Den revolutionerande plastikkirurgen Robert Ledgard (Antonio Banderas) arbetar med att, till minne av sin döda hustru, Gal, utveckla artificiell hud som kan motstå brännskador, skärsår och andra imperfektioner. Men i samma takt som han strider mot en skeptisk läkarindustri och fortsätter experimenten på den mänskliga försökskaninen Vera (Elena Anaya) som han, med hjälp av sin hushållerska Marilia (Marisa Paredes), håller inlåst i sitt hem, avslöjas den väg som har lett honom hit och de personliga tragedier som har fört honom och Vera samman genom hjärtskärande och chockerande återblickar. Filmen baseras på romanen Tarantula av Thierry Jonquet.

Ibland kommer vi över en film som letar sig in i våra hjärtan utan att ha något egentligt syfte. Den inleds och avrundas plötsligt, den har ett öppet slut och involverar många karaktärer och trådar som vid första anblicken inte har någonting med varandra att göra. Med en så oviss berättarform kan vi till och med fråga oss om det finns någon poäng med filmen, eller om den bara utgör ett utlopp för regissörens sprudlande fantasi. Ändå minns vi den långt efter att vi lämnat biosalongen eller stängt av TV:n, oavsett om historien ingjuter glädje, sorg, skräck, fascination eller förundran i oss. Just en sådan film är The Skin I Live In (2011), Pedro Almodóvars 19:e långfilm som har föregåtts av bland andra Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) och Allt om min mamma (1999).

Det är inte ofta jag har haft privilegiet att bevittna en film som leker så pass mycket med roller, perspektiv och sympatier. För mitt i denna invecklade och fasansfullt komplexa historia, som växer sig allt mer sjaskig, smutsig och solkad för varje minut, är det svårt att finna en enda karaktär helt oskyldig, framför allt inte de tre främsta aktörerna. Berättelsen kryllar av ingredienser som inte nödvändigtvis är relevanta för dramat som utspelar sig, men som tillsammans bildar en trollbindande helhetsbild av en man som, efter att ha mött den fullständiga tragedin inte en utan två gånger, går över gränsen och låter sin medicinska expertis leda honom till det otänkbara.

Och visst finns det några märkliga detaljer som har letat sig in i manuset - men å andra sidan är The Skin I Live In en av de mest motbjudande, perversa, vansinniga och rent ut sagt skräckinjagande filmupplevelser jag har bevittnat. Att minimala frågetecken kvarstår i en film som, med Almodóvars typiska maner, tänjer gränserna, och stoltserar med extremt okonventionella teman i en morbid emulsion med anda av 1950-talets b-rysare är, för att vara helt ärlig, ett mindre problem än om The Mad Hatter i Alice in Wonderland (2010) skulle få för sig att styla håret som Ronald McDonald. Vilket han också gör.

Denna provocerande och nydanande berättelse om mänsklig besatthet framhävs ytterligare av den påträngande scenografin och originell musik av Alberto Iglesias såväl som av samtliga aktörers starka porträtteringar - och inte minst Marisa Paredes roll som Robert Ledgards hushållerska. Denna för mig relativt okända skådespelerska bjöd, trots en hyfsat liten roll, på en scennärvaro som gav mig rysningar.

FFFFF

Filmografen gratulerar ...

... Farrah Fawcett, som föddes den andra februari 1947. Fawcett är än i dag främst associerad med sin roll i den kultförklarade TV-serien Charlie's Angels (1976), även om hon lämnade serien efter den första säsongen och sedan bara återkom i en gästroll i de kommande två säsongerna. Fawcett satsade på skådespelaryrket efter att ha tagit examen i mikrobiologi från University of Texas, när hon upptäcktes av skådespelaren och senare maken Lee Majors. De skilde sig 1980. Fawcett avled i cancer 2009 vid 62 års ålder.

Farrah Fawcett och Michael York i Logan's Run (1976)