Text & Foto: F. Tvåfoting

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland beror det på en själv, och ibland på andra. Ibland så blir det bra ett tag, för att sedan bli som något annat, än det man tänkt sig.

Vi gömde en skatt i Skåne. Vi hittade en bra liten skog, där det fanns lite av varje. Det fanns rådjurs- och gåsspillning. Det fanns levande och döda träd. Det fanns sten av olika slag, och det fanns gräs. Ja, gräset hade väl inte fått fart riktigt ännu, denna dag, men det fanns där, latent.
Just de döda träden gjorde att vi hittade en plats för vår skatt. Vi lade den under ett av det omkullfallna träden. Några blad fick hjälpa till att gömma den, så att den inte syntes för mycket.

Vi hade hört talas om att markägaren refererade till platsen som "sin park", men vi tyckte det nog mest såg ut som en vanlig skog, där allemansrätten existerade.
Och när vi sedan gick tillbaka, så genade Småfotingarna över åkern. Jag gick tillbaka via skogen. Detta innebar att Småfotingarna kom före mig ner till vägen. Och ensamma på vägen, med stenar i händerna så blev de tilltalade av en som stannade med sin bil. Jag syntes inte ännu, då jag fortfarande var i skogen, i skydd av träden.
Det visade sig vara denna markägare. Han frågade lite om var de var ifrån, och vad de gjorde o.s.v. Han sa även att "ni får ta med er mina stenar hem", "det får ni".
Det var ju snällt, att de inte behövde gå tillbaka med stenarna, som de hade hittat. Fast, man bruar väl knappas ge barn lov, att ta stenar från en skog. Där i låg det märkliga, kan tyckas. Och visst var det märkligt, enligt bedömare, men inte att han gav lov, för något man inte behöver lov för, utan för att han inte förbjöd dem att ta med sig stenarna, och tvingade dem att lämna tillbaka dem.

Det kändes lite konstigt, hur denna markägare talades om som en väldigt konstig människa. Speciellt som han ju faktiskt inte var särskilt otrevlig just i den stunden. Men så visste han ju inte om vad vi egentligen gjorde i "hans park".

Nu var det så dags för folk att leta reda på skatten, med sin GPS, och sina fötter. Men det var förmodligen så att de flesta inte orkade gå den bit, fram till skogen som utgjordes av en väg, som var stängd för motorfordon. De körde säkert hela vägen fram. Jag är inte säker, men jag tror så. I så fall är det dålig stil av dessa människor, som väl anses som naturens, och laglighetens vänner.

Rapporterna började trilla in, om att de hade hittat skatten.
Allt var frid och fröjd till det kom rapporter om konfrontationer med markägaren.
Lite citat från "loggarna":

"Markägaren kom och var mycket irriterad.
Denna cache måste flyttas omgående annars får nog varje cachare räkna med bråk och cachen kommer snart markägaren att ta bort."

"Markägaren och en av de närboende kom och önskade att denna gömma flyttas omgående, jag ville inte börja debattera allemansrätten med dem.....
Men för att undvika fientlighet mot vår hobby kan det ligga i cache-ägarens intresse att försöka hitta ett annat ställe till denna...

Gömman hittades och loggades i alla fall innan "mobben" anlände"

"Hittad efter lite letande och koordinaterna stämmer bra.
Ingen markägare syntes till som tur är. Men, är verkligen
skogspartiet privat mark som man inte får beträda?
Här gäller väl allemansrätten."

"Kan verkligen inte rekommendera denna cache om man inte är ute efter att bråka! (och det vill vi väl inte??)
Lyckades ljuga mig blå om vårt ärende när markägaren dök upp och vi hade en trevlig pratstund, dock insåg jag snabbt att samtal om allemansrätten inte var på sin plats här. (har haft den diskussionen med bonden vid "Call the robots" och det var VÄLDIGT obehagligt) Hade jag läst loggarna ordentligt innan vi svängde förbi här idag hade jag aldrig stannat. Denna ilska markägare vill man inte utsätta barnen för!! VÄNLIGAST flytta denna omgående"

"Jag håller med föregående cachare. Fick mig en rejäl utskällning av markägaren först, sedan gonade han sig och blev snäll. Men han propsade på att cachen skulle bort därifrån, annars blev det polisanmälan. Han följde med för att se att den verkligen togs bort. Så vi måste ta den med oss. Ingen cache finns alltså kvar."
 

Så var det alltså med det. Den finns inte mera. "Ägaren var informerad", stod det i noten som talade om att denna cache var arkiverad. Vilken ägare? Ja, som cache-ägare, eller markägaren?
Detta var alltså slutet för en intensiv, misslyckad skatt. Den fungerade bra först, men dög ut, med den rabiata markägaren i hälarna.

 

 

MMS-blog (direkt från mobilen): http://fjaderlos.blogspot.com/