rätt ton och Becca och Howie framstår som marionettdockor som jag inte kan identifiera mig med.

Historien är både gripande och tänkvärd, och i och med den sista scenen får regissören till en talande avrundning som, för första gången under filmens lopp, lyckas förkroppsliga sorg och den tafatta processen bakom att bygga upp sitt liv på nytt. Men denna pärla av insikt räcker inte långt med tanke på hur fumlig resten av filmen är, och med en irriterande själlös insats av Dianne Wiest och till synes irrelevanta sidospår som förstärker de krystade konflikterna, både mellan Becca och Howie och mellan Becca och hennes mor och syster.

Rabbit Hole är på det stora hela ett välgjort och sevärt drama, även om den misslyckas med de flesta av sina förutsättningar. Det är lätt att kalla en film med en så långsam berättarform som denna för en transportsträcka, men Rabbit Hole är inte ens det, eftersom jag, när eftertexterna väl rullar, inte kan urskilja vad målet egentligen var. Avrundningen är hjärtskärande realistisk, men beseglar intrycket att jag inte vet vad jag ska göra av den här intetsägande filmupplevelsen. Den berör mig på få plan och kommer att glömmas bort lika snabbt som jag såg den.

FF

Filmografen gratulerar ...

... Ciarán Hinds, som föddes den nionde februari 1953. Denne diskrete skådespelare har framgångsrikt hållit sig och sitt privatliv undan skandalblaskorna, och medverkat i filmer som Road to Perdition (2002) och Munich (2005). Hinds är aktuell med dramathrillern The Woman in Black (2012).

Ciarán Hinds i The Woman in Black (2012)