En vanlig Sussie.

En gång i tiden hade jag en bästa kompis. Det gick upp och ner för oss, men ändå höll vi ihop i 15 år. Som de flesta vet så tappade vi kontakten för 5 år sedan, och jag vet ärligt talat inte vad som hände.

Jag vet att jag inte kommer kunna sluta älta förrens jag har fått träffat henne och prata ut. Och jag är så arg på mig själv för att jag inte har haft mod att ta första steget. Jag har försökt ringa (men jag har inte vågat vänta mer än en signal), jag har stått utanför hennes port (fast inte vågat gå upp), jag har skrivit brev (som tillsist har hamnat i papperskorgen).

Jag är inte ute efter att bli bästa kompis med henne igen, för jag vet att det aldrig hade gått. Det har gått fem år, och vi är nog inte samma personer längre. Framförallt inte jag.

I början hatade jag henne när hon lämnade mig, jag var så arg. Hur kunde hon överge mig efter allt vi hade gått igenom?

Jag vill egentligen bara veta hur hon mår idag, jag skiter i allt som har vart. Både hon och jag mådde psykiskt dåligt (på ett och annat sätt) och det är inte konstigt att det blev som det blev.

Jag är glad att jag (tillslut) valde rätt väg i livet, och jag hoppas hon gjorde samma sak. Jag känner mig inte redo att aktivt ta kontakt med henne än, det är en del av mig som säger emot. Jag flyr fortfarande från mina äckliga barndomsminnen. Jag är inte redo helt enkelt.

Jag känner ett band mellan oss. Någon dag, vacker dag kommer vi att träffas.

Ta vara på vännerna! Man lever bara en gång.