Text & Foto: F. Tvåfoting

Det blev en del djurparksbesök i helgen. Ja, vi besökte inte olika djurparker, som det kanske kan låta som, med den formuleringen. Vi besökte ju en och samma park, två gånger, men olika mycket, för varje gång.

I lördags, om vi håller oss till den dagen för stunden, så var vi i Safarieparken, som tillhör Kolmårdens Djurpark, Kopparbo.
Safarieparken kan man kanske inte anse ligga i Kopparbo. Ej heller i Kolmården. Det är inte långt till Marmorbruket, men att säga att den ligger i Marmorbruket kan nog heller inte anses som korrekt beskrivning av dess geografiska läge. Det är ett berg, eller två för mycket, mellan Safarieparken, och Marmorbruket.
Nej, det mest korrekta, att beskriva Safrieparkens läge är nog att påtvinga den en adress i det lilla samhället Gruvstugan. I alla fall där man kör in, genom grinden. Gruvstugan är, om jag inte missminner mig en s.k. småort.

Hur som helst, så åkte vi en sväng inne i Safarieparken, rätt så sent på lördagen, framåt stängningsdags. Vi körde förmodligen lite för långsamt. Ja, inte för de zebror som ställde sig framför bilen. De var nog tacksamma för att vi inte gasade på, så att de blev påkörda. Nej, de som var bakom. Det bildades en lång kö.
När jag körde lite åt sidan, vid lamorna, och några bockdjur, så passade de som hade bråttom på att köra om. Jag förstår inte vad det är som får folk att, först ge sig in i en safariepark, för att sedan ha så bråttom som möjligt, för att komma ut igen.
En av bockarna, föresten hade hoppat upp på den ställning, där det serverades hö. Den brukar göra så. Förmodligen för att visa att det är han som bestämmer. Han är ju hornigast av alla, den gamla bocken.
Vi blev lite förvånade när den hoppade ner. Inte att den hoppade ner, utan hur den gjorde det. Den tog helt enkelt ett skutt, ned på en lamas rygg, för att sedan hoppa vidare ner till marken.

En av de regler som finns, för hur man får, och inte får bete sig inne i djurparken, och safarieparken är att man inte får ta med sig några djur in. Lite märkligt kan kanske tyckas. Det borde ju inte finnas några fall av pälsallergi, i en djurpark. Där får de nog tänka om.
Vi hade i alla fall med oss ett djur in, och genom hela Safarieparken. Men omtänksamma som vi är, så valde vi en allergisäker art, utan päls. Det framgår också rätt så klart att man inte får ha sina djur  bilen när man kör genom Safarieparken. Därför så hade vi vårt djur på utsidan av bilen. Det var en snigel, som är och förblir namnlös som satt på bilens nummerskylt, hela dagen. En vinbärssnäcka. Den satt kvar där, trots att vi ställde fram en skål Frollic nedanför bilen, någon eter från bakhjulet. Den var helt enkelt inte hungrig. Den fick kanske lite mat inne i Safariparken. Vi ska se om det kan var något lejon som saknar ett öra, eller en björn som har en kal fläck i pälsen, någonstans.

Annars så är det lite olika, tycker jag, hur det är med upplevelsen, att åka i Safarieparken, från gång till gång. Men denna gång var det ganska bra. Lejonen var trista, och björnarna likaså. De hade lagt sig, knappt utom synhåll, så de var nog en besvikelse för de som åkt från Bolivia i sin Lada, eller de som byggt om sina mopeder, till bilar, och tagig sig över Uralbergen, från Kina, bara föra att få se dessa djur, i Safarieparken, Gruvstugan.

 

Fjäderlös Tvåfoting

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi tog en liten tur, till fots i helgen. Vi gick till Urfotingen, men inte den vanliga vägen, utan genom skogen. Det hade lite med skattletandet att göra, men det är en annan historia.
I skogen fanns det myror. Det fanns miljarder myror. Skogsmyror. Inte bara vid den myrstack som vi stötte på, utan även - överallt!

Michelle var lite orolig för ifall myrorna skulle klättra upp på oss, när vi satte oss och åt vår matsäck. Myrorna var nog oroliga att vi skulle trampa på dem, eller sätta oss på dem.
Vi registrerade, där vi satt och åt våra hamburgare, i pitabröd att det var väldigt många myror, som släpade omkring på andra, döda myror. Vi funderade lite omkring denna sysselsättning. Inte bara för att de inte verkade ha något mål, utan även vad sjutton de skulle med alla döda myror till. Jag tror nämligen inte på att de tar hand om sina döda, likt oss människor. Jag tror inte att de begraver dem. Ej heller att de kremeras. Det skulle synas, på röken, från myrstackarna. Myrstackarna, de som dött alltså, de blir nog snarare till mat eller möjligen till byggmaterial inne i myrstacken.
- Jag vet varde bor, sa Michelle eftersom vi ju gick förbi en myrstack, lite tidigare, innan vi satte oss ner med vår matsäck, och vår dricka. Frågan är bara om de själva vet var de bor. Det irras runt så att man blir yr i skallen av att se på dem. Inte konstigt att en del dör.
Men de kanske är så pass korkade, att de drar omkring på sina döda kompisar, i tron om att de inte hittar hem.
- Kom nu kompis, så ska jag hjälpa dig hem. Du är inte i rätt tillstånd att köra hem.
Sedan blir det en sexbent zorbadans, nekro-hambo.
Den levande myran, av de två har ju rätt, så till vida att den döda myran inte är i skick att vare sig köra, eller för den delen gå hem, sina onödigt många ben till trots.
Har du föresten testat att lägga handen på en stack, bebodd av skogsmyror?
Vad som händer då är, att om man luktar på handen så har man fått en viss lukt. Man har klappat 300 000 myror på huvudet. Det är de myror som fortfarande är hemma, och som inte irrar omkring i skogen, på jakt efter döda släktingar, eller som rent av försöker att hitta hem. Dessa myror är de som ska vara drottningmyran till lags. Konkurrensen är stenhård om vem som ska få äran att betäcka den stora kvinnan med de sex särade benen. (Hm, hur vet man vilket benpar det är som gäller?)
Dessa myror måste alltså se till att hålla sig fräscha och se till att vara så attraktiva, att de konkurrerar ut 299 999 andra myror. De dränker då in sig i hårvatten, rakvatten, parfymer och annat. Det är den doften man får på handen, efter att ha klappat dem alla på huvudet.
En del av dessa myror, är de som släpas omkring på, ute i skogen, som "fått lite för mycket"
- Gå en runda runt kvarteret, så du blir lite piggare"
Ja, du vet, det är samma bland myrorna, en lördagskväll, som för människorna. Problemet är att de inte bara går runt kvarteret. De irrar iväg, och inte hittar hem. Ibland så haffas de, av myndighetsutövande myra, och bli sådeles omhändertagen. Dessa myndighetsutövande myror vet dock inte var de ska göra av alla omhändertagna myror. Så de vallar runt dem lite i skogen, och lämnar dem på stigen, om det skulle råka dyka upp en svart och vit flugsnappare. Det blir lite som att sopa det hela under mattan. Men eftersom de inte har några mattor i skogen, så får det bli fågelmat av de omhändertagna myrorna, som omhändertagits av myndighetsutövande myror.

 

(Det här blev ju inte alls det jag tänkte skriva om. Men det får väl bli ett annat inlägg)

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Jag hade en skalbagge inne för ett tag sedan, en tordyvel (heter det väl).
Den surrade omkring tills den stötte på något med en smäll. Sedan föll den ner på golvet.
Varje gång den flög in i något, som om den vare sig kunde se eller stanna normalt så landade den på ryggen.
Jag funderade på om det var en ovanligt klantig skalbagge, om de kanske hade olika karaktärer som individer eller om det var så alla skalbaggar av den typen betedde sig.

Först så trodde jag att den var död och att det nästa gång var en annan skalbagge, en annan individ som kom surrandes och med en duns for in i en hylla, fritt fallandes för att ånyo hamna på rygg och ligga där, sprattlandes för att komma upp på fötter men det visade sig vara samma skalbagge och att när man petade på den, vare sig det var jag eller katten så bliv den helt stilla, som om den var död.

Man undrar ju lite vad den typen av försvarsmekanism har för funktion. En fågel som vill äta upp den är väl bara tacksam om den inte gör allt för stort motstånd.

Katten, Buster som normalt sätt kan ta sig en och annan insekt som mellanmål visade inte något större intresse av att vilja äta upp den. Den var mest intresserad av ifall det rörde sig och att man i så fall ju var tvungen att peta lite på den, med tassen.
I det läget så fungerade ju det att bli stilla och spela död, men om Buster velat äta upp den så hade den nog gjort det i alla fall, död eller ej.

 

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Jag undrar om katterna är missnöjda med att de måste gå ut och pinka eller om de tycker att de får för lite mat?

Jag kom på Misty, honkatten att läsa i IKEA-katalogen, ett tecken på att hon har flyttplaner.

Annars har de två fyrfotingarna inte mycket annat att göra än att hålla sig borta från att bli utslängda, ligga vid elementet eller tigga och ev. äta mat.
All mat går bra, bara den är finare än den förra.
Ja, det finns en viss prioriteringsordning när det gäller maten, de måste se om det finns något bättre där torrfodret kommer sist, är det sista som blir uppätet.
Finns det torrfoder upphällt så måste det ju först kontrolleras om det inte går att "jama" till sig lite burkmat.

Men finns det, eller har nyligen funnits fisk, typ abborre eller varför inte räkor, då duger inte burkmaten heller, då reageras det överminsta prassel i tro om att det finns fisk.

 

Fjäderlös Tvåfoting

Text & foto: F. Tvåfoting

 

När det gäller gnagare och djurparker så borde det vara de som förökar sig mest.
De små sorkliknande präriehundar, eller vad de nu kallas som finns i Kolmårdens Djurpark är rätt så rikligt representerade i sitt hägn.

Här borde reproduktionen fungera mycket bra.

Andra djur, så som vissa katter kastreras ju men jag har svårt att tänka mig att de gör det med alla gnagare.

Och på tal om katter.
Det Lodjur som käkade middag gav upphov till spekulationer över vad den äter, och hur det i själva verket är med överproduktionen av gnagare.

---

 

Tro det eller ej, men det började faktiskt att regna nu!
Det var som fan!

Tja, det blev ju inte långvarit.

Det blev bara en skvätt. (Som flickan sa)

Fjäderlös Tvåfoting                                  

Som jag nämnt tidigare så är steppen ett hägn i Kolmårdens Djurpark som för det mesta bara gås förbi av de som inte har tid att stanna, de som måste hinna med allt på en dag.

Men om man i likhet med Den Fjäderlöse och Småfotingarna har möjlighet vi närheten och våra årskort kunna gå dit ofta så kan man stanna till ett tag och studera hur djuren rör sig och beter sig.

Denna gång då gasellerna visade arslet och gnu-ungen var nere på stranden så var det en annan art som var den mest sällskapssjuka nämligen noshörningarna.

Det är fyra noshörningar på steppen, i alla fall var det det denna dag.

Det var föresten en noshörning som för ett antal år sedan gjorde så att jag hittade denna plats, insåg dess förträfflighet.

Det var den andra av de bägge rikskända noshörningsungarna, Nelson och Newton som föddes under mer eller mindre dramatiska omständigheter.

Newton var den enda av dessa båda som levde så länge att den var med ute och busade med, framförallt en ilsken hane som tydligen inte alls var särskilt barnkär.

När han retat upp hannen sprang han och gömde sig bakom honorna som då fick mota bort den ilskan, förmodade pappan.

Det påminde lite om Emil i Lönneberga och hans pappa Anton.

text & foto: F. Tvåfoting

Fjäderlös Tvåfoting                

 Text & foto: F. Tvåfoting

Gissa bajset!

Är det någon som vet vad detta bajs kommer från för djur?

I enlighet med Myror i brallan, barnprogrammet på Sveriges television så skall vi göra en liten test och se om någon kan gissa vilket djur det är som ätit färdigt och låtit avslöja sin diet i form av en påbörjad kompostering.

(Ok, det var en lite onödig utsvävning)

Vilket djur?

Fjäderlös Tvåfoting                 

Text & foto: F. Tvåfoting

 

Vår och försommar!

Det är på våren och försommaren som djuren har sina ungar, de små liven som får människor att bortse från att det kan finnas viktigare saker i världen.

Egentligen är det ju denna tid på året som man skall gå till Kolmårdens Djurpark, om man nu gillar föl, kalvar och små duniga ungar.

Den gnukalv som fanns på steppen i Kolmårdens Djurpark fångade Småfotingarnas intresse i ett hägn som vid första anblicken inte ser mycket ut för världen.

Just detta hägn, eller mur som det ju egentligen är där har jag varit förut för lite längre besök, alltså inte bara sprungit förbi i en hast som en transportsträcka till lekplatsen som ligger på vägen ut.

Numera är det lite färre djur än för ett tiotal år sedan, tyvärr.

För den som kommer ihåg den lilla noshörningsungen som sedan avled så fanns den i just denna avdelning i djurparken.
Ja, den första dog ju tidigare, Nelson men den andra, den levde lite längre, Newton.

Nu blev det ju inga nya ton då den hastigt försvann som det dragplåster för steppen som den var.

Numera är det ju Enzo, den lilla gorillaungen som lockar mest uppmärksamhet, den har vi inte sett alls på våra hittills tre besök, det finns så mycket annat, bara man öppnar ögonen.

Visst kommer vi att besöka Enzo också, säkert många gånger, men det är inte det som är det viktigaste, det är att lära Småfotingar, och Fjäderlösa med för den delen att använda sinnena, träna dem till att se hela världen.

På tal om ungar.
De skrak-ungar (som det tydligen var) som jag sett ett antal tillfällen under våren har blivit dubbelt så stora på en vecka. Nu sitter de inte på mammas rygg längre, nu får de simma själva.
De är även sex till antalet fortfarande, alla tycks ha klarat sig hittills i alla fall.

Fjäderlös Tvåfoting                                  

text & foto: F. Tvåfoting

Fjäderlös Tvåfoting                

Text & foto:  F. Tvåfoting

När man ser de stora tjurar, buffeltjurarna som finns i Safariparken, Kolmården så är det svårt att associera till Dart, eller pilkastning över huvud taget.

Inte känns det som en god idé att kasta ett vasst föremål i djurets öga.

Nu vet jag inte om det finns, men om det inte finns en gödning som heter "Bullskit" så har det missats mycket i marknadsföringsevolutionen.

 

Fjäderlös Tvåfoting                               

Jag gjorde en ny bekantskap i söndags när William och jag var i Kolmården Djurpark.

William kände till dess existens, om det berodde på att han hela tiden hade koll på kartan eller om han varit där förut, det vet jag inte riktigt.

Men samtidigt så har är ju denna typ av djur inget nytt för ett barn som sett Timon & Pumba 11 miljarder gånger.

Denna gång var det Timon som var avporträtterad på naturens staffli, eller kanske snarare prototypen till den lilla tecknade figuren.

Ett annat djur som jag tyckte mig känna igen från tecknade filmer men inte kan komma på varifrån är den konstiga stork som såg ut som ett mellanting mellan en gam med stödkrage och en frusen korp.

De såg inte ut att tillhöra partygänget direkt bland djuren, snarare de som förbannar sig över hur tokiga dess animaliska kollegor är.

Om dessa storkar inte finns med i någon tecknad serie så borde de få en egen.
Dessa djur, som trots att de är fåglar blev den Fjäderlöses favorit för dagen.

Fjäderlös Tvåfoting

text & foto: F. Tvåfoting

 

Jaha, så har det då hänt.

Djuren har organiserat sig, men inte som man kan förvänta sig det.
Nej, de har organiserat sig till att bilda små folkparksklubbar, små sammankomster där de lyssnar på dansbandsmusik och bildar bågar med sina horn för att dansa in den nya tiden.

Fyrtakts är det som gäller.

Ja, det är inte lätt att dansa på alla fyra om det spelas vals, det som är tretakt.

Jag förstår varför de blängde på mig.
De tyckte nog inte bara att de verkade konstigt med någon som skulle kunna dansa med enbart två ben utan även när de fick se däcken, simulerade ben, visserligen fyra till antalet, men runda, och av gummi?

Här var det inte lönt att stanna för länge, då hade vi nog blivit panelhönor inne hos hyenorna, och det vet man ju vad en hyena gör med en höna, inte sant?

 

Safariparken, Kolmården

foto & text: F Tvåfoting

Det kändes som om jag blev misstänkliggjord av varenda varelse idag i Safariparken.

Att smyga sig fram bakom en höbal utan att bli upptäckt är inte lätt när man har horn som sticker Gud i röven bara man ställer sig på tå.
Det kanske är därför som vår skapare har gett dessa djur klövar i stället för fötter.

Föresten så skulle denna typ av djur mycket väl kunna vara allierad med Djävulen, den har ju både klövar och bockutseende.

Men då förstår jag inte varför den skulle vara misstänksam mot mig, det finns nog de som är betydligt mindre djävliga så att säga.

 

Fjäderlös Tvåfoting                                   

Text & foto:  F. Tvåfoting

Tjuvlyssnat: två giraffer!
 

---

- Hur fick du för dig att svälja grenen hel?

- Håll käften, se till att få ut de bara!

- Det går inte, jag får höra med den lille råttan, han kanske kan klättra in och trycka på.

- Jävlar, nu har jag fastnat med skägget i trädet här också!

- Se nu till sedan att gå på den där idisslingskursen som jag visade dig, så här kan vi inte ha det varje söndag!

Fjäderlös Tvåfoting