Text & Foto: F. Tvåfoting

Det var tur att Kulturnatten 2009 var den 26/9, och inte lördagen därpå. Det hade blivit en betydligt blötare, och kallare Kulturnatt då. Den 26/9 var en perfekt dag, vädermässigt. Visserligen lite blåsigt, med med sol och för årstiden , ganska så varmt väder.
Men visst kan det bli blött ändå. Jag tror att de som anammar detta med att det kallas för "natt" och som går ut på kvällen kan bli tämlige blöta, i alla fall invärtes. Men det finns även andra sätt att bli blöta under en kulturnatt, även på dagen.
Det enda man behöver är två Småfotingar, lite vind och en gammal veteranbrandbil. Inga märkvärdigheter där alltså, med ingredienserna.

Några gamla brandbilar som stod uppställda vid Värmekyrkan sprutade en del vatten. Den ena sprutade med en vattenkanon, som var fäst på taket av brandbilen. De andra två hade slangar, som rullades ut, eller in, beroende på status i brandförloppet. Men denna dag brann det inte. Det var bara uppvisning, och ett sätt att göra lite reklam för Brandkårsmuseet i Simonstorp.

När vi kom fram till räcket som avgränsar en som inte vet om att stanna, från att gå vidare ner i Motala Ström så visade det sig att de hade en slang framme. Den var kopplad till den kompressorvagn som brandbillarna brukar ha efter sig. Det är alltså en vagns som gör det möjligt för brandmännen att kunna pumpa vatten. Denna vagn är alltså tämligen nödvändig i sammanhanget.
När jag själv var liten så såg man denna vagn ofta. Barnens farfar var med i den frivilliga brandkåren i Kolmården. Mycket av den utrustning som visades upp kände jag igen. Det var ungefär samma som farsan hade till sitt, och sina kollegors förfogande.
På den tiden så bodde vi mindre än hundra meter från brandstationen. Det fanns en till, men efter en tid, i den moderna tidens anda så lades den som var oss närmast ner. Det blev bara en station kvar, i Krokek.

Varje måndag så tjöt det i sirenen på den gamla skolan ovanför där vi bodde. Den skolan kallades för Kyrkskolan. Jag har inte funderat så mycket på varför den hette så, men det måste väl ha varit dess närhet till Krokeks kyrka. Krokeks kyrka ligger ju egentligen inte i Krokek. Den ligger mera i Kolmården. Men det beror på lite, när man anser det vara, vilken tid. Alltså, kyrkan har funnits där i över ett hundra år. Det har inte alla ortsnamn. Och framför allt, Statistiska Centralbyrån har inte funnits hela tiden. Det är väl den som trots sitt syfte att bringa ordning, står för den största delen av ortsnamnskaoset i området, i och runt Kolmården. Men en viss djurpark i närheten har också hjälpt till där. På gott, och på ont.
Att sirenen tjöt, och att det ringde hemma, varje måndag berodde på att det alltid var en test av signalen, en gång i veckan. Och varje gång som sirenen tjöt, så meddelade alltså varje medlem i den frivilliga borgarbrandkåren genom ett telefonsamtal. Om de inte var hemma, men hörde sirenen så kunde de i alla fall ta sig dit, om någon hade hört telefonmeddelandet som förmedlades, via automatik. Var det ett "skarpt" larm så sprang vi barn till brandgaraget, en bit bort. Brandbilarna kom ut ur garagets portar, som en av Marvels superhjältar, med sina tjutande sirener, och sina röda, blinkande ljus. För innan det var blått ljus på brandbilarna så var det ju rött ljus. Och varför dessa ändrades är säkert både logiskt och bra, men inget att gå in på i detta sammanhang.

Det var alltså samma typ av brandbilar, lokalt i Kolmården, på den tiden som någon av brandbilarna som stod uppställda vid Motala Ström, Kulturnatten 2009. De kanske inte var exakt lika, men de hade ungefär samma standard. Kompressorvagnen kände man igen, från det som följde efter brandbilarna, så som Robin följer sin Batman.
Men på den tiden så blev man inte så blöt, när det var brandkårsutryckning, som denna lördag, i slutet av september 2009.
Småfotingarna fick nämligen prova att hålla i slangen, och spruta ut i Motala Ström. Det var kanske inte det högsta trycket i slangen, men det gav i alla fall en idé om hur det kunde vara, att vara vattensprutande brandman.
Småfotingarna sprutade rakt ut. Till att börja med. Men efter en stund så var de ju tvungna att ändra riktning lite. Inte inåt land, men väl åt det håll som jag stod. Vinden tog tag i vattnet, och förde det in över Motala Ströms landkant. Rakt mot det ställe där jag stod. Det blev tämligen blött att vara pappa till Småfotingarna, i detta skede av Kulturnatten. Den molnfria himlen till trots, så regnade det, lokalt.

Men att jag blev blöt, roade i alla fall tvenne Småfotingar. Tur att någon tyckte att det var roligt.

Fjäderlös Tvåfoting