Text & Foto: F. Tvåfoting

Ibland önskar man att man visste vad man vet nu, innan en viss tidpunkt, tidigare i livet. Och med tidigare så menas allt från för en kort tid sedan, till lite längre bak i tiden. Men jag talar inte om att vara efterklok, för det har nog mera med olika handlingar att göra. Detta handlar om kunskap. Det är, i alla fall i vissa lägen en viss skillnad, skulle jag tro.

Idag vet jag att det finns en sten vid kyrkan i Västra Klagstorp. Det är, om jag förstått det hela rätt, en så kallad älvkvarn. Men den går visst under det lokala namnet, Byastenen. Även namnet Åldermansstenen förekommer visst.
Man kan råga sig vad en älvkvarn gör vid en kyrka. Det var väl tämligen hedniska aktiviteter vid älvkvarnarna. Fast, det kanske var lite småhedniskt i kyrkan också, och dess förmak.
Jag har själv, för övrigt en älvkvarnssten hemma på gården. Men det är inte jag som gjort den, släpat dit den eller ens försökt att använda den. Den liksom bara är där, och ska så vara. Den är till och med registrerad som förekomst, hos Riksantikvarieämbetet. Det finns sådeles papper på att den ska vara där.
Älvkvarnsstenar är lite roligare, och intressantare at besöka än en massa gravar som inte syns, eller fyndplatser, där det hittats någon liten skärva. Den typen av fornlämningar intresserar inte mig, så länge det inte finns något att "ta på". Historierna kan förvisso vara trevliga, men då hamnar de väl i en egen kategori av intressen.

Kanske den gamla älvkvarnen har flyttats på senare tid, till kyrkan. Kanske det var lite speciella människor i den där församlingen. Vad vet jag?
När vi besökte Västra Klagstorp så såg vi kyrkan. Men vi var inte innanför kyrkogårdens murar. Vi koncentrerade oss på att leta efter, i princip ingenting. Det är en del av att vara på tätortssafarie, att man letar efter, ingenting. Man bör dock, i mitt fall ha tag på ett elskåp. För det är elskåpet som är den gemensamma faktorn, för alla tätorter. Det lär, mig veterligen inte finnas någon tätort som inte har ett elskåp. Jag har än så länge inte träffat på någon sådan. Så, den gemensamma faktorn, och lite av underskriften till att ha genomfört en tätortssafarie i en tätort är alltså att jag fotograferar ett elskåp. Det tycker jag är en bra idé. Andra får tycka vad de vill. Men det måste väl vara en bättre tradition än att använda en älvkvarn, speciellt utanför en kyrka.

Jag visste alltså inte om Byastenen vid kyrkan. Och om jag en dag kommer tillbaka till Västra Klagstorp så vet jag vad jag ska leta efter.

 

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Jag har inte tittat på kartan över var gränsen går, mellan Oxie och Kristineberg. Bägge är tätorter i Malmö Kommun. Bägge har skyltar, på samma stolpe, som talar om att man är i just, den orten. Ja, alltså, att man är i Oxie - och Kristineberg, samtidigt.
Jag kan bara tolka det som att de ligger på var sida om vägen. Men vilken ort ligger då mitt på vägen? Har de halva vägen var? När man kör in så är man i ena orten, men man lämnar den andra, när man kör ut.
Visst är det förvirrande?

Kristineberg är väl, likt många andra "kartongbyggen" något som inte inbjuder till vidare turism. Ja, jag vet faktiskt inte om det fans något av intresse där. För mig så var det mest ett område som, om ett antal år kanske hade satt sig. Nu verkade det väl mest vara som att komma till ett Legoland i miljard-kronors-format.
Området är annars ganska tätt med utgrävningar, eller i alla fall fyndplatser. Inget av större intresse dock. Mest gravplatser och en och annan fyndplats. De flesta är säkert överschaktade eller borttagna, i förmån för dessa gigantiska LEGO-klossar. Intressant är dock, hur det gick till när golfbanan byggdes. Jag vet inget om detta, men kan ju spekulera. Det finns ett par fynd- och gravplatser just där golfbanan är belägen. Var måhända dessa utgrävda innan man byggde golfbanan? Blev golfbanan försenad av utgrävningarna? Fanns det någon kommunal stark man som sopade fyndplatserna under mattan? Var allt, rent av i sin ordning? Fanns det över huvud taget några problem? Finns det, utom allt tvivel inget mera att skriva om Kristineberg, än en jäkla golfbana?
Lika bra att åka till Oxie istället, när man är i dessa faggor. De har ju i alla fall ett eget centrum, med affärer, och ett konstverk, i form av en oxe. parkera gärna i Kristineberg, och gå dit. Det är ju ändå sammanvuxet, endast åtskiljt av en väg.

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Ljunga är en tätort. Men hur stor är denna tätort egentligen. Dagsberg, som ligger bredvid är ingen tätort. Den är heller ingen småort. Vad är då Dagsberg? Existerar Dagsberg över huvud taget, om orten inte finns i den officiella statistiken?

Vad gör man om man har en plätt med lite, förmodat oodlingsbar mark? Jo, man smäller upp lite hus. Man kryssar lite mellan de gravfält och små arkeologiska fyndplatser, som föga upphetsande dyker upp i rullarna hos Riksantikvarieämbetet. Sedan smäller man upp lite hus, som man säljer till den tidens medelklass. Man stänger av någon gata, och gör en vändplan. Man planterar lite häckar, som ett antal år senare ger upphov till konflikter då de skymmer sikten för de som rör sig på vägarna. Man sätter antenner på barnens cyklar, med en liten röd vimpel i toppen. Denna vimpel ska synas, över häckarna, så att inte bilarna kär på de, på fel sida cyklande barnen. Man murar stora skorstenar på sina grillar, men behåller den lilla klotgrillen i ett förråd. Och när tiden är är mogen, och den nya epoken slagit sitt grepp om platsen, med sitt bredband och sina fyra datorer, då skaffar men en studsmatta som man ställer i den välansade gräsmattan. Och någon gång, under resans lopp, så döper man det hela till Ljunga, förmodligen efter en gård i närheten. Man bli anammad som tätort hos SCB och man har nu manövrerat ut Dagsberg, som ort. Måhända kanske Dagsberg kunde bli en del av Ljunga. Måhända vill man inte det, då man hellre såg att den plats som en gång i tiden hade nyanlagda gravar, och ett och annat tappat föremål från förr, fick vara i fred.

Vad hände egentligen? Varför slukade denna ort, Ljunga en ort som Dagsberg? En fastighet i Ljunga har ju trots allt beteckningen, Dagsberg.

Jag har inte tagit reda på om Dagsberg ingår i Ljunga som tätort. Det må så vara. Det är inte det enda exempel på orter som försvunnit i statistiken. Jag befinner mig själv i en. Kolmården är vare sig tätort eller småort, på samma sätt som Dagsberg. Men Dagsberg verkar intressantare än Ljunga. Ljunga är mest ett ställe att bo i, och ta sig till och från, om man bor där. Annars har man inget där att göra . Jag hittade inget av intresse. Och i den typen av orter brukar det vara ömsesidigt. Man har skyltar om lekande tändsticksaskar, och förbudsskyltar som är allmänt ogästvänliga. Man blänger efter folk och fordon som man inte känner igen. Nej, Ljunga är inget kul. Det lockar inte. Man blir inte intresserad. Man vill hitta ut, och fara vidare. Men i denna typ av ort, med återvändgränder och förbudsskyltar så kan det vara nog så svårt. Där man tror att man kan fara runt, och ut igen, där stöter man på en ny återvändsgränd, men vändplats. "Förbjudet att parkera i vändzonen". Fattas bara annat.

 

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

När det är vinter och man ger sig ut på tätortssafarie i orter som Åselstad och Ensjön så får man intrycket av att, detta inte är de mest spännande ställena i Östergötland. Och när man ser till den dokumentation som man fick till, under denna lågsäsongens tid så förstärks den bilden. Men det är ens egen oförmåga som många gånger står i vägen, som en "sugga" vid infarten till en cykelväg. Hur kommer man runt en "sugga"? Jo, man går ur bilen, och tar sig fram till fots, eller plockar fram sin gamla rostiga cykel, smörjer upp den och ger sig ut, förbi "suggan" och cyklar in på cykelvägen.

Vårt inspirationslösa flackande mellan de mer eller mindre hopväxta tätorterna Åselstad och Ensjön gav inte mycket mera än några bilder på ett samhälle som levde sitt eget stillsamma liv, och hade som största mål att hålla oönskade människor borta.
Men det finns saker att se, eller tänka sig, om man bara letar. Men man hittar det inte om man bara åker dit, helt planlöst. Och att det ger intryck av att vara ett inbottsbelastat område där det handlar om att hålla tjuvar och banditer borta är ganska ironiskt då en av de intressantaste uppgifterna är det förmodade kvartsbrottet där rövaren Halsjan tros ha hållit till. Denna grottliknande täkt, som förmodats ha utvunnits kvart i finns dock i Åselstad. Och vid Åselstad finns ju även Bardensborg, som jag noterade i tätortssafarie om just Åselstad. Men vad finns det i Ensjön? Vad är Ensjön bra för?

Ensjön är ju en sjö, som ligger alldeles bredvid tätorten Ensjön. Och att den ena gett den andra sitt namn är väl ingen kvalificerad gissning.
Arthur Nordén gjorde noteringar som lär ha publicerats 1938 om en gammal fornborg, Stensbergs fornborg.
Denna, som det heter "obetydliga höjd" var enligt folktraditionen den viktigaste punkten i försvaret. Man kan kanske anta, eller snarare gissa att det kan ha förekommit s.k. vårdkasar på höjden, som sammanbundit kommunikationen med Bardensborg som i sin tur, inte bara hade god utsikt mot sydost utan även hade en fin utsikt ut över Bråviken. Bardensborg ansågs å andra sidan vara tämligen omöjlig att försvara, och låg alltså inte så bra ur försvarssynpunkt.

Det är ju en märklig tanke, att en rövare skulle bosätta sig i en grotta, fem hundra meter från norr om Bardensborg och fem hundra meter öster om Stensberg. Om det nu var under samma tid, vill säga. Det har kanske inte riktigt framgått ännu i mina tämligen amatörmässiga forskningar om områdets historiska platser, och händelser.

Numera är det en populär badplats vid Ensjön. Jag kan tänka mig att det inte är alla som gillar den trafik av badande, som stryker, likt Halsjan gjorde runt byggnaderna i Ensjön och dess omnejd.

---

Koordinater:

• Halsjans grotta:
  •  N 58º 32.851'
  •  E 016º 13.745'
• Bardensborg:
  •  N 58º 32.617'
  •  E 016º 14.169'
• Stensbergs Fornborg:
  •  N 58º 32.858'
  •  E 016º 13.020'

---

 

 

Mer alldaglig blog: http://fjaderlos.wordpress.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

När man kommer fram till vägskälet vid Åselstad så möts man av den skylt med texten "Välkommen" på. Men jag undrar om det är meningen att icke boende ska vara där. Det är väl, om jag förstått det hela rätt ett sommarstugeområden, som gjort till ett mera permanent boende område. Känslan finns där också att det är ett, av tradition ganska inbrottstätt område. Det har säkert, om det skulle vara rätt med att det just har varit ett sommarstugeområde. Men vad vet jag. Jag har ju bara kommit dit, sett väldigt lite, för att sedan fara vidare. Jag kom inte fram till någon som helst sevärdhet i denna tätort i Norrköping Kommun.

Vad vet jag då om Åselstad? Ja, inte mycket, om något alls. Man kan väl knappast räkna in det som fakta att man känner till en piga i Åselstad som hette Kristina Ersdotter. Detta torde i alla fall vara ett litet tecken på att Åselstad var en gård, från början, och sedan kanske utvidgades till en by. Byn växte, blev sommarstugeområde för att mera bosättas permanent av folket med sommarstugorna, och på så vis haver det bildats en tätort, som nu listas av SCB som en av 89 tätorter i Östergötland. Men det kan ju samtidigt vara helt fel.

Det finns en fornborg i dessa trakter. Denna kallas för Bardensborg. Där var vi inte denna dag då vi besökte Åselstad. Men det kanske var dit vi skulle ha farit. Det kanske var de mest, turistvänliga stället där, med mest, i alla fall inbillade sevärdheter som trakten kunde uppvisa, eller i alla fall tankemässigt. För vad jag förstår så finns det inte så mycket av Bardensborg kvar.
Bardensborg fick sitt namn efter Soldat Bard, i Åselstads soldattorp. Och om han var släkt med degens stora stjärna, under samma efternamn Alexander Bard, det framgår inte. Men, visst är väl han från Östergötland, och visst har han väl lite soldataktiga kläder på sig ibland?
Och även om vi inte var vid Bardensborg just denna gång så kan man ju fatiskt tänka sig att man åker dit en annan gång. Koordinaterna N 58º 32.617',  E 016º 14.169' finns ju kvar.

Ibland får man u faktiskt leta lite efter det som inte finns, för att hitta något av intresse. Bardensborg finns inte mycket av. Soldat Bard finns inte längre. Alexander Bard finns inte i Åselstad, men kanske i Borensberg, eller på annan ort i Östergötland. Han har väl hästar i närheten av Motala, om jag läst på min Hänt i Veckan på ett korrekt sätt.
Jag tror inte att Alexander Bard skulle trivas så bra i Åselstad. Det är en känsla man får när man ser det medel- eller överklassamhälle som vuxit fram ur den förmodade sommarstugekolonin. Men vem vet, han kanske längtar efter fru och barn, hund och en Volvo V90. Han kanske vill ha sin inmurade grill som pyr ut sin rök, och förenas med alla andra grannars rök, samma tid, varje kväll, i exakt fem veckors tid mellan 10 juli och 16 augusti, med uppehåll för en tur på sjön, i skärgården, då den lilla rökpelaren fått sig en östlig förflyttning. Samma folk, samma rökpelare. Samma fruar, men inte nödvändigtvis med samma män. "helan går".

Man kan få en del intryck av en plats, även om det är vinter. Människan, och i synnerhet svensken är tämligen förutsägbara, och anpassningsbara till sin omgivning. Men vad gör väl det, om det gäller alla.
Det verkar i alla fall, om man ser det lite gran från håll som om det är en trevlig utsiktsplats där koordinaterna över platsen dör Bardensborg visar. Bara en sådan sak kan ju vara trevligt för en som hälsats välkommen till Åselstad, av en skylt, vid en vägkorsning, på väg in mot området.

 

MMS-blog (direkt från mobilen):
Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi hade ett mål när vi började vår resa till Norrköping, för Kulturnatten 2009. Vi skulle gå med på en av de två guidade stadsvandringar som arrangerades, en klockan 13:00, och en klockan 15:00. Vi missade den första tack vare att vi fastnade på bl.a. en trolleriföreställning. vi missade även den andra, för att vi tog tid på oss, hos Norrköpings Amatörbokbindarförening. Även vår vän från Kopparbo missade den, tack vare att han valde ett annat evenemang, där hans dotter var projektledare.
Men det gjorde inget. Vi klarade oss ändå.
Vi hittade ett nytt mål. Målet att se Kneppingborgs lilla handelscentrum. Vännen från Kopparbo hade aldrig varit där, så vi tänkte ta oss dit, så att han fick se hur det såg ut, och kanske shoppa lite i ostaffären. Det är framförallt tre saker där som är extra publikdragande. Det är den lilla fiskaffären, den lilla ostaffären samt torghandeln, mitt i det hela. Även fik och liknande gör ju att det hela blir ett koncept.
Men vi kom inte så långt. Vi fastnade på annan kultur. Småfotingarna gjorde ju kuvert, inne på ett av museerna. Och när vi kom ut därifrån så tyckte vår vän från Kopparbo att vi skulle äta något. Han hade ju inte ätit på hela dagen, sedan vi kom in till Norrköping. Jag och Småfotingarna hade ju köpt oss varsina två ostburgare lite tidigare. Jag klämde ur mig något om att köpa pizza sedan, och ta med dessa hem. Jag såg det ju inte som akut. Jag tänkte inte i rätt banor där. Den idén föll alla på läpparna. "Vi åker till Krokek, och köper pizza istället" sa vår vän från Kopparbo. Småfotingarna säger alltid ja till pizza, oavsett om det är hungriga eller mätta. Sedan, om de äter upp hel pizzan, det är en annan sak. Klart att man, som Småfoting vill ha pizza.
Det blev alltså inte något besök i Kneppingborg. Det blev inte någon promenad genom Swartzens valv. Vi var mätta på kultur för denna dag. Vi hade ju gjort en hel del, och gått en hel del. vi hade egenhändigt gjorda saker med oss. Det var ballongfigur, broschyrer om museer och annat. Vi hade gjort egna böcker, kakformar, tesilar, kuvert och boxats med enorma boxhandskar. vi hade fått fika på flera ställen. Vi hade ätit hamburgare. Vi hade sett trolleriföreställning, och vi hade gått förbi Halvars Glass, utan att köpa den minsta lilla strut. Vi hade sett utställningar och hoppat från konst i förändring. Vi hade träffat folk i alla former. Vi var mätta - mätta på kultur, för den här dagen. Det var dags att åka hem, köpa några pizzor, ta det lugnt och låta lördagen falla i dvala. Vi kunde, efter vi hade ätit vår pizza prata lite, snacka lite bridge, samt för de som ville, testa sitt nya spel, som lånades på Norrköpings Stadsbibliotek.

Grå Huset vid Holmbrogränd. (där det bakas pepparkakor på julmarknaden varje år)

Det bli inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli ganska bra ändå.

Småfotingarna håller för öronen, när det provkörs en flygplansmotor. (Laxholmstorget)

Bland de museer som ställde ut, på Laxholmstorget fanns förutom Flygvapenmuseum i Linköping fanns ÅSSA industri och fordonsmuseum Åtvidaberg
Det museum, där Småfotingarna tillverkade papper, och gjorde egna kuvert heter Holmens Museum, Strykbrädan, Laxholmen.
Trolleriföreställningen framfördes av Moderna Illusionisters Cirkel.

Slut
 

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi tog några kliv i riktning mot Keppingborgs lilla handelscentrum, med torghandel och specialbutiker, så som ostaffär och fiskaffär. Det måste väl också kallas för ett handelscentrum, eller har alla de stora köpcentrumen lagt monopol på det, med sina stora globala affärskedjor som hyresgäster.
Vi tog tjugo steg åt det hållet. Sedan fastnade vi igen.

Det var Kulturnatt, och vid det här laget så hade det kanske, om dock litet börjat nalkas att det faktiskt kunde tänkas att mörkna snart, inom bara några timmar. Det kunde faktiskt rent av kunna bli natt, denna dag, som kallas för Kulturnatten. Och nästa år, 2010 så talas det om att jubilera genom att utöka Kulturnatten till att även omfatta fredagen. Det skulle nog inte göra oss något. Men frågan är varför det ska vara fredag, och inte söndag. Fast, för min del får det gärna vara fredag till söndag. Det skulle inte göra något alls. Jag är ju av den åsikten att det skulle vara kulturnatt flera gånger per år. Det är något som alltid har lockat Norrköpingsborna ut ur sin hus och lägenheter, bort från Idol, Ingvar Oldsberg och Lasse Kronér. Ja, från början var det väl nästan Lennart Hyland som stod för den största konkurrensen om publiken. Men han får nu endast deltaga i Tranås Kulturnatt, som en liten del av en stadsvandring där kanske.

Vi kom alltså inte utanför Laxholmstorget innan det var dags för nästa ställe att slinka i på. Det var det museum, som jag väl egentligen inte vet vad det heter. Det har varit en del utställningar där om jag inte missminner mig, från tidigare kulturnätter. Men att det var ett regelrätt museum, det kommer jag inte ihåg. I vart fall, så fanns det saft och pepparkakor där. Detta gick naturligtvis inte Småfotingarna förbi. De kom strax med varsin mugg, och varsin pepparkaka. William satte sin mugg i sin tesil som han gjort, ute på Laxholmstorget. Den såg ut att passa i den. Michelle gjorde strax likadant.

En man stod och doppade formar i ett bad. I det badet var det en vit vätska, som såg ut som minimjölk ungefär. Den såg inte så tjock i konsistensen ut, som den förmodligen var. Formarna, som var som en inramad sil fångade upp det fasta innehållet i vätskan, och stannade innanför ramen. Vattnet sköljdes igenom. Mannen med ramarna tillverkade pappersark. Det var alltså en form av pappersmassa i karet med den vita minimjölken i.

Efter att vätskan hade runnit av så tömde han ut arket ovanpå de andra, tidigare gjorda arken som alltså bildade en hög av nygjorda ark. Dessa skulle sedan torkas. Det hängde vita ark i en lång rad, som om det var tvättdag på ett regemente, med kalsonger som hängts på tork, under övervakande av en furir som pedagogiskt visad mannarna hur de skulle hänga sin tvätt.

Pappersmassan var tillverkad av gamla lakan. De hade körts i en vanlig dokumentförstörare och blivit till ett grovt pulver, lite i stil med ett löst, ovanligt grovt flingsalt. Så var det med den gammaldags hantverksmässiga tillverkningen. Men man ska kanske inte se det så. Det var mest en notis om hur det faktiskt sticker ut lite, att mitt i allt ha en dokumentförstörare, i tillverkningen. Jag funderade på om det inte var papper som de hade kört i dokumentförstöraren, men han sa ju faktiskt lakan. Kan jag ha hört så fel?

Småfotingar av olika sort fick prova på även detta. Både William och Michelle testade att doppa ner en ram, låta vattnet rinna av för att sedan stjälpa upp det färdig arket i högen av andra färdiga ark. De fick ta av sig eventuella jackor, samt kavla upp sina ärmar. Och på frågan om de fick ta med sig sina ark hem så blev svaret att de ju faktiskt var tvungna att torka, på sträcket, bland de andra kalsongerna, i 24 timmar. Men de var välkomna att ta ett färdigt ark, och vika ett kuvert. Det var då det gick upp för mig varför mannen med kalsongtillverkningen, som vi kan kalla för Calvin Klein envisades med att kalla de vita arken för, just kuvert. De skulle alltså vikas sedan, samt limmas till att bli kuvert.

En annan man, som vi väl då får kalla för Björn Borg skulle demonstrera för Småfotingarna hur man viker dessa kuvert. Men han han knappt säga "dubbelfel" innan de redan var igång. De vek och de limmade. De stansade och tryckte med en stämpeldyna. De lade ner ett litet kort i kuvertet. De gjorde det hela riktigt fint. Man fick tankarna till gamla tiders julkort, och doften av lack som förseglade kuvertet.
Men inte behöver man ha en jul för att få pyssla lite, och ställa till med lite oreda på ett köksbord, med lite ingredienser till en massa mat. Det är bättre att spridda pysslet, och maten, över hela året. För inte är det väl julklapparna som gör julen? Är det så? Många säger att "jag älskar julen, och att få göra allt pyssel, innan jul". Men varför inte göra det hela året om, på olika vis? Kulturnatten är denna typ av pysseldag. Bara man ger sig ut och träffar folk som Tvillingarna Sjökvist, Calvin Klein eller rent av Björn Borg. Bara man inte fastnar framför "Idol" eller "Vem vill förlora pengar genom att ringa ett dyrt nummer medan vi visar vem som vill bli miljonär".

MMS-blog (direkt från mobilen):
http://fjaderlos.blogspot.com/

Text & Foto: F. Tvåfoting

Museet i Gnosjö där de två smålänningarna i Sjökvisten, från Åsa-Nisse-filmernas rock kommer ifrån är visst ett väldigt fint museum. En dag så får man väl kanske ta en tur genom Småland och titta på en del museer samt kanske göra en och annan tätortssafarie. Det finns ju även ett Albert Engström-museum i Eksjö. Vi var ju där 2008 men stannade endast vid Albert Engströms grav, i Hult.

William blev intresserad av hur man gjorde en tesil. Han studerade en del, och en av tvillingarna Sjökvist frågade honom om han ville prova. Det var lite mera moment än den kakform som han pressade lite tidigare.
William studerade, samt lyssnade. Sedan gjorde han en tesil, genom att först böja till en plåt, för att sedan trycka fast ett silgaller. När detta var klart så var det dags att fästa ett handtag i form av en ståltråd som täcktes av ett träskaft.

Småfotingarna har inte druckit speciellt mycket te i sina åtta- respektive tioåriga liv. Den som testat flest gånger är nog Michelle. Men nu när det finns egenhändigt gjorda tesilar så kanske det intresset kan väckas. Det är faktiskt inte så dumt för barn att värma sig med lite te, så att det inte bara blir glass och bullar. Glass mitt i vintern är ju inte bra egentligen. Inte om man frågar mig, som ju kanske inte äter så mycket glass, ens på sommaren.

Efter att William hade gjort sin sil så fick Michelle göra en också. tvillingarna Sjökvist tyckte att de hade varit så duktiga att de fick dem. De ansåg väl inte att de var beställda. Och att sälja dem till andra, som inte hade gjort dem fanns väl inte i tankarna. 30 kronor styck kostade de annars. Jag tror att de nog tyckte att de gjorde en bra affär. Småfotingarna är av halvt småländskt påbrå också. Fast, de är ju uppvuxna i Östergötland, och i alla fall i Williams fall så handlar det mest om att lära sig att spara till TV-spel, eller LEGO. Men det finns även andra saker som finns på spar-listan. Michelle sparar utan att bestämma sig vad hon ska spara till. Men hon kan lika gärna köpa glass för sina pengar. I alla fall, om det hade behövts så hade nog 60 kronor varit väl använda pengar, till att låta Småfotingarna få göra varsin tesil.

Jag fick hämta hem Michelle från skolan, en och en halv vecka senare. Hon hade kräkts i skolan. Det är sådant som händer, och hon är nog långt från ensam om en sådan situation. Senare på dagen så var det dags att försöka äta lite, och hoppas på att det blir kvar. Vad som då ofta är bra att börja med är ju just te. Detta blev alltså premiären för hennes tesil. Lite sent efteråt kan kanske tyckas, men det var inte tid för te innan dess. Hon var ju inte hemma helgen efter Kulturnatten 2009. Och i veckodagarna mellan de bägge helgerna så var det ju läxor, städning, packning samt en och annan aktivitet i form av exempelvis skytte. Det hann liksom aldrig bli av. Men man får hoppas att detta var startskottet till ett te-intresse, för framtiden. Inte minst för att man ju faktiskt kan göra eget te, med egna växter. Med lite kunskap om vad man får använda, och framförallt vad man inte får använda så är ju det lika pysslig aktivitet som att plocka bär som man gör sylt på, eller svamp, som man steker och ha i maten.

Vad det var för te som hon drack, det vet vi inte riktigt. Det var en påse utan etikett. Men jag har för mig att jag en gång köpte något som kallades för Kolmårds-te. Men om det var detta te, det vet jag inte till hundra procent.

MMS-blog (direkt från mobilen): Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Efter att ha gått genom halva staden, samt provat på en del saker så var det dags att sammanstråla med vår vän från Kopparbo, som ju hade gått en lite annan väg genom myllret av kultur denna lördag i september, år 2009.
Vi gick uppför Västgötebacken, upp mot Skvallertorget för att mäta upp vår vän. Han var ju där, nedanför Skvallertorget, på andra sidan om Kungsgatan. Men innan vi kom upp dit så såg vi någon form av installation. Det handlade om lek, på något sätt. Man fick leka där. Men bara vuxna fick leka. Det var ett par stora boxhandskar och en liten studsmatta bl.a. Dessa handskar kunde ju inte Småfotingarna låta bli att röra. Inte där de låg i sin ensamhet, väntandes på att någon skulle ta upp dem, och sätta dem på sina händer. De riktigt talade till Småfotingarna. "Ta upp mig! Lek med mig!"

William var först ut, medan Michelle kanske var lite avvaktande inför den märkliga placeringen av boxhandskar. Hon tittade och pillade och styrde med det mesta. Men boxhandskarna hade ju William. Jag fick intrycket av att hon kanske ville "prova allt" lite. Och att hon sedan, när vi skulle gå tog upp boxhandskarna också handlade nog om att William hade gjort det. Hon kunde ju inte låta detta vara utan att testa, inte när William hade gjort det. Tänk om hon halkade efter i upplevelseväxten. Hon hade ju annars ett litet försprång där, denna dag. Hon hade ju varit med och assisterat på scenen, vid trolleriföreställningen. Det hade ju inte William.
Jag såg henne på långt håll, även när vi hade gått därifrån. Hon kunde inte följa med, innan hon hade testat boxhandskarna också.

Vi gick sådeles vidare på kulturens gata nummer ett, Västgötebacken. Ja, det finns ju säkert flera, och kanske än mera kulturella gator, men denna är lite av inkörsporten till själva kulturnatten. Holmengatan konkurrerade ju om att vara mest kulturell gata, i alla fall i år.
Jag minne Västgötebacken från en gång då jag kom uppifrån, med bilen. Jag svängde in på en parkering, en bit ner i backen. Och efter att jag hade levererat det jag skulle, vilket gick tämligen snabbt så satte jag mig i bilen igen, startade och körde ut från parkeringen för att fara tillbaka, från den väg jag kom. Det blev lite trångt när jag kom upp, mot slutet av Västgötebacken. Det var i princip omöjligt att ta sig ut på Kungsgatan igen. Bilarna körde väldigt konstigt. Det var i det ögonblicket, vilket var ett väldigt långt ögonblick som jag kom på att Västgötebacken var enkelriktad.
Numera så är Västgötebacken avstängd, för biltrafik, uppifrån. Man kan köra in nedifrån, men man kommer inte ut på Kungsgatan. Alltså, man får väl egentligen köra in ungefär där jag parkerade. Det är väl fortfarande enkelriktat, i alla fall en bit upp, längst nerifrån. Det blir alltså en tvärgata som är knutpunkten för den som vill komma åt boxhandskarna, utan att behöva stiga ur sin bil.

Lite längre upp, på Västgötebacken så finns det några målningar. Dessa målningar är målade på vägbanan. De är ganska så trevliga, och inte lika fula som s.k. grafitti. Det känns faktiskt riktigt hemtrevligt att få med sig en äkta svensk jul när man går över Karl-Bertil Jonsson och hans far. Vi hade kanske lite för bråttom för att studera målningarna ordentligt. Det kanske var lite synd, men det kanske blir flera tillfällen för det. Programmet på Kulturnatten 2009 var ju ganska så späckat med annat också, än att fira jul strax innan Västgötebackens krön.

Vi hann inte riktigt hela vägen fram till Skvallertorget innan det vi konstaterade att vår vän från Kopparbo faktiskt inte alls var vid Skvallertorget, eller strax nedanför, inne i den nya delen av Campus, Norrköping. Han hade hunnit ut, och fanns numera där vi kom ifrån. Vi hade alltså gått om varandra. Om vi bara hade stannat kvar vid Arbetets Museum så hade vi mötts. Men då kanske vi hade missat att prova de stora boxhandskarna, samt inte noterat så mycket av det lilla vi noterade av målningarna i asfalten.

Vi vända alltså tillbaka. Men denna gång så gick vi in i gränden innan den normala infarten till Stadsmuseet och Arbetets Museum. Vi gick in på Stadsmuseets bakgård. Det var i sammanhanget ganska kulturellt riktigt att ta sig fram på den kullersten som finns på marken på den lilla infart. Inte så praktiskt kanske, men "rätt i tid" eftersom att det är kulturen som står i fokus en dag som denna.
Vi gick in och tittade lite i det lilla huset där man brukar baka pepparkakor i, när det är julmarknad vid Stadsmuseet. Jag har själv varit med på den julmarknaden i flera år. Men numera så har de flyttat ut hantverket, till att få stå ute med sin alster. utomhusmarknader tilltalar inte mig. Speciellt inte på vintern, och ännu mindre i december, med den typen av vinter som det är i vår del av Sverige. Det finns bättre sätt att dra på sig förkylning till jul.

Vi gick tillbaka till Laxholmstorget, som det väl heter. Arbetets Museum ligger ju på Laxholmen. Där, mitt bland folket så stod vår vän från Kopparbo. Vi var nu redo för att besöka ett nytt affärs- och marknadscentrum en bit bort mot Centrum i staden. Han ville gärna göra det, då han inte besökt den platsen tidigare, efter att det etablerats på nytt. Knäppingsborg heter det. Det är lite olika butiker, med fiskaffär, ostaffär, och så, förstås de obligatoriska inredningsbutikerna som det inte tycks finnas någon ände på dess utbredning.

Det var en hel del museer utifrån som visade upp lie av sin verksamhet på Laxholmstorget. Inte bara de två smålänningarna som lät folk trycka plåt. Det var även en del ångmaskiner där. Ett museum från Åtvidaberg stod för den uppvisningen. Även Flygvapenmuseum i Linköping hade med sig, om inte ett flygplan så i alla fall en Rolls Roys flygplansmotor. En V12:a, om jag nu blev rätt underrättad. Den stod uppställd på torget, och när vi kom fram så delades det ut öronproppar. "Vi ska starta den snart" sa de som hade hand om det hela. William fick även en skiftnyckel av det lite större slaget i handen. "Har du sett en så stor skiftnyckel förut?" undrade en av männen som kom från Flygvapenmuseet.
Han borde ha sett en, nästan lika stor. Jag har en del lite större nycklar, både fasta och flexibla skiftnycklar i verkstaden. Småfotingarnas farfars svarv var nämligen av det slaget att det krävdes ganska stora verktyg för att ändra inställningarna. Det var inte mycket som kunde ställas om, men lte utväxlingar, i form av olika hjul för remdriften samt lite olika snedställningar. Men detta fick göras för hand, och med stora verktyg, då det var rätt så stora muttrar att dra, eller lossa, beroende av i vilket skede det var i själva förändringsfasen.
Den svarven är från 1800-talet. Jag kan inte använda den, för vevarna går åt motsatt håll mot vad jag är van vid. Och det är som att cykla. Om man åker på en cykel där man svänger vänster när man vrider styret åt häger, så blir det problem. Det går inte så bra att cykla. Men om man skulle ha lärt sig det från början så skulle det inte vara så stort problem. Men man skulle istället få problem att cykla normalt.
Den svarven står nu bara och samlar damm. Och i detta fallet så är det mer än bokstavligt talat. Kanske att något av de museer som ställde ut, eller som finns i området kunde vara intresserade av den. För min del så får de gärna ta den. Det vore väl bra om den kom till användning, om än bara som ett museiföremål.

När en man från Flygvapenmuseet startade motorn, en Rolls-Roys Merlin 38 så samlades det en del folk runt ikring. Och det var mest män, eller barn. Men mest män som tydligen kände någon form av samhörighet med den bullrigaste delen av Kulturnatten. Inte ens ett döds-metal-band på Kulturkammaren en bit därifrån kunde konkurrera där.
Det mest intressanta med denna motor, och att den var igång var att det skakade en del, där man stod, bara ett par meter från den. Men detta intresse avtog efter någon minut. Mitt intresse är väl inte så stort för motorer, om det så är bilar, motorcyklar eller ens flygplansmotorer från 1930-talet.

 

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Den som har barn kanske kommer ihåg hur det var när barnen var små, eller så kanske du har små barn, eller på annat sätt haft en relation till den tid då barnen kastade sig in i en, för deras del ny bekantskap. En ny lekplats. Det spelar ingen roll om gungan är tio gånger roligare än gungbrädan. Det spelar ingen roll om en del saker är till för de allra minsta barnen, medan andra är till för lite äldre. Det ska provas på allt.
"Nu sak jag prova den där", "Kom, så provar vi den där". "Vänta pappa, jag ska bara prova den här också"
Men var, och när försvinner det där? Är det när barnen inte längre leker på lekplatser? Är det när det kommer in kompisar i bilden, som antas aldrig har haft samma glädje i att leka? Det ena, lite större barnen står och blänger på det andra och tror att den tycker att det är fånigt att leka, medan det andra barnen har precis samma funderingar om sin "motståndare", på andra sidan om sandlådan.

Kulturnatten i Norrköping har kommit till att bli lite av en förlängning av leksinnet hos det barn som var de som ville prova på allt, på lekplatsen. Här finns det en hel del att prova på. Småfotingarna är bra på det, att prova på saker. Och när de väl kommit fram till att de kan prova den ena saken, så räds de inte att fråga om de får prova nästa sak. Det är som en busslast med pensionärer, i en hantverksby. Om en köper en sak, så ska de andra göra det också. Men ingen vill ta det första steget. Ingen vill vara först i den nya gunghästen, mitt inne i lekplatsen, bredvid sandlådan.
Lusten att prova på finns väl även för de vuxna, under Kulturnatten. Men det kanske sker lite senare, efter att krogarna har försätt dem med ett nyvunnet leksinne. Men då är inte alla saker kvar, av det som fanns att prova på. Måhända så hittar de varandra, och kan prova på lite spännande saker tillsammans. Men den biten får andra skriva om. Och vill de ha med fotografier, så får de allt fotografera själva.

Det var faktiskt en och annan som provade på att trycka formar i plåt. Även vuxna alltså. Men det var kanske inte det som de hade tänkt sig, när de skulle köpa sina formar. Många ville köpa formarna, och när de betalat, eller på annat sätt kontrakterat affären om att köpa tio formar för tio kronor så talade mannen från Gnosjö om att kunden allt fick göra dem själv.
"Men du ska väl göra dem själv. Kom nu!"
Folk var kanske lite avvaktande, så som folk oftast är, men de var ju liksom redan inne i leken. Så det var bara att börja veva på det verktyg som tryckte till en liten färdigstansad plåtbit, till en form att baka små bakverk i.

Vi kunde ju naturligtvis ha tryckt tio stycken formar också. Men jag tyckte att det räckte med varsin. En till varje Småfoting. Vi har nämligen redan väldigt många formar av det slaget, som inte används så ofta. Detta var mest för att de skulle få prova på. Och om de kostade en krona styck, vid tillverkning av tio, eller två kronor styck, vid styckestillverkning, det spelade ju inte så stor roll.
Jag lämnade alltså en femma, men fick inget tillbaka. "Lika bra att du gör en form också" sa mannen från Gnosjö. Och jag vet inte om det var rocken, eller mössan som gjorde att jag hade lite svårt för om jag skulle föra tankarna till Karlshamn Mejeris reklam (Gott Gotti Gott-Gott) eller om det rent av var Sjökvisten själv, med sin bröllopskonfekt i fickan. Du vet handlaren i Åsa Nisse-filmerna. Den stackars mannen som blir så förtjust i alla unga damer i Knohult. Undrar hur han skulle tas emot i dagens samhälle. Kanske att han, till att börja med skulle ses som en snuskgubbe, som trots sin ålder alltid svansade efter unga tjejer, som knappt hade fyllt tjugo år. Men samtidigt så kanske han inte hade haft tid med dessa, om han, via sin dator varit aktiv på Spray-dejt, på Internet. Han kanske skulle ha fullt upp med att förvandla sig till groda, bli kysst och sedan blivit av med halva kungariket, innan han ånyo förvandlades till en groda. Ett livets ekorrhjul för en gammal handlare i en liten lanthandel, med ny bredbandsuppkoppling samt med trettio år gammal bröllopskonfekt i fickan.

Den här typen av aktivitet intresserade William en del. Alltså, i Michelles fall så handlade det om att tillverka en form, och att göra det själv. Det handlade om att prova den där nya gunghästen på lekplatsen. Men för William handlade det lika mycket om att se hur det fungerade. Varför det pressades där nere, när man vevade där uppe. Det var lika mycket en studie, som en tillverkning.

Till sist så blev det klart. jag tog min och Michelles form i fickan. William tog sin, i sin ficka. William och jag bakade kanelbullar, lördagen därpå. Då tog han lite deg och lite köttfärs och gjorde en liten paj i sin egen tillverkade form. Det blev inte så stor form. Men den blev säkert god. Han åt den till en film på DVD samma kväll. Michelle var inte hemma den helgen, men hon lär få chans att prova sin form också. Kanske redan helgen därpå. Men det framgår inte av historien, inte i skrivande stund.

 

 

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var tur att Kulturnatten 2009 var den 26/9, och inte lördagen därpå. Det hade blivit en betydligt blötare, och kallare Kulturnatt då. Den 26/9 var en perfekt dag, vädermässigt. Visserligen lite blåsigt, med med sol och för årstiden , ganska så varmt väder.
Men visst kan det bli blött ändå. Jag tror att de som anammar detta med att det kallas för "natt" och som går ut på kvällen kan bli tämlige blöta, i alla fall invärtes. Men det finns även andra sätt att bli blöta under en kulturnatt, även på dagen.
Det enda man behöver är två Småfotingar, lite vind och en gammal veteranbrandbil. Inga märkvärdigheter där alltså, med ingredienserna.

Några gamla brandbilar som stod uppställda vid Värmekyrkan sprutade en del vatten. Den ena sprutade med en vattenkanon, som var fäst på taket av brandbilen. De andra två hade slangar, som rullades ut, eller in, beroende på status i brandförloppet. Men denna dag brann det inte. Det var bara uppvisning, och ett sätt att göra lite reklam för Brandkårsmuseet i Simonstorp.

När vi kom fram till räcket som avgränsar en som inte vet om att stanna, från att gå vidare ner i Motala Ström så visade det sig att de hade en slang framme. Den var kopplad till den kompressorvagn som brandbillarna brukar ha efter sig. Det är alltså en vagns som gör det möjligt för brandmännen att kunna pumpa vatten. Denna vagn är alltså tämligen nödvändig i sammanhanget.
När jag själv var liten så såg man denna vagn ofta. Barnens farfar var med i den frivilliga brandkåren i Kolmården. Mycket av den utrustning som visades upp kände jag igen. Det var ungefär samma som farsan hade till sitt, och sina kollegors förfogande.
På den tiden så bodde vi mindre än hundra meter från brandstationen. Det fanns en till, men efter en tid, i den moderna tidens anda så lades den som var oss närmast ner. Det blev bara en station kvar, i Krokek.

Varje måndag så tjöt det i sirenen på den gamla skolan ovanför där vi bodde. Den skolan kallades för Kyrkskolan. Jag har inte funderat så mycket på varför den hette så, men det måste väl ha varit dess närhet till Krokeks kyrka. Krokeks kyrka ligger ju egentligen inte i Krokek. Den ligger mera i Kolmården. Men det beror på lite, när man anser det vara, vilken tid. Alltså, kyrkan har funnits där i över ett hundra år. Det har inte alla ortsnamn. Och framför allt, Statistiska Centralbyrån har inte funnits hela tiden. Det är väl den som trots sitt syfte att bringa ordning, står för den största delen av ortsnamnskaoset i området, i och runt Kolmården. Men en viss djurpark i närheten har också hjälpt till där. På gott, och på ont.
Att sirenen tjöt, och att det ringde hemma, varje måndag berodde på att det alltid var en test av signalen, en gång i veckan. Och varje gång som sirenen tjöt, så meddelade alltså varje medlem i den frivilliga borgarbrandkåren genom ett telefonsamtal. Om de inte var hemma, men hörde sirenen så kunde de i alla fall ta sig dit, om någon hade hört telefonmeddelandet som förmedlades, via automatik. Var det ett "skarpt" larm så sprang vi barn till brandgaraget, en bit bort. Brandbilarna kom ut ur garagets portar, som en av Marvels superhjältar, med sina tjutande sirener, och sina röda, blinkande ljus. För innan det var blått ljus på brandbilarna så var det ju rött ljus. Och varför dessa ändrades är säkert både logiskt och bra, men inget att gå in på i detta sammanhang.

Det var alltså samma typ av brandbilar, lokalt i Kolmården, på den tiden som någon av brandbilarna som stod uppställda vid Motala Ström, Kulturnatten 2009. De kanske inte var exakt lika, men de hade ungefär samma standard. Kompressorvagnen kände man igen, från det som följde efter brandbilarna, så som Robin följer sin Batman.
Men på den tiden så blev man inte så blöt, när det var brandkårsutryckning, som denna lördag, i slutet av september 2009.
Småfotingarna fick nämligen prova att hålla i slangen, och spruta ut i Motala Ström. Det var kanske inte det högsta trycket i slangen, men det gav i alla fall en idé om hur det kunde vara, att vara vattensprutande brandman.
Småfotingarna sprutade rakt ut. Till att börja med. Men efter en stund så var de ju tvungna att ändra riktning lite. Inte inåt land, men väl åt det håll som jag stod. Vinden tog tag i vattnet, och förde det in över Motala Ströms landkant. Rakt mot det ställe där jag stod. Det blev tämligen blött att vara pappa till Småfotingarna, i detta skede av Kulturnatten. Den molnfria himlen till trots, så regnade det, lokalt.

Men att jag blev blöt, roade i alla fall tvenne Småfotingar. Tur att någon tyckte att det var roligt.

Fjäderlös Tvåfoting

Text & Foto: F. Tvåfoting

Det är lönsamt att handla böcker på Myrorna. Det visade det sig under Kulturnatten 2009. Jag lämnade ju min bok, "Synden" av Björn Ranelid på Norrköpings Stadsbibliotek. Det kostade 25 kronor. Den var lite försenad nämligen. Me jag fick en fin "pin" med texten, "Jag sponsrar Norrköpings kultur". Det kunde väl lika gärna stått, "Se på mig, spotta på mig. Min bok var för sent återlämnad". En bok på Myrorna kostar tio-femton kronor. Och den behöver man inte lämna tillbaka, om det nu inte råkar vara så att den hamnar där efter ens död. För det är väl ofta så som saker och ting hamnar på just Myrorna. Folk testamenterar sina saker dit. Eller så kommer de dit på annat sätt, när man gått ur tiden.
Men någon "pin" får man inte.
Jag vet inte vad det skulle kunna stå på den. Kanske, "Jag sponsrar Allmänna Arvsfonden".
Tja, kanske lite fel.
Jag letade efter en bok av Arthur Nordén där också. Men den hittade jag inte. Den skulle stå i hylla G 0.07, eller något i den stilen. Men den hyllan fanns inte där den skulle finnas enligt bibliotekarien. Och henne ska man väl lita på. Jag utgick ifrån att någon hade lånat hela hyllan, och tagit med sig allt. Jag gav helt enkelt upp. Men jag fick reda på att det var en annan hylla, i alla fall i ett annat bibliotek som var den rätta. Allt har sin tid. Tiden för Arthur Nordén var inte just då, inte denna lördag, denna Kulturnatt 2009.

Michelle och jag kollade runt lite efter en annan hylla. Det skulle finnas en skatt där. Men på nytt så var hyllan utlånad. Hela hyllan, med trävirke och alla böckerna. De var alldeles borta. William ringde för att höra var vi var. Han hade spanat in lite TV-spel och så. Han kom med ett spel, som han inte fick låna. TV-spel får man bara låna om man är vuxen. "De är ju så dyra". Men om 199 kronor för ett gammalt TV-spel är mycket dyrare än en bok för 350 kronor, det vet jag ju inte om jag håller med om. Men det kan ju finnas andra praktiska saker som berättigar att det endast får lånas TV-spel om man har en vuxen med sig, som borgenär.
I två veckor får man ha TV-spel. Det lät lagom. Så vi slog till, och lånade SIMS 2, till Playstation 2. (tror jag att det var). Men detta förutsatte ju också ett visst ansvar. Det ska bli intressant att se, hur detta ansvar efterlevs.

Det var annars en del musik inne i biblioteket, dagen till ära. En del saker fanns i och runt omkring också. Vi noterade, men satte inte mycket i minnet vad det gäller namn och titlar. Vi skulle ju gå vidare. Men nu blev vi en smula hungriga. Vi bestämde oss för att gå till McDonalds på Drottninggatan för att köpa sex stycken ostburgare. Jag säger nämligen inte cheeseburgare, jag talar helst svenska även inne på hamburgerrestauranger. En del personal på McDonalds, runt om i landet förstår knappt vad man säger om man säger ostburgare. Det är samma fenomen som om man frågar vem Läderlappen är, på ett dagis, eller ett lågstadium. Då vet de inte vad man menar. Men säger man Batman, då vet alla vem det är.
Men den kille som expedierade oss denna dag visst vad det var som menades, när vi beställde våra sex ostburgare. Vi gick iväg men vår mat i en påse, som William bar på. Vi tänkte sätta oss någonstans. Det blev ett ställe där vi suttit förut och ätit ostburgare på. ett räcke som avgränsar Kvarngatan mot en parkering, inte långt från Louis De Geer-hallen, vid Holmengatan.
I en tobaksaffär längs vägen så inhandlade vi några läsk. Vi kom på det, att det kanske var bra att ha, när man skulle svälja den redan färdigtuggade maten. För det är ju vad det är, i princip, färdigtuggad mat. Men det är god färdigtuggad mat.

Innan vi kom fram till McDonalds, när vi gick på Drottninggatan så träffade vi på en bekant. En kille i min egen ålder ungefär. Jag har aldrig frågat hur gammal han är, men ungefär som jag, skulle jag tro. Han är visst involverad i Spårvagnsmuseet, och deras förening, som jag tror heter "Spårvägens vänner" eller något i den stilen. De hade turer med den gamla "Ettan" denna dag. Och det passar ju alldeles utmärk, när det är Kulturnatt.
Lagom som vi hade satt oss ner för att äta vår mat, så kom det förbi en gammal buss. Det var någon form av rundturer, i staden med, just de gamla bussarna som trafikerade staden förr. I bussen sitter en dam som vinkar åt mig. Det visade sig vara mamman till den killen som vi nyss hade mött, på Drottninggatan, och som nu var på väg med en buss, via Kvarngatan. Det tyckte vi var ett lite märkligt sammanträffande.

Det började nu bli dags att sammanstråla med vår vän från Kopparbo som vi ju var på trolleriföreställning med lite tidigare på dagen. Jag ringde honom, men det hördes inte mycket. Det var tydligen något band där, som spelade för fullt. Vi kom i alla fall fram till att vi skulle ses efter att det var klart där. Så, vi gick upp mot Skvallertorget, som ligger i närheten av Campus Norrköping, där han var på sitt evenemang, arrangerat av hans dotter.
Vi gick om varandra lite, men hittade rätt till slut.
På vägen dit så gick vi förbi några smålänningar som var som hämtade ur Karlshamns Mejeris reklam. ("Gott, gotti-gott-gott") Ja, det är ju inte Småland, men nästan. Dessa var i alla fall från ett museum i Gnosjö. De tryckte plåt, för hand. Småfotingarna fick prova på att trycka varsin kakform, och smålänningar som de var så så de till att få hem hela den femma som jag betalade med. Ja det kostade två kronor styck, men eftersom det var en femma, så fick även jag trycka en form. Men det tog han bara en krona för. Han spelade på den förmodade affärsandan, som han intalade mig att jag hade inom mig.

Men innan dess så hade vi gått förbi brandbilarna från Simonstorps Brandkårsmuseum. De pumpade vatten, och sprutade. Allt som uppvisning över hur det går till, med kompressorvagn och allt. I vattnet körde det omkring en ångbåt. Det var, om jag inte tog fel samma ångbåt som besökte Sandviksbryggan då den invigdes efter restaureringen 2007. Den passade ju förnämligt in där då det ju är en gammal ångbåtsbrygga. Men frågan är om den passade in i Motala Ström. Jo, men det är vatten, och det är en båt, och det går utmärkt att fiska från båten, ner i strömmen o.s.v. Men hur sjutton kommer den dit, eller ens, därifrån? Den måste ha fraktats dit med bil, och lyfts ner med en kran. Detta måste ha tagit stora resurser i anspråk. Jag undrar om folk tänkte på det, vilken organisation som låg bakom detta, att en ångbåt skulle fara runt i Motala Ström. Det är ju en del hinder på vägen, om båten ska "segla" in dit, om uttrycket tillåts. Det är ju mitt inne i staden, och det är fördämningar och vattenfall om vart annat.

(det kommer minst två delar till)

Blog direkt från mobilen:  MMS-blog

Text & Foto: F. Tvåfoting

Om Norrköpings Amatörbokbindarförening hade varit i Kolmården, och om det hade varit bokbindarkurs t.ex. torsdagar, istället för onsdagar så hade vi redan varit på vårt första kurstillfälle. Det hade inte varit vare sig någon tvekan eller något annat som hållit oss borta. Och var för sig, med torsdagar, eller att det legat i Kolmården så hade det nog också räckt till för att kasta oss över denna aktivitet.
Men nu kommer vi förmodligen i alla fall, i ett initialt skede att bli medlemmar, och i alla fall få in en fot i aktiviteten i fråga. De olika aktiviteterna på onsdagarna får väl försöka att samsas om tiden. Det kan kanske bli tal om skytte varannan vecka, och bokbinderi varannan. Den bridge som ibland är på onsdagarna är ju varannan vecka, vid fem-sex tillfällen, under vårterminen. Det borde också kunna gå att klämma in. Det är i alla fall ingen tvekan om vilken dag i veckan som blir den mesta aktivitetsdagen, med styrt schema. Detta ska nog kunna bli bra.
Att Michelle vill binda böcker, är det ingen tvekan om. Och hur det är med Williams intresse, det vet jag inte till hundra procent. jag har inget totalt begrepp om detta. Men det är också något som går att lösa. Hans intresse kan skjuta i höjden, i takt med att man bekantar sig med dess omgivning. Samtidigt så kan det vara så ett det avtar, det intresse som finns. Då får han stanna hemma, kanske hos Urfotingen. Det är ju trots allt inte som vid bridge, att man kommer hem sent. Det är ju kristligt rimliga tider.
Vi gick dock vidare, på Kulturnatten 2009, ner mot Norrköping Stadsbibliotek. Jag hade ju en bok att lämna tillbaka. "Synden" av Björn Ranelid. En svårläst historia, som jag gav upp i ett tidigt stadium. En massa ordbajseri. För det kan kanske vara skoj att hitta på fina, och nya meningar. Men om det är tänkt att det ska bli ett sammanhang också, så blir det svårare. Jag kanske köper den boken, en gång, på Myrorna. Max tio kronor. Det kan kanske komma en dag, då man gör ett nytt försök. Innan dess så kanske jag gett upp den andra boken av Björn Ranelid som jag har hemma. "Mitt namn skall vada Stig Dagerman" heter den visst. Den är dock inte lånad. Den är min. Köpt på Myrorna för en tia. Ett led i den gren i livet som går ut på att "göra det man inte förväntas att göra, av andra eller av en själv".
Men, jag har ju en bok av Marcus Birro också. En som jag faktiskt har läst. Fast, den är ju pocket. Jag gillar ju egentligen inte pocket. Marcus Birro är det svarta fåret, bland de lite mera normalt gråspräckliga, ordinära fårskallarna. "Svarta får" heter den. Eller om det var "Svarta vykort"?

När vi gick ner mot Norrköpings Stadsbibliotek från Norrköpings Amatörbokbindarförening så gick vi förbi Norrköpings Konstmuseum. Norrköpings Amatörbokbindarförening ligger ju en bit bakom Norrköpings Konstmuseum. På konstmuseet var vi året innan, när det var Kulturnatt. Småfotingarna var med på något som de kallade för skattjakt. Det var en konstvetare, eller om det var en person som studerade till att bli konstvetare som tog med ett gäng barn till några utvalda konstverk. Där berättade hon och talade med barnen om det aktuella konstverket. Mot slutet så fick de var sin guldpeng ur en kappsäck, som verkade som tagen ur Pippi Långstrumps värld. Det var visst choklad i dessa guldpengar.
Men i år så gick vi sådeles bara förbi Norrköpings Konstmuseum. Men vi stannade till vid ett konstverk ute på gården. Det är ett s.k. "konst i förändring", tror jag att det heter. För ett antal år sedan så placerades det en kub, gjord i asfalt på Norrköpings Konstmuseums gräsmatta. Denna kub förändras alltså med tiden. Den liksom smälter. I början så märktes ingenting. Men efter ett tag så fick kuben lite slagsida. Kuben var ingen kub längre. Så sent som förra året så var den fortfarande ganska stor. Men i år var det mest som en sovande Barbapapa kvar. Man kunde se en betydlig förändring, jämfört med tidigare år. Numera fungerar det även som en populär lekplats för barn av alla slag. Det ska visst hoppas ner från asfallts-blobben i gräset.

2008                         "Konst i förändring"                            2009

Blog direkt från mobilen:  Fjäderlös Tvåfoting - wordpress

Text & Foto: F. Tvåfoting

Vi kom in i Norrköpings Amatörbokbindarförenings lokal efter att ha letat oss dit med hjälp av i huvudet, inbyggd GPS. Väl inne så mättes vi och hälsades välkomna av föreningens medlemmar. Det stod maskiner, och hantverksmässigt framställda redskap och verktyg, prydligt utplacerade i lokalen. För en del av redskapen, som bl.a. var gjorda i trä verkade vara egna små hantverk i sig. De gjordes nog inte i en handvändning, förr i tiden. Alltså, det krävdes ett hantverk, för att få till ett annat hantverk. Redan då handlade det om leverantör, och underleverantör. Det handlade sådeles, som i så många andra sammanhang i samhället att se till helheten. Ser man den, så kan man sedan justera detaljer, och inse dess goda, och mindre goda egenskaper.

En del maskiner var elektriska, andra sköttes för hand, via en vev eller på annat vis, med handkraft förd till att fungera, enligt det tänkta sättet. Intrycket var att man gjorde mycket med maskiner. Man fick ett första intryck av att man hade en bunt med papper som man buntade ihop, och sammanfogade med maskinerna i lokalen. Man kanske skar till dem med andra små, mer eller mindre handdrivna skärverktyg. Men det var ju naturligtvis inte hela sanningen. Maskinerna hade nog allt sin funktion, men mycket av bokbinderiet verkade handla om rena handarbeten, så som att sy i böckerna, och alltså binda dem för hand. Det var inte som moderna limbindningsmaskiner, där man stoppar ner en bunt, som limmas ihop, för att strax efter första läsning gå isär igen.

Naturligtvis så blev det ju väldigt mycket information om hur det fungerade, för ett tillfälle. Det kanske inte fastnade direkt. Inte allt i alla fall. Men det var en fascinerande miljö, och inbjöd verkligen till skaparlusta.

Enligt Kulturnattens program så kunde barnen få prova på att göra en enklare form av bok. Fast, det var nog inte bara barnen som detta gällde. De vuxna som ville prova på det hela, fick också göra det. Men till att börja med så var det bara vi där, förutom föreningens medlemmar. De hade en del projekt på gång, som de styrde med. Michelle fick frågan om hon ville prova. Och det ville hon ju direkt. Denna form av pyssel är precis i linje med hennes intressen. William var lite mera avvaktande.

Jag insåg att det kanske kunde bli problem med att få med Michelle från lokalen. I alla fall i god tid till klockan tre. Det var ju då som vi skulle samlas på Skvallertorget igen, för att gå med på stadsvandringen som startade den tiden. Det skulle bli svårt, även om vi gick på en gång. Och men Michelle i pysslartagen så såg jag det som helt orimligt. Jag funderade på om jag skulle ringa år vän från Kopparbo och tala om att vi inte hann ner i tid, och att vi kanske kunde ansluta senare, om vi höll kontakt, via mobiltelefonen. Men just som jag funderade så ringde han mig istället.
"Jag måste nog vara med och se min dotters projekt. Jag kan inte missa det. Så jag hoppar över stadsvandringen. Den hinns inte med."
Det passade ju faktiskt ganska bra, så som det hela hade utvecklats. Jag sa att vi också hade lite problem med tiden, och vi bestämde att vi skulle sammanstråla lite senare. Nu fanns det helt plötsligt gott om tid för att pyssla, och bekanta sig med lokalen. Michelle var ju reda i full gång, med att binda en liten bok. Det skulle bli en "djurbok".

William hade nu fått upp ögonen för en annan modell av bok. Han hade ett annat instruktionsblad. Det fanns nämligen fina instruktioner om hur man viker, och binder dess små enkla böcker. En del påminde m origami. Williams bok gick ganska bra att vika. Han hade inte några större problem med den. Instruktioner är han bra på. Det kanske har med alla LEGO-byggsatser som han satt ihop, under sin tioåriga tid här på jorden. Han var även intresserad av att se sig om, bland alla prylar som fanns på platsen. Michelle visste jag däremot var jag hade, i princip hela tiden. Hon var outtröttlig i att styra med sin bok. Den skulle inte bara bindas, den skulle illustreras, samt dekoreras, med pärlor också. Jag påpekade, mot slutet av vår vistelse att hon ju faktiskt kunde illustrera den hemma. Det handlade ju bara om att rita, med pennor, som vi ju faktiskt också hade hemma. Men jag kan tänka mig att miljön tilltalade även henne. Michelle vill verkligen att vi ska bli medlemmar där, och gå kurs, i bokbinderi. Och, hade det inte varit för att det var å onsdagar, den kvällskurs som finns, så hade vi nog redan varit anmälda, och blivit medlemmar i föreningen. Onsdagar är det ju skytte, samt, framåt våren även en del bridge. Men vi ska se hur vårt schema ser ut.
Annars så är det en hel del dagskurser. Det är tydligen mycket pensionärer som går dessa bokbinderikurser. Några barn lär det visst inte finnas. I alla fall inte särskilt många. Och det är synd. Detta är en bra aktivitet, för barn. Alla barn kan ju inte vara intresserade av ridning, eller fotboll. Och de som blir kvar, av denna kategori, de kan ju inte bara spela TV-spel och sitta vid datorn.

Att William kanske inte var på plats, rakt i visuell riktning, med så mycket verktyg runt omkring, det var gaska väntat, och normalt. Men att helt plötsligt även Michelle var borta, det var mera överraskande. Jag såg dem inte någonstans. Var hade de tagit vägen? Varför hade Michelle helt plötsligt lämnat sin bok, och sitt pysslande?
Svaret på de frågorna hittade jag i ett lite mindre rum. Där satt tvenne Småfotingar, med varsitt glas saft, och fikabröd. Det var kakor, och sockerkaka. En paus för Michelle, och en chans till livsnjutning för William. Jag tror att han skulle kunna leva på enbart bullar, kakor, sockerkakor och pannkaka, utan att äta något annat. Kanske en och annan glass också, till efterrätt. Vilken tur, att vi hittade hit, så att han kunde få lite sockerkaka.

Det började nu bli dags att ge sig av, efter att Michelle hade gjort lite mera på sin bok. William hittade en bok, med mera instruktioner i. Han gjorde en robot-bok också, förutom den lilla kvadratiska bok som han gjort tidigare.
Tiden började rinna iväg. Det fanns ju så enormt mycket mera att se, och göra på Kulturnatten. Jag hade ju bl.a. en bok med mig, av Björn Ranelid som skulle lämnas tillbaka till Norrköpings Stadsbibliotek. De stänger klockan 16:00 på lördagar. Men jag hade mina aningar om att de kanske stängde senare när det var Kulturnatt. Jag hade ringt tidigare, på morgonen. Men eftersom de inte öppnade förrän klockan 11:00 så svarade ingen. Jag hade nu glömt att ringa igen. Jag gick därför ut från lokalen, där bokbinderiet fanns för att ringa. Och det var som jag trodde. De hade öppet till klockan 22:00 denna dag, denna Kulturnatt 2009

 

 

 

alldaglig blog: http://fjaderlos.wordpress.com/