När Jack Sparrow (Johnny Depp) befinner sig i London för att rädda sin gamle besättningsman Gibbs (Kevin McNally) ur en knipa blir han snart kallad inför Englands kung för att, under ledning av en omvänd Barbossa (Geoffrey Rush), hitta den mytomspunna ungdomens källa innan spanjorerna gör det. Under en flykt från kungens soldater går det upp för honom att någon som utger sig för att vara den ökände kaptenen också söker efter källan. Bedragaren visar sig vara den gamla flamman Angelica (Penélope Cruz) som har slagit sig ihop med sin far, den fruktade piraten Blackbeard (Ian McShane) på jakt efter källan. Jack Sparrow slår följe med far och dotter i en kamp mot tiden för att hitta ungdomens källa innan den engelska kronan gör det.

Det var i ett skamligt fall av försening som Filmografen inte bänkade sig framför Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011), den fristående fortsättningen på piratsuccén som tog sin början 2003 och som höjde Johnny Depp till skyarna, så sent som i går. Visst hade jag tänkt se den ett bra tag, men i vad som bara kan kallas trötthet, obefintlig motivation och ovilja att våga mig bortom de väl beprövade klassikerna, kom det att dröja över ett år innan jag faktiskt såg filmen. Och så här i efterhand är ett faktum uppenbart - jag hade kunnat vänta ett år till.

Redan när jag först bloggade om filmens biopremiär ställde jag mig frågande till att en regissör som Rob Marshall, med Chicago (2002) på meritlistan, skulle anförtros denna box office-pärla. Och visst är filmen en besvikelse, på det stora hela, men mitt omdöme om regissören var ändå något förhastat. För på ytan har den fjärde delen av Jack Sparrows äventyr allt vi kan begära - svärddueller, vassa repliker, humor och inte minst det obligatoriska öppna slutet som banar väg för ytterligare en film. Men - och det här är ett ganska stort men - han har ändå misslyckats, eftersom filmen helt enkelt inte är spännande.

Redan under filmens första minuter är problemet ett faktum, för gnistan som gjorde den första filmen, och i mindre utsträckning de påföljande två, så njutningsfulla är som bortblåst. Storyn är inte bara oengagerande - den är lika död som (SPOILER) Elizabeth Swanns far. Ifall någon ensam själ där ute fortfarande inte har sett de tre första filmerna. Äventyret lyckas vara både överdrivet konstlat och dåligt uppbyggt, där alla karaktärer - till och med de väl etablerade som vi har lärt känna - hanteras med samma känslomässiga vidd som en tesked. Det är ett betydligt mindre problem när det gäller birollerna, men även där blir det en irritationsmoment eftersom de förutsätts vara komiska, men inte är det. De fyller i själva verket en mycket liten funktion i berättelsen.

Men för att vara rättvis har jag ett problem med själva premissen för filmen, eftersom hela ensemblen från de tidigare filmerna har slitits i stycken. Det är bara Jack, Barbossa och Gibbs kvar - och de många nya karaktärerna är så onyanserade att de inte är något vidare substitut. Så jag skulle hellre ha sett att den fjärde filmen antingen tog vid där den tredje slutade, eller utgjorde en prequel där Jack stod i centrum. För om det är någonting som har fått mig att fortsätta följa filmserien så har det varit förhoppningen att få se en inblick i honom som karaktär - att få veta hur han blev den han är. Men det händer aldrig, och den där påstått passionerade relationen mellan honom och Angelica väcker långtifrån mitt intresse. Mindre krystade försök till humor och en rakare och mer seriös skildring hade förmodligen hjälpt filmen som helhet, även om den uppsluppna antagonismen mellan Jack och Barbossa glimrar till här och var.

"You're the one who insisted on bringing a bloody mermaid!"

FF

Filmografen gratulerar ...

... Jeremy Piven, som föddes den 26 juli 1965. Skådespelaren, vars föräldrar drev en teaterskola i Chicago, har spelat jämsides John Cusack i filmer som Floundering (1994), Say Anything ... (1989), Serendipity (2001) och Runaway Jury (2003). Cusack och systrarna Joan Cusack och Ann Cusack gick på teaterskolan som barn. Piven fyller i dag 47 år.

Jeremy Piven i The Kingdom (2007)

Ett forna lyckligt kungarike fördunklas av sin drottnings bortgång, men det är ingen som drabbas hårdare av förlusten än dess kung. När en mystisk kvinna (Charlize Theron) räddas från fiendestyrkor dröjer det inte länge innan kungen, förhäxad av hennes skönhet, gör henne till sin drottning.  Men han överlever inte sin bröllopsnatt, och drottning Ravenna intar kungariket och fängslar hans dotter (Kristen Stewart). Åren går, och när det går upp för drottningen att den unga prinsessan bär nyckeln till hennes odödlighet begär hon flickans hjärta. Men prinsessan flyr i sista ögonblicket, och när den jägare drottningen skickar för att döda henne (Chris Hemsworth) allierar sig med prinsessan slår de sig ihop för att besegra drottningen och rädda kungariket.

Det finns mycket jag kan säga om Snow White and the Huntsman (2012), och tyvärr är mycket lite nådigt. Nyandningen i sagan om Snövit är en av de få filmer jag har sett fram emot att se den här sommaren - en hype som visar sig vara olycklig, eftersom det här vingliga filmprojektet tappar bort mig redan under inledningen.

Faktum är att det inte dröjer mycket mer än minuter innan den första spiken slås i kistan, eftersom karaktärerna är irriterande ytliga, och det är ett intryck som bara förvärras allteftersom filmen rullar. Den onda drottningen är förmodligen den största failen av alla - hon och hennes disktrasa till bror. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket kajal makeupartisterna målar på henne, hur många groteska grimaser hon förvrider ansiktet med eller hur mycket hon vrålar som en psykotisk krigare - i slutänden är hon ond för att manuset säger att hon är ond. End of. Vissa taffliga inblickar i hennes psyke gör bara saken värre, då de driver hem poängen att hon förmodligen är en av filmhistoriens mest underväldigande antagonister.

Inte ens Snövit själv (som man skulle kunna anta är filmens ultimata hjältinna) behandlas mycket bättre. Hon tillbringar större delen av filmen som en stereotyp dam i nöd, oavsett hur länge jag rullar tummarna i väntan på att hon ska skrota klänningen och ta upp ett svärd, och när hennes uppror väl letar sig in i manuset är det alldeles för sent för att det ska vara trovärdigt. Hon och den plågade jägaren som slår sig ihop mot sin gemensamma fiende tar sig genom äventyret på en odyssé genom skogen där de springer in i mytiska varelser i drivor, som till synes fyller en obefintlig funktion för storyn. Dvärgarna är som hämtade ur Monty Python (och är uppenbarligen fjärrskådare), älvorna ser ut som monster och trollen ... Enough said.

Men det huvudsakliga problemet är att detta, för att vara en blockbuster, är alarmerande tråkigt. Personligen bjuds jag inte på ett enda garv under filmens gång. Den dåligt uppbyggda storyn flyter fram klumpvis och driver intresset i botten redan i inledningen, och till och med skådespelet är ett bottennapp. Jag vet inte vad Kristen Stewarts hang up är, men jag har sällan sett henne mer oengagerad i en roll. Det är som Bella Swan-syndromet anno 2012, fast den här bruden inte hyser dysfunktionell kärlek till en stalker-vampyr.

Men bortsett från filmens bristande underhållningsvärde är mitt största problem just hur de kvinnliga rollerna framställs. Utöver det faktum att det bara finns två namngivna damer så drivs de, på varsin sida spektrat, av en faktor, nämligen skönhet. Drottningen lägger riken under sig för att hon vill ha evig skönhet (Mother Gothel-vibbar, någon?), och Snövit är hennes undergång för att hon är vacker - inte för att hon möjligen kan hysa någon önskan att rädda sitt folk och sitt kungarike från tyranni och död. Jag är knappast den filmtittare som är millimeterpetig med attityden gentemot kvinnor på film, men detta är så inskränkt att jag inte vet om jag ska skratta bort det eller finna det provokativt. Jag är fullständigt övertygad om att avsikten inte är att provocera - om något präglas manuset av tanklöshet - men när skillnaden i motivationer för tjejerna och killarna är så uppenbar blir resultatet ändå stötande.

Så för att avrunda denna svidande sågning av en ojämn blandning av en klassisk saga och en modern popcornrulle ska jag lyfta fram den i stort sett enda förmildrande faktorn - Chris Hemsworth. För det är inte nog med att vi inte mer än skrapar på ytan av hans karaktär och han samtidigt är den mest sympatiske typen i hela gänget - föreställ er en förbittrad, bad ass Thor i läderstövlar. Mmm.

F

Katharine Hepburn, sin tids kanske mest utmanande skådespelerska, var av skotsk och engelsk härkomst. Hon var i själva verket en ättling till kung Johan av England (1199-1216) via ett av hans oäkta barn. I det historiska dramat The Lion in Winter (1968) porträtterade Hepburn Johans mor, Eleonora av Akvitanien.

Som vi alla vet är filmkameran ett fundamentalt verktyg för att spela in en film - det kan vilket barn som helst lista ut. Vad som inte är lika självklart - åtminstone för några olyckliga få - är hur processen går till innanför kamerans hölje. Och filmrullens bana inne i kameran är lika snirklig som den är föga pedagogisk. Titta själva!

När pingvinerna i Madagaskar (2005) på flykt från Central Park Zoo försöker få igång ett fartygs motorer syns en datorskärm i bakgrunden. På skärmen står följande mening "WHATApiece OFworkIsPenGuin". Detta är en referens till Hamlet, där meningen lyder "What a piece of work is man!"

Madagaskar (2005)