Text & Foto: F. Tvåfoting

Det finns vissa föremål, som jag tidigare nämnt om, som flyttar runt i "skatter", eller cacher som de också kallas. Dessa föremål registreras via ett nummer, på hemsidan för hela spektaklet. www.geocaching.com.

Det finns bl.a. ett slags mynt, där numret står direkt på metallen. Sedan finns det s.k. "Travel Bug".
Både mynten och Travel Bug går under namnet Trackable items.
Hur som helst, dessa Travel Bugs är en liten bricka med tracking-numret på. Har man en sådan bricka, som man alltså skaffat själv, så kan man fästa ett föremål i brickan. Sedan kan man följa dessa föremål, eller mynt på dess resa, mellan skatterna, ut i världen.

Vi fixade en Travel Bug för en tid sedan. I brickan fäste vi Katten Gustaf, i partyhatt. Sedan placerade vi den i en lämplig skatt, för någon att plocka upp, och föra vidare, ut i världen.

Vi lämnade Gustaf norr om Norrköping, i en lämplig skatt. Den for sedan vidare till Stockholm där den efter ett tag plockades upp av en man från Nya Zeeland. Denne man hade den kvar ett bra tag. Den registrerades inte i Nya Zeeland, men vi fick ett mail ifrån honom, som var adresserat till Småfotingarna om att den fanns hemma hos honom. Han skickade även en bild på det universitet som han jobbade på, samt koordinater till sitt hem. Meningen var att Småfotingarna kunde se var han bor, och var Gustaf befann sig, med hjälp av Google Earth.
Numera så finns Gustaf i sydvästra Storbritannien , i alla fall vad vi vet, i skrivande stund.

Det ska bli intressant att se var Gustaf tar vägen härnäst. Kommer våra vägar att mötas igen, tro?

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

 Idag borde man vara utsövd. Jag somnade ganska snabbt igår. Jag lånade nämligen en bok på biblioteket. En bok, skriven av Björn Ranelid, som heter "Synden".
Jag läste väl ca. två och en halv sida. Sedan somnade jag. Men jag har inte en aning om vad det var jag läste. Jag vet vad alla orden betyder. Möjligen med undantag för "homman". Men att få ihop dem till något sammanhängande, det var svårt. Orden bildade meningar, det stämmer, men vad dessa meningar betyder, det var lite svårare att förstå. Men det finns ju 340 sidor till i boken, där kanske förklaringen kommer så småningom. Men det finns också 340 sidor till i boken, som lika gärna skulle kunna innehålla samma sak. Då skulle det bli ett gränsfall, till nervsammanbrott. Men sömnen kommer att bli god.

För en tid sedan så var vi vid "gropen". Det är en gammal sandgrop, som numera fungerar som motorkrossbana. Men det var inte därför vi var där. Vi skulle inte åka motorkross. Inte ens se på motorkross. Vi ville väl egentligen inte att det ens skulle finnas några som, vare sig åkte, såg eller ens tänkte på motorkross, när vi var där. Vi var där i annat syfte. Vi var där för att leta skatt. Vi var på geocaching.

Det brukar ju vara mekaniker, och en tre fyra däckbytare på motortävlingar. En sådan skulle jag behövt igår. Inte en mekaniker, det behöver jag alltid. Nej, denna gång skulle en av dessa däckbytare kunna kommit väl till pass. Jag fick nämligen punktering, på parkeringsplatsen, vid Willys, Ingelsta, Norrköping. Däcket var helt platt. Det kändes som om jag hade handbromsen i, när jag skulle backa ut från parkeringen.
Det regnade också. Det gjorde inte saken bättre. Jag hade shorts, och kortärmat på mig. Det blev ganska kallt. Jag tyckte inte att reservhjulet såg särskilt bra ut, så jag funderade på ett alternativ, som kanske kunde göra att man slapp "träla" i regnet, med att byta hjul. Det var ju inte ens säkert att det gick att få loss hjulet. Muttrarna har ju en tendens att sitta fast.

Jag och Michelle gick istället tvärs över vägen, och över nästa parkering, till Jula. Där köpte vi en 12 volts pump. Jag köpte även en billig tröja. En tröja där det stod att Jula fyller 30 år i år. Det var därför som den var så billig. Vi hade alltså valt rätt år att få punktering, i regnet, utanför Julas butik i Ingelsta Handelscentrum, Norrköping.

Det tog lite tid, men till sist så hade vi fått i lite luft i däcket.
Småfotingarna käkade frallor, och drack drickyoghurt i bilen. Vi hade ju i alla fall mat med oss. Vi hade ju handlat alldeles innan punkteringen uppdagades.

Efter att ha pumpat hjulet så åkte vi till en mack. Där blåste jag i ytterligare lite luft, så att det var lite för mycket mot vad det brukar vara. Sedan styrde vi kosan mot hemmet. Vi kunde bara hoppas att luften "stod" sig till vi kom hem. I värsta fall så skulle vi få stanna en eller flera gånger, och fylla på luft. Och som sista utväg så skulle vi väl få byta hjul, till det där märkliga reservhjulet.

Luften stod sig tills vi kom hem. Och det verkade inte som om det gått ur speciellt mycket luft heller. Inte ens i morse så hade det pyst ut någon luft. Det ser ut som om det aldrig varit i närheten av någon punktering, på däcket.
Till saken hör att det verkade som om luften gick ur, medan vi var inne på Willys och handlade. Det hade alltså gått tämligen fort. Jag trodde nog att vi hade kört på någon glasbit när vi, strax innan hade varit vid återvinningsplatsen, och slängt tidningspapper. Där finns ju även glasåtervinning.
Men så verkar det inte vara.

Nåja, i brist på förklaring till detta så kan jag meddela att vi var våra egna krossmotorcyklar den där dagen i "gropen", när vi letade efter skatten som fanns i skogen, bredvid banan. Skatten fanns nämligen på andra sidan om banan. Och varför ska man gå runt, när man kan gå på banan, rakt över, fram mot skatten? Det fanns ju ändå ingen människa där.
Svaret på den frågan fick vi efter en stund. Man ska gå runt banan, för att banan kan vara lerig. Det kan ha varit snö där innan, om  man kommer dit i mars. Det kan ha regnat innan, och blivit stora pölar på banan. Det kan ha kört motorcyklar där, och dragit ut vattnet ur pölarna, och blandat det med sanden, som i sin tur kan bli till gegga, i kombination med sanden. Det kan bli lerigt om fötterna, om man inte har stövlar på sig. Därför ska man gå runt. Annars så finns det väl inge direkt anledning.

Vi hittade en sten, där skatten skulle finnas under. En uppenbar plats, där det fanns gott om plats, från alla håll, att gömma en skatt, i geocachingens tecken. Problemet var att det var fel sten. Det fanns bara ölburkar, och en och annan grön Coca Cola-burk. Coca Cola-burken hade nog legat där ett tag. Det tar nog ett tag för en Coca Cola-burk att bli grön av solen.
William anammade Geocachings måtto, "cach in, trash out". det innebär att när man cachar in en skatt, så tar man med sig skräp ut. Man städar helt enkelt. Det mottot kanske inte fungerar så himla bra alltid. Det verkar inte som om alla är med på detta, att samla skräp, efter andra. en tanken är väl god. För övrigt så tror jag att det är lättare att få, framförallt barn att plocka upp burkar, än att få dem att plocka, oåtervinnbart skräp. Det finns ju ofta en liten belöning i form av pant, på en burk. Det gör det ju inte på ett Dajmpapper.

Vi lär dock få nya chanser att plocka skräp. Vi har inte satt vår sista skatt, och vi lär leta på efter andra skatter också. (Ja, vad fan, jag kunde ju inte skriva potatis)

 

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Åren går, och vi med dem.
Var det inte något i den stilen som Ulf Lundell sjöng, med sin hemska, dialektalt stönande röst. (Nej, jag gillar inte Eldkvarn heller)

Både Ulf Lundell och Eldkvarn har ju kopplingar till Norrköping. Ulf Lundell har det i sin text. Eldkvarn är ju från staden, trots att de försökt lägga sig till med någon form av avhyvlad östgötska som de tror är stockholmska.

Så, låt oss lämna dessa herrar i fred, och återgå till Norrköping. Låt oss handla lite svenskt. Låt oss förflytta oss ett par månader tillbaka i tiden, till den dagen då Urfotingen fyllde åttio år. Låt oss tala om när jag och Småfotingarna var på City Gross för att leta efter en present till urfotingen.
City Gross ja! Du handlar väl svenskt? Du köper väl inte annan läsk än Coca Cola? Det har de på City Gross. Där handlar man svenskt. Det säger de ju själva. Det står på skylten. Man ska väl lita på det man läser.
Du handlar väl på City Gross?
Här kan du köpa allt, från hela Sverige. Hela det Sverige som sträcker sig från Nya Zeeland, till San Fransisco.
Visst är Sverige stort?

Nåja, eken är väl svensk i alla fall? Trädet ek, som en gång i tiden var symbolen för Sparbanken. Den svenska sparbanken, som idag heter Swedbank.
Hm, varför vill man framhäva att det är en svensk bank, på engelska?

Skit samma. Snart har jag kommit fram till själva saken, till det som detta egentligen skulle handla om.
Saken är nämligen den att, när vi var vid City Gross, den där dagen, då Urfotingen fyllde åttio år, så passade vi på att besöka ekbacken, bakom City Gross. Det fanns nämligen en skatt gömd där. Den skatten ville vi ju hitta.

Geocaching, eller skattjakt med GPS är ju en global företeelse. Det är inget specifikt för Sverige. Det är inte City Gross heller. Därför så passade det ganska bra att i hittade en liten Coca Cola-flaska i skatten. Det var en s.k. Travel Bug. Ett registrerat föremål som färdas runt om i världen, via geocachingens skattgömmor.

Själva området. Ekbackarna runt Ingelstas olika handelskomplex är en liten oas i denna kommersiella "big bang". Ekar är trevliga växter. Ekar hör, ser och minns. De har bara lite svårt att uttrycka sig. Man får stoppa in huvudet i dess ihåligheter, och lyssna. Hör du inget, då vill du inget höra. Ser du inget? Äh, då kanske du skulle hämta en ficklampa, eller dra upp mössan lite.
Ihåliga Ekar, det är mystik. Det är spänning. Bara man har fantasin, och tillräckligt lyhörda Småfotingar att berätta det för.
Sedan kan man ju alltid välja att panta sina burkar och PET-flaskor, före eller efter besöket. Det spelar ingen roll. City Gross finns kvar. Och finns inte det kvar så lär någon av COOP Forum, Willys eller ICA Maxi finnas till hands, på en tomburks avstånd.

Det finns lite ekbackar runt om i området. Det brukar även gå får där, på bete. Men frågan är om det är de bästa betesmarkerna. Det borde kanske finnas mera gräs där får betar. Men vad det jag.
Nu, när jag bundit samman detta så är det dags för slutklämmen. Jag började att skriva om en fårskalle, och slutar med några andra.

 

 

 

MMS-blog (direkt från mobilen): http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Bokskogen vid Torups slott fungerar som rekreationsområde för skåningarna. Och det är inte några få som åker dit en söndag. Det är massor.

Stadsborna har väl ett behov av att komma bort från staden, eller i alla fall få till lite lugn och ro, i naturens famn. Men behovet att "bilda hög" tycks finnas kvar.
Det låter kanske lite syniskt, men det är kanske inte direkt meningen.
Att folk samlas på ett och samma ställe behöver inte betyda att det är något som är negativt. Att gå från vimmel i stad till total tystnad och ensamhet mitt ute i naturen kanske blir lite för stor kontrast. För inte ska man väl behöva pusta ut, och tycka att det är skönt att komma hem, till staden, efter att ha varit på landet, i skogen, eller på en äng. Kan man bli stressad av att det är för lugnt?

Vid den s.k. bokskogen så fanns det slingor genom skogen, i olika längd, för den som ville gå eller springa för att motionera sig. Det fanns en kiosk och lite lekplatser. Det fanns lite av varje. Grillarna gick för fullt, trots att det var i mitten av mars. Området var ungefär så som jag skulle vilja ha det på ett visst ställe i Kolmården, eller snarare mellan Marmorbruket, och Gruvstugan, om man ska referera med en officiell, och en inofficiell småort. Området mellan Marmorbruket och Safarieparken skulle kunna bli något liknande, om det fanns intresse, och pengar till det hela. Att grusa skogsvägarna skulle kunna vara en god bit på vägen.

Att vi var på plats i Bokskogen, och Torups slott berodde på att vi råkade se att det fanns några skatter där. Vi hade inte så mycket tid då vi var på väg till Lund, för att ta tåget hem, men en skatt kunde vi i alla fall försöka oss på.
Det visade sig att det inte riktigt stämde med koordinaterna, så vi gick bet på den skatten, och kanske kan få en chans till, en annan gång.
Men det var kul att se, inte bara platsen för rekreation och aktivitet, utan också att det fanns så mycket människor som tog vara på sin lediga dag. Den pessimism över människan som växer i takt med lågkonjunkturer, arbetslöshet och mera avancerade datorer, och TV-spel fick sig en liten törn i sidan. Dokusåporna, och 070- eller 099-numren på TV har inte helt tagit över i en förlängning av George Orwells vision om framtiden, och dess skrift "1984".

Vi letade som bålgetingar, i jakt på byggmaterial, på våren. Men vi hittade inte mer än just byggmaterial till getingbon. D.v.s. ruttna träd.
Det skulle förvisso vara ett ruttet träd i omedelbar närhet till skatten. Men inte 46 olika, ruttna träd. Det var liksom lite svårt att sortera ut de ruttna träd som inte skulle innehålla, eller dölja en skatt.

Jag har fått reda på efteråt att koordinaterna till skatten inte var de bäst utmätta. Tillsammans med att det är svårt att få bra koordinater i en skog, då träden stör signalerna så var det inte så konstigt att vi inte hittade denna gömma, denna dag. Denna söndag i mars.

 

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Om man intresserar sig för gamla slott, borgar och liknande så kan man, om man har lite logiskt filosofiska funderingar komma fram till olika slutsatser, som endast bristen på fantasi kan sätta gränser för. Helst så ska man inte ta reda på för mycket fakta, för då styrs man av verkligheten. Men visst går det väl bra att använda sig av fakta också, speciellt om man inte har någon fantasi.
Man kan naturligtvis kombinera fakta och fantasi. Det är barn bra på. Men det verkar avta med åren.

 

Gamla borgruiner, där det knappt finns någon grund kvar än kan rent av gå obemärkt förbi. Eller, egentligen är det ju tvärt om. Man går förbi dem, utan att ens känna till dess existens.
Här kommer geocaching in. Det är här det är bra att leta "skatt". Det är via den typen av aktivitet som man hittar platserna, som man aldrig skulle komma på tanken att ens försöka hamna på. Man leds till de platserna, via dessa små skattgömmor.

 

 

Vi var för en tid sedan vid Lindholmens borgruin, i Skåne. Där fanns det en skatt, och det var den som ledde oss dit. Annars så hade vi nog aldrig hamnat där. Jag hade då aldrig haft en tanke å att vi skulle åka dit, om det inte var för skatten. Jag visste ju inte ens om dess existens.

Det är inte mycket till ruin. Inte den typen av ruin, som man kanske föreställer sig, med halva murar som visar var borgen en gång i tiden har stått. men man ser var borgen låg. Det är som en upphöjnad, med diken runt omkring. Stora diken. Det var naturligtvis vallgravarna.
Småfotingarna, och då kanske mest William fann ett visst intresse för hur det hela hade sett ut. Framförallt så var det vallgravarna, och dess funktion som intresserade, och hur de tog sig över dessa, in i borgen.

Vi hittade skatten till slut. William blev lerig om fötterna när han klev runt i den lera som vi andra försökte att undvika. Lite stövlar hade kanske inte varit fel att ha på sig, denna marsdag, 2009. För det var en tid sedan, som vi var vid Lindholmens borgruin.
Vi passade på att lägga i en s.k. geocoin i skatten. Den hade vi hittat i Östergötland, och den fick nu alltså resa vidare till Skåne. Vad jag förstår så ligger den fortfarande kvar där.

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland beror det på en själv, och ibland på andra. Ibland så blir det bra ett tag, för att sedan bli som något annat, än det man tänkt sig.

Vi gömde en skatt i Skåne. Vi hittade en bra liten skog, där det fanns lite av varje. Det fanns rådjurs- och gåsspillning. Det fanns levande och döda träd. Det fanns sten av olika slag, och det fanns gräs. Ja, gräset hade väl inte fått fart riktigt ännu, denna dag, men det fanns där, latent.
Just de döda träden gjorde att vi hittade en plats för vår skatt. Vi lade den under ett av det omkullfallna träden. Några blad fick hjälpa till att gömma den, så att den inte syntes för mycket.

Vi hade hört talas om att markägaren refererade till platsen som "sin park", men vi tyckte det nog mest såg ut som en vanlig skog, där allemansrätten existerade.
Och när vi sedan gick tillbaka, så genade Småfotingarna över åkern. Jag gick tillbaka via skogen. Detta innebar att Småfotingarna kom före mig ner till vägen. Och ensamma på vägen, med stenar i händerna så blev de tilltalade av en som stannade med sin bil. Jag syntes inte ännu, då jag fortfarande var i skogen, i skydd av träden.
Det visade sig vara denna markägare. Han frågade lite om var de var ifrån, och vad de gjorde o.s.v. Han sa även att "ni får ta med er mina stenar hem", "det får ni".
Det var ju snällt, att de inte behövde gå tillbaka med stenarna, som de hade hittat. Fast, man bruar väl knappas ge barn lov, att ta stenar från en skog. Där i låg det märkliga, kan tyckas. Och visst var det märkligt, enligt bedömare, men inte att han gav lov, för något man inte behöver lov för, utan för att han inte förbjöd dem att ta med sig stenarna, och tvingade dem att lämna tillbaka dem.

Det kändes lite konstigt, hur denna markägare talades om som en väldigt konstig människa. Speciellt som han ju faktiskt inte var särskilt otrevlig just i den stunden. Men så visste han ju inte om vad vi egentligen gjorde i "hans park".

Nu var det så dags för folk att leta reda på skatten, med sin GPS, och sina fötter. Men det var förmodligen så att de flesta inte orkade gå den bit, fram till skogen som utgjordes av en väg, som var stängd för motorfordon. De körde säkert hela vägen fram. Jag är inte säker, men jag tror så. I så fall är det dålig stil av dessa människor, som väl anses som naturens, och laglighetens vänner.

Rapporterna började trilla in, om att de hade hittat skatten.
Allt var frid och fröjd till det kom rapporter om konfrontationer med markägaren.
Lite citat från "loggarna":

"Markägaren kom och var mycket irriterad.
Denna cache måste flyttas omgående annars får nog varje cachare räkna med bråk och cachen kommer snart markägaren att ta bort."

"Markägaren och en av de närboende kom och önskade att denna gömma flyttas omgående, jag ville inte börja debattera allemansrätten med dem.....
Men för att undvika fientlighet mot vår hobby kan det ligga i cache-ägarens intresse att försöka hitta ett annat ställe till denna...

Gömman hittades och loggades i alla fall innan "mobben" anlände"

"Hittad efter lite letande och koordinaterna stämmer bra.
Ingen markägare syntes till som tur är. Men, är verkligen
skogspartiet privat mark som man inte får beträda?
Här gäller väl allemansrätten."

"Kan verkligen inte rekommendera denna cache om man inte är ute efter att bråka! (och det vill vi väl inte??)
Lyckades ljuga mig blå om vårt ärende när markägaren dök upp och vi hade en trevlig pratstund, dock insåg jag snabbt att samtal om allemansrätten inte var på sin plats här. (har haft den diskussionen med bonden vid "Call the robots" och det var VÄLDIGT obehagligt) Hade jag läst loggarna ordentligt innan vi svängde förbi här idag hade jag aldrig stannat. Denna ilska markägare vill man inte utsätta barnen för!! VÄNLIGAST flytta denna omgående"

"Jag håller med föregående cachare. Fick mig en rejäl utskällning av markägaren först, sedan gonade han sig och blev snäll. Men han propsade på att cachen skulle bort därifrån, annars blev det polisanmälan. Han följde med för att se att den verkligen togs bort. Så vi måste ta den med oss. Ingen cache finns alltså kvar."
 

Så var det alltså med det. Den finns inte mera. "Ägaren var informerad", stod det i noten som talade om att denna cache var arkiverad. Vilken ägare? Ja, som cache-ägare, eller markägaren?
Detta var alltså slutet för en intensiv, misslyckad skatt. Den fungerade bra först, men dög ut, med den rabiata markägaren i hälarna.

 

 

MMS-blog (direkt från mobilen): http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det finns en del, fint bevarade möllor i Skåne.
För dig som ev. inte vet vad en mölla är så kanske detta blir lite mera begripligt om man säger väderkvarn istället. Och det finns säkert flera, lokala namn på denna typ av vindkraftsdriven kvarn.
Idén med geocaching, skatt jakt är många gånger att visa något som folk, som inte är från trakten inte visste existerade. Det är ett sätt att leda folk, som letar efter en skatt, till just det som kan vara något att se. Det kan i princip vara vad som helst.

Vad jag förstår så finns det flera skatter som är gömda vid möllor, just i Skåne. Men att just den möllan som vi besökte, i skattjaktsletandets namn var okänd för oss, det vill jag inte påstå. Väderkvarnen i Aggarp synd väldigt tydligt från vägen. Den väg där vi åkte en hel del gånger vid det här laget. Och det är väl så ed väderkvarnar, att de är som kyrkor, och syns på långt håll, en av lite annan anledning än vad kyrkorna gör. Kyrkorna ska ses från långt håll för att visa var folk ska bege sig, medan möllorna syns på lång väg för att de är placerade så att vinden ska komma åt bra. Och där vinden kommer åt bäst är där det är öppet och platt. Om man sedan placerar möllan på en kulle så kommer vinden åt ännu bättre, samtidigt som den synd bättre också. 

Michelle hittade skatten efter att vi lokaliserat dess plats, samt att vi fått leta lite. Jag tror nog att den var placerad på ett sätt som skulle gjort det knepigt att hitta, om inte Michelle hade varit med. Man ville liksom leta på andra platser i dess närhet, där det vore mera naturligt att gömma en kamerafilmburk på.
Dessa små burkar, att ha "analog" kamerafilm i är små ibland, i förhållande till dess omgivning. Vissa gånger kan de te sig stora, men för det mesta så är de tämligen små.
Det tråkiga med dessa så burkar är ju annars att det inte finns något att byta med, inne i burken, för Småfotingarna. Det finns liksom inte plats för några saker i dem. Kanske något litet, men inte mera.

 

 

Väderkvarnen i Aggarp är av en typ, som kallas för "Holländare". Förmodligen så handlar det väl om en misslyckad seglare, som försökte flyga, med sin båt, men som misslyckades. Eftersom han var så fascinerad av vinden, i förhållande till att kunna flyga, så fick han nöja sig med att mala säd, med vindkraft.
Sedan så hade han ju även språket emot sig. Holländska fungerar dåligt i gås-formationernas bakre regioner. Konkurrensen med Nisse blev också för stor. Det fanns inte palts för två flygande personer, i samma region. Nils Holgersson tog allt utrymme. Denna, misslyckade flygande holländare blev sådeles, "den okände möllebyggaren i Skåne".

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var mars. Det var mitten av mars, 2009. Jag och Småfotingarna skulle åka till Skåne. Vi hade lite tid till godo. Vi var i tid, plus lite till.
Vi hade med oss lite saker att byta med, i skattgömmor, ifall att vi stötte på någon sådan, i Skåne. Vi hade även några byttor med saker i, som vi eventuellt kunde gömma själva, som en egen skatt.
Men nu var vi på väg till Norrköping, för att åka tåg.
Jag frågade Småfotingarna om i inte skulle gömma en skatt, när vi ändå hade en med oss, samt lite tid över. Vi kunde väl lika gärna göra det, som att sitta på stationen och frysa, på den vindpinade perrongen.

Vi hade allt talat om ett ställe, där vi åkte förbi rätt så ofta, även om det inte var den vanligaste vägen att åka hem. Men vi tog den, allts som oftast ändå. Den är bara någon kilometer längre. Den kilometern spelar ju ingen större roll när man åker ca. två och en halv mil. Speciellt inte om den lite längre vägen är lite trevligare.

Vi gömde vår skatt, och for sedan vidare mot Norrköpings station. Vi parkerade vår bil, och gick till perrongen. Vi tog tåget till Skåne, och fortsatte vår helg där.
Så fort skatten hade registrerats, så var där folk som hittade den. Det var en enkel skatt, på ett enkelt ställe, som var enkel att hitta. Men enkelhet är också bra.

Väl på tåget så hade vi inte några platsbiljetter. Vi satt därför i lekhörnan, i familjevagnen. Småfotingarna lekte för det mesta, och hittade, som vanligt andra barn att leka med. En pappa till en av barnen satt föresten och bloggade mitt i lekhörnan. Och jag ska väl erkänna, att jag nog gjorde det också, fast med mobilen, till MMS-bloggen. Jag vet inte om det är det de envisas med att kalla för "twitter" eller något i den stilen. Trams, om du frågar mig. Kalla det vad du vill, med vad tusan är "twitter" för ord? Trams, är vad det är. (ja, jag vet, det är nog många som anser att jag sysslar med, och skriver trams) Men i alla fall.
Tåget blev lite försenat, och Michelle blev lite trött. Hon bäddade lite med jackor och väskor på golvet framför det säte som finns inne i lekhörnan. I sätet satt ju jag förstås. Det är förmodligen den enda riktiga platsen i tåget, där det inte går att boka plats. Men den fungerar utmärkt för mig att sitta på. Småfotingarna leker ju runt ikring i alla fall. Det är gott om plats för bagage, samt ytterkläder runt omkring också. Där lär jag sitta flera gånger.

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

 

Efter att vi hade hittat vår första skatt i Skåne, skatt nummer sjutton så gick vi vidare. Vi hade nämligen med oss en egen skatt. Vi gick längs med en åker, vidare mot en lite sjö, eller damm, eller vad det nu må kallas.
Detta var ett bra ställe för en skatt tyckte vi. Det var ett fint ställe, med en del fåglar i damen. (eller var det en sjö)

 

Småfotingarna hittade lite saker. Det var pinnar, djurkranier och musslor.
Att det fanns musslor där gjorde att vi efter att ha hittat en plats för vår skatt, döpte den till "Musslan".
Jag funderade lite på om det möjligen var så att nivån i sjön varierade, eftersom det fanns så mycket musselskal på land. Men vi förmodade att det var gässen, eller någon annan fågel som hade dragit upp dem ur vattnet. Jag vet inte riktigt hur det är med gäss, om de bara äter grönsaker, eller om de kan klämma i sig en och annan mussla också. Men visst, det finns ju flera fågelarter, som gärna tar sig en och annan skaldjursförrätt.

Det var även en hel del snigelskal längs vår promenadväg. Michelle var speciellt förtjust i de rosa skalen. Man kan undra i vilken bastu alla hemlösa sniglar finns i.

 

Det är för övrigt något speciellt med pojkar, i nioårsåldern, och kranier av olika slag. Dödskallar!
William talade om att "ta ur skelettet", redan när han var så pass gammal att förstå ordet skelett. Att "ta ur skelettet" var alltså att bena en fisk. Fiskens skelett är ju det vi kallar för "ben". Det måste vara förvirrande för en som nyligen lärt sig vad ben är, och än värre för den som lärt sig vad skelett är. "Vadå ben? Fiskar har väl inga ben?"

 

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

 

Vill du ha bra väder? Klä dig då i regnkläder. Ta gärna med dig ett paraply, samt kängor.
Vill du ha dåligt väder, alltså regn, blåst och kallt? Klä dig då i lågskor. Lämna regnkläder och paraply hemma, samt klä dig tunt.
Tro heller inte att det är torrt ute i naturen, bara för att det är solsken.

 

Allt det där visst vi ju redan. Men vad hjälper det? Man går i fällan varje år ändå.
För ett tag sedan, när vi var i Skåne så tog jag på mig lågskor, för det ju var vår, samt kalas på söndagen. Man tar inte kängor om man ska på kalas. Visst, man tar ju av sig dem, men ändå, man gör bara inte det. Några alternativ finns inte.
Nu råkade det ju vara en lördag också. En lördag som innebar regn, samt en promenad ute i naturen. Det handlade om natur i skog, vid gärden samt i våtmark, vid något sjö- eller dammaktiskt.

För att gå händelserna lite i förväg, så kunde det ju meddelas att jag, som hade de sämsta skorna, i förhållande till Williams skor var den som klarade mig bäst. Det kanske säger mera om vårt sätt att vara i naturen, snarare än vad vi hade för typ av skor. Jag borde ju sjunka ner mera i det våta, än William, som ju väger betydligt mindre än mig.
Men vi lånade i alla fall lite regnjackor, vilka kom väl till pass, så fort det hade slutat att regna. Jo det var på marken som det var blött, vid skorna, inte i håret. Vi hade ingen som helst lera på örsnibbarna. Förstå nu, det är inte regnet som är det farliga, det är jorden, som om den blir blöt, beter sig lite sminkaktigt. Och inte vill man väl ha smink på skorna, eller för den delen på byxbenen.

Jag kanske låter lite negativ. Men då har jag missförståtts. Det var en himla trevlig promenad.
Till en början så hade vi vårt första mål, endast några hundra meter bort. Det var en skatt som fanns i vår närhet. (Ja, den är fortfarande kvar, men vi skulle hitta den)
Jag knappade in den på GPS:en, så att vi kunde få till en bra riktning. Efter att ha gått en bit på vägen, genom en mindre skog, över en fotbollsplan, samt vidare på en ny väg så bar det av in i skogen igen. Där, rakt upp för backen så hittade vi vår skatt. Vi lade i en s.k. geocoin i den. Vi lade föresten i två. Det var nämligen de två som satt ihop, och som jag skrivit om tidigare. Michelle gjorde lite bytesaffärer i den låda som utgjorde skatten, medan jag själv skrev i loggboken.

När vi sedan gick vidare, mot nya mål så gick vi förbi ett träd. Vid trädet låg det frukt. Det fanns äpplen och bananer där, till Småfotingarnas förtjusning. Kan det måhända vara en pirat, eller en sjörövare som lagt dem där. Eller är det en av Småfolkets gömmor. Kanske en tomtenisse varit framme. Småfotingarna tog i alla fall med sig frukten, och smaskade på den längs vår promenadväg.

 

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Jag var i Skänninge härom dagen.
Jag åkte in i Skänninge från baksida. Ja, om det nu finns en fram- och baksida av Skänninge.
Jag kom från fel håll, mot vad man brukar liksom. Jag passade på att leta lite efter en skatt i just Skänninge. En skatt som skulle vara liten, och finnas i en stenmur.
Jag hatar stenmurar när det är frysgrader ute. Jag hatar frysgrader, om de inte håller sig till frysboxen. Jag hatar att frysa om fingrarna.

Egentligen så hatar jag ingenting. Men det är obehagligt att frysa om fingrarna.
jag hade inte behövt frysa om fingrarna om jag inte hade haft en GPS i ena handen, och kameran i den andra handen. Men om jag inte hade haft det, vad skulle jag då gjort där. Jag hade förmodligen inte ens varit där jag var.

Jag hittade ingen skatt. Jag hade inte tålamod att leta genom hela muren. Koordinaterna stämde inte så bra. Elle så stämde inte GPS:en så bra i förhållande till de rätta koordinaterna. Detta går inte att klargöra, vad som var den riktiga slutsatsen.
Ett äldre par som bodde bredvid den påstådda platsen för skattgömman hälsade då de gick in till sin boning. De agerade som om de visste vad jag höll på med. Det kanske rent av var de som gömt skatten. Den som gömt den var nämligen hemmahörande i Skänninge.

Mina fingrar hade redan fått en dust då jag letade upp den förra skatten. Nu orkade jag inte frysa mera. Jag hade ingen inspiration heller. Jag var på där vid fel tidpunkt.
Det var med facit i hand som jag konstaterade att det nog var bättre att komma tillbaka till denna plats när det var varmare, och mera grönska. Och framförallt, med Småfotingarna. I alla fall en av dem, minst.

Jag har visserligen varit en del i Skänninge. Men jag har aldrig varit   i denna del av staden. Det var den gamla delen. Förmodligen från medeltiden. Och att kyrkan hade en central roll förr, i samhället, det framgick av kyrkan på ena sidan, och någon form av friluftskyrka på andra sidan. Det såg visserligen ut som den plats där Jesus påstås ha bragts om livet. Eller möjligen en plats för Klu Klux Klan, där de satt upp ett kors som de tänkte sätta fyr på när natten kom. Men det var någon form av religiös plats.
Det var annars en trädgård, mitt i staden. Den skulle vara roligt att se på sommaren istället. alltså var det bra att jag inte hittade skatten. Det lär ge en anledning till att komma tillbaka. Men tack vare skatten så fick jag reda på platsens existens. Så är det med många av dessa skatter. De leder folk till platser man inte skulle bege sig till annars. De leder folk till platser de inte ens visste existerade.

Fjäderlös Tvåfoting

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vid min senaste tur genom Östergötland så tog jag en annan väg hem. I varje fall en del av vägen blev lite annorlunda än den väg som anses vara den snabbaste.
Jag hade gjort det jag skulle i andra änden av länet. Jag bestämde mig för att köra rakt genom "slätten", runt Tåkern. Jag hade ställt in mig på att ta mig till en kyrka. Det var en vit kyrka, någonstans i närheten av Skänninge, eller Väderstad. Detta var inte någon tätortssafarie.
När jag var i Väderstad för en tid sedan så körde jag förbi en mindre ort som heter Strå. Denna ort hade en vit kyrka, inte helt olik den jag letade efter. Jag trodde först att det var den då den tycktes gjord på samma vis, och av samma folk som den jag letade efter. Men det var inte den.

Varför skulle jag ha tag i en kyrka då?
Jo, det fanns en skatt där, en "cache" som det kallas i denna hobbies anglosaxiskt influerade språk. (som om "hobbies" var ett svenskt ord)
Jag visste att det var en vit kyrka, och att den låg på vägen mot Skänninge, när man kör in i den staden, från baksidan liksom. Jag visste inte om det var en kyrka som tillhörde Strå församling, eller rent av Hov. Jag visste inte ens om Strå eller Hov var egna församlingar, men visst, i dessa typer av orter, så är ju var och varannan gård en församling, med tillhörande kyrka. Likadant är det på Vikbolandet. Där finns det väl flera kyrkor än mobilmaster. Och det säger inte lite.

Hur var det med kyrkan i Hov då? (uttalas som kungligt hov, inte som hästens hov)
Jo, då, den var vit, och hade ett torn. Precis som den kyrka som jag letade efter. Men var det den?
Nej, det var det ju inte. Det var ytterligare en kyrka som byggts av vad jag tror är någon form av kringresande kyrkbyggare, som ställde upp kyrkor som var stöpta i samma form, som McDonalds-restauranger. Det enda som fattas är väl drive-in-bikten. En snitslad bana runt kyrkan där man avger sina synder i en mikrofon, för att sedan åka fram till den första luckan och avge kollekt. I tredje luckan så får man sedan syndernas förlåtelse. (kanske lite tvärt om hos McDonalds)

- Hej, och välkomna till McGod. Vad har du gjort för synder?
- Jo, jag har haft orena tankar.
- Jaha, var det med eller utan partner? Ska det vara absolution på den?

 

Jag åkte vidare. jag hade ju GPS med mig, men att se en kyrka på avstånd, som dessutom är vit, samtidigt som det är slingriga vägar. Det ger en illusion av att det faktiskt skulle kunna vara, just den kyrkan. Men nu hade jag alltså passerat två vita kyrkor. Tredje gången gillt kanske?
Jag närmade mig Bjälbo. Jag vet inte riktigt hur et uttalas. Med två "l" blir det väl annorlunda än med ett "l". Bjääälbo!

Denna gång var jag i rätt "gupp i vägen", det var rätt ort.
Men tydligen så hade jag knappat in fel koordinater i min GPS, för jag hamnade bakom ladugården på en gård. Som tur var så fanns där ett mindre elskåp som jag låtsades inspektera, så som en utsänd av ett trevligt elbolag. Jag memorerade informationen på den lilla plåtskylt som fanns på elskåpet. Det kunde kanske vara bra att kunna, ifall att man blev förhörd, antingen av en argsint bonde, polisen, SÄPO eller rent av en dräng som störts i sitt hånglande med gårdens piga, eller varför inte granngårdens dräng.
Jag ansåg att detta var en korkad placering av skatt, tills jag insåg att det måste vara något fel någonstans. Ledtråden som man hade med sig var inte heller att leka med. Att leta efter stenar på en bondgård kan ha två sidor. Antingen så finns det inte en enda sten, eller så finns det stora högar av sten. Båda alternativen är tämligen hopplösa. Och om det är bonden, eller drängen som heter Sten, så känns det inte så bra att behöva muddra denne. Speciellt inte om han sitter mitt i ett hångel, med granngårdens dräng.

Men efter att ha irrat runt lite, samt tagit reda på de rätta koordinaterna så hittade jag rätt. Jag fann stenar. Två miljarder stenar. Här var det noga med koordinaterna för att hitta rätt. men när det inte fanns någon skatt, där koordinaterna visade, så gav jag upp. Innan jag for, så kollade jag en sista gång, på helt fel ställe. Och faktiskt, så låg den där, i sin ensamhet. Jag hade hittat den.
En kvinna kom förbi, och trampade på lite extra för att inte råka illa ut när hon passerade den där tokiga människan vid kyrkogårdens kant. "Kunde det vara en satanist?"
Det var dags att ge sig av. Man kunde höra hur folkmassorna kom allt närmare, med sina facklor, och sina högafflar i högsta hugg.

 

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

För en tid sedan så gömde jag ju en egen skatt, i det som kallas för "geocaching", skattjakt. Den gången var inte Småfotingarna med, något som jag fått höra efteråt. Men när tiden kommer, då det blir lite varare så ska vi väl försöka att hitta, även den. Mest för att låta Småfotingarna ha lite kul, men även för att se till dess status, så att det även blir Småfotingarnas egen skatt.

Men på vägen hem från Kolmårdens Djurpark, Kopparbo så gick vi förbi "Stenbordet" vid Limbergsbrottet. Limbergsbrottet är ett marmorbrott som ligger lite nedanför det stora, djupa brottet i Marmorbruket. Det är det brott där det bröts marmor som kan ses på Nobelfesten, i Blå Hallen i Stadshuset, Stockholm. Man ser stenen framförallt i trappan där pristagare och kungligheter kommer ner. Det är t.o.m. kolmårdsmarmor i trappräcket.

Stenbordet i sig, är inte av kolmårdsmarmor. Det är gjort av ölandssten. Stenbordet, som jag skrivit om tidigare påminner dock om det stenbord där lejonet i Narnia dödades.
Vi stannade där för att fika lite. I vilken gång i ordningen det var som vi fikade denna dag, det vet jag inte. Det blev ju några stopp för att äta av vår matsäck som vi hade med oss. Det var väl tilltaget, så det räckte rätt bra till många stopp.
en vi hade även en annan anledning för att stanna just där. Vi gömde nämligen en skatt i närheten. Vi "loggade" vår skatt på geocaching.com, när vi kom hem. Det hade då börjat att mörkna. Skatten måste sedan godkännas av någon form av moderator innan den blir sökbar på hemsidan, för andra skattletare att hitta. Detta till trots så var det några som hittade den redan samma kväll. Det hade också börjat snöa denna kväll, men det avskräckte inte dessa personer, som hittade vår skatt. Detta var skatt nr. två som hade vårt användarnamn som "ägare".
Småfotingarna tycker att det är lika kul att gömma skatter, som att hitta dem. Det vittnar nog om att det är helheten i aktiviteten som är det som är roligt. Inte bara själva stunden för upptäckandet av skatten.

Vi döpte vår skatt till "Narnia", eftersom det fanns koppling till detta fantasiland genom stenbordet på platsen.

---

Tidigare gömda skatter:

Kolmården 1

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det verkar ganska omöjligt att få någon annan väderleksprognos så här dagen innan Vasaloppet, än den om vad det ska bli för väder i Dalarna, mellan Sälen, och Mora.
"Det blir nå´n, eller annan minusgrad" sa de på väderleksrapporten, på SVT. Vad är det för språk? Är det måhända Dalmål? Vet de inte att det är andra än dalmasar och dalkullor som åker detta lopp?
"Mas" är en hanne, från Dalarna, medan "kulla" är en hona från samma område. När de möts så blir det en "masung"!

Småfotingarna ser idag på Disneydags på SVT. Jag hade inte påmint dem om att det var Disneydags om det inte hade passat att se det just nu. Och det passar ganska bra att se på Disneydags när Pappa är förkyld, och tänker laga lite mat.
Maten ja. Jag tänkte ha habaneros i maten. Då lär det lossna i näsan. Risken är annars stor att man snyter sönder den.
Men för att återanknyta till Disneydags. Det finns alldeles för många som är "slavar" under Bollibompas tider, och som förstör sina kvällar genom att låta de förutbestämda tiderna för barnprogrammen styra ens liv. Samtidigt så finns det ju de som har TV:n på hela tiden, som någon form av kuliss i vardagen. Det finns de som låter sina barn se på allt, från Nickelodeon, till Disneychannel. På så vis blir de "fria" till att göra annat, som att se på en annan TV, och alla skitprogram som sänds just då. Men det är ju deras val.

Vi skulle nog ha gjort något annat nu, om jag hade varit frisk. Förmodligen så hade vi gjort soppa, som vi ätit efter att ha varit ute och letat efter, eller göt någon skatt. Detta i kombination med exempelvis, att gå till Kolmårdens Djurpark, Kopparbo. Så som vi gjorde förra lördagen.

Förra lördagen så hittade vi en skatt, inne i djurparken. Det fanns visserligen en till där men den sparade vi till en annan gång. Och om det blir som vi vill, så lär det snart finnas tre skatter där. Vi har planer på att gömma en där nämligen.

Vi letade lite, kollade vår GPS, och vips! Där fanns den. Denna gång så bytte t.o.m. jag till mig en sak. En kapsylöppnare, som jag kan ha i min nyckelknippa. Mycket praktiskt att ha. Jag hade en sådan en gång, en den gick sönder. Den slets väl ut antar jag.
Michelle bytte ju också, som vanligt. Hon älskar den "bytande" delen av skattletandet. Det ska bytas, oavsett vad det är i skatten, och oavsett vad hon byter med. Men det är bra, att hon inte ser det så som att hon måste tjäna på ett byte. Här tror jag dock att det är skillnad på de bägge Småfotingarna. Det har man sett på hur William byter Pokèmon-kort. Där kan han byta bort något, som man kan anse som värdefullt, för att i slutänden komma ut betydligt "rikare" än innan. Han byter en bra mot två sämre, för att byta en mot en bättre o.s.v. Lite av en affärsman.
Båda egenskaperna tycker jag har sina fördelar.

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

 

En del mynt färdas rätt så långt. Andra kanske blir kvar i samma land ett tag.
Arkansas Geocoin L-1 kommer från USA, som namnet kanske gör lite sken av. Det har färdats i 3979.5 km. Och nu har vi det i vår vård, till dess att vi låter det färdas vidare, genom att vi lämnar det i någon skatt som vi gömmer.

Ägarna till detta mynt har inte mindre än 7062 registrerade skatter som de har hittat. Det är ett äldre par i Arkansas, USA. Frågan är om de gör mycket annat än att letar skatter. En skatt om dagen, i tio år skulle bara bli 3650 skatter. Dessa människor ligger på ett snitt av en skatt om dagen, i 20 år. Otroligt.
Man ska då veta att de bara hr hållit på och letat skatter i fyra år och fyra månader. Det blir 4,5 skatter om dagen, varje dag räknat, i 52 månader.

 

De lever i harmoni. Ja, det heter så, staden som de bor i, Harmony. Kul va?
Jag hoppas inte att vi har hittat över 7000 skatter om fyra år. Då har vi nog fått GPS-implantat i hjärnan.
Kul är det, men så kul, det vet i katten.
men, man vet så lite om sin framtand, äh, jag menar framtid. Michelle har ju inga framtänder längre. Alltså, inga framtänder upptill. Hon tappade ju bägge kort efter varandra. Men det är nya på gång.

 

 

---

Tidigare hittade geocoins:

• Mr Icecream man
• Mrs Icecream man
• Irbe's First Latvian Geocoin

Fjäderlös Tvåfoting