Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi hade ett mål när vi började vår resa till Norrköping, för Kulturnatten 2009. Vi skulle gå med på en av de två guidade stadsvandringar som arrangerades, en klockan 13:00, och en klockan 15:00. Vi missade den första tack vare att vi fastnade på bl.a. en trolleriföreställning. vi missade även den andra, för att vi tog tid på oss, hos Norrköpings Amatörbokbindarförening. Även vår vän från Kopparbo missade den, tack vare att han valde ett annat evenemang, där hans dotter var projektledare.
Men det gjorde inget. Vi klarade oss ändå.
Vi hittade ett nytt mål. Målet att se Kneppingborgs lilla handelscentrum. Vännen från Kopparbo hade aldrig varit där, så vi tänkte ta oss dit, så att han fick se hur det såg ut, och kanske shoppa lite i ostaffären. Det är framförallt tre saker där som är extra publikdragande. Det är den lilla fiskaffären, den lilla ostaffären samt torghandeln, mitt i det hela. Även fik och liknande gör ju att det hela blir ett koncept.
Men vi kom inte så långt. Vi fastnade på annan kultur. Småfotingarna gjorde ju kuvert, inne på ett av museerna. Och när vi kom ut därifrån så tyckte vår vän från Kopparbo att vi skulle äta något. Han hade ju inte ätit på hela dagen, sedan vi kom in till Norrköping. Jag och Småfotingarna hade ju köpt oss varsina två ostburgare lite tidigare. Jag klämde ur mig något om att köpa pizza sedan, och ta med dessa hem. Jag såg det ju inte som akut. Jag tänkte inte i rätt banor där. Den idén föll alla på läpparna. "Vi åker till Krokek, och köper pizza istället" sa vår vän från Kopparbo. Småfotingarna säger alltid ja till pizza, oavsett om det är hungriga eller mätta. Sedan, om de äter upp hel pizzan, det är en annan sak. Klart att man, som Småfoting vill ha pizza.
Det blev alltså inte något besök i Kneppingborg. Det blev inte någon promenad genom Swartzens valv. Vi var mätta på kultur för denna dag. Vi hade ju gjort en hel del, och gått en hel del. vi hade egenhändigt gjorda saker med oss. Det var ballongfigur, broschyrer om museer och annat. Vi hade gjort egna böcker, kakformar, tesilar, kuvert och boxats med enorma boxhandskar. vi hade fått fika på flera ställen. Vi hade ätit hamburgare. Vi hade sett trolleriföreställning, och vi hade gått förbi Halvars Glass, utan att köpa den minsta lilla strut. Vi hade sett utställningar och hoppat från konst i förändring. Vi hade träffat folk i alla former. Vi var mätta - mätta på kultur, för den här dagen. Det var dags att åka hem, köpa några pizzor, ta det lugnt och låta lördagen falla i dvala. Vi kunde, efter vi hade ätit vår pizza prata lite, snacka lite bridge, samt för de som ville, testa sitt nya spel, som lånades på Norrköpings Stadsbibliotek.

Grå Huset vid Holmbrogränd. (där det bakas pepparkakor på julmarknaden varje år)

Det bli inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli ganska bra ändå.

Småfotingarna håller för öronen, när det provkörs en flygplansmotor. (Laxholmstorget)

Bland de museer som ställde ut, på Laxholmstorget fanns förutom Flygvapenmuseum i Linköping fanns ÅSSA industri och fordonsmuseum Åtvidaberg
Det museum, där Småfotingarna tillverkade papper, och gjorde egna kuvert heter Holmens Museum, Strykbrädan, Laxholmen.
Trolleriföreställningen framfördes av Moderna Illusionisters Cirkel.

Slut
 

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi tog några kliv i riktning mot Keppingborgs lilla handelscentrum, med torghandel och specialbutiker, så som ostaffär och fiskaffär. Det måste väl också kallas för ett handelscentrum, eller har alla de stora köpcentrumen lagt monopol på det, med sina stora globala affärskedjor som hyresgäster.
Vi tog tjugo steg åt det hållet. Sedan fastnade vi igen.

Det var Kulturnatt, och vid det här laget så hade det kanske, om dock litet börjat nalkas att det faktiskt kunde tänkas att mörkna snart, inom bara några timmar. Det kunde faktiskt rent av kunna bli natt, denna dag, som kallas för Kulturnatten. Och nästa år, 2010 så talas det om att jubilera genom att utöka Kulturnatten till att även omfatta fredagen. Det skulle nog inte göra oss något. Men frågan är varför det ska vara fredag, och inte söndag. Fast, för min del får det gärna vara fredag till söndag. Det skulle inte göra något alls. Jag är ju av den åsikten att det skulle vara kulturnatt flera gånger per år. Det är något som alltid har lockat Norrköpingsborna ut ur sin hus och lägenheter, bort från Idol, Ingvar Oldsberg och Lasse Kronér. Ja, från början var det väl nästan Lennart Hyland som stod för den största konkurrensen om publiken. Men han får nu endast deltaga i Tranås Kulturnatt, som en liten del av en stadsvandring där kanske.

Vi kom alltså inte utanför Laxholmstorget innan det var dags för nästa ställe att slinka i på. Det var det museum, som jag väl egentligen inte vet vad det heter. Det har varit en del utställningar där om jag inte missminner mig, från tidigare kulturnätter. Men att det var ett regelrätt museum, det kommer jag inte ihåg. I vart fall, så fanns det saft och pepparkakor där. Detta gick naturligtvis inte Småfotingarna förbi. De kom strax med varsin mugg, och varsin pepparkaka. William satte sin mugg i sin tesil som han gjort, ute på Laxholmstorget. Den såg ut att passa i den. Michelle gjorde strax likadant.

En man stod och doppade formar i ett bad. I det badet var det en vit vätska, som såg ut som minimjölk ungefär. Den såg inte så tjock i konsistensen ut, som den förmodligen var. Formarna, som var som en inramad sil fångade upp det fasta innehållet i vätskan, och stannade innanför ramen. Vattnet sköljdes igenom. Mannen med ramarna tillverkade pappersark. Det var alltså en form av pappersmassa i karet med den vita minimjölken i.

Efter att vätskan hade runnit av så tömde han ut arket ovanpå de andra, tidigare gjorda arken som alltså bildade en hög av nygjorda ark. Dessa skulle sedan torkas. Det hängde vita ark i en lång rad, som om det var tvättdag på ett regemente, med kalsonger som hängts på tork, under övervakande av en furir som pedagogiskt visad mannarna hur de skulle hänga sin tvätt.

Pappersmassan var tillverkad av gamla lakan. De hade körts i en vanlig dokumentförstörare och blivit till ett grovt pulver, lite i stil med ett löst, ovanligt grovt flingsalt. Så var det med den gammaldags hantverksmässiga tillverkningen. Men man ska kanske inte se det så. Det var mest en notis om hur det faktiskt sticker ut lite, att mitt i allt ha en dokumentförstörare, i tillverkningen. Jag funderade på om det inte var papper som de hade kört i dokumentförstöraren, men han sa ju faktiskt lakan. Kan jag ha hört så fel?

Småfotingar av olika sort fick prova på även detta. Både William och Michelle testade att doppa ner en ram, låta vattnet rinna av för att sedan stjälpa upp det färdig arket i högen av andra färdiga ark. De fick ta av sig eventuella jackor, samt kavla upp sina ärmar. Och på frågan om de fick ta med sig sina ark hem så blev svaret att de ju faktiskt var tvungna att torka, på sträcket, bland de andra kalsongerna, i 24 timmar. Men de var välkomna att ta ett färdigt ark, och vika ett kuvert. Det var då det gick upp för mig varför mannen med kalsongtillverkningen, som vi kan kalla för Calvin Klein envisades med att kalla de vita arken för, just kuvert. De skulle alltså vikas sedan, samt limmas till att bli kuvert.

En annan man, som vi väl då får kalla för Björn Borg skulle demonstrera för Småfotingarna hur man viker dessa kuvert. Men han han knappt säga "dubbelfel" innan de redan var igång. De vek och de limmade. De stansade och tryckte med en stämpeldyna. De lade ner ett litet kort i kuvertet. De gjorde det hela riktigt fint. Man fick tankarna till gamla tiders julkort, och doften av lack som förseglade kuvertet.
Men inte behöver man ha en jul för att få pyssla lite, och ställa till med lite oreda på ett köksbord, med lite ingredienser till en massa mat. Det är bättre att spridda pysslet, och maten, över hela året. För inte är det väl julklapparna som gör julen? Är det så? Många säger att "jag älskar julen, och att få göra allt pyssel, innan jul". Men varför inte göra det hela året om, på olika vis? Kulturnatten är denna typ av pysseldag. Bara man ger sig ut och träffar folk som Tvillingarna Sjökvist, Calvin Klein eller rent av Björn Borg. Bara man inte fastnar framför "Idol" eller "Vem vill förlora pengar genom att ringa ett dyrt nummer medan vi visar vem som vill bli miljonär".

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Museet i Gnosjö där de två smålänningarna i Sjökvisten, från Åsa-Nisse-filmernas rock kommer ifrån är visst ett väldigt fint museum. En dag så får man väl kanske ta en tur genom Småland och titta på en del museer samt kanske göra en och annan tätortssafarie. Det finns ju även ett Albert Engström-museum i Eksjö. Vi var ju där 2008 men stannade endast vid Albert Engströms grav, i Hult.

William blev intresserad av hur man gjorde en tesil. Han studerade en del, och en av tvillingarna Sjökvist frågade honom om han ville prova. Det var lite mera moment än den kakform som han pressade lite tidigare.
William studerade, samt lyssnade. Sedan gjorde han en tesil, genom att först böja till en plåt, för att sedan trycka fast ett silgaller. När detta var klart så var det dags att fästa ett handtag i form av en ståltråd som täcktes av ett träskaft.

Småfotingarna har inte druckit speciellt mycket te i sina åtta- respektive tioåriga liv. Den som testat flest gånger är nog Michelle. Men nu när det finns egenhändigt gjorda tesilar så kanske det intresset kan väckas. Det är faktiskt inte så dumt för barn att värma sig med lite te, så att det inte bara blir glass och bullar. Glass mitt i vintern är ju inte bra egentligen. Inte om man frågar mig, som ju kanske inte äter så mycket glass, ens på sommaren.

Efter att William hade gjort sin sil så fick Michelle göra en också. tvillingarna Sjökvist tyckte att de hade varit så duktiga att de fick dem. De ansåg väl inte att de var beställda. Och att sälja dem till andra, som inte hade gjort dem fanns väl inte i tankarna. 30 kronor styck kostade de annars. Jag tror att de nog tyckte att de gjorde en bra affär. Småfotingarna är av halvt småländskt påbrå också. Fast, de är ju uppvuxna i Östergötland, och i alla fall i Williams fall så handlar det mest om att lära sig att spara till TV-spel, eller LEGO. Men det finns även andra saker som finns på spar-listan. Michelle sparar utan att bestämma sig vad hon ska spara till. Men hon kan lika gärna köpa glass för sina pengar. I alla fall, om det hade behövts så hade nog 60 kronor varit väl använda pengar, till att låta Småfotingarna få göra varsin tesil.

Jag fick hämta hem Michelle från skolan, en och en halv vecka senare. Hon hade kräkts i skolan. Det är sådant som händer, och hon är nog långt från ensam om en sådan situation. Senare på dagen så var det dags att försöka äta lite, och hoppas på att det blir kvar. Vad som då ofta är bra att börja med är ju just te. Detta blev alltså premiären för hennes tesil. Lite sent efteråt kan kanske tyckas, men det var inte tid för te innan dess. Hon var ju inte hemma helgen efter Kulturnatten 2009. Och i veckodagarna mellan de bägge helgerna så var det ju läxor, städning, packning samt en och annan aktivitet i form av exempelvis skytte. Det hann liksom aldrig bli av. Men man får hoppas att detta var startskottet till ett te-intresse, för framtiden. Inte minst för att man ju faktiskt kan göra eget te, med egna växter. Med lite kunskap om vad man får använda, och framförallt vad man inte får använda så är ju det lika pysslig aktivitet som att plocka bär som man gör sylt på, eller svamp, som man steker och ha i maten.

Vad det var för te som hon drack, det vet vi inte riktigt. Det var en påse utan etikett. Men jag har för mig att jag en gång köpte något som kallades för Kolmårds-te. Men om det var detta te, det vet jag inte till hundra procent.

MMS-blog (direkt från mobilen): Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Efter att ha gått genom halva staden, samt provat på en del saker så var det dags att sammanstråla med vår vän från Kopparbo, som ju hade gått en lite annan väg genom myllret av kultur denna lördag i september, år 2009.
Vi gick uppför Västgötebacken, upp mot Skvallertorget för att mäta upp vår vän. Han var ju där, nedanför Skvallertorget, på andra sidan om Kungsgatan. Men innan vi kom upp dit så såg vi någon form av installation. Det handlade om lek, på något sätt. Man fick leka där. Men bara vuxna fick leka. Det var ett par stora boxhandskar och en liten studsmatta bl.a. Dessa handskar kunde ju inte Småfotingarna låta bli att röra. Inte där de låg i sin ensamhet, väntandes på att någon skulle ta upp dem, och sätta dem på sina händer. De riktigt talade till Småfotingarna. "Ta upp mig! Lek med mig!"

William var först ut, medan Michelle kanske var lite avvaktande inför den märkliga placeringen av boxhandskar. Hon tittade och pillade och styrde med det mesta. Men boxhandskarna hade ju William. Jag fick intrycket av att hon kanske ville "prova allt" lite. Och att hon sedan, när vi skulle gå tog upp boxhandskarna också handlade nog om att William hade gjort det. Hon kunde ju inte låta detta vara utan att testa, inte när William hade gjort det. Tänk om hon halkade efter i upplevelseväxten. Hon hade ju annars ett litet försprång där, denna dag. Hon hade ju varit med och assisterat på scenen, vid trolleriföreställningen. Det hade ju inte William.
Jag såg henne på långt håll, även när vi hade gått därifrån. Hon kunde inte följa med, innan hon hade testat boxhandskarna också.

Vi gick sådeles vidare på kulturens gata nummer ett, Västgötebacken. Ja, det finns ju säkert flera, och kanske än mera kulturella gator, men denna är lite av inkörsporten till själva kulturnatten. Holmengatan konkurrerade ju om att vara mest kulturell gata, i alla fall i år.
Jag minne Västgötebacken från en gång då jag kom uppifrån, med bilen. Jag svängde in på en parkering, en bit ner i backen. Och efter att jag hade levererat det jag skulle, vilket gick tämligen snabbt så satte jag mig i bilen igen, startade och körde ut från parkeringen för att fara tillbaka, från den väg jag kom. Det blev lite trångt när jag kom upp, mot slutet av Västgötebacken. Det var i princip omöjligt att ta sig ut på Kungsgatan igen. Bilarna körde väldigt konstigt. Det var i det ögonblicket, vilket var ett väldigt långt ögonblick som jag kom på att Västgötebacken var enkelriktad.
Numera så är Västgötebacken avstängd, för biltrafik, uppifrån. Man kan köra in nedifrån, men man kommer inte ut på Kungsgatan. Alltså, man får väl egentligen köra in ungefär där jag parkerade. Det är väl fortfarande enkelriktat, i alla fall en bit upp, längst nerifrån. Det blir alltså en tvärgata som är knutpunkten för den som vill komma åt boxhandskarna, utan att behöva stiga ur sin bil.

Lite längre upp, på Västgötebacken så finns det några målningar. Dessa målningar är målade på vägbanan. De är ganska så trevliga, och inte lika fula som s.k. grafitti. Det känns faktiskt riktigt hemtrevligt att få med sig en äkta svensk jul när man går över Karl-Bertil Jonsson och hans far. Vi hade kanske lite för bråttom för att studera målningarna ordentligt. Det kanske var lite synd, men det kanske blir flera tillfällen för det. Programmet på Kulturnatten 2009 var ju ganska så späckat med annat också, än att fira jul strax innan Västgötebackens krön.

Vi hann inte riktigt hela vägen fram till Skvallertorget innan det vi konstaterade att vår vän från Kopparbo faktiskt inte alls var vid Skvallertorget, eller strax nedanför, inne i den nya delen av Campus, Norrköping. Han hade hunnit ut, och fanns numera där vi kom ifrån. Vi hade alltså gått om varandra. Om vi bara hade stannat kvar vid Arbetets Museum så hade vi mötts. Men då kanske vi hade missat att prova de stora boxhandskarna, samt inte noterat så mycket av det lilla vi noterade av målningarna i asfalten.

Vi vända alltså tillbaka. Men denna gång så gick vi in i gränden innan den normala infarten till Stadsmuseet och Arbetets Museum. Vi gick in på Stadsmuseets bakgård. Det var i sammanhanget ganska kulturellt riktigt att ta sig fram på den kullersten som finns på marken på den lilla infart. Inte så praktiskt kanske, men "rätt i tid" eftersom att det är kulturen som står i fokus en dag som denna.
Vi gick in och tittade lite i det lilla huset där man brukar baka pepparkakor i, när det är julmarknad vid Stadsmuseet. Jag har själv varit med på den julmarknaden i flera år. Men numera så har de flyttat ut hantverket, till att få stå ute med sin alster. utomhusmarknader tilltalar inte mig. Speciellt inte på vintern, och ännu mindre i december, med den typen av vinter som det är i vår del av Sverige. Det finns bättre sätt att dra på sig förkylning till jul.

Vi gick tillbaka till Laxholmstorget, som det väl heter. Arbetets Museum ligger ju på Laxholmen. Där, mitt bland folket så stod vår vän från Kopparbo. Vi var nu redo för att besöka ett nytt affärs- och marknadscentrum en bit bort mot Centrum i staden. Han ville gärna göra det, då han inte besökt den platsen tidigare, efter att det etablerats på nytt. Knäppingsborg heter det. Det är lite olika butiker, med fiskaffär, ostaffär, och så, förstås de obligatoriska inredningsbutikerna som det inte tycks finnas någon ände på dess utbredning.

Det var en hel del museer utifrån som visade upp lie av sin verksamhet på Laxholmstorget. Inte bara de två smålänningarna som lät folk trycka plåt. Det var även en del ångmaskiner där. Ett museum från Åtvidaberg stod för den uppvisningen. Även Flygvapenmuseum i Linköping hade med sig, om inte ett flygplan så i alla fall en Rolls Roys flygplansmotor. En V12:a, om jag nu blev rätt underrättad. Den stod uppställd på torget, och när vi kom fram så delades det ut öronproppar. "Vi ska starta den snart" sa de som hade hand om det hela. William fick även en skiftnyckel av det lite större slaget i handen. "Har du sett en så stor skiftnyckel förut?" undrade en av männen som kom från Flygvapenmuseet.
Han borde ha sett en, nästan lika stor. Jag har en del lite större nycklar, både fasta och flexibla skiftnycklar i verkstaden. Småfotingarnas farfars svarv var nämligen av det slaget att det krävdes ganska stora verktyg för att ändra inställningarna. Det var inte mycket som kunde ställas om, men lte utväxlingar, i form av olika hjul för remdriften samt lite olika snedställningar. Men detta fick göras för hand, och med stora verktyg, då det var rätt så stora muttrar att dra, eller lossa, beroende av i vilket skede det var i själva förändringsfasen.
Den svarven är från 1800-talet. Jag kan inte använda den, för vevarna går åt motsatt håll mot vad jag är van vid. Och det är som att cykla. Om man åker på en cykel där man svänger vänster när man vrider styret åt häger, så blir det problem. Det går inte så bra att cykla. Men om man skulle ha lärt sig det från början så skulle det inte vara så stort problem. Men man skulle istället få problem att cykla normalt.
Den svarven står nu bara och samlar damm. Och i detta fallet så är det mer än bokstavligt talat. Kanske att något av de museer som ställde ut, eller som finns i området kunde vara intresserade av den. För min del så får de gärna ta den. Det vore väl bra om den kom till användning, om än bara som ett museiföremål.

När en man från Flygvapenmuseet startade motorn, en Rolls-Roys Merlin 38 så samlades det en del folk runt ikring. Och det var mest män, eller barn. Men mest män som tydligen kände någon form av samhörighet med den bullrigaste delen av Kulturnatten. Inte ens ett döds-metal-band på Kulturkammaren en bit därifrån kunde konkurrera där.
Det mest intressanta med denna motor, och att den var igång var att det skakade en del, där man stod, bara ett par meter från den. Men detta intresse avtog efter någon minut. Mitt intresse är väl inte så stort för motorer, om det så är bilar, motorcyklar eller ens flygplansmotorer från 1930-talet.

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Den som har barn kanske kommer ihåg hur det var när barnen var små, eller så kanske du har små barn, eller på annat sätt haft en relation till den tid då barnen kastade sig in i en, för deras del ny bekantskap. En ny lekplats. Det spelar ingen roll om gungan är tio gånger roligare än gungbrädan. Det spelar ingen roll om en del saker är till för de allra minsta barnen, medan andra är till för lite äldre. Det ska provas på allt.
"Nu sak jag prova den där", "Kom, så provar vi den där". "Vänta pappa, jag ska bara prova den här också"
Men var, och när försvinner det där? Är det när barnen inte längre leker på lekplatser? Är det när det kommer in kompisar i bilden, som antas aldrig har haft samma glädje i att leka? Det ena, lite större barnen står och blänger på det andra och tror att den tycker att det är fånigt att leka, medan det andra barnen har precis samma funderingar om sin "motståndare", på andra sidan om sandlådan.

Kulturnatten i Norrköping har kommit till att bli lite av en förlängning av leksinnet hos det barn som var de som ville prova på allt, på lekplatsen. Här finns det en hel del att prova på. Småfotingarna är bra på det, att prova på saker. Och när de väl kommit fram till att de kan prova den ena saken, så räds de inte att fråga om de får prova nästa sak. Det är som en busslast med pensionärer, i en hantverksby. Om en köper en sak, så ska de andra göra det också. Men ingen vill ta det första steget. Ingen vill vara först i den nya gunghästen, mitt inne i lekplatsen, bredvid sandlådan.
Lusten att prova på finns väl även för de vuxna, under Kulturnatten. Men det kanske sker lite senare, efter att krogarna har försätt dem med ett nyvunnet leksinne. Men då är inte alla saker kvar, av det som fanns att prova på. Måhända så hittar de varandra, och kan prova på lite spännande saker tillsammans. Men den biten får andra skriva om. Och vill de ha med fotografier, så får de allt fotografera själva.

Det var faktiskt en och annan som provade på att trycka formar i plåt. Även vuxna alltså. Men det var kanske inte det som de hade tänkt sig, när de skulle köpa sina formar. Många ville köpa formarna, och när de betalat, eller på annat sätt kontrakterat affären om att köpa tio formar för tio kronor så talade mannen från Gnosjö om att kunden allt fick göra dem själv.
"Men du ska väl göra dem själv. Kom nu!"
Folk var kanske lite avvaktande, så som folk oftast är, men de var ju liksom redan inne i leken. Så det var bara att börja veva på det verktyg som tryckte till en liten färdigstansad plåtbit, till en form att baka små bakverk i.

Vi kunde ju naturligtvis ha tryckt tio stycken formar också. Men jag tyckte att det räckte med varsin. En till varje Småfoting. Vi har nämligen redan väldigt många formar av det slaget, som inte används så ofta. Detta var mest för att de skulle få prova på. Och om de kostade en krona styck, vid tillverkning av tio, eller två kronor styck, vid styckestillverkning, det spelade ju inte så stor roll.
Jag lämnade alltså en femma, men fick inget tillbaka. "Lika bra att du gör en form också" sa mannen från Gnosjö. Och jag vet inte om det var rocken, eller mössan som gjorde att jag hade lite svårt för om jag skulle föra tankarna till Karlshamn Mejeris reklam (Gott Gotti Gott-Gott) eller om det rent av var Sjökvisten själv, med sin bröllopskonfekt i fickan. Du vet handlaren i Åsa Nisse-filmerna. Den stackars mannen som blir så förtjust i alla unga damer i Knohult. Undrar hur han skulle tas emot i dagens samhälle. Kanske att han, till att börja med skulle ses som en snuskgubbe, som trots sin ålder alltid svansade efter unga tjejer, som knappt hade fyllt tjugo år. Men samtidigt så kanske han inte hade haft tid med dessa, om han, via sin dator varit aktiv på Spray-dejt, på Internet. Han kanske skulle ha fullt upp med att förvandla sig till groda, bli kysst och sedan blivit av med halva kungariket, innan han ånyo förvandlades till en groda. Ett livets ekorrhjul för en gammal handlare i en liten lanthandel, med ny bredbandsuppkoppling samt med trettio år gammal bröllopskonfekt i fickan.

Den här typen av aktivitet intresserade William en del. Alltså, i Michelles fall så handlade det om att tillverka en form, och att göra det själv. Det handlade om att prova den där nya gunghästen på lekplatsen. Men för William handlade det lika mycket om att se hur det fungerade. Varför det pressades där nere, när man vevade där uppe. Det var lika mycket en studie, som en tillverkning.

Till sist så blev det klart. jag tog min och Michelles form i fickan. William tog sin, i sin ficka. William och jag bakade kanelbullar, lördagen därpå. Då tog han lite deg och lite köttfärs och gjorde en liten paj i sin egen tillverkade form. Det blev inte så stor form. Men den blev säkert god. Han åt den till en film på DVD samma kväll. Michelle var inte hemma den helgen, men hon lär få chans att prova sin form också. Kanske redan helgen därpå. Men det framgår inte av historien, inte i skrivande stund.

 

 

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var tur att Kulturnatten 2009 var den 26/9, och inte lördagen därpå. Det hade blivit en betydligt blötare, och kallare Kulturnatt då. Den 26/9 var en perfekt dag, vädermässigt. Visserligen lite blåsigt, med med sol och för årstiden , ganska så varmt väder.
Men visst kan det bli blött ändå. Jag tror att de som anammar detta med att det kallas för "natt" och som går ut på kvällen kan bli tämlige blöta, i alla fall invärtes. Men det finns även andra sätt att bli blöta under en kulturnatt, även på dagen.
Det enda man behöver är två Småfotingar, lite vind och en gammal veteranbrandbil. Inga märkvärdigheter där alltså, med ingredienserna.

Några gamla brandbilar som stod uppställda vid Värmekyrkan sprutade en del vatten. Den ena sprutade med en vattenkanon, som var fäst på taket av brandbilen. De andra två hade slangar, som rullades ut, eller in, beroende på status i brandförloppet. Men denna dag brann det inte. Det var bara uppvisning, och ett sätt att göra lite reklam för Brandkårsmuseet i Simonstorp.

När vi kom fram till räcket som avgränsar en som inte vet om att stanna, från att gå vidare ner i Motala Ström så visade det sig att de hade en slang framme. Den var kopplad till den kompressorvagn som brandbillarna brukar ha efter sig. Det är alltså en vagns som gör det möjligt för brandmännen att kunna pumpa vatten. Denna vagn är alltså tämligen nödvändig i sammanhanget.
När jag själv var liten så såg man denna vagn ofta. Barnens farfar var med i den frivilliga brandkåren i Kolmården. Mycket av den utrustning som visades upp kände jag igen. Det var ungefär samma som farsan hade till sitt, och sina kollegors förfogande.
På den tiden så bodde vi mindre än hundra meter från brandstationen. Det fanns en till, men efter en tid, i den moderna tidens anda så lades den som var oss närmast ner. Det blev bara en station kvar, i Krokek.

Varje måndag så tjöt det i sirenen på den gamla skolan ovanför där vi bodde. Den skolan kallades för Kyrkskolan. Jag har inte funderat så mycket på varför den hette så, men det måste väl ha varit dess närhet till Krokeks kyrka. Krokeks kyrka ligger ju egentligen inte i Krokek. Den ligger mera i Kolmården. Men det beror på lite, när man anser det vara, vilken tid. Alltså, kyrkan har funnits där i över ett hundra år. Det har inte alla ortsnamn. Och framför allt, Statistiska Centralbyrån har inte funnits hela tiden. Det är väl den som trots sitt syfte att bringa ordning, står för den största delen av ortsnamnskaoset i området, i och runt Kolmården. Men en viss djurpark i närheten har också hjälpt till där. På gott, och på ont.
Att sirenen tjöt, och att det ringde hemma, varje måndag berodde på att det alltid var en test av signalen, en gång i veckan. Och varje gång som sirenen tjöt, så meddelade alltså varje medlem i den frivilliga borgarbrandkåren genom ett telefonsamtal. Om de inte var hemma, men hörde sirenen så kunde de i alla fall ta sig dit, om någon hade hört telefonmeddelandet som förmedlades, via automatik. Var det ett "skarpt" larm så sprang vi barn till brandgaraget, en bit bort. Brandbilarna kom ut ur garagets portar, som en av Marvels superhjältar, med sina tjutande sirener, och sina röda, blinkande ljus. För innan det var blått ljus på brandbilarna så var det ju rött ljus. Och varför dessa ändrades är säkert både logiskt och bra, men inget att gå in på i detta sammanhang.

Det var alltså samma typ av brandbilar, lokalt i Kolmården, på den tiden som någon av brandbilarna som stod uppställda vid Motala Ström, Kulturnatten 2009. De kanske inte var exakt lika, men de hade ungefär samma standard. Kompressorvagnen kände man igen, från det som följde efter brandbilarna, så som Robin följer sin Batman.
Men på den tiden så blev man inte så blöt, när det var brandkårsutryckning, som denna lördag, i slutet av september 2009.
Småfotingarna fick nämligen prova att hålla i slangen, och spruta ut i Motala Ström. Det var kanske inte det högsta trycket i slangen, men det gav i alla fall en idé om hur det kunde vara, att vara vattensprutande brandman.
Småfotingarna sprutade rakt ut. Till att börja med. Men efter en stund så var de ju tvungna att ändra riktning lite. Inte inåt land, men väl åt det håll som jag stod. Vinden tog tag i vattnet, och förde det in över Motala Ströms landkant. Rakt mot det ställe där jag stod. Det blev tämligen blött att vara pappa till Småfotingarna, i detta skede av Kulturnatten. Den molnfria himlen till trots, så regnade det, lokalt.

Men att jag blev blöt, roade i alla fall tvenne Småfotingar. Tur att någon tyckte att det var roligt.

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det är lönsamt att handla böcker på Myrorna. Det visade det sig under Kulturnatten 2009. Jag lämnade ju min bok, "Synden" av Björn Ranelid på Norrköpings Stadsbibliotek. Det kostade 25 kronor. Den var lite försenad nämligen. Me jag fick en fin "pin" med texten, "Jag sponsrar Norrköpings kultur". Det kunde väl lika gärna stått, "Se på mig, spotta på mig. Min bok var för sent återlämnad". En bok på Myrorna kostar tio-femton kronor. Och den behöver man inte lämna tillbaka, om det nu inte råkar vara så att den hamnar där efter ens död. För det är väl ofta så som saker och ting hamnar på just Myrorna. Folk testamenterar sina saker dit. Eller så kommer de dit på annat sätt, när man gått ur tiden.
Men någon "pin" får man inte.
Jag vet inte vad det skulle kunna stå på den. Kanske, "Jag sponsrar Allmänna Arvsfonden".
Tja, kanske lite fel.
Jag letade efter en bok av Arthur Nordén där också. Men den hittade jag inte. Den skulle stå i hylla G 0.07, eller något i den stilen. Men den hyllan fanns inte där den skulle finnas enligt bibliotekarien. Och henne ska man väl lita på. Jag utgick ifrån att någon hade lånat hela hyllan, och tagit med sig allt. Jag gav helt enkelt upp. Men jag fick reda på att det var en annan hylla, i alla fall i ett annat bibliotek som var den rätta. Allt har sin tid. Tiden för Arthur Nordén var inte just då, inte denna lördag, denna Kulturnatt 2009.

Michelle och jag kollade runt lite efter en annan hylla. Det skulle finnas en skatt där. Men på nytt så var hyllan utlånad. Hela hyllan, med trävirke och alla böckerna. De var alldeles borta. William ringde för att höra var vi var. Han hade spanat in lite TV-spel och så. Han kom med ett spel, som han inte fick låna. TV-spel får man bara låna om man är vuxen. "De är ju så dyra". Men om 199 kronor för ett gammalt TV-spel är mycket dyrare än en bok för 350 kronor, det vet jag ju inte om jag håller med om. Men det kan ju finnas andra praktiska saker som berättigar att det endast får lånas TV-spel om man har en vuxen med sig, som borgenär.
I två veckor får man ha TV-spel. Det lät lagom. Så vi slog till, och lånade SIMS 2, till Playstation 2. (tror jag att det var). Men detta förutsatte ju också ett visst ansvar. Det ska bli intressant att se, hur detta ansvar efterlevs.

Det var annars en del musik inne i biblioteket, dagen till ära. En del saker fanns i och runt omkring också. Vi noterade, men satte inte mycket i minnet vad det gäller namn och titlar. Vi skulle ju gå vidare. Men nu blev vi en smula hungriga. Vi bestämde oss för att gå till McDonalds på Drottninggatan för att köpa sex stycken ostburgare. Jag säger nämligen inte cheeseburgare, jag talar helst svenska även inne på hamburgerrestauranger. En del personal på McDonalds, runt om i landet förstår knappt vad man säger om man säger ostburgare. Det är samma fenomen som om man frågar vem Läderlappen är, på ett dagis, eller ett lågstadium. Då vet de inte vad man menar. Men säger man Batman, då vet alla vem det är.
Men den kille som expedierade oss denna dag visst vad det var som menades, när vi beställde våra sex ostburgare. Vi gick iväg men vår mat i en påse, som William bar på. Vi tänkte sätta oss någonstans. Det blev ett ställe där vi suttit förut och ätit ostburgare på. ett räcke som avgränsar Kvarngatan mot en parkering, inte långt från Louis De Geer-hallen, vid Holmengatan.
I en tobaksaffär längs vägen så inhandlade vi några läsk. Vi kom på det, att det kanske var bra att ha, när man skulle svälja den redan färdigtuggade maten. För det är ju vad det är, i princip, färdigtuggad mat. Men det är god färdigtuggad mat.

Innan vi kom fram till McDonalds, när vi gick på Drottninggatan så träffade vi på en bekant. En kille i min egen ålder ungefär. Jag har aldrig frågat hur gammal han är, men ungefär som jag, skulle jag tro. Han är visst involverad i Spårvagnsmuseet, och deras förening, som jag tror heter "Spårvägens vänner" eller något i den stilen. De hade turer med den gamla "Ettan" denna dag. Och det passar ju alldeles utmärk, när det är Kulturnatt.
Lagom som vi hade satt oss ner för att äta vår mat, så kom det förbi en gammal buss. Det var någon form av rundturer, i staden med, just de gamla bussarna som trafikerade staden förr. I bussen sitter en dam som vinkar åt mig. Det visade sig vara mamman till den killen som vi nyss hade mött, på Drottninggatan, och som nu var på väg med en buss, via Kvarngatan. Det tyckte vi var ett lite märkligt sammanträffande.

Det började nu bli dags att sammanstråla med vår vän från Kopparbo som vi ju var på trolleriföreställning med lite tidigare på dagen. Jag ringde honom, men det hördes inte mycket. Det var tydligen något band där, som spelade för fullt. Vi kom i alla fall fram till att vi skulle ses efter att det var klart där. Så, vi gick upp mot Skvallertorget, som ligger i närheten av Campus Norrköping, där han var på sitt evenemang, arrangerat av hans dotter.
Vi gick om varandra lite, men hittade rätt till slut.
På vägen dit så gick vi förbi några smålänningar som var som hämtade ur Karlshamns Mejeris reklam. ("Gott, gotti-gott-gott") Ja, det är ju inte Småland, men nästan. Dessa var i alla fall från ett museum i Gnosjö. De tryckte plåt, för hand. Småfotingarna fick prova på att trycka varsin kakform, och smålänningar som de var så så de till att få hem hela den femma som jag betalade med. Ja det kostade två kronor styck, men eftersom det var en femma, så fick även jag trycka en form. Men det tog han bara en krona för. Han spelade på den förmodade affärsandan, som han intalade mig att jag hade inom mig.

Men innan dess så hade vi gått förbi brandbilarna från Simonstorps Brandkårsmuseum. De pumpade vatten, och sprutade. Allt som uppvisning över hur det går till, med kompressorvagn och allt. I vattnet körde det omkring en ångbåt. Det var, om jag inte tog fel samma ångbåt som besökte Sandviksbryggan då den invigdes efter restaureringen 2007. Den passade ju förnämligt in där då det ju är en gammal ångbåtsbrygga. Men frågan är om den passade in i Motala Ström. Jo, men det är vatten, och det är en båt, och det går utmärkt att fiska från båten, ner i strömmen o.s.v. Men hur sjutton kommer den dit, eller ens, därifrån? Den måste ha fraktats dit med bil, och lyfts ner med en kran. Detta måste ha tagit stora resurser i anspråk. Jag undrar om folk tänkte på det, vilken organisation som låg bakom detta, att en ångbåt skulle fara runt i Motala Ström. Det är ju en del hinder på vägen, om båten ska "segla" in dit, om uttrycket tillåts. Det är ju mitt inne i staden, och det är fördämningar och vattenfall om vart annat.

(det kommer minst två delar till)

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Om Norrköpings Amatörbokbindarförening hade varit i Kolmården, och om det hade varit bokbindarkurs t.ex. torsdagar, istället för onsdagar så hade vi redan varit på vårt första kurstillfälle. Det hade inte varit vare sig någon tvekan eller något annat som hållit oss borta. Och var för sig, med torsdagar, eller att det legat i Kolmården så hade det nog också räckt till för att kasta oss över denna aktivitet.
Men nu kommer vi förmodligen i alla fall, i ett initialt skede att bli medlemmar, och i alla fall få in en fot i aktiviteten i fråga. De olika aktiviteterna på onsdagarna får väl försöka att samsas om tiden. Det kan kanske bli tal om skytte varannan vecka, och bokbinderi varannan. Den bridge som ibland är på onsdagarna är ju varannan vecka, vid fem-sex tillfällen, under vårterminen. Det borde också kunna gå att klämma in. Det är i alla fall ingen tvekan om vilken dag i veckan som blir den mesta aktivitetsdagen, med styrt schema. Detta ska nog kunna bli bra.
Att Michelle vill binda böcker, är det ingen tvekan om. Och hur det är med Williams intresse, det vet jag inte till hundra procent. jag har inget totalt begrepp om detta. Men det är också något som går att lösa. Hans intresse kan skjuta i höjden, i takt med att man bekantar sig med dess omgivning. Samtidigt så kan det vara så ett det avtar, det intresse som finns. Då får han stanna hemma, kanske hos Urfotingen. Det är ju trots allt inte som vid bridge, att man kommer hem sent. Det är ju kristligt rimliga tider.
Vi gick dock vidare, på Kulturnatten 2009, ner mot Norrköping Stadsbibliotek. Jag hade ju en bok att lämna tillbaka. "Synden" av Björn Ranelid. En svårläst historia, som jag gav upp i ett tidigt stadium. En massa ordbajseri. För det kan kanske vara skoj att hitta på fina, och nya meningar. Men om det är tänkt att det ska bli ett sammanhang också, så blir det svårare. Jag kanske köper den boken, en gång, på Myrorna. Max tio kronor. Det kan kanske komma en dag, då man gör ett nytt försök. Innan dess så kanske jag gett upp den andra boken av Björn Ranelid som jag har hemma. "Mitt namn skall vada Stig Dagerman" heter den visst. Den är dock inte lånad. Den är min. Köpt på Myrorna för en tia. Ett led i den gren i livet som går ut på att "göra det man inte förväntas att göra, av andra eller av en själv".
Men, jag har ju en bok av Marcus Birro också. En som jag faktiskt har läst. Fast, den är ju pocket. Jag gillar ju egentligen inte pocket. Marcus Birro är det svarta fåret, bland de lite mera normalt gråspräckliga, ordinära fårskallarna. "Svarta får" heter den. Eller om det var "Svarta vykort"?

När vi gick ner mot Norrköpings Stadsbibliotek från Norrköpings Amatörbokbindarförening så gick vi förbi Norrköpings Konstmuseum. Norrköpings Amatörbokbindarförening ligger ju en bit bakom Norrköpings Konstmuseum. På konstmuseet var vi året innan, när det var Kulturnatt. Småfotingarna var med på något som de kallade för skattjakt. Det var en konstvetare, eller om det var en person som studerade till att bli konstvetare som tog med ett gäng barn till några utvalda konstverk. Där berättade hon och talade med barnen om det aktuella konstverket. Mot slutet så fick de var sin guldpeng ur en kappsäck, som verkade som tagen ur Pippi Långstrumps värld. Det var visst choklad i dessa guldpengar.
Men i år så gick vi sådeles bara förbi Norrköpings Konstmuseum. Men vi stannade till vid ett konstverk ute på gården. Det är ett s.k. "konst i förändring", tror jag att det heter. För ett antal år sedan så placerades det en kub, gjord i asfalt på Norrköpings Konstmuseums gräsmatta. Denna kub förändras alltså med tiden. Den liksom smälter. I början så märktes ingenting. Men efter ett tag så fick kuben lite slagsida. Kuben var ingen kub längre. Så sent som förra året så var den fortfarande ganska stor. Men i år var det mest som en sovande Barbapapa kvar. Man kunde se en betydlig förändring, jämfört med tidigare år. Numera fungerar det även som en populär lekplats för barn av alla slag. Det ska visst hoppas ner från asfallts-blobben i gräset.

2008                         "Konst i förändring"                            2009

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi kom in i Norrköpings Amatörbokbindarförenings lokal efter att ha letat oss dit med hjälp av i huvudet, inbyggd GPS. Väl inne så mättes vi och hälsades välkomna av föreningens medlemmar. Det stod maskiner, och hantverksmässigt framställda redskap och verktyg, prydligt utplacerade i lokalen. För en del av redskapen, som bl.a. var gjorda i trä verkade vara egna små hantverk i sig. De gjordes nog inte i en handvändning, förr i tiden. Alltså, det krävdes ett hantverk, för att få till ett annat hantverk. Redan då handlade det om leverantör, och underleverantör. Det handlade sådeles, som i så många andra sammanhang i samhället att se till helheten. Ser man den, så kan man sedan justera detaljer, och inse dess goda, och mindre goda egenskaper.

En del maskiner var elektriska, andra sköttes för hand, via en vev eller på annat vis, med handkraft förd till att fungera, enligt det tänkta sättet. Intrycket var att man gjorde mycket med maskiner. Man fick ett första intryck av att man hade en bunt med papper som man buntade ihop, och sammanfogade med maskinerna i lokalen. Man kanske skar till dem med andra små, mer eller mindre handdrivna skärverktyg. Men det var ju naturligtvis inte hela sanningen. Maskinerna hade nog allt sin funktion, men mycket av bokbinderiet verkade handla om rena handarbeten, så som att sy i böckerna, och alltså binda dem för hand. Det var inte som moderna limbindningsmaskiner, där man stoppar ner en bunt, som limmas ihop, för att strax efter första läsning gå isär igen.

Naturligtvis så blev det ju väldigt mycket information om hur det fungerade, för ett tillfälle. Det kanske inte fastnade direkt. Inte allt i alla fall. Men det var en fascinerande miljö, och inbjöd verkligen till skaparlusta.

Enligt Kulturnattens program så kunde barnen få prova på att göra en enklare form av bok. Fast, det var nog inte bara barnen som detta gällde. De vuxna som ville prova på det hela, fick också göra det. Men till att börja med så var det bara vi där, förutom föreningens medlemmar. De hade en del projekt på gång, som de styrde med. Michelle fick frågan om hon ville prova. Och det ville hon ju direkt. Denna form av pyssel är precis i linje med hennes intressen. William var lite mera avvaktande.

Jag insåg att det kanske kunde bli problem med att få med Michelle från lokalen. I alla fall i god tid till klockan tre. Det var ju då som vi skulle samlas på Skvallertorget igen, för att gå med på stadsvandringen som startade den tiden. Det skulle bli svårt, även om vi gick på en gång. Och men Michelle i pysslartagen så såg jag det som helt orimligt. Jag funderade på om jag skulle ringa år vän från Kopparbo och tala om att vi inte hann ner i tid, och att vi kanske kunde ansluta senare, om vi höll kontakt, via mobiltelefonen. Men just som jag funderade så ringde han mig istället.
"Jag måste nog vara med och se min dotters projekt. Jag kan inte missa det. Så jag hoppar över stadsvandringen. Den hinns inte med."
Det passade ju faktiskt ganska bra, så som det hela hade utvecklats. Jag sa att vi också hade lite problem med tiden, och vi bestämde att vi skulle sammanstråla lite senare. Nu fanns det helt plötsligt gott om tid för att pyssla, och bekanta sig med lokalen. Michelle var ju reda i full gång, med att binda en liten bok. Det skulle bli en "djurbok".

William hade nu fått upp ögonen för en annan modell av bok. Han hade ett annat instruktionsblad. Det fanns nämligen fina instruktioner om hur man viker, och binder dess små enkla böcker. En del påminde m origami. Williams bok gick ganska bra att vika. Han hade inte några större problem med den. Instruktioner är han bra på. Det kanske har med alla LEGO-byggsatser som han satt ihop, under sin tioåriga tid här på jorden. Han var även intresserad av att se sig om, bland alla prylar som fanns på platsen. Michelle visste jag däremot var jag hade, i princip hela tiden. Hon var outtröttlig i att styra med sin bok. Den skulle inte bara bindas, den skulle illustreras, samt dekoreras, med pärlor också. Jag påpekade, mot slutet av vår vistelse att hon ju faktiskt kunde illustrera den hemma. Det handlade ju bara om att rita, med pennor, som vi ju faktiskt också hade hemma. Men jag kan tänka mig att miljön tilltalade även henne. Michelle vill verkligen att vi ska bli medlemmar där, och gå kurs, i bokbinderi. Och, hade det inte varit för att det var å onsdagar, den kvällskurs som finns, så hade vi nog redan varit anmälda, och blivit medlemmar i föreningen. Onsdagar är det ju skytte, samt, framåt våren även en del bridge. Men vi ska se hur vårt schema ser ut.
Annars så är det en hel del dagskurser. Det är tydligen mycket pensionärer som går dessa bokbinderikurser. Några barn lär det visst inte finnas. I alla fall inte särskilt många. Och det är synd. Detta är en bra aktivitet, för barn. Alla barn kan ju inte vara intresserade av ridning, eller fotboll. Och de som blir kvar, av denna kategori, de kan ju inte bara spela TV-spel och sitta vid datorn.

Att William kanske inte var på plats, rakt i visuell riktning, med så mycket verktyg runt omkring, det var gaska väntat, och normalt. Men att helt plötsligt även Michelle var borta, det var mera överraskande. Jag såg dem inte någonstans. Var hade de tagit vägen? Varför hade Michelle helt plötsligt lämnat sin bok, och sitt pysslande?
Svaret på de frågorna hittade jag i ett lite mindre rum. Där satt tvenne Småfotingar, med varsitt glas saft, och fikabröd. Det var kakor, och sockerkaka. En paus för Michelle, och en chans till livsnjutning för William. Jag tror att han skulle kunna leva på enbart bullar, kakor, sockerkakor och pannkaka, utan att äta något annat. Kanske en och annan glass också, till efterrätt. Vilken tur, att vi hittade hit, så att han kunde få lite sockerkaka.

Det började nu bli dags att ge sig av, efter att Michelle hade gjort lite mera på sin bok. William hittade en bok, med mera instruktioner i. Han gjorde en robot-bok också, förutom den lilla kvadratiska bok som han gjort tidigare.
Tiden började rinna iväg. Det fanns ju så enormt mycket mera att se, och göra på Kulturnatten. Jag hade ju bl.a. en bok med mig, av Björn Ranelid som skulle lämnas tillbaka till Norrköpings Stadsbibliotek. De stänger klockan 16:00 på lördagar. Men jag hade mina aningar om att de kanske stängde senare när det var Kulturnatt. Jag hade ringt tidigare, på morgonen. Men eftersom de inte öppnade förrän klockan 11:00 så svarade ingen. Jag hade nu glömt att ringa igen. Jag gick därför ut från lokalen, där bokbinderiet fanns för att ringa. Och det var som jag trodde. De hade öppet till klockan 22:00 denna dag, denna Kulturnatt 2009

 

 

 

alldaglig blog: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var en lång väg att gå mellan Skvallertorget, och Petter Swartz gata under Kulturnattens lunchtimmar.
Vi hamnade ju åter vid Skvallertorget efter att ha sett på trolleriföreställningen. Det var där som den ICA-affär låg där vi köpte läsk, till Småfotingarna. Men nu var siktet inställt på Norrköpings Amatörbokbindarförening, på Petter Swartz gata, en bit bakom Norrköpings Konstmuseum, som vi hade som riktmärke.
Vi gick genom Muséeområdet vid Motala ström. Där var den del aktiviteter. Det vi noterade just, vid förbifarten var en smed som stod och bankade skiten ur ett järn. Ingen idé med att ta sig ett järn där. Det verkade som om det gav, inte bara värk dagen efter utan även för stunden också. Det glödde så pass nämligen. En bekant ung dam stod och tittade samtidigt. Hon talade om att gå med på stadsvandringen. Samma stadsvandring som vi själva hade som mål att komma med på. Hon skulle även träffa min brorsdotter, tillika Småfotingarnas kusin, lite senare. Deras andra kusin fyllde år den dagen, så hon var först lite upptagen med att blaska runt lite tårta i kroppens innandömen.
Detta område, vid och kring Arbetets museum samt, lite längre bort, på andra sidan Motala ström, där Stadsmuseet ligger är själva hjärtat i hela Kulturnatten, som fenomen. Detta, tillsammans med Louis De Geer-hallen som ligger ett stenkast längre bort är det kulturella centrumet i Norrköping. På samma sätt så är Hantverksbyn i Kolmården, Sandviksbryggan samt Svintuna Kvarn, Kolmårdens kulturella centrum.
Som före detta industristad så finns det en del fabriksbyggnader i området. Det kallas ju för Industrilandskapet. Norrköping var en stor textilstad förr. Men numera profilerar man sig nog mera som utbildnings- och framförallt logistikstad. "Norrköping ligger bra till" heter det ju i en av olika, mer eller mindre bra slogans. En annan är "Den fjärde storstadsregionen" som är en gemensam slogan för Norrköping och Linköping, framtagen av politiker med storhetsvansinne. Vem fan vill omvandla sin stad till en storstad?

Vi gick vidare, bort mot flygen, över Kvarngatan, upp på en väg, som jag inte tror finns med på kartan. Det var en grusväg, mitt i staden. Denna väg har jag nog inte gått på tidigare.
Michelle hade sin geting, gjord av ballonger i handen. Det blåste rätt så friskt, så det gällde att hålla i den. Hon hade även sin läsk i den andra handen. William fick ingen ballongfigur. Han var ju inte med på scenen, vid trolleriföreställningen. Men det räckte gott och väl med dessa ballonger, hopknutna till en geting. En läsk fanns ju även i Williams hand, så när vi gick vid Holmengatan, strax innan vi korsade vägen, så sa vi att vi kanske kunde sätta oss en stund, och ta en liten dryckespaus.

Grusvägen är förmodligen en förlängning, eller rent av en del av den gata som heter Butgatan. Vi gick i alla fall upp en bit på den. Ett räcke längs vägen var ett alldeles utmärkt ställe för en drickapaus. Tyvärr så satt där redan en man med en ölburk i handen. Han hade säkert inget emot lite sällskap, men vi valde lite diskret att sätta oss på någon form av betongfundament, i den tämligen skräpiga omgivningen. Ett flerårigt renoverings- eller rent av rivningsprojekt tycktes förekomma i området. Michelle lät mig hålla getingen. Men det var mest föra att den inte skulle blåsa iväg. Vi hade nämligen, alla tre varsina ärenden bakom den el-central som fanns på andra sidan om grusvägen. I tur och ordning så gick vi runt hörnet. Och när vi sedan gick vidare, uppför backen, en stund senare, så var inte mannen med ölburken kvar på sitt räcke. Men han skulle strax dyka upp igen. Han kom fram, efter att, även han ha varit bakom el-centralen i fråga. Ett populärt ställe, denna Kulturnatt 2009.

Vi gick nu vidare mot Södra Promenaden. Den promenad som Ulf Lundell sjunger om i någon halvdassig låt. Eller om det nu var den Norra Promenaden? Det må vara hänt.
Där, vid den Södra Promenaden så gick vi förbi Halvars Glasskiosk. En kiosk som en som hette Halvar startade någon gång på 1930-talet, om jag inte minns fel. Alltså, jag minns ju inte trettiotalet, då jag ju inte var född då. Jag menade att jag inte minns riktigt vad det var för uppgift om detta, som jag läst någonstans. Halvars har föresten en ny filial vid Restaurang Ettan, bredvid Hantverksbyn, Kolmården.
När vi närmade oss kiosken sa jag. "Nej!". Sedan sa Småfotingarna: "Du, Pappa?" Jag sa "Nej!" igen. "Kan vi köpa glass?". Jag låg hela tiden steget före. Ja, inte fysiskt kanske, för jag gick på cykelbanan. Detta påpekade Småfotingarna och drog mig in på gångbanan. De är nämligen separerade. Gång- och cykelbanorna alltså. Inte Småfotingarna. De är ju enäggs.
Alltså, anledningen till att jag råkade hamna ute i cykelbanan, till arga cyklisters förtret var ju att man kom lite längre från glasskiosken på det viset. Varför var cyklister med Småfotingar förfördelade på det viset? Vad har de emot oss fotgängare med Småfotingar?

Vi kom fram till att det nog inte var den rakaste vägen, som vi valde. Ja, Småfotingarna hände ju bara med. De visst inte om vare sig vad som var rakt på, eller en omväg. De visste ju inte ens var vi var på väg. De kanske frågade ibland, om det var långt kvar. Men det ingår ju liksom i en Småfotings gener. "Är det långt kvar?" "Är vi framme snart?" Vi kanske hade stött på lite roligare miljö om vi gått via Drottninggatan, lite mera i Centrum liksom. Men den vägen innebar också faror. Faror att det skulle tjatas om en det ena, och en det andra. McDonalds, Leksaksaffärer eller andra mer eller mindre skyltfönstersbeklädda butiker. Det var ju inte den typen av aktivitet vi var ute efter, just i denna stund i alla fall. Vi var ju på väg till Norrköpings Amatörbokbindarförening.

Efter att ha missbedömt kvarterens form en del så hamnade vi till slut på Petter Swartz gata. Vi kom liksom från andra hållet, bakifrån mot vad som var tänkt. Det hade inte alls stämt med den kartbild man hade i huvudet. Jag ansåg nämligen att jag borde kunna hitta dit, utan GPS. Och det gjorde vi också. Men kanske inte på samma sätt, samma väg som en GPS skulle ha föreslagit.
Numren på Petter Swartz gata förvillade oss en smula. De jämna numren på ena sidan, motsvarade inte de ojämna numren, på andra sidan gatan. Vi gick alltså först åt fel håll. Det var nämligen bara jämna nummer som var utmarkerade, just där vi kom in på gatan, som ju sträckte sig några kvarter. Men detta ordnade sig efter en stund. Vi hade inte bara hittat rätt gata. Vi hade även hittat rätt adress. En skylt vid vägen, på ett staket talade om att vi var på rätt plats. Det var bara att gå till andra änden av huset, och gå ner i källaren. Vi hade hittat vårt enda uttalade mål för dagen. I alla fall innan vi kom in till Norrköping. Men det tog ett tag att gå från Skvallertorget, till Petter Swartz gata. Och nu var vi en smula varma.

 

MMS-blog (direkt från mobilen):

Text & Foto: F. Tvåfoting

Då satt vi då där. Vi som skulle kolla upp Norrköpings Amatörbokbindarförening. Vi satt där, några trappor upp, på Stadsmuseet, i väntan på att en trolleriföreställning skulle börja. Hur gick det till? Hur hamnade vi helt plötsligt där? Småfotingarna satt längst fram till vänster, bakifrån sett. Jag såg dem nämligen bakifrån, då jag och vår gemensamma vän satte oss längst bak. Jag tycker nämligen att barnen ska få sitta längst fram, och att man då sätter sig där bak, och inte gör som vissa andra föräldrar, att man sätter sig i vägen, för de som är mindre, genom att sitta längst fram.
Det kan även vara lugnast så, ifall att publiken försvinner där framme. Lite koll från avstånd, så att man hinner kasta sig ut genom fönstret, om det börjar att brinna vid scenen. Synd bara att det skulle vara så högt upp. Det gör så ont, ifall att man landar på huvudet, när man slänger sig handlöst ut genom fönstret.

Trolleriföreställningen bestod av flera trollkonstnärer, med Mr S som presentatör, artist och trollkarl. Jag är lite osäker på stavningen, men något i den stilen i alla fall.
Det var annars etablerade, lite äldre trollkarlar, blandat med yngre förmågor, som kanske gjorde sina första, eller i alla fall bland deras första framträdanden. En del barn fick vara med och assistera på scenen. De som gjorde det fick en biljett. Denna biljett berättigade till en ballongfigur, som en annan trollkonstnär gjorde, fast lite senare i föreställningen. En pojke fick bli först ut. Han assisterade med bravur. Och han fick sin biljett.
I det läget så hade nog de flesta barn inte registrerat att det faktiskt fanns biljetter att tjäna här. Det var ju trots allt ett lite annorlunda grepp, att fånga publiken, och få upp folk på scenen.
William, som satt längst ut på kanten fick frågan om han ville var med, och assistera, på scenen. Men det ville han inte. Han ville nog mest kolla, om han såg hur det gick till, att utföra trolleritricken. Det borde ju ha varit lättare att se, framme från scenens vy, bakom kulisserna. Frågan gick då vidare, till Michelle. Men hon hakade på, redan beprövat svar, och tackade nej, precis som William hade gjort, av bara farten. Frågan gick vidare, till en flicka, lite mera i mitten av publiken. Hon tackade ja, och ställde upp på lite trick, framme på scenen. Även hon fick en biljett. Nu hade det nog gott upp för Michelle, att det fanns lön för mödan, som hon nog hade accepterat, utan att få en biljett, om nu inte brorsan hade visat den syskonkollektiva vägen, att rent instinktivt tacka nej till att assistera framme på scenen. Så när frågan kom, om hon hade ångrat sig, vid nästa trick, så tvekade hon inte att ställa upp. Hon assisterade på ett galant sätt, och fick sin biljett.

Folk gick förbi, både åt höger och vänster som tvärs över gatan, nedanför Stadsmuseets fönster, som vetter ut mot Västgötebacken. En del var förmodligen på väg för att arrangera sina egna kulturnattsevenemang. Andra var på väg till något, som besökare. Vissa visst nog inte var de var på väg, de flanerade bara omgivningen, och dess evenemang, som ofrånkomligt mötte varje person som längs deras, mer eller mindre planlagda väg. Ett par gigantiska boxhandskar var placerade på andra sidan vägen. Varför låg de där? Inget att fundera på, just nu. Michelle var ju på scenen, och assisterade trollkonstnären. Showen gick vidare.

Efter ett kortare nummer av en ung kille i yngre tonåren så var det så dags för mannen med ballongerna. Han gjorde figurer som Mr S delade ut, till de som hade biljetter. Michelle fick en geting, gjord att tvenne ballonger. Kropp, gadd och två vingar. Man förväntade sig ett det skulle smälla snart, i publiken, av de barn som var lite ovarsamma med sina ballongfigurer. Men det klarade sig. De höll.

Tiden gick och klockslaget ett på eftermiddagen närmade sig. Vi konstaterade att den stadsvandring som vi skulle gå med den tiden, inte kom att bli av. "Det blir inte alltid som man tänkt sig". Vi siktade istället in oss på att gå med på den andra rundan, som var två timmar senare. Småfotingarna kunde då se klar trolleriföreställningen. Det var även lite opraktiskt att föra ut Småfotingarna, mitt under pågående föreställning. Jag föreslog att vår vän från Kopparbo kunde gå dit, och att vi anslöt längs vägen. Men det fick bli en senare vandring istället.
Efter föreställningen så var det dags för en film, om Norrköping, av Magnus Höjer. Magnus jobbar på SVT, Östnytt och är lokalt, tämligen känd som filmare, och reporter. Han ingår även i en cittragrupp, med lokala kändisar, med Ragnar Dahlberg i spetsen.
Jag var dock lite tveksam till Småfotingarnas intresse för filmen i fråga. De kanske kunde tycka att det skulle bli lite långrandigt. Så vi bestämde att vännen från Kopparbo gick till filmvisningen medan jag och Småfotingarna försökte oss på att lokalisera Norrköpings Amatörbokbindarförening.

Skulle vi hitta dit? Skulle det vara intressant? Vad kunde vi göra där? Kom vi att fastna på andra saker, längs vägen? Skulle jag få min bok tillbakalämnad, på Norrköpings Stadsbibliotek?
Jag hade nämligen med mig en bok, skriven av Björn Ranelid. "Synden". Den hade jag lånat i Krokeks bibliotek. Men eftersom det är en filial till Norrköpings Stadsbibliotek så kan man ju välja, vilket bibliotek man vill lämna tillbaka sina lånade böcker i. Och denna bok ville jag gärna lämna åter. Den var seg. Så seg att jag inte läst särskilt mycket i den. Han är svår, den gode Björn Ranelid. Men jag har en bok till, hemma. Den är min. Den har jag inte lånat. Den har jag köpt. Och en dag, när stämningen är den rätta, och andan faller på. Då ska den läsas, som en del av att göra de där sakerna, som ingen förväntar sig att man ska göra. Inte ens en själv.

Vi tog sats, och gav oss av. Innan vi gick åt det hållet vi skulle, upp mot Stadsbiblioteket, och Konstmuseet, där Norrköpings Amatörbokbindarförening skulle finnas så gick vi in på ICA där Småfotingarna köpte varsin läsk. William ville hellre ha Risifrutti, med det var inte så praktiskt. Det fanns inget att äta den med. Det är ju så, att ibland så följer det med skedar till Risifrutti, och ibland inte. Varför vissa affärer har skedar, medan andra inte har det är en gåta. Kan det ha med butikskedjans namn att göra. ICA och COOP kanske inte vill ha skedar, medan Handlar´n t.ex. alltid har det, då dessa är mera utplacerade på ställen där det mera behövs, såsom sommarturistorter, och campingplatser. En gissning bara.

På andra sidan av Motala ström, vid Värmekyrkan så stod det ett antal gamla brandbilar uppställda. Jag antar att de var från Brandkårsmuseet, i Simonstorp. En av dem hade en vattenkanon på taket. Det pumpades upp vatten från strömmen, och sprutades rakt ut i vattnet. En demonstration, och en lokal säkerhet, kan tyckas. Och visst hade det väl varit en intressant tanke, att tända eld i närheten, för att se om de skulle rycka ut. Men den tanken bör, och fick förbli en tanke. Vi skulle ju komma tillbaka , var det ju tänkt, så vi gick vidare, bort mot Flygeln, det senaste tillskottet till konsertlokalerna, Louis De Geer-hallen och dess annex, Flygeln. Frågan var om vi nu skulle gå snett upp, rakt mot den förmodade platsen för Norrköpings Amatörbokbindarförening, eller om vi skulle ta den lite mera lokaliseringsvänliga vägen, via Centrum, och Drottninggatan. Vilken väg skulle vi välja. Det var dags för ett val.

 

(Fortsättning följer)

 

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vårt första stopp, förutom att lämna pumptermosar på Camus, Norrköping på Kulturnatten 2009 var att gå till Stadsmuseet för att hämta ett program.
Det brukar vara lite knepigt att få tag på dessa, vid tidigare år. Eller så har man kanske inte försökt så mycket. Man kan ju tänka sig att man, de gånger man använt programmen från lokaltidningarna inte behövt något program, och sådeles inte letat efter det heller. Ibland är det väl så enkelt att man inte behövt veta vart man ska gå. Man har bara gått.

Vi gick längs med Motala Ström, på utsidan av Stadsmuseet. Vi hade Strykjärnet, och den märkliga skorstenen som står mitt ute i vattnet på vår högra sida. Vi kom inte fram till varför den stod där. Kunde det vara så att den byggts där bara på skoj? Jag tror nog i alla fall att den varit till något, någon gång. Det får man ta reda på, i ett annat sammanhang. Vi gjorde det i alla fall inte under Kulturnatten. Natt ja. Det var mitt på dagen. Klockan hade inte ens slagit halv ett. Vi gick förbi en fotoutställning som hängts upp lite spartanskt på väggen till Stadsmuseet, på ett snöre, som om det hängde tvätt på tork. På utsidan av museet. En jättelång halsduk var virad runt ett litet lusthus som finns vid Motala Ström. Vi närmade oss entrén till museet. Och när vi kom in i Stadsmuseet så såg det inte ut som det brukade göra där. Det var nya dekorer. Som ett valv. Det var utställningar om vart annat. Lite av varje att titta på.

Jag registrerade inte vad de olika utställningarna hette, eller vem som låg bakom dem. Det fanns ju ett mål med att gå in i museet. Man får liksom ett tunnelseende. Som en busslast med pensionärer, som kommer in i marmorverkstaden. De registrerar inte att man har saker i kolmårdsmarmor på hyllorna eller i den monter, som egentligen är ett gammalt sterilskåp, från ett sjukhus. Nej, de ser bara toaletten framför sig. Det bli kö. Det gnälls. Det trampas otåligt. Det ska pissas.
Jag fick i alla fall mitt program till sist. Det var inte så lättorienterat, detta program. Men det som var väsentligt framgick, tror jag. Jag passade samtidigt på att ta upp en beställning på några ljusstakar i kolmårdsmarmor till museets butik. Det var ett tag sedan de hade några ljusstakar där.

Det fanns en del modeller i lokalen, som var nya för den som inte går dit mera än ett par gånger per år. Inte fotomodeller, men väl trämodeller av gamla inredningar i Norrköping. En krog från förr såg lite väl överdriven ut. Det var slagsmål och fylla, och inte mycket till normal, social kontakt. Men det var väl kanske inte en av stadens finaste etablissemang, från den tiden som hade återskapats. Det blev lite neutralare ansikten, om de ens utmärkte sig alls på de figurer som skulle illustrera den lite mera anständiga vardagen. Man får väl anta att det inte var samma människor som skötte sina sysslor, som de som var på krogen som hade avbildats.

En gammal byrå i rokokostil stod även utställd. Den hade som en "bulle" på framsidan. Inte helt ovanlig i sitt utförande. Men den saknade marmorskivan. För det var det för det mesta på denna typ av byråer. Min mormor hade en sådan. Den finns numera hos Urfotingen.  En väninna till min mormor, som var lite i stil med Krösa-Maja i Emil i Lönneberga tyckte väldigt illa om den. "Usch! Den  ser ut som en havande kvinna" sa hon. Och var i det negativa med det låg, och varför hon inte tyckte om den för det, det framgick inte. Det kanske fanns en annan anledning till att hon inte gillade denna form.
Jag var fortfarande för tagen av jakten på kulturnattsprogrammet för att ta reda på sammanhanget, om varför denna byrå fanns där. Det var, kan man säga en ganska okoncentrerad början på Kulturnatten, så här strax innan halv ett.

Vi tittade lite inne i museets butik också. Där fanns det både det ena och det andra. Mer eller mindre kulturellt framställt. Mer eller mindre gammaldags i sitt utförande, eller i sitt efterliknande. Småfotingarna kontrollerade saker och ting noggrant, med både syn och med händerna. Och medan vi stod vid receptionsdisken, som ju även fungerade som kassa så sa expediten att det strax skulle bli trolleriföreställning, ett par, tre trappor upp, i nästa, sammankopplade byggnad, som också tillhörde museets lokaler. Vår vän talade om att se en film, men tyckte kanske inte att tiden räckte till. Han hade kanske inte miniräknaren med sig, så att det gick att skräddarsy ett program. För det behövdes verkligen något hjälpmedel, för att hinna med, om man ville vara med och se på allt. Ja, allt gick ju inte att deltaga i. Det var ju över 400 aktiviteter, utspritt över hela Norrköping. Någon undrade vid något tillfälle om inte jag hade öppet, som en del av Kulturnatten. Men jag tycker nog att det är något för Norrköpings innerstad. Folk går inte på en aktivitet vid Stadsmuseet ena timmen, åker ut till Kolmården nästa timme för att sedan fara inte till Norrköping igen för nästa evenemang. Det fungerar inte så. Det är lika bra att hålla sig till att vara besökare. Enda sättet för mig att deltaga är väl att ta med mig mina saker och åka in till något ställe, inne i Norrköping. För visst platsar min verksamhet på Kulturnatten. Det är det nog ingen som ifrågasätter.

Vi beslöt oss för att se lite på trolleriföreställningen. Vi gick den lite slingriga vägen via museets restaurang, upp till den lokalen dör det hela skulle gå av stapeln. Det var en lokal som jag aldrig hade varit i förut. Och jag har varit en del i Stadsmuseet då jag sålt hantverk i marmor, på deras julmarknad, då den var inomhus, i museets lokaler. Jag har väl inte funderat så mycket på föremålens vara eller inte vara. Jag har mest sett dem som givna där de varit. Men denna dag kom jag till lite insikt, att det ju faktisk är synd att föremålen inte används. Att jag inte har tänkt på det förut. Det var en insikt som kom lite senare, en bra bit efter den trolleriföreställning som låg omedelbart framåt i tiden.

 

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var nog, om man tänker efter en ganska märklig fråga som jag ställde till Småfotingarna, och vår vän som vi åkte tillsammans med in till Norrköping, och dess Kulturnatt 2009.
Vi gick på på Bergsbron, med utsikt över den märkliga byggnad som ligger mitt i Motala Ström, Strykjärnet. Den heter så för att den har en form, som ett strykjärn.
Vi gick på höger längs det staket som avgränsar bron från eventuellt fritt fall, ner mot en förmodad död.
"Vad är egentligen knähöjd?" undrade jag.
Ingen svarade på den frågan. Den tycktes inte relevant.
Jag tittade lite på staketet. Sedan tittade jag på mina egna knän. Efter detta så tittade jag på Småfotingarnas knän. Ingen tycktes registrera mina iakttagelser, så jag lät det bero.

Vi gick på Bergsbron med ett antal pumptermosar i händerna. Jag hade en påse, William en annan. Michelle gick tomhänt medan vår vän bar på ytterligare pumptermosar. Vi var på väg mot Campus, Norrköping. Vår väns dotter var en av projektledarna för ett evenemang på Kulturnatten. De skulle anordna en debatt om kulturen i Norrköping, dör ansvariga politiker bl.a. skulle vara med. Det skulle även bli musik, av ett band, som enligt uppgift "var på uppgång".

Vi hade tidigare gått ner till marmorverkstaden i Hantverksbyn, Kolmården. Jag hade gått, och Småfotingarna hade cyklat. Vår vän skulle komma vid 11:15 ungefär. Vi skulle vara i Norrköping till 12:30. Det hade alltså gott och väl räckt att åka 11:45.
Han kom klockan 11:00. Men det visade sig vara bra. Det blev på så sätt tid över. Eller, det blev extra tid till Kulturnattens aktiviteter. Och tid var verkligen något som behövdes. Tid på dagen. Inte på natten. Man vill inte gå på Kulturnatt, på natten, egentligen. Inte om man har tvenne Småfotingar i sällskap. Småfotingar aktiverar man, och aktiverar man sig med, på dagen, helst.

Småfotingarna hade ställt sina cyklar inne i verkstaden, i skydd från allt, utom marmordamm. De kan gärna stå där, men inte för länge, eller för ofta. Då blir de dammiga, vilket nog inte är så bra för dem. Vi åkte nämligen direkt till Norrköping, från verkstaden. Det var ju avtalat så, att vi skulle ses där för vidare färd in mot staden. Men innan vi åkte iväg, via Kolmårdens Sanatorium, som numera är öppen anstalt, samt spelberoendehem så var det läge för att tanka lite bensin i bilen. Vi konstaterade att det, vid Oscarshälls Servering är två olika hastighetsbegränsningar. Kommer man från Strömsfors, eller som i vårt fall, genvägen genom skogen, så är det 50 km. i timmen, som högsta tillåtna hastighet. Men om man kommer nere från Bråviken, från Getå-hållet, så är det 70 km. i timmen som gäller. Vi diskuterade lite om varför det kunde tänkas vara på det viset. Jag kom fram till två olika anledningar, som om man var tvungen att få fram några lät mest trovärdigt. Det ena var att man inte skulle ha för hög hastighet in i den kurva som kommer efter Oscarshälls Servering när man kommer från Strömsfors, och som är ganska tvär. Den andra var att när folk parkerar för att gå in till serveringen så gör de det på vänster sida, om de kommer från det håll, som de tycker att man ska köra i 50 km. i timmen. Detta innebär att de måste stanna, mitt på vägen, om de får möte. Det är då inte så bra om fordonen bakom kommer i 70 km. i timmen. De kan få problem att stanna. Detta problem uppstår alltså inte, från Getå-hållet. Då är det bara att svänga intill, och parkera. Det märkliga är att det är ganska svårt att hålla 70 km. i timmen, om man kommer nere från Bråviken. Kurvan är visserligen en ytterkurva från det hållet, men tämligen tvär, även då.

Lite längre ner, i backen så såg jag en milsten som jag läst om. Inget märkvärdigt med den, men jag fick det till att den stod på ett helt annat ställe enligt de koordinater som jag kom fram till efter att ha studerat det hela på Riksantikvarieämbetets hemsida. Jag visste att det var den milstenen, inte bara för att det inte lär finnas någon mera milsten i närheten, utan även för att denna var ganska lättidentifierad då den är avslagen.
jag fick se den tack vare att det inte var jag som körde. Då ser man mera, åt sidorna, längs vägkanten, och i naturen. Om man tittar förstås. Det är det ju inte alla som gör. En del, nästan kör bilen själva, när de sitter bredvid. De måste vara med på allt i trafiken. Ska det svängas, så ska de, som bisittare också titta till höger och vänster för att se om det kommer någon bil. Många gånger så kan det vara bättre att inte titta som en hök, efter trafik, då de gärna böjer sig fram, och skymmer sikten för den som kör, och är den som egentligen behöver se.

När vi gick på Bergsbron, någon halvtimme senare så såg vi vår väns dotter, precis som hon var på väg in i en av Campus Norrköpings nyare byggnader. Ja, den är helt ny för denna termin. En gammal fastighet, med nytt inre. Riktigt modern anläggning för kunskapsindustri.
Småfotingarna blev bjudna på varsin karamell. För det är ju så, att om man gillar godis, samt kaffe, alternativt saft med kakor till så är Kulturnatten en guldgruva. Det bjuds på fika och godis på de flesta ideellt arrangerade aktiviteterna. Men även på många kommersiellt arrangerade aktiviteter.
Vår vän, från Kopparbo, där han som körde bilen kommer i från tänkte sig en stadsvandring. Alltså, det är en guidad promenad runt industrilandskapet i Norrköping. Den tänkte vi att vi också kunde haka på. Vi hade ju bara Norrköpings Amatörbokbindarförening som mål för dagen. Som fast punkt. Det skulle bli två vandringar. En klockan 13:00 och en klockan 15:00. Vi hade alltså lite tid över nu, innan klockan slog 13:00. Den tiden använde vi till att gå över Skvallertorget, ned mot Stadsmuseet, via Motala Ströms kant. Vi tänkte nämligen att vi skulle se om det fanns något program för Kulturnatten, inne i museet som vi kunde få. Det kunde vara bra att ha. Det var gott om tid innan stadsvandringen. Det skulle nog gå bra.

Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Det borde vi veta.

(fortsättning följer)

 

MMS-blog (direkt från mobilen): http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Varje år, med början 1985 så arrangeras Kulturnatten i Norrköping. Det är, tillsammans med Lunds Kulturnatt den äldsta kulturnatten i landet.
Kulturnatten växer visst nu också. Inte bara genom att det blir fler och fler städer som arrangerar. Det blir flera evenemang också, lokalt. En bra bit över 400 evenemang var det i år, 27/9 2009.
Det är då inte lätt att "göra", eller se allt man vill. Det gäller att vara selektiv, och planera väl. Eller så får man ge tusan i programmet, och bara gå runt på måfå. Det dyker alltid upp något. Man kan gå till det område där Stadsmuseet och Arbetets museum finns. Där ikring, och dessa finns en mängd aktiviteter. Man kan ha det som utgångspunkt, innan man, om man hinner med, tar sig vidare, ut på stadens gator och torg.

Jag och Småfotingarna brukar försöka att ta oss in till Norrköping när det är kulturnatt. Men vi gör det till en dag, inte en natt. Vi brukar försöka att ta oss in tidig eftermiddag, och åka hem, med som senast, den buss som går klockan 20:05. Det är lagom, och räcker gott och väl till, både för Småfotingarna, som för med själv. Det är ju så, att det som en gång i tiden handlade om evenemang på kvällen och natten numera spridit ut sig, till att omfatta hela dagen också. Och det som är direkt riktat till barn är ju av naturliga själ förlagt till dag, eller tidig kvällstid.

Vi hade siktet inställt på att åka in med en buss, vid lunchtid. Men nu visade det sig ett en kompis skulle in med lite saker, till sin dotter som var projektledare för ett arrangemang på Campus Norrköping. Vi samordnade därför våra, tämligen oplanerade planer till att omfatta gemensam infärd till Norrköping. Vi vaknade tämligen tidigt dock. Jag hade sagt till William att jag sett att det började en Batman-film på TV kl. 06:30 på lördagsmorgonen. Detta fick honom att sätta sin klocka, och gå upp tidigt. Han envisades med att rysta liv i mig också. "Pappa, pappa, det börjar nu!". Jag vet inte om jag gav intryck av att vilja se Jokerns återkomst, i en framtida version av Batman, som dess utom var tecknad. Men upp skulle jag tydligen.
06:30 är ju annars en ganska bra tid för Småfotingar att se på film. Det är ju bättre att de kommer upp och ser filmer den tiden, än att de ska se en film på fredagskvällen, som slutar klockan 01:15, eller liknande. Det blir liksom lite lättare att få dem i säng, i skaplig tid, trots att det är helg.

Efter filmen så blev det lite bestyr. I alla fall för de som såg film. En av oss tre såg väl inte på filmen med något vidare skarpt öga. Som sagt, alla var inte så intresserade, och imponerade av Jokerns återkomst. Vi riktade dock in oss på att gå ner till verkstaden, i något så när hyfsad tid. Normalt sett, om jag har öppet så riktar jag in mig på att komma på plats klockan tio på lördagarna. Men denna dag tänkte jag ha stängt, även om det då blev ett litet öppethållande. Jag gick lite före Småfotingarna som i vanlig ordning inte hade någon större brådska. De kom snart i fatt mig då de tog sina cyklar. De kom sådeles före mig till Hantverksbyn, Kolmården.

Vi hade avtalat med vår vän om att han skulle komma ner till marmorverkstaden. Det passade ganska bra. Vi riktade in oss på att vara inne i Norrköping med de saker som skulle till Campus vid 12:30. Men det skulle nog bli lite tidigare än så.
Jag konstaterade att hösten inte riktigt stod i full blom. Ja, alltså, att det var fortfarande mycket gröna färger i naturen. De gula och bruna nyanserna hade inte riktigt tagit överhanden om det visuella ännu. Det fanns en del bär, som gjorde röda avtryck i naturens konstverk. Det fanns även små gula blommor som såg ut som de hade kommit lite för sent. De verkade ha försovit sig. De hörde liksom mera hemma på våren, eller försommaren. De hundkexliknande väter, som jag har lite svårt att hålla isär vad de heter stod vissna längs min gångväg. Dessa växter tycks inte vilja lägga sig ner, i första taget. De är som sovande hästar, som står kvar, även om det är slut för dagen. Dessa växter utgör väl därför en bra grund för spindlarna att väva sina nät i.
Det handlar väl om piploka, eller björnloka. De är svåra att skilja på. Samtidigt så finns det en del andra lokor att förväxla med. Piplokan är sällsynt och finns bl.a. i Marmorbruket, nästgårds med Kolmården. Dess första upptäckt, på 1800-talet lär för övrigt ha varit, just i Marmorbruket.
Man fick lära sig om piplokan som barn, i skolan bl.a. Man fick även lära sig att den var giftig. Men detta var, antingen en felaktig förklaring, eller en missuppfattning av oss som fick lära sig. Det är Björnlokan som man får brännskadeliknande sår av. I alla fall vad jag har förstått, på senare uppgifter, om dessa två växter.

Det var annars en sak som fanns i tankarna, när jag gick förbi Fridsäters Trädgård, på väg ner mot Sandviken som ju är det som Kolmården som samhälle kallas, i folkmun. Jag funderade på en sak som jag sett i kulturnattens program. Det var någon form av öppet hus på Norrköpings Amatörbokbindarförening. Inte så smidigt namn kanske, men det lät som om det skulle kunna vara något att bege sig till, och se hur det fungerade. Småfotingarna kunde få göra en egenhändigt gjord bok, stod det. Ja, barn över huvud taget. Inte bara uttalade Småfotingar.
Några ringar med svamp fick mig att skingra tankarna en smula, men bara för att fokusera på, vad jag tyckte var bläcksvamp. Men växer bläcksvamp i s.k. häxringar? De växte på andra sidan av ett staket, så jag kom dem inte så nära, att jag kunde se om det verkligen var bläcksvamp. Men på håll såg det ut som det. Jag hade aldrig sett så stora svampar, i en ring över huvud taget.

Jag fortsatte dock utan att ta reda på vad det var för svamp. Det kanske var rymdvarelser som planterat svampar, i en ring. Lika bra att gå vidare innan FBI kommer och gör experiment på en. Mulder och Scully kanske inte var långt borta. "Var det inte någon med en cigarett i munnen, som stod bakom den blodlönn, på andra sidan ängen som just nu hade samma färg som de andra lönnarna." Jag gick vidare nerför backen som leder ner mot Sandvikens IP. Krokeks IF:s hemmaarena. Denna arena har en högst osäker framtid. Den nya hallen som finns vid Kulla, i Krokek, och dess områden runt omkring tenderar att vilja pensionera fotbollsplanen i Sandviken. Den skulle i så fall bli en del av campingen. Kanske ett område med pool och liknande. Synd på sitt sätt, men kanske bra ur utvecklingssynpunkt. Detta lokala epokskifte fungerar väl som riktiga, stora, globala epokskiften. De upptäcks inte, och accepteras inte som företeelse förrän efter att de genomförts. Ett epokskifte är inte något som man förutspår. Det är något man inser, efteråt.

Väl framme i Sandviken, i Kolmården, vid infarten till Kolmårdens Camping, strax innan Café Ettan, på väg mot Hantverksbyn, Kolmården så insåg jag att det blåste en del. Det var en blåst som friskade i rätt så bra, om det var fritt, från väster. Men i lä kändes det mest varmt. Det fanns en värme i luften, om man slapp blåsten. Detta fenomen skulle, visade det sig ge sig lite mera till känna, senare på dagen.

 

---

Fotnot:

• Mulder och Scully
  • Två FBI-agenter som i sin TV-serie undersöker UFO-fenomen m.m.
• Café Ettan
  • Restaurang, med fullständiga rättigheter, en av två. Restaurang Sjöstugan är den andra i området.

---

Information:
Denna blog används inte till daglig rapportering.
Bloggen på Wordpress är den som är mera till för detta.
Det kan vara ett sätt att påbörja en flytt. Se även:

Fjäderlös blog, på Wordpress

---

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös blog, på Wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Medan Michelle och jag fixade med äpplen, och päron, till vårt mos så gjorde William mat, den där fredagen, som i sin begränsade tid, ändå var tämligen produktiv. För fredagskvällar är bra. Bara man inte är för trött, från dagens övningar, och eventuellt för tidig uppgång, på morgonen.

Jag har tidigare tyckt att det är praktiskt med snabbmakaroner. Tre minuter, efter att det har kokat, så är det klart. Men, det är en illusion. För det är tiden det tar, för vattnet att koka upp, som är det tidsödande. Själva tiden för makaronerna, när de är i vattnet, spelar ju inte så stor roll, om det handlar om 3, 5, 7 eller ens 12 minuter.
Jag har ett litet trick, dock. Detta trick, som ju inte är så märkvärdigt ska jag snart lära till William. Fast ibland så är det bra om det tar lite tid, även för William, när han kokar pasta. Som den där fredgen, då vi gjorde mos av våra äpplen, och våra päron.
Detta trick går ut på att man kokar lite vatten i vattenkokaren. Ca. en och en halv liter går bra. Sedan tar man lite kallvatten i kastrullen, som man sätter på spisen, och värmer plattan. På så vis har man det uppvärmt, när man häller i vattnet från vattenkokaren. Men det får ju inte vara tomt i kastrullen, så lite vatten får man allt värma, på det traditionella viset.
Man har nu sparat in lie tid, om man nu verkligen vill att snabbmakaronerna sak vara snabba, att tillaga. T.o.m. den pasta som tar 12-15 minuter blir snabbpasta, i förhållande till de uttalat snabba makaronerna, som kallas för Snabbmakaroner. I alla fall om de ska läggas i vatten, som är 5 grader varmt, och som ska kokas upp, i en kastrull, på spisen.

Det kan tyckas som oväsentligt, om huruvida man värmer vatten i vattenkokaren eller direkt i kastrullen, på spisen. Men samtidigt så måste det ju finnas en anledning till att man vill att det ska gå på tre minuter, att koka pasta, efter det att vattnet har kokat. Det måste ju finnas ett behov av att påskynda verksamheten när man kokar pasta. Och eftersom man anser att vatten kokar upp lika fort oavsett hur man går till väga så har de manipulerat pastan, så att den skalar lite tid. Det är inte mycket, men en liten stund. Man borde ju egentligen skriva ut hela tiden för hur lång tid det egentligen tar, från att vattnet är kallt, tills den färdiga pastan står på bordet.

Anledningen till att jag inte gillar snabbmakaroner är att den blivit så konstig. Det blir bara gröt av den. Det går inte att koka den så att den blir fast. Jag vet inte om det har att göra med att vi har så mycket kalk i vattnet, eller om det är så generellt sätt. Men det verkar vara flera som har samma problem och som inte har eget vatten, samtidigt som de bor på ett berg, av kolmårdsmarmor. Kolmårdsmarmorn är ju en typ av kalksten. Därav all kalk i vattnet. Man får ha full saltning i diskmaskinen t.ex. Vidare så har jag förbrukat två varmvattenberedare på tio år. De klarar inte av kalken så bra. Men det är rent vatten. PH-värdet i vattnet, i de gamla marmorbrotten håller precis värdet sju. Alltså, totalt neutralt.

Williams pasta blev bra i alla fall. Vi åt den med köttbullar till. Eller gör man tvärt om, äter köttbullar, med makaroner. Jag tror nog att det är en generationsfråga, vilket av köttbullarna eller makaronerna som man nämner först.
Modet blev också klart. Mos på äpplen och päron. Sötat, med lite smak av kanel och ingefära. Småfotingarna tyckte att det smakade pepparkakor. Det kanske är bra, på sitt sätt, men talar väl egentligen om att man tagit lite väl mycket kanel. Men det blev gott i alla fall.

 

Hösten är bra på så sätt, att man behöver inte vara orolig att man ska behöva äta pannkaka "rent". Det finns alltid sylt, eller mos, att ha på. Men man får inte glömma sojan.

Slut

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog