Text & Foto: F. Tvåfoting

Ibland önskar man att man visste vad man vet nu, innan en viss tidpunkt, tidigare i livet. Och med tidigare så menas allt från för en kort tid sedan, till lite längre bak i tiden. Men jag talar inte om att vara efterklok, för det har nog mera med olika handlingar att göra. Detta handlar om kunskap. Det är, i alla fall i vissa lägen en viss skillnad, skulle jag tro.

Idag vet jag att det finns en sten vid kyrkan i Västra Klagstorp. Det är, om jag förstått det hela rätt, en så kallad älvkvarn. Men den går visst under det lokala namnet, Byastenen. Även namnet Åldermansstenen förekommer visst.
Man kan råga sig vad en älvkvarn gör vid en kyrka. Det var väl tämligen hedniska aktiviteter vid älvkvarnarna. Fast, det kanske var lite småhedniskt i kyrkan också, och dess förmak.
Jag har själv, för övrigt en älvkvarnssten hemma på gården. Men det är inte jag som gjort den, släpat dit den eller ens försökt att använda den. Den liksom bara är där, och ska så vara. Den är till och med registrerad som förekomst, hos Riksantikvarieämbetet. Det finns sådeles papper på att den ska vara där.
Älvkvarnsstenar är lite roligare, och intressantare at besöka än en massa gravar som inte syns, eller fyndplatser, där det hittats någon liten skärva. Den typen av fornlämningar intresserar inte mig, så länge det inte finns något att "ta på". Historierna kan förvisso vara trevliga, men då hamnar de väl i en egen kategori av intressen.

Kanske den gamla älvkvarnen har flyttats på senare tid, till kyrkan. Kanske det var lite speciella människor i den där församlingen. Vad vet jag?
När vi besökte Västra Klagstorp så såg vi kyrkan. Men vi var inte innanför kyrkogårdens murar. Vi koncentrerade oss på att leta efter, i princip ingenting. Det är en del av att vara på tätortssafarie, att man letar efter, ingenting. Man bör dock, i mitt fall ha tag på ett elskåp. För det är elskåpet som är den gemensamma faktorn, för alla tätorter. Det lär, mig veterligen inte finnas någon tätort som inte har ett elskåp. Jag har än så länge inte träffat på någon sådan. Så, den gemensamma faktorn, och lite av underskriften till att ha genomfört en tätortssafarie i en tätort är alltså att jag fotograferar ett elskåp. Det tycker jag är en bra idé. Andra får tycka vad de vill. Men det måste väl vara en bättre tradition än att använda en älvkvarn, speciellt utanför en kyrka.

Jag visste alltså inte om Byastenen vid kyrkan. Och om jag en dag kommer tillbaka till Västra Klagstorp så vet jag vad jag ska leta efter.

 

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Jag har inte tittat på kartan över var gränsen går, mellan Oxie och Kristineberg. Bägge är tätorter i Malmö Kommun. Bägge har skyltar, på samma stolpe, som talar om att man är i just, den orten. Ja, alltså, att man är i Oxie - och Kristineberg, samtidigt.
Jag kan bara tolka det som att de ligger på var sida om vägen. Men vilken ort ligger då mitt på vägen? Har de halva vägen var? När man kör in så är man i ena orten, men man lämnar den andra, när man kör ut.
Visst är det förvirrande?

Kristineberg är väl, likt många andra "kartongbyggen" något som inte inbjuder till vidare turism. Ja, jag vet faktiskt inte om det fans något av intresse där. För mig så var det mest ett område som, om ett antal år kanske hade satt sig. Nu verkade det väl mest vara som att komma till ett Legoland i miljard-kronors-format.
Området är annars ganska tätt med utgrävningar, eller i alla fall fyndplatser. Inget av större intresse dock. Mest gravplatser och en och annan fyndplats. De flesta är säkert överschaktade eller borttagna, i förmån för dessa gigantiska LEGO-klossar. Intressant är dock, hur det gick till när golfbanan byggdes. Jag vet inget om detta, men kan ju spekulera. Det finns ett par fynd- och gravplatser just där golfbanan är belägen. Var måhända dessa utgrävda innan man byggde golfbanan? Blev golfbanan försenad av utgrävningarna? Fanns det någon kommunal stark man som sopade fyndplatserna under mattan? Var allt, rent av i sin ordning? Fanns det över huvud taget några problem? Finns det, utom allt tvivel inget mera att skriva om Kristineberg, än en jäkla golfbana?
Lika bra att åka till Oxie istället, när man är i dessa faggor. De har ju i alla fall ett eget centrum, med affärer, och ett konstverk, i form av en oxe. parkera gärna i Kristineberg, och gå dit. Det är ju ändå sammanvuxet, endast åtskiljt av en väg.

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Veberöd.
Det känns som om jag redan har varit i Veberöd, innan jag var där första gången. Men det går ju inte, rent fysiskt. Men filosofiskt, då finns det möjlighet för allt.

Jag vet inte hur pass filosofiska människorna i Veberöd är, för det är svårt att komma dm nära, och lära känna dem, när man är på genomresa. En genomresa som skulle ha sitt slut, 50 mil norrut, lite senare, samma dygn.

Jag vet inte om det har med filosofi att göra. Men en 58-årig man körde från Lund till Veberöd, i slutet av Maj, 2009. Han körde märkbart vingligt. (Körde han på två hjul?) Väl hemma så knackade Polisen på dörren. Mannen friades från Rattfylla, trots att han hade 1,62 promille alkohol i blodet. Det gick inte att utesluta att han hade fortsatt att dricka, efter det att han kommit hem. Han erkände dock att han hade druckit tre glas vin, innan han for iväg, från lund, till Veberöd.

Borde inte Polisen känna till detta lilla kryphål i lagen. Borde de inte veta att deras sak inte håller i en rättegång. Hur är det med Polisens filosofi, i Veberöd, när det gäller ingripanden av nämnda karaktär?
Hur är det med filosofin, att tre glas vin inte är någon fara med, när man tänkt köra bil. Kan man, och bör man köra bil efter tre glas vin?
I Veberöd kan man det Där är det fritt fram. Visserligen så kommer Polisen efter ett tag, och knackar på dörren lite försynt, som en 10-årig Första Majblommeförsäljare. Men filosofin är att man snart kan åka hem. Frågan är bara om man fick skjuts till polisstationen, eller om man fick ta sin egen bil. Det handlade ju trots allt bara om tre glas vin.

Det går en bäck rakt genom Veberöd. Ja, det kanske går flera bäckar genom Veberöd. Men vi såg bara en.
Om man ställer sig och kissar rakt ut i den bäcken, så blir man nog inte bara haffad och åtalad. Man blir säkert straffad också. Naturligtvis så hänger det ihop med att man har druckit tre glas vin. För när man inte kan fälla en person, som säger sig ha druckit tre glas vin, så får man vänta till det kommer ut. Man får kompensera det brott som inte gick att åtala, med ett annat brott, som väl kanske, i vissa kulturer kan anses som lite mindre alvarligt. Men brottet i fråga härstammar från samma källa, d.v.s. de tre glas vin som dracks tidigare. Ingen kommer undan.

Men, låt oss nu, för det filosofiska resonemanget säga att det var straffbart att dricka tre glas vin, för att sedan köra bil. Låt oss låtsas att detta var olagligt, t.o.m. i Veberöd.
När man då åtalas, och fälls för detta brott, att köra bil, efter att ha druckit tre glas vin. Kan man då fällas för att man kissar i bäcken? Kan man straffas två gånger för samma förseelse? Jag menar, det handlar ju om brott som härrör från samma källa, nämligen de tre glas vin som man drack i Lund. Inte kan man väl dömas för samma brott, två gånger?

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vet du vad en dös är?
Det borde du veta. Det har funnits betydligt längre än DVD-spelaren. Och vad DVD är, det vet du väl?
Nu har inte en dös, med DVD att göra alls. Likheten är i princip noll.

En dös är en formation av stenar, som användes till att markera en grav, på stenåldern. Nog om detta.
Ja, nog, för när vi var i Skegrie så hade vi ingen aning om att det fanns en dös där, som är 5000 år gammal. Vi var vid kyrkan, som ligger bredvid dösen, eller om det är dösen, som ligger bredvid kyrkan. Man byggde sådeles kyrkan vid en befintlig gravplats. Praktiskt så att det förslår.

Jag kollade på bilderna om man såg dösen. Men det gör man inte. Vi kom nog från fel håll.
Det var synd att vi kom från fel håll, eller i alla fall att vi missade dösen. För det fanns inte mycket annat att se i Skegrie, inte utan att stanna lite längre än vi faktiskt gjorde. Vi var så kort tid där att vi knappt var där alls. Men dokumentationen talar om att vi var där. Det var nog, om man vänder på det ingen som var där, som noterade att vi var där, eller än mindre kommer ihåg att vi var där. Våra spår blev utplånade i Skegrie, nästan omedelbart.

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Biohuset, i Galleria Toppen, i Höllviken kan inte ta emot telefonsamtal, p.g.a. stöld.
Det framgår inte om det är SIM-kortet, PIN-koden eller om det rent av är luftledningarna som stulits. De sistnämnda kan kanske ge några kronor, som metallskrot, eller som begagnad ledning, till något öststatsland.
Här slutar nog jämförelserna mellan Höllviken, och öststaterna. Höllviken vill nog ha nya, moderna grejor. De nöjer sig nog inte med gammalt skit, i denna tätort, i Vellinge Kommun.

 

 

Jag har fått en känsla av att vissa personer i Höllviken, inte bara anser sig må bättre. De tror sig veta hur andra ska må bättre också. Men som sagt, det är ju bara en känsla.
Nu är jag ju inte säker på att de raps-, bet- eller andra kolhydratsodlande personer, runt ikring Höllviken håller med om detta. (Bönder kallas de visst)

 

Vi hamnade i alla fall på Toppen. Det är ett kommersiellt centrum, som verkar lite av ett "Wanabe-shoppingcentrum". (ordet är stulet från Bibeln)

Jag tittade lite som hastigast i plånboken, samt beräknade vad som fanns i Småfotingarnas sparbössor. Men jag kom fram till att vi förmodligen saknade några få ören, ifall att vi hade tänkt att köpa ett hus i denna tätort. Det var rejäla skjul som folk bodde i. garagen var väl finare än många hus, på andra ställen. (Lomma kanske?)
Emigrerande Rosengårds-bor syntes inte till i särskilt stor utsträckning. GI-nivån var stor. Blommorna hade det bättre än en gatsopare i Lagos. (om det nu finns några gatsopare i Lagos)
Märkligt nog så är väl inbrottsstatistiken högre i orter som Höllviken, än Rosengård. Kan det bero på att GI-halten är så hög, att de går in i väggen. I grannens vägg. Och i och med att det är larmat till höger och vänster så ljuder en siren, vilket får den GI-berusade grannen att bli så förvirrad att den tar bordssilvret, och stoppar det i örat. När han sedan, springande, helt naken kommer ut på vägen, och möts av en polisstyrka, från Vellinge. Ja, då blir han haffad, och återbördad till sitt ursprung, Rosengård. (eller möjligen Lomma)

 

Jönköping har frikyrkor, och Alf Svensson. Uppsala har Livets ord, och pastor Ekman. Höllviken har GI, och en biograf, utan telefon. GI-predikanterna är lite av vår tids kolportörer. Handelsresande i hälsa, med nyskrivna böcker om LHC och GI. (vad nu Linköpings HC har med saken att göra. Jag har aldrig förstått det)

 

 

 

 

 

 

 

Höllviken känns inte som någon gammal, kulturell tätort, med medeltida historia, och kulturellt intressanta platser. Höllviken känns mera som platt-TVns förlovade hemland, och de kodade hemnätverkens Mecka.

 

 

 

 

 

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det borde ha varit för ett år sedan ungefär. Vi var i Vellinge, Skåne. Det finns ett ställe där, som om jag minns rätt heter Vellingeblomman. Där hade det dukats upp med påskmarknadsaktig dekoration. Det såldes allt möjligt i påskväg. Det var som en julmarknad, utan saft-glögg eller jul-tjärvar.
Fast å andra sidan så finns det ju inte påskkärringar vid jul. Jo, kärringar finns det väl, men de är inte så påskiga.

Jag registrerade väl kanske inte om det fanns så mycket mera i Vellinge, som tätort, men någonstans, i något hus, hemma hos någon så var det säkert någon som drack en kopp kaffe och förbannade sig över hur ruttet samhället är. Men det fanns säkert de som förbannade sig mindre över det samma. Det verkade att vara ett samhälle där det förbannades mindre, än på många andra ställen, med mera höghus.

 

På tal om höghus så såg jag en trailer på en film idag, på morgonnyheterna. Det var en scen med två personer som stod i en hiss. Det kom på en tredje person, och så vidare. De samtalade, och det hände en liten grej, med killen som satte i halsen och hostade upp maten på kvinnan framför. Handlingen och konversationen i sig var väl lite ointressant. Det som fångade mitt intresse, och gav mig en funderare var hur höga de hus är i dessa typer av filmer, där scenerna utspelas i en hiss. Scenerna i hissar i filmer är så pass långa att man kan tro att husens antenner, som William brukar säga "petar Gud i arslet". (det är en Bellman historia)
Alternativet är ju att de har förbannat långsamma hissar i dessa hus. De kanske hand-vevas upp eftersom att man sällan ser en piccolo som åker med. Dessa har nog fått andra arbetsuppgifter.

Hur det är med snabbheten på hissarna i Vellinge, det vet jag inte. Jag varken åkte, eller ens såg någon hiss där. Men det finns säkert någon hiss, där folk står och fiser lite i smyg, för att det inte ska märkas vem som gjorde det. Det harklas nog också en del, samt till och med, eventuellt hånglas lite i hissarna, när ingen ser. Att åka hiss i Vellinge kan kanske vara riktigt spännande. Det behövs ju bara två våningar, och en liten hiss, för att man ska kunna bli stannandes i mellan två våningar, och bli fast där hela dagen.
Jag har ingen aning om hur många av Vellinges invånare som föddes nio månader efter att deras föräldrar blivit fast i en hiss, mellan två våningar. Men man kan inte utesluta dess existens utan vidare undersökning, och forskning i ämnet.

 

Det var inte bara blommor och växter som fanns inne på Vellingeblomman, vid sidan av alla påskrelaterade prylar, och pynt. Det fanns trädgårdsdekorationer också. Det fanns små inomhushägn med getter och får i också, samt kaniner, ormar och fiskar.
Det hela var väldigt "besökarvänligt".
Förmodligen så var det därför som det väl kanske inte alltid var de billigaste priserna, vare sig i butiken, eller någon annanstans i denna omgivning.
Det fanns naturligtvis även en kafeteria där också.

 

 

Fjäderlös Tvåfoting

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Jag trodde att svarthuvad mås var samma sak som skrattmås. Och det är det väl kanske. Eller så finns det inget som heter skrattmås, bara svarthuvad mås.

När man kollar på vad som registreras som räknade fåglar vid fågelskådningen i Lomma så tar de med just, Svarthuvad Mås i sina räkningar. Detta tillsammans med en massa andra, mindre vanliga fåglar. Jag undrar varför de just spanar in den svarthuvade måsen? Den finns ju överallt, i massor. Men i Lomma kanske de infört restrektioner mot just denna fågel. Vad vet jag.

Lommaborna verkar inte ha det lika roligt som Bjärredsborna. Om de nu inte åker till Bjärred och spelar bridge vill säga. I Bjärred spelas det bridge på 20 bord, två dagar i veckan. Det blir 80 personer, gånger två. Hur många spelar i Lomma?

Lomma, snabbt in, snabbt ut. Så gick det till när vi besökte Lomma för första gången. Andra gången så pressade vi nog tiden ytterligare. För har man inget ärende i affären, eller i biblioteket, så kan man lika gärna bege sig ut på landsbygden, eller varför inte byta tätort helt. Bjärred kanske?

Det känns som om Lomma Kommun har en hel del att erbjuda, bara man vill hitta det. Men det mesta av detta finns antingen utanför tätorten, eller i en helt annan tätort, i samma kommun. Bjärred, till exempel.
Men en snabb sväng in i en tätort som Lomma, och snabbt ut igen ger ju kanske inte en rättvis bild av hur det ser ut med turistattraktioner. Men vem har sagt att det ska ge en rättvis bild av en tätort, när man är på tätortssafarie. Har Bjärredsborna sagt det?

Men Lomma har ju sina fyra exemplar av svarthuvad mås i alla fall. Om den nu inte flugit över gränsen, till Bjärred.

 

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

 

Ibland undrar man vad hembygdsföreningarna är till för. Är de till för att sätta upp bommar, och hålla folk ute, så att det inte blir någon insyn? Vill verkligen hembygdsföreningen att utomstående skall kunna se deras hembygd, och dess historiska platser?
Jag undrar hur hembygdsföreningen i Knutby arbetar? Är kyrkan en del av den?

Nu är det inte Knutby som detta handlar om. Inte heller om bommar, eller om någon hembygdsförenings verk. Ja, om man inte anser att det är deras verk att man inte såg något av de historiska monumenten som lär ska finnas, i Hjärup.

Jag har varit i Hjärup efter att jag var där, i tätortssafariens namn. Men inte ens då fanns det något som talade om för mig, att nu ska du minsann styra kosan, i den eller den riktningen. "För där finns det en fin runsten, som är topp tre, i vår historias topplista". Det är den, samt "Stora Hög" och "Lilla Hög".

Problemet är att man måste ta reda på saker innan man kommer till en tätort Hjärup, annars ser man inget, mer än möjligen Bykrogen, eller Pizzeria Viking.
Viking är kanske det närmaste vi kommer ett spontant möte med Hjärups historia. Visserligen så handlar ju en del av Hjärups historia om vikingatiden. Men att Pizzeria Viking skulle stå i bräschen och agera ambassadör för att påminna oss utbölingar om detta, det var väl ändå inte meningen.

Det är kanske inte meningen att man ska fråga sig varför det finns hembygdsföreningar, eller byalag. De kanske bara ska finnas där. De kanske inte är till för de som kommer, och ger sig av, så fort de konstaterat att det finns ett elskåp - men inga runstenar, eller stora, eller små högar.
Kanske har hembygdsföreningen i Hjärup möte just denna dag, i Pizzeria Viking.

Man har i alla fall satt som mål, att i princip fördubbla antalet invånare från 2005 till 2015. Blir det många hyresrätter, en- och tvårummare? Förmodligen inte. Det blir nog mera 300 kvadratmeters tupperwareliknande konserver, med gator mellan. Gator som med sina fjorton vägbulor, och tändsticksvarnande skyltar, samt övriga förbudsskyltar ser till att inte hembygden tar sig vare sig in, eller ut.

 

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var visserligen ett tag sedan. Men det känns som igår.
Eller, snarare förra månaden. Eller lite mera exakt, förra året. Ja, där har vi det.
Det var ett bra tag sedan, nämligen förra året.

Vi var en tripp till Skurup.
Skurup, om jag får tänka mig något från den tätorten, utan att egentligen tänka efter så är det att det var himla massa tegel, som så ofta är i dessa trakter. Men det var även en himla massa banker.

Det kanske inte var så mycket banker där, men det kändes så i alla fall. Man kanske fik bankerna rakt i ansiktet liksom. Eller så var det något bankrån där, vid tillfället som vi besökte orten.
Fast, om jag minns rätt så var det en värdetransport som blev rånad, någonstans i den trakten. Vet inte om det är så noga med den saken.
Jo, visst, det är ju klart. personalen inne i bankerna kanske bryr sig lite mera, ifall att det var deras bank, eller en värdetransport någon helt annanstans som rånades. Det kan ju ha relevans för hur pass mycket spänning de vill ha, på sin arbetsplats.
Men jag tvivlar på att det finns så många inom bankpersonalen som sitter och vill ha lite spänning, på jobbet. Tänk vad retfullt det skulle vara, om spänningen släppte mitt under ett kundbesök. Väderspänning är inte att leka med. Speciellt inte om det är bankrån samtidigt. En fis kan utlösa de mest hemska saker under ett bankrån. Rånaren kan tro att den inte tas på alvar. Eller än värre, den kan tro att någon tryckt på larmknappen och att det helt plötsligt strömmade ut gas i lokalen, för att söva rånaren i fråga.
Han kan då få för sig att skjuta vilt omkring sig, och bli riktigt farlig, med sin air-gun.

Man kan föresten undra om orter med mycket tegelhus har flera vandaliserade skyltfönster än andra orter. Alltså, om dessa tegelstenar används oftare till att kasta in i skyltfönstren, mot en medeltida stad, i trä. Det kanske förekommer försök med trä i dessa städer lika ofta som det förekommer försök till att panga en ruta, i en stad med mycket tegel, fast med en tegelsten i stället för trä. Skillnaden är väl att det är effektivare att kasta en tegelsten i genom rutan, än en träbit. Det borde medföra en högre statistik av krossade skyltfönster i städerna med tegel.
Nu kan kanske det hela kompenseras med att man helt enkelt har färre skyltfönster i de städer som har mycket tegel. Eller så är de kanske klenare, och vill ha en träbit istället, för att orka mera. Men eftersom träbitarna finns i städerna med trä i husen, så hittar de inget att kasta i skyltfönstren. De irrar omkring och letar trä, istället för att kasta saker i genom skyltfönstren. Det medför att de som kastar saker genom skyltfönstren i trästäderna, och som faktiskt lyckas ibland, får en liten, men dock högre statistik i alla fall.
Statistik är till för att manipuleras, eller i alla fall läsas lite som man tycker att det passar, i ens egen argumentation.

 Vi var även på Nils Holgerson-gymnasiet. Här utbildar de folk, till att bli fullfjädrade formations-piloter. Man får lära sig att sitta, både gränsle samt i damsadel när man flyger gås. Man gör män av pojkar, kvinnor av flickor, man ger dem - gåshud!

Det är ju faktiskt lite märkligt hur Nils Holgerson har blivit något av en symbol för Skåne. Det var ju en värmländska som fick i uppdrag att skriva en lärobok i geografi, och som då skrev om denna figur. Han hade ju lika gärna kunnat startat sin resa från Treriksröset, eller från Karlstad, eller på något annat vis tagit sig runt vårt land. Meningen var väl, om jag förstått det hela rätt att det skulle vara en rikstäckande lärobok, för svenska barn. Men att Selma Lagerlöf inte ville skriva riktigt som man brukade i andra läroböcker. Boken fick en hel del kritik då den kom, i början av 1900-talet. Inte minst av en viss Albert Engström.

 

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vem ska man lita på egentligen?
Jag har märkt att SCB:s statistik över invånare i en tätort inte alltid stämmer med Kommunens statistik. Vem ska man lita på då? SCB har väl som främsta uppgift att vara korrekta, annars så faller ju hela deras existentiella idé. Kommunen däremot ska man ju kunna lita på som medborgare och som en icke kommersiell marknadskraft.
Men som experter på statistik så borde ju SCB vara den som ska vara mest exakt i sina siffror.
 

 

För en tid sedan så besökte vi Genarp, en tätort i Lunds Kommun, Skåne. Den har enligt vissa siffror 3500 invånare ungefär och enligt viss andra, bara 2500, också det på ett ungefär. Att det är ungefär är att jag rundar av det till något jämt i brist på exakt minne av vad jag läste.
jag kan föresten, om man har lite innovation rekommendera SCB:s och olika kommuners statistiksidor. De kan var riktigt roande, trots att det låter tämligen trist. Visste du föresten att den förra orten som jag skrev om, Västerlösa har en medelinkomst på över 400 000 kronor om året. De har heller inga socialbidragstagare. Men samtidigt så har de en arbetslöshet, eller som det uttrycks "människor i arbetsmarknadsåtgärder" på 9%. Det finns även minst en singeltjej i åldern 16-65 år i Västerlösa för det är en kvinna mer än det finns män där. Nu kan det ju var en 65-årig kvinna som är gift med en 66-åring. Men i alla fall. Skynda er grabbar!

Men nu var det ju inte Västerlösa som jag skulle skriva om. Ej heller SCB eller kommunal statistik. Men när man är inne på Kommuner, och då Lunds Kommun som då Genarp tillhör så verkar det som om de i Genarp känner sig lite åsidosatta av kommunen. De tycker att de blir bortglömda. kommunikationstrafiken går till Staffanstorp, folk jobbar i Malmö och socken tillhör Bara Härad. Så visst blir det väl lite rörigt med det administrativa, även för Lunds Kommun, det kan jag tänka mig.

Men nu verkar det som om de har en fint fungerande kommundel ändå, med eget medborgarkontor som tillhandahåller blanketter, dator med Internet samt att man kan göra utskrifter till självkostnadspris.
Att man kan använda Internet om man bara har ett lånekort, det visste jag inget om då vi var där. Jag har ju faktiskt ett lånekort till Lunds Stadsbibliotek. Jag fixade det en dag när jag var med Småfotingarna i Lund. Det får jag ha i åtanke nästa gång jag kommer till Genarp.

I närheten av Genarp så finns det en hel del kuperad terräng samt en hel del skog. Det är nog en av anledningarna till att Scoutkåren framhävs i de aktivitetsfoldrar som kan tänkas att finnas, interaktivt eller i pappersform. Det finns även en hel del hjort i området. Det fungerar nog som jakt- och rekreationsområde samt i viss mån naturreservat.

En annan sak som man stöter på i anslutning till Genarp är Häckeberga. Häckeberga är ett slott med det finns även en gata och en skola med det namnet. ja, t.o.m. ett gästgiveri. Det finns säkert flera saker som hör samman med namnet Häckeberga men det vi fastnade för och stannade till vid var själva slottet. Det finns ju en del slott i Skåne, det är inte som i USA där de nöjer sig med en Barrack. (äh, ja, ursäkta)

 

Genarp var tydligen en egen kommun innan den slogs ihop med två andra kommuner för att till sist slukas upp av Lunds Kommun. Detta kan kanske förklara det lilla gnäll om bortglömd del av kommunen från Genarpsbor, gentemot Lunds Kommun. Det har varit likadant här i Kolmården. Kolmården har ju också varit egen kommun. Och folk har nog talat om folkomröstningar och liknande för att få till en ny kommun, en ny Kolmårdens Kommun. Dessa önskemål kommer ofta från kommundelar som har lite av de sociala problemen, där det finns förhållandevis få bidragstagare o.s.v.

Vi stannade till lite för att se på slottet, från utsidan. Vi stannade även vid ett fält där en flock hjortar hade en liten betessammankomst. Vi smög oss på dem och gömde oss bakom några stora grästuvor, i ett dike. Men det hjälpte inte. De såg oss ändå och gjorde en kollektiv cirkelrörelse för att fly fältet. (Ja, men det gamla uttrycket "fly fältet" blev ju till av någon jäkla anledning, det handlade nog om hjortar)

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Man måste vila för att orka att leva.
Man får vila när man inte orkar leva mera.

Ovanstående meningar, i kombination med varandra skulle säkert få överanalytiska människor att reagera på min mentala status. Men de behöver inte vara oroliga.
Att jag kom att tänka på denna ordlek var att det nyligen varit höstlov och höstlovet, om man frågar ungdomar vad de ska göra under nämnda period så får man säkert till 90% svaret - sova.

Det lär föresten finnas en bok med Barack Obamas tal i. Så ungdomar -  gå och lägg er! Sov istället för att köpa den boken! Man ska sövas, inte bedövas.

Jag har tidigare skrivit om hur tätorter dör, liksom somnar in som om det var konstant höstlov för tätorter. Jag har även konstaterat att det i stora drag är köpcentrumen och stora butikskedjors fel att det blir så. Naturligtvis så handlar det om konjunkturer, globala ekonomiska förutsättningar och skattetryck mot företagare och allt sådant tråkigt också. Men effekten blir köpcentrum och stora butikskedjor som tränger undan lokala och mindre butiker.
Folk beger sig iväg från sin lilla tätort för att bege sig till köpcentrumet om man nu inte bor i Burlöv.
I Burlöv, som visserligen väl är rätt så stort och tämligen centralt beläget i förhållande till urbaniseringen i området där ligger det ett stort köpcentrum.

Men hur intressant blir orten i fråga då? Varför finns det inte mera iögonfallande saker i anslutning till detta stora komplex av kommersialism? Är folk så upptagna att konsumera alla sina slantar att de inte har tid till att göra något i gemenskapens tecken, i närheten av där folk finns.
För med tanke på hur stort Burlöv Centrum är, hur mycket folk det kommer dit varje dag så finns det väldigt få vanliga bänkar att sitta på. Folk har tydligen inte tid till att sätta sig ner, ta det lugnt mellan inköpen och reflektera över varför de egentligen är där. Man måste inte skrika bara föra att man har en åsikt. Man måste inte ens göra sig hörd bara för att man finnes en reflektion i vardagen, den av andra stöpta vardagen, som utgår från att alla vill ha samma butiker i all köpcentrum som finns.

Jag undrar hur det skulle slå ut om man tog 20 kronor i inträde till att gå in på Burlöv Centrum.
Med tanke på det som numera i sann modernistisk anda kallas för upplevelseindustri så skulle väl shopping i Burlöv Centrum kunna ingå i den kategorin. Jag menar att IKEA brukar ju hamna på listor över turistmål, olika julmarknader tar inträde, man betalar för att bada och duscha, man lägger gärna en slant för att få bli av med sina sopor.
Ok, det där sista kanske inte hade med saken att göra men om man ser till prisutvecklingen på sophanteringen och hur man mer och mer får göra jobbet själv, hur man får sortera sina sopor, får mindre och mindre i sitt sopkärl, hur man måste ställa sin soptunna närmare vägen, hur man får ha sina sopor längre i tunnan innan de blir hämtade samtidigt som man måste betala mera i avgift, så har man accepterat att betala för att ta hand om stora delar av sin sophantering. Och om man accepterar det, så borde man väl kunna acceptera att få betala 20 kronor för att kunna komma in till de åtråvärda multinationella stora butikskedjor som hungrigt väntar på att få ta emot resten av dina pengar, inne i köpcentrum som Burlöv Centrum.

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Förr då mobiliserades folk som var arga i vilda strejker och i fackförbund. De protesterade mot kapitalismen, mot för långa arbetstider, för allt som var lite för mycket på arbetsplatserna.
Idag så är det fildelning som mobiliserar de arga krafterna. Rör inte den, då rör du om i grytor du inte vill ska koka över.
Men som nu, när SMS inte fungerar, det är verkligen något som berör många, det är nutidens mobiliserande kraft. Upp till kamp mot telefonbolagen som inte inser att vi måste få ha våra medborgerliga rättigheter att skicka en tvärvänd smiliesgubbe lite då och då, gärna på arbetstid också, gärna när vi vill se ut som om vi vill vara lite upptagna av alla som vill något viktigt. Alla vill ju ha tag i en, i alla fall vill vi ge sken av det med så höga mobilsignaler som bara går, så att omgivningen får veta hur viktig just jag är, att det är någon som vill just mig något.

Minns du Hanna? Hanna från Arlöv? Den Hanna som Nationalteatern sjöng om i en låt med just titeln "Hanna från Arlöv" på plattan "Livet är en fest".
Jag undrar hur hon skulle reagera på att det helt plötsligt inte gick att skicka SMS, hur det skulle vara för henne att se sin dator haverera? Skulle hon ens ha en mobiltelefon? Han kanske skulle ha en men att det skulle vara en Nokia 3210 eller rent av en stor trekilos från mobiltelefonins början, som inte gick att skicka SMS med. Hon skulle säkert svära var gång som hon hörde pipet från någons mobil, det pip som talade om att just den personen var viktig nog att få sig tillsänt en snedvriden smilies-gubbe.

Jag trodde att Arlöv låg i Göteborg, att allt som hade med Nationalteatern att göra handlade om Göteborg. Jag trodde att Nationalteatern var lika mycket Göteborg som Kålle och Ada eller som Sten-Åke Cederhök.
Men jag hade fel. Jag upptäckte det på SCB:s hemsida då jag insåg att Arlöv var en tätort i Skåne.
Nu har jag även besökt denna tätort i Skåne. Jag har sett dess affär, Arlöv Livs, sett den stora industrin där man kunde tänka sig att Hanna en gång jobbade, Danisco Socker.
Även där fick man lära sig något. För en som blivit uppvuxen på Sockerbolaget AB:s socker i sann anti-GI-anda så var visserligen inte Danisco obekant, men mera ett bolag på andra sidan sundet, att det skulle, om nu en gissning skulle komma på tal i detta smala ämne - skulle bli Danmark.

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Kan man stöpa en tätort i en och samma form?

Nja, alla tätorter har väl sin egen stil, sin egen lilla charm för den som vill leta reda på den, sin egen profil. Det är väl sällan så att man bygger en hel tätort på en gång. Det börjar nog ofta med ett eller ett par hus. Men detta sker långt tillbaka i tiden, innan SCB fanns, innan det ens fanns en tanke på att just det hus som byggdes då skulle växa till sig, yngla av sig och till sist bilda en tätort.

Vissa tätorter åker man bara igenom eller förbi. Man tar sig inte tid oftast att söka sig en historia i tätorten i fråga. Det är ju trots allt så att vägarna numera leds förbi alla typer av orter, stora som små. Det byggs köpcentra, vägkrogar eller bensinmackskoncentrationer längs vägarna, där folk kör, inte där folk bor. Om man beger sig till en liten tätort, som Östra Grevie, Skåne så kan man hitta rester av någon kiosk, någon affär som byggts om till bostad samt en och annan gammal mack där man behållit bensinpumpen som ett minne, en påminnelse om att det en gång i tiden fanns utrymme för den lokala affären, mellan den lokala entreprenören och den lokala ortsbon.

Men är det någon som stannar? Är det någon som ger den gamla kiosken med de igenbommade fönstren någon tanke idag. Är det ens någon som ser att det en gång i tiden fanns liv och rörelse, samtal mellan människor, hundar som inte var välkomna innanför affärers dörrar, som fick sitta bundna medan dess matte köpte ett paket tamponger inne i den numera igenslagna affären eller att samma hunds matte satt med en öl efter att ha kommit ut från macken med en folköl och dagens kvällstidning. Kan man ens köpa en korv med bröd i en liten tätort med 436 invånare, allt enligt SCB:s statistik från 2005.

Det märkliga är att hur många affärer, hur många kiosker, hur många små bensinmackar som läggs ner, som det inte finns folk till, inte finns kundunderlag, inte bär sig p.g.a. att lönsamhetskraven är så stora, att staten vill styra utvecklingen mot att bli köpcentrum, multinationella butikskedjor så finns alltid kyrkan kvar. Kyrkan dit det kanske kommer 20 personer varje vecka, den kostar tydligen inte ett öre, den försvinner aldrig. Församlingen står sig ekonomiskt, trots att det kommer färre folk dit än det skulle göra till en lokal affär.
Förklaringen het förmodligen kyrkoskatt. Att folk betalar kyrkoskatt är en självklarhet, eller kanske rent av något som man helt enkelt inte har ifrågasatt. Om man tog samma skatt, lät kyrkan t in sina medlemsavgifter själva och förde in en lokalhandelsskatt som gick till att behålla den lokala affären, den lokala bensinmacken eller den lokala kiosken, så att man kunde ta sig en korv med bröd, tanka sin dunk till gräsklipparen samt köpa sitt diskmedel lokalt, och ändå inte behöva fara iväg flera mil - skulle folk reagera då, skulle de svälja det som en själklarhet, som de gör med kyrkoskatten?

Jag kan medge att Östra Grevie inte ger så mycket av att passera, men orten kan fungera som frö till en tanke, en tanke till de orter som föses undan, trängs ut av förbifarter, köpcentra och vägkrogar. När öppnar Vägkrogen, Östra Grevie eller Östra Grevie köpcentrum?

Dagens Lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

En dansk lastbil svängde av vägen och parkerade bakom oss när vi hade stannat på den lilla ficka vid vägen där det fann en informationsskylt med karta över Landskrona.
Chauffören letade efter något, det gjorde inte vi. Vi visste inte vart vi skulle, vi hade inte bestämt oss ännu.
Jag funderade på om han behövde hjälp, om jag skulle erbjuda mig att lotsa honom rätt då jag hade en GPS i bilen. Men han tycktes klara sig ändå. Vem hade sagt att vi visste vad vi gjorde.

Det var andra dagen av de dagar som Småfotingarna och jag studerade Skåne lite närmare. Vi gjorde det på vårt vis, vi hade kamera, bil, GPS samt en totalt oplanerad dag framför oss. Vi hamnade i alla fall, efter att ha ätit frukost i Lund med frallor från Mormors bageri i Landskrona. För att samla lite tankar över vad sjutton vi gjorde där, och vart vi skulle så stannade vi vid den lilla parkeringsfickan, med informationsskylten så att vi kunde få en liten aning om var vi skulle - och kanske kissa lite också.

Småfotingarna, speciellt Michelle brukar villa ha de små kartor som oftast finns vid dessa platser, vid infarterna till en stad. Men dessa var slut, det fanns inga kvar i den lilla låda som de skulle ligga i. Det är möjligt att dessa endast fylls på i början av sommaren och att ingen räknar med att de ska ta slut.

Vi tog oss in i staden men tog oss lite förbi det som väl får anses om det kommersiella centrumet. Vi riktade in oss på en kyrka, och en park som låg i närheten. Vid parken så fann det en å, med en liten plats där fåglarna samlades för att eventuellt få lite bröd tillkastat från vänliga flanörer.
Vi trodde i alla fall at det var en å. Vi trodde också att det var en park.
Det var väl lite av en park också, men det var inte hela sanningen. Det visade sig vara en gammal borg, och ån var ingen å, det var en vallgrav, runt borgen.
Vi traskade runt lite och kollade på naturen. Vi fick även en skymt av borgen, den i trä som tydligen var lite av stadens stolthet med informationstavlor runt om, lite överallt.
Jag är ju ingen storkonsument av informationstavlor, därför blir det inte alltid faktariktiga analyser av det visuella som tränger in, via min synnerv, in i hjärnan för att bilda nya, kanske felaktiga neuroner.

På ena sidan, alltså det om väl får anse som baksidan av borgen å var det ett villaområde. Det skulle aldrig få byggas där idag. Det var visserligen byggt i något sånär pittoresk smak och fungerade nog mest som sommarbostäder, men hade dock hamnat lite kontigt, i alla fall för en utomstående.
Det odlades friskt i dessa trädgårdar. Det var lika mycket blommor om hemma hos Carl von Linné.
Man hade även byggt gångvägar, lite runt om i omgivningen. Det fanns enkla kartor på via av informationstavlorna så att man kulle veta vart man kulle, eller vart man förmodat hamnade.

 

Mitt inne i det lilla bostadsområdet så fanns det i alla fall ett elskåp vilket fullbordade tätortssafariet i Landskrona. Men det fanns mera att se, mera att göra, anledningar att komma tillbaka till Landskrona, som tätort, i Skåne.

 

 

Vi lyckades dock att komma tillbaka till bilen, även om det var lite av en labyrint, dessa gångvägar. Vilken tur att det fann skyltar med kartor på.

Dagens lunchbild: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

På vår väg mot intet och allt för någon vecka sedan tog os genom en tätort som heter Hofterup och ligger, i likhet med Barsebäck och Barsebäckshamn i Kävlinge Kommun.

Vi stannade till vid orts-skylten som stod vid en kyrka. På andra sidan den lilla grusvägen som vi svängde in på så fanns det ett fält med råg.
Michelle ville hoppa av och plocka några ax för att studera dem lite noggrannare.
Jag passade på att ta en bild på skylten, med kyrkan strax bakom.
Det var en hel del aktivitet framför kyrkan och när jag tittade lite noggrannare så såg jag att det var begravning på gång. Jag insåg att  vi kanske inte skulle bli allt för närgångna med kamera och högljudda Småfotingar.
Det stod en bil utanför kyrkmuren. I bilen så fanns det massor med blommor och folk kom med buketter, kransar och allehanda blommarrangemang. En likbil hade parkerat på andra sidan vägen, mitt emot är vi skulle stanna. Jag körde fram bilen för att vända medan Michelle plockade ax på åkern. När jag kom tillbaka så hoppade hon in i bilen så att vi kunde fortsätta.

Hofterup verkade inte speciellt stort och jag ifrågasatte dess berättigande som tätort trots att jag kände till det statistiska faktum att det verkligen var en tätort.

Vi for ut ur den s.k. tätorten för att bege oss ut på landet, på en landsväg med sädesåkrar på bägge sidor. Efter ett tag så kom vi till en ny tätort, som hette - - Hofterup!
Vad nu, det där lät bekant.
Och visst gjorde det så. Vi hade ånyo kommit in i Hofterup från andra hållet på något konstigt vis. Det måste ha varit en avlång tätort med en liten böj. Det var nog därför det kändes som om det inte var någon tätort, vi kom nog helt enkelt in från sidan för att åka ut direkt. När vi sedan körde runt så kom vi in i andra änden då vi såg oss komma in för att nästa omedelbart komma ut igen.

 

 

• http://fjaderlos.wordpress.com

• MMS-blog                                

• sms-blogg, den Fjäderlösa       

Fjäderlös Tvåfoting