En man (Will Smith) som har överlevt en traumatisk olycka kämpar med djupa skuldkänslor och tar kontroll över sitt liv då han sträcker ut en hand till sju främmande människor och förändrar deras liv för alltid.

Will Smiths och regissören Gabriele Muccinos andra gemensamma film är, precis som The Pursuit of Happyness (2006), ett kraftfullt verk som berör på ett djupt plan, även om Will Smiths tolkning av Chris Gardner är betydligt vassare än rollen han gör här. I en film där scoret fyller en så pass liten funktion är det manuset och det starka bildspråket som bär upp historien och gör den minnesvärd. Låt gå för att storyn lägger stor tyngdpunkt på det som är osagt, och därmed är lite för mystisk för sitt eget bästa, men det finns mycket att älska med Seven Pounds (2008).

Denna stillsamma och gripande film hade lätt kunnat bli en platt färdsträcka, om det inte hade varit för det faktum att twisten som presenteras då filmen drar sig mot sitt slut är så pass elegant och väl maskerad. Och att kalla det hela en twist är kanske något missvisande, eftersom avslöjandet egentligen inte har någon större inverkan på filmen som helhet. Det är de allra sista minuterna som berör mig djupast, då tittaren ser resultatet av en av Bens många gåvor till sina medmänniskor rakt i ögonen. Men välskrivet är det, och ett präglande element i en film som berör vardagshjältedåd lika mycket som de livsavgörande beslut som definierar Bens, och många andra människors, liv. 

Tyvärr måste jag också säga att karakteriseringen är något fumlig, eftersom en avgörande vikt skänks Bens förflutna och varför han gör det han gör, utan att vara helt övertygande. Vi ser brottstycken av vad han har varit med om, och varför han kämpar med djupa skuldkänslor, men eftersom vi aldrig tillåts tränga djupare faller det platt i någon mån. De "misstag" han ser tillbaka på verkar i mina ögon för obefintliga för att ha lett till allt detta. Jag finner mig i väntan på en fundamental pusselbit som aldrig kommer.

Jag skulle också ha velat se en annan sorts relation mellan Ben och Emily, eftersom den romantiska kopplingen är det minst intressanta med filmen. Personligen skulle jag ha föredragit att få ta del av en vänskapsrelation, om så bara för att det så sällan tycks ske mellan en man och en kvinna på vita duken. I min mening fungerar historien bättre utan romansen. Men detta rörande drama ståtar ändå högt över sina imperfektioner, och levererar en avrundande scen som jag förmodligen aldrig kommer att glömma.

FFFF

Filmografen gratulerar ...

... Harry Dean Stanton, som föddes den 14 juli 1926 och gjorde sin allra första roll i en uppsättning av Pygmalion på University of Kentucky. Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert är ett så stort fan av Stanton (och kollegan M. Emmet Walsh) att han skapade den så kallade "Stanton-Walsh Rule" med noteringen "no movie featuring either Harry Dean Stanton or M. Emmet Walsh in a supporting role can be altogether bad." Stanton fyller i dag 85 år.

Harry Dean Stanton i The Green Mile (1999)