Henry Fonda spelade titelrollen i Young Mr. Lincoln (1939) efter olika bud fram och tillbaka. Han avböjde ursprungligen för att han inte trodde sig "kunna porträttera en så stor man", men tänkte om efter att, på regissören John Fords inrådan, ha gjort ett screentest i full kostym och makeup. Även efteråt menade Fonda att det kändes som om han "spelade Jesus Kristus själv på film".

Henry Fonda i Young Mr. Lincoln (1939)

Filmfestivalen i Cannes drar i år igång med en rivstart 16-27 maj! Kolla in allt om festivalen här.

Professor Henry Jarrod (Vincent Price) driver ett vaxkabinett med historiska personligheter från alla tider. Men när en investerare föreslår att han ska satsa på mer skräckinjagande teman leder det till en konfrontation som slutar med ett nedbrunnet vaxkabinett. Henry Jarrod antas ha dött i eldsvådan, men några månader senare drabbas staden av brutala mord i samband med öppningen av ett nytt skräckinjagande vaxkabinett.

House of Wax (1953) är ytterligare en av de skräckfilmer jag, under ett några veckor långt Vincent Price-maraton, med nöje har bänkat mig framför. Och för de av oss som har sett mycket av denne skådespelare är hans inriktning på makabra skräckfilmer som inte är rädda för att frossa i billiga skrämseleffekter eller den något förlöjligade berättarteknik som utmärkte 1940- och 50-talets rysare både uppenbar och njutningsfull. Men till skillnad från den senare House of Wax (2005) etablerar denna film få brutaliteter, och lägger desto större tyngdpunkt på antydda mord. Filmen skildras med en kryptisk ton, där Henry Jarrods öde och aktiviteter ska utgöra en twist, men som för mig som tittare är uppenbara från första början. Visst är Vincent Price en fröjd i en roll med Fantomen på Operan-vibbar, men med ett irriterande ogenomtänkt manus erbjuder House of Wax mycket lite substans.

Samtidigt är jag svag för filmer i denna anda, som inte ber om ursäkt för sin brist på pretentioner och tar till fantasins alla medel för att fånga tittaren. Ivern i berättarformen och de makalösa idéerna är både medryckande och underhållande, och  de sprudlande elementen gör filmen både kul och smått spännande. Men med tanke på den slarviga storyn, så håller House of Wax inte för mer än en titt. Detta är en bagatell och gör intryck som en sådan.

FF

Filmografen gratulerar ...

... Cameron Bright, som föddes den 26 januari 1993.Sedan debutrollen i Godsend (2002), där Bright spelade mot Robert De Niro, har priserna regnat över den nu 19-årige skådespelaren. Han har också nominerats till åtta större filmpriser och senast medverkat i Twilight-filmerna The Twilight Saga: New Moon (2009) och The Twilight Saga: Eclipse (2010). Bright fyller i dag 19 år.

Cameron Bright i The Butterfly Effect (2004)

Och nu är spänningen över - nomineringarna till Oscarsgalan har släppts och The Girl with the Dragon Tattoo (2011) gör succé med hela fem nomineringar! Och jag är fortfarande missnöjd över det faktum att så pass många filmer har klämts in i kategorin Bästa Film, men som motvikt har Gary Oldman nominerats i kategorin Bästa Manliga Huvudroll i det fantastiska dramat Tinker Tailor Soldier Spy (2011).

Så vad tycker vi om årets nomineringar? Let me know - och glöm inte att följa Holly Golightly som livebloggar sin väg genom hela galan söndagen den 26 februari!

I 1940-talets Frankrike möter den unga nattklubbssångerskan Marie "Slim" Browning den alkoholiserade båtkaptenen Harry "Steve" Morgan i Lauren Bacalls filmdebut vid 19 års ålder, där hon spelade mot sin framtida man Humphrey Bogart. Duon träffas i ett av filmhistorien hetaste, och allra mest veliga, romantiska möten, där det omaka paret inleder en stormig relation mot bakgrund av andra världskrigets brutala motståndsrörelse. Marie valsar in, munhugga med Harry och baxas mot dörren, innan hennes avfärd avbryts av en het kyss. Och oavsett hur relationen mellan de här två kommer att utvecklas så är en sak säker - de kommer att hålla varandra på helspänn! To Have and Have Not (1944) regisserades av Howard Hawks och har gått till historien tack vare Bogart och Bacalls glödande personkemi.

Brotherwood of the Wolf (2001) skildrar hur den franska landsbygden på sent 1700-tal hemsöks av ett mystiskt odjur som har dödat hundratals människor. Filmen har inspirerats av äkta dokumentationer om ett vargliknande djur med ovanlig färg, extrem storlek och påstådd motståndskraft mot kulor. Mängder av teorier om djurets ursprung har lagts fram genom åren, men man har aldrig kunnat bevisa annat än att en onormalt stor varg låg bakom dödsfallen. Officiellt, precis som i filmen, sköts den varg som påstods vara odjuret av en jägare 1765, men attackerna upphörde inte förrän 1767 då en varg dödades och, vid undersökning, uppdagades ha mänskligt kött i magen. Den här vargen anses officiellt vara det så kallade "Beast of Gevaduan".

Den kontroversielle filmregissören David Lynch gjorde sin debut 1976 med filmen Eraserhead (1976) och har blivit känd som en av de mest bisarra regissörerna i filmbranschen. Han har också stått bakom den kultförklarade TV-serien Twin Peaks (1990), och regisserat filmer som The Elephant Man (1980), Blue Velvet (1986) och Mulholland Drive (2001), vars extrema surrealism har gjort Lynch till en beryktad filmskapare.

"I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that makes you dream ... allows you to dream in the dark. It's just a fantastic thing, to get lost inside the world of film."

Clint Eastwoods bioaktuella drama, J. Edgar (2011), skildrar den legendariske chefen för FBI, J. Edgar Hoover, som var involverad i grundandet av rörelsen 1935, och satt kvar på sin post fram till sin död 1972. Han har gått till historien för att ha format FBI till en bred och effektiv brottsbekämpningsstyrka, men efter Hoovers död läckte uppgifter om med vilka skrupellösa metoder han samlade in bevis. Leonardo Dicaprio spelar titelrollen i filmen som har biopremiär i kväll fredagen den 20 januari.

När tennisproffset Guy Haines (Farley Granger) möter en man vid namn Bruno Anthony (Robert Walker) på tåget till New York är den främmande mannen, som till en början gör ett sympatiskt intryck, snabb med att föreslå en konspiratorisk plan. Främlingens förslag går ut på att samarbeta om att göra sig av med Haines fru Miriam (Kasey Rogers) och Anthonys kontrollerande far (Jonathan Hale), en idé som Haines avfärdar som ett smaklöst skämt. Men när han får veta att frun har hittats mördad på ett tivoli dröjer det inte länge innan Anthony ger sig till känna och kräver att Haines ska uppfylla sin del av avtalet - om han inte vill bli anklagad för mordet på sin fru.

Det är ingen hemlighet att jag genom åren har kommit att betrakta Alfred Hitchcock som en av filmhistoriens giganter och en av branschens bästa regissörer genom tiderna. Han har skänkt mig oändliga timmar av fasa, spänning och provokation med filmer som Rebecca (1940), Rope (1948), Rear Window (1954) och Vertigo (1958), och trots att jag har stött på några av regissörens mindre lyckade filmer, till exempel Marnie (1964), så har han i mina ögon aldrig fallit från skyarna.

Precis med tanke på att jag har sett så mycket av Alfred Hitchcock lyckas Strangers on a Train (1951), som var regissörens andra film tillsammans med Farley Granger som spelade en av huvudrollerna i den mästerliga Rope, med att både överraska mig och uppfylla mina förväntningar. För till skillnad från den något avvikande Marnie etablerar Strangers on a Train snabbt en konspiratorisk intrig, en skurk, ett oskyldigt offer och en problematisk situation utan någon uppenbar utväg. Alfred Hitchcocks vanliga teman ger sig snabbt till känna, och filmen har egentligen alla förutsättningar att väcka mitt intresse och reducera mig till ett nagelbitande nervvrak - men det gör den inte.

Detta kan bero på många saker - vare sig det är den alarmerande ointressanta berättarformen som fördriver spänningen praktiskt taget så fort den fascinerande inledningsscenen är över, eller de föga imponerande skådespelarinsatserna. Det verkar rentav som om regissören aktivt har ansträngt sig för att göra varje enstaka scen så underväldigande som möjligt, med resultatet att till och med logiken bakom historien stryker med.

Men om vi bortser från detta antar jag att det främsta problemet med filmen är att jag får en så liten inblick i hur de båda karaktärerna tänker och resonerar, vilket förvandlar vad som hade kunnat ha varit en provocerande nagelbitarrulle till en föga engagerande gissningslek. Guy Haines och Bruno Anthony framstår som oberäkneliga marionetter. För visst är ett antal nyckelscener väl uppbyggda, snyggt filmade och effektfulla, och Alfred Hitchcock bevisar än en gång varför han är en innovativ mästare. Ingen regissör från hans verksamma år har i min mening utnyttjat kameran på ett så banbrytande vis. Så tvåan står fast, även om Strangers on a Train inte kommer i närheten av hans allra bästa verk.

FF

Filmografen gratulerar ...

... Cary Grant, som föddes den 19 januari 1904 med namnet Archibald Alexander Leach - ett namn han delar med John Cleeses karaktär i A Fish Called Wanda (1988). Grants finansiellt mest framgångsrika film har visat sig vara North by Northwest (1959), där han spelade mot Eva Marie Saint i Alfred Hitchchcocks regi. På 1960-talet erbjöds skådespelaren rollen som James Bond i Dr. No (1962), en roll som karaktärens skapare Ian Fleming delvis hade baserat på Grant. Grant avled den 29 november 1986.

Cary Grant och Audrey Hepburn i Charade (1963)

För de av er som var med på Filmografens liveblogg om Oscarsgalan 2011 har jag äran att meddela att vår kära Holly Golightly, som guidade er genom den festliga galan förra året, gör sin comeback! Även i år är den chica Manhattan-ladyn med er hela natten söndagen den 27 februari med sylvass kritik av klänningar, framträdanden och prisutdelningar! Missa inte denna godbit!

När fem främlingar (Richard Long, Alan Marshal, Carolyn Craig, Elisha Cook Jr., Julie Mitchum) bjuds in till en fest hos miljonären Frederick Loren (Vincent Price) och hans hustru Annabelle (Carol Ohmart), sker det under mystiska omständigheter. Var och en av gästerna erbjuds 10 000 dollar för att, om de överlever, stanna en hel natt i huset som ryktas vara hemsökt, och det excentriska värdparet höjer insatserna genom att utrusta varje gäst med varsin pistol vid slaget midnatt. Det dröjer inte länge förrän fasan är ett faktum i House on Haunted Hill (1959), som har regisserats av William Castle. 1999 gjordes en remake med samma titel med Geoffrey Rush och Famke Janssen i rollerna som det mystiska miljonärsparet.

Man behöver inte vara djupt insatt i rysargenren för att inse att skräckfilmen som sådan har förändrats drastiskt genom åren, och House on Haunted Hill är ett utmärkt exempel. Med 40 år mellan originalversionen och remaken utgör de respektive filmerna typexempel på sin tids etablerade skräckkultur. I remaken är dödssiffran betydligt högre, och filmen stoltserar med allt ifrån blodspillan till CGI-skapelser bortom denna värld. Men det är i originalversionen från 1959 som regissören höjer ribban och erbjuder en, visserligen tveklöst b-ig skräckfilm, men som leker med tonen och skapar en både underhållande och smått kuslig film med, för sin tid, överraskande bra effekter. Vincent Price är som alltid en njutning i en rolltolkning som går hand i hand med filmens vandrande skelett, mystiska blodfläckar och "magiska" rep, och väger upp för de övriga skådespelarnas något blekare uppenbarelser.

Och visst är intrigen löst sammanfogad - så löst sammanfogad att några avgörande aspekter av berättelsen inte fungerar, och rentav framstår som extremt osannolika. Men denna vaga berättarform gör sig mycket bra i ett avseende, nämligen eftersom tittaren aldrig får klarhet i om huset faktiskt är hemsökt och hur mycket som intrigeras av värdparet och gästerna. När eftertexterna rullar är denna fråga fortfarande obesvarad, och att lämna en sådan tolkningsfråga upp till tittaren gör historien rikare och erbjuder mer spänning än 1990-talets nyinspelnings platta skrämseltaktiker. Så det smått obearbetade manuset och det fördummande slutet är ingen stor imperfektion i en film som så framgångsrikt kombinerar anspråkslös skräck och humor i ett 75 minuter långt paket som bör avnjutas av varje cineast med förkärlek för ren och skär fasa. Men hoppa över den senaste versionen.

FFF

Filmografen gratulerar ...

... Gemma Arterton, som föddes den 12 januari 1986 i England. Arterton gjorde sin första uppmärksammade filmroll i Quantum of Solace (2008), vilken följdes av den kvinnliga huvudrollen Tamina i Prince of Persia: Sands of Time (2010) där Arterton spelade mot Jake Gyllenhaal i den manliga huvudrollen. Arterton spelar för närvarande in fantasythrillern Byzantium. Skådespelerskan fyller i dag 26 år.

Gemma Arterton i Prince of Persia: Sands of Time (2010)

Lånaren Arrietty (2010) regisseras av Hiromasa Yonebayashi och Gary Rydstrom och utspelar sig i en normal familjs hem där familjen Clock, som allesammans är fyra tum långa, har bosatt sig i hemlighet och i smyg lånar deras ägodelar. Men den stillsamma samexistensen rubbas när familjens 14-åriga dotter Arrietty blir ertappad av en mänsklig pojke. Filmen baseras på boken av Mary Norton och manuset har skrivits av Hayao Miyazaki. Lånaren Arrietty var Yonebayashis första långfilm och sågs av 7,5 miljoner människor när den visades på biograferna.

Sherlock Holmes (Robert Downey Jr.) och Dr. John Watson (Jude Law) dras in i ännu ett banbrytande äventyr när de, i efterspelet av ett bombdåd i London, står öga mot öga med professor James Moriarty (Jared Harris) och en mystisk organisation på randen av en världsomspännande katastrof. Den legendariska duon slår sig ihop med Sherlocks äldre bror Mycroft Holmes (Stephen Fry) och den unga zigenerskan Sim (Noomi Rapace) för att förhindra ett världskrig, på en resa som för dem från Londons gator till Paris och Schweiz, och sätet för ett ödesdigert fredsmöte.

Något av det jag tyckte allra bäst om med Sherlock Holmes (2009) var inget annat än relationen mellan Sherlock Holmes och Dr. John Watson, och det okonventionella partnerskap som inkapslade allt från verbala dueller, smockor och, i grund och botten, lojalitet i vått och torrt. Och föga förvånande tar Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011) vid på samma sätt, men med en ingrediens som lyser med sin frånvaro. För faktum är att den där lojaliteten har fått stryk under den tid som har förflutit mellan den första och andra filmen, och det lättsamma tjafset mellan karaktärerna känns av någon anledning mer bittert. Och det stämmer att denna aspekt av filmen är liten, men jag diggar bromance, och jag hade hoppats på mer.

Även i övrigt byggs filmen upp på samma vis som sin föregångare - med rappa effekter, vassa repliker och hisnande snabba återblickar där regissören Guy Ritchie fullständigt frossar i Sherlock Holmes legendariska slutledningsförmåga. Men till skillnad från tidigare används dessa ingredienser fullständigt besinningslöst, med resultatet att jag blir trött i hjärna och ögon bara efter några minuter - särskilt med tanke på att Ritchies berättarförmåga tillåter alltför stora tabbar och oklarheter i manuset att slinka igenom. Faktum är att jag tillbringar en viss del av tiden bara med att försöka följa regissörens besynnerliga tankegång, för att till slut komma fram till att ploten helt enkelt inte håller. Minst ett lika uppenbart plothål etablerades också i den första filmen, och jag hade hoppats på mindre slarv och mer eftertänksamhet. Coola effekter kan aldrig ersätta ett välskrivet manus, inte ens i en upphottad actionfilm som denna - särskilt inte när komiken haltar och filmen - med dess tröttsamma intrig - är för lång för sitt eget bästa.

Om vi därtill lägger ett distraherande score och en föga överraskande avslutande scen som helt uppenbart bara har slängts in för sakens skull, så är mitt omdöme övervägande negativt. Jag var aldrig helsåld på Ritchies första film om Sherlock Holmes, men det är i tvåan som det hela har tappat stinget. Det kommer inte ens som någon överraskning att planerna på en tredje film redan är på god väg.

FF

Filmografen gratulerar ...

... Diane Keaton, som föddes den femte januari 1946. Keaton medverkade i totalt åtta av Woody Allens filmer, bland annat den populära Annie Hall (1977) där Keaton spelade titelrollen. Allen skrev manuset till Annie Hall med Keaton, vars ursprungliga efternamn var Hall och vars smeknamn var Annie, i åtanke. Keaton fyller i dag 66 år.

Diane Keaton och Woody Allen i Annie Hall (1977)