När en läkare hittas död i sin säng, med ansiktet sönderslitet av fladdermöss, är det bara början på en makaber serie mord som inspektör Trout på Londonpolisen kastar sig över för att undersöka. Med hjälp av en mystisk amulett som hittas på den andra mordplatsen kommer han underfund med att vart och ett av offren dödas på ett sätt som motsvarar en av tio gamla förbannelser som omfattar allt från fladdermöss till hagel och råttor. Trout gräver djupare, och uppdagar en koppling mellan offren som alla var läkare. Och med ett framtida offer kvar, och en misstänkt gärningsman som visar sig ha dött i en bilolycka, är tiden knapp för att lösa gåtan.

Efter ett månadslångt maraton har jag försonat mig med det faktum att min relation till Vincent Price-rysarna är ganska invecklad. Vissa av dem har jag tyckt riktigt bra om, samtidigt som andra har varit trashiga röror, inte minst The Masque of the Red Death (1964). Så det är på en positiv ton som jag avslutar detta maraton med The Abominable Dr. Phibes (1971), som på goda meriter konkurrerar med House of Wax (1953) och House on Haunted Hill (1959).

En avgörande anledning till att den rafflande mordgåtan som regisserades av Robert Fuest är så pass vinnande är förmodligen ingen mindre än den Price själv uttryckte 1979: "I won't do another Phibes film unless Robert Fuest directs it. He's the only person is the whole world who is mad enough to direct the Dr. Phibes film. He's a genuine, registered nut! He even looks like a madman. He's all over the place, like an unmade bed. What imagination he has!"

Men bortsett från Fuests sprudlande filmskapande, vilket reflekteras i varje bildruta, så är det mest intressanta med den här rysarklassikern att den, till skillnad från ett antal av Prices andra filmer, varav flera av dem regisserade av Roger Corman, skruvar ner på det påklistrade makabra. Fuest låter filmen definieras av strukturen hos en klassisk deckare, där gärningsmannens hämnd och polisens fruktlösa jakt skildras i två parallella händelseförlopp. Pusselbitarna faller på plats bit för bit, och bjuder under resans gång på en skarp, spännande och överraskande rolig film som upprepade gånger levererar klockrena gapskratt. Visst finns de bisarra elementen, motiven, kostymerna och scenerna väl representerade här, men de balanseras tack vare den väl formulerade deckargåtan, och ges aldrig tillräckligt mycket utrymme för att bli påfrestande.

Tyvärr stämmer det också att manuset slarvar bort några gyllene tillfällen till originalitet, där vägen till den oförutsägbara intrigen hägrar farligt nära, men storyn ändå traskar vidare i den makliga takt där jag som tittare lämnad något besviken. Men i en film där tittaren lämnas gissande ända in i slutet och samtidigt erbjuds en väl hopsydd och tillfredsställande historia är det svårt att vara för kritisk till detta. Vincent Prices roll får visserligen lite mindre utrymme än jag är van vid, men varje glimt av karaktären är djupt intressant med tanke på med vilka begränsade medel de här glimtarna framförs. Faktum är att karaktärens första replik inte hörs förrän trettiotvå minuter in i filmen.

The Abominable Dr. Phibes är både andlöst spännande, spränger mina förväntningar till stoft och är i grund och botten fruktansvärt rolig. Med Robert Fuest vid rodret har den klassiska Price-filmen nått nya höjder genom att både förära och uppdatera de mest omtyckta klassikernas storhet, och skapat en underbart "campy" rysare som bör kunna locka tittare med radikalt olika krav på en bra film. Just därför kliver även jag utanför gamla hjulspår - och ger en Price-rysare en fyra.

"It seems to me that with immaculate precision, you've been arriving on the scene just after the victim's death. This time, due no doubt to some organisational over sight, you arrived there before the crime. But ,as I've come to expect from you two, that made little difference. It was still committed. A brass unicorn has been catapulted across a London street and impaled an eminent surgeon. Words fail me, gentlemen."

FFFF

Ur filmarkivet ...

... Buster Keaton, den komiska ikonen som medverkat i filmer som The General (1926), Speak Easily (1932) och Hollywood Cavalcade (1939), efter att ha inlett sin karriär på scenen i vaudevilleshowen The Three Keatons. Han och föräldrarna Joe Keaton och Myra Keaton blev kända för ett av de farligaste vaudeville-numren, där ett besvärligt barn disciplineras av sina föräldrar genom att kastas omkring på scenen. Keatons pokerface i det här numret gav honom namnet The Great Stone Face.

Buster Keaton i The General (1926)