En vanlig Sussie.

Alla säger att förhållande blir knasiga efter 8-9 månader, och klarar man det så har man klarat det första (av flera hundra) jobbiga.

Jag måste erkänna att det stämde. Under våra första 8-9 månader (när det nykära hade lagt sig) så grät jag varje dag, fick panikångest och en klump i halsen. Jag mådde pissdåligt och kände att jag nästan behövde en paus.

En vän sa något klokt till mig. Antingen så lever jag med hans brister (jag kommer aldrig kunna förändra honom), eller så gör jag slut och hittar en annan som passar mig bättre. Att vara ledsen gör inte saken bättre. Att göra slut fanns ens inte på världskartan, så jag lärde mig leva med hans vanor(som är för mig egentligen ganska påfrestende), och sen jag började tänka så, så har mina panikattacker lagt sig ganska bra.

Den här helgen har min pojkvän jobbat helg och övertid. Hans humör är svart som en skorsten och han är bara allmänt otrevlig. Allt jag sa irriterade honom, och tillslut bestämde jag mig för att inte prata med honom nå mer ikväll. Det slutade med att han sa något drygt (som han är bäst på) och smällde igen dörren.

Varje gång det är irritationer mellan oss så får jag tillbaka panikångesten. Ångest över att det kommer vara så förevigt, ångest över att jag stannar i ett olyckligt förhållande, ångest över att göra slut, ångest över att må dåligt och gråta ihäl sig...

Trots att jag vet att det är något litet och det kommer bli bra dagen efter så känns det lika jävla skit varje gång han smäller igen dörren på mig.

Om vi nu gör slut en dag, då ska jag ta mig fan leva själv ett bra jävla tag. Efter att ha jämfört känslan att tjafsa med någon man älskar och känslan sakna att ha någon att älska, så måste jag säga att det sistnämnda är överlägset trevligare.

Så alla singlar därute, NJUT så länge det varar, även ett lyckligt förhållande har sina gråa dar.