Adjö och godkväll och tack och good bye för det är inte roligt att blogga längre. Jag har, hör och häpna, ett liv också, och just nu är det livet ganska ledsamt, åtminstone är jag ganska ledsam. Därför har jag ingen lust att blogga på ett tag, jag kan ju lika gärna varna er så ni inte kommer hit i onödan. Tack för alla snällingkommentarer. Inte tack för alla dummingkommentarer. Men i alla fall, jag kommer tillbaka...
Hallonkram
Björk.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [37]
Jag har jätteont i halsen. När jag sväljer. Och när jag inte sväljer. Och hela tiden. Tyck synd om mig. Jag kan inte äta chips. Och inte salta små kex. Och inte vassa champinjoner. Jag riktigt lider. Skicka hit en glass och lite tycke-synd så kanske jag blir glad. Kanske.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [18]
Jag är liksom ingen kock. Själv tycker jag förstås det, att min mat är underbar, men på hemkunskapen säger de att jag inte kan knäcka sönder ägg eller vad heter det? (det kan jag iofs inte, men varför ska man kunna den lilla detaljen?), hemma säger de att jag inte kan göra kaffe (något med pulvermängden. JAG gillar i alla fall kaffe med hälften pulver och resten vatten. Det är väl en smaksak?) och nu säger till och med S att jag inte kan göra varma mackor (och hur vet hon det? jag kanske råkade nämna något om mitt varma macke-resultat, men det var ju bara en gång, och vi lär av våra misstag, faktiskt gör vi det!) . Tack för eran uppmuntran. Jag ska i alla fall bli kock (jo, allt det andra också, barnhemsskötare, författare och trädgårdsmästare) . Det är er det bli synd om. Som aldrig får en Nobelfestmat sedan. Sedan, vänta ni bara, sedan. Men lite på proveri är jag det redan ikväll. Jag gör kladdkaka. Den är i ugnen nu, och jag vakar över den som om den vore av guld (att vinna vishet är långt bättre än guld, kom jag förresten på att jag lärt mig, så jag ändrar till : som om den vore av vishet.. låter mysko). Det är bara det att den aldrig vill bli klar. Den har vart där länge, men den är mjuk och geggig och skithet. Måste vara något med ugnen. Och jag ska i alla fall lyckas med den. Så det så.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [9]
Lisen har varit död färdigt nu tycker jag. Det är fritt fram och kom tillbaka nu. Var inte borta mer... Förut var det Lisen i soffan när jag ser på tv, Lisen på badkarskantern när jag duschar, Lisen på badrumsmattan när jag badar, Lisen under bordet när jag äter, Lisen i sängen när jag sover, Lisen vid dörren när jag kommer hem, Lisen vid dörren när jag ska gå, Lisen som jamar sig genom alla rum när jag är borta, Lisen som stryker sig över tangenterna när jag sitter vid datorn och Bara Lisen Överallt. Eller Lisen ingenstans. Inte nu längre. Jag saknar henne så otroligt mycket...
Hon var inte bara en katt. Hon lyssnade. Inte förstod kanske, men lyssnade. Hon blev något mer. När man inte hade någon annan... Och jag lät henne dö. Jag lät henne dö! Jag är en mörderska nästan. Jag borde dö själv. Det borde jag verkligen.
Jag blir inte gladare för att det går ett tag. Eller många tag. Jag är lika ledsen ändå. Hon kommer ju inte fram med tiden.
Jag älskar dig L. Alltid.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [6]
Sen gick jag upp, in i köket och så tänkte jag ta mig lite god frukost för en gångs skull (i vanliga fall äter jag inte ens frukost). Mjölken var slut - ingen O'boy. Jag började nästan grina. Nästan alltså. Jag hade ju ett litet hopp kvar. Hallonyoghurten. Varför skulle någon ha ätit av min hallonyoghurt? Det kan man verkligen fråga sig. Men det hade någon. Jag lyckades nästan klämma fram en tår. Varken hallonyoghurt eller O'boy? Vad gör man då?! Om man inte grinar, alltså? Svar: Man skriker. Sedan går man surt in på sitt rum, men smäller inte i dörren (avdrag på månadspengen, vilket man som fattig elvaåring inte har råd att riskera) utan lägger sig på golvet, sparkar lite lagom hårt och blir arg. Väldigt arg. Börjar fräsa och morra lite farligt, pysa lite rök ur öronen och hosta fram lite gnistor. Att få ett riktigt arg-anfall är ingen bra ide (avdrag på månadspengen det också, livet är fullt av obehagliga risker). Därför håller man sig istället inne på sitt rum, surfar lite och kollar in Svenska Pensionärers Intressepartis Ungdomsförbunds sida, käkar lite halstabletter, hungrar och är ilsken för sig själv. När man har varit på sitt rum ett lagom långt tag går man ut igen. För att ta fast hallonyoghurtboven. Det är precis det jag ska göra nu. Håll alla fingrar ni har för att jag ska få fast honom, och i bästa fall få honom att spotta ut lite hallonyoghurt också.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [5]
Ät inte för mycket chokladströssel nu! (det är lätt hänt, jag vet, men man FÅR hiskeligt ont i tänderna efter tre burkar).
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
Hon vill ha en gris. Har velat ha det väldigt länge. Minst fem år. Hon har inte fått någon gris. Därför tycker hon det är på tiden nu. Hon tänker att om hon bara skriver en sak på önskelistan får hon det. Hon gör det. Hon skickar in till tävlingar och tomtar och släkt och allihopa men ingen gris får hon. Hon gör om det, år efter år. Året då hon är 10 börjar hon ge upp. Hon kommer aldrig få någon gris. Ingen liten svart gris med mysigt snorigt tryne och rolig knorr kommer hon få. Hon kommer aldrig att kunna vakna till gulligt grymtande från sängänden. Hon kommer bara inte att göra det. Aldrig. Hon vill bara inte förstå det. Hon kommer aldrig att kunna gå ut på promenader med sin gris i koppel och stolt säga till klappande händer att det är hennes gris, hennes gris som är sådär fin. Hon vill det. Men det är inte bara själva grisen hon vill ha. Det är nånting hon tror kommer med grisen. Något som gör henne gladare hela hon, någon slags vänskap, trygghet, kärlek som skrider högt över det normala i att äga en gris.
Hon borde ha gett upp tidigare. Men hon vill så gärna ha en gris. En liten kompis. En kompis som man kan prata med. Grisar är förresten intelligenta, världens femte intelligentaste djur säger hon och hon ljuger inte. Faktiskt ljuger hon inte. Hon har kollat upp allt på alla sidor om grisar som finns. Hon sitter på eftermiddagarna ensam på sitt rum och lyssnar på grymtningar som man kan höra på en grissida. Man kan både höra när grisen är ledsen, när den äter, bökar och bara är allmänt glad och trampar omkring där hemme. Min gris kommer ändå aldrig att vara ledsen, tänker hon.
Ett tag vill hon inte leva. Det känns ju onödigt allting eftersom att man alltid blir ledsen igen och just nu är hon ofta ledsen för allt är ju sorgligt, allting! Hon vill inte vill inte vill inte leva och hon går till psykologer och grejer. Finns det ingenting som skulle göra dig glad mer? frågar mamman. Hon är faktiskt inte speciellt glad. Och hon tänker. Det känns inte som om något skulle göra henne glad. Fastän inget egentligen gör henne ledsen heller. Men hon svarar i alla fall att hon skulle bli glad om hon fick en gris som kunde lyssna på henne.
Hon får ingen gris. Hon får en katt. Det duger nästan lika bra, eftersom det är världens sötkatt hon får. En som älskar gurka och ostbågar, och vicks halstabletter. En som alltid sover i hennes säng, precis som grisen skulle göra, en som står vid dörren när hon kommer hem, en som pussas och gosas, men bara med henne. Hon är glad. Hon leker med katten, går promenader med den, det spelar ingen roll att ingen säger att katten var fin eller frågar vad katten heter. Katten lyssnar alltid på henne. Hon påstår inte att katten förstår, men ändå, hon ligger där och ser på henne med stora runda trygga ögon, och bara lyssnar, bara är där, alltid, ska inte försvinna, får inte det. Hon är glad glad glad! Katten dör. Katten var ju så liten. Så oskyldig. Så perfekt. Skit. Det som katten inte fick göra, gör den. Allt går sönder och dumma katt, hon säger ju just det, allt kul tar slut, och blir ledsamt sedan, och allt känns så otroligt hopplöst och det går inte, hon vill inte.
Hon blir ledsen igen. Ledsnare. Folk tycker inte att hon ska vara ledsen, hon som har det så bra ska inte vara ledsen. Det spelar ingen roll hur bra hon har det. Hon är ledsen ändå, mår dåligt ändå, kanske hon skrattar och ler men hon kommer alltid vara ledsen, alltid må dåligt. Första månaderna mest för katten. Resten för ingenting. Allt kändes ju skit meningslöst svart bajs ändå. Hon tyckte inget var kul eller värt att leva för i alla fall. Kände sig så ensam. Så himla ensam. Inte bara för att hennes bästis flyttat, katt dött och hennes föräldrar bara bråkar hela tiden, har gjort det sedan hon var fyra år, de bråkade och bråkar och skrek och skriker mamma är ledsen och pappa var arg och mamma är arg och pappa var ledsen och mamma grät och gråter ju bara hela dagarna och bröderna var bara med varandra. Psykologerna var dumma i huvudet. Men inte bara därför. Det var medfött. Som mamma sa om det till psykologerna. Som mamma sa om allt, fast hon faktiskt satt i samma rum, hon hörde vad ni sa, hon hör hon hör hon hör, och fattar ni inte hur hopplöst det låter att säga att allt skit-må-dåligt-ande är medfött på något sätt. Aha. Sorgligt då. Ungefär samma sak som att säga : okej, du blir inte gladare än såhär, i korta stycken, du får fortsätta gråta på nätterna och gråta på väg hem från skolan och gråta hela tiden när ingen ser, du får ont i magen, det får vara som det är, det är medfött liksom. Stackars henne. Hon tycker synd om sig själv. Det gör inte andra, man tycker inte synd om en tjej som har det väldigt bra och som skrattar och ler, en sådan tycker man inte synd om.
Hon vill ha en gris. Nu kanske hon kan få en? Hon tycker sig förresten höra väldigt märkliga ljud från mammas garderob när inte mamman är hemma och spelar så himla dålig hög musik, så kanske finns en gris ändå, kanske behöver hon inte vara så ensam så länge till kanske? Klart hon kommer. Men man kan alltid hoppas. Och leva till julafton i alla fall. Och sedan till födelsedagen. Det kan komma en gris. Sluta aldrig hoppas, björk. Jo, hon, jag, slutar snart hoppas. Hon har bara hoppats så himla länge redan, hon är trött på att hoppas på nåt som aldrig kommer.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [18]
Björk är 7 år. Hon fryser. Hon är på friluftsdag. Man kunde kryssa i slalom, skridskor eller längdåkning i papperet som fröken skickade hem. Björks mamma kryssar alltid i längdåkning. Björk kan inte åka slalom. Ingen har funderat på att låta henne lära sig. Så hon åker längdskidor, tillsammans med två stackars andra barn och hurtiga friluftsfröken. Hon har skavsår. Hon längtar efter sin pastasallad och varma choklad. Hon fryser, har skavsår och är hungrig. Och har halva spåret kvar.
Glada miner ska det vara. Glada miner är det inte.
Björk kan inte åka slalom. Men det är mer hon inte kan. Hon kan inte åka längdskidor. Hon stakar sig fram men ramlar och ramlar och fumlar och fumlar, backar och hämtar staven som inte följde med (kan inte allt bara följa med henne, det räcker med att hon inte kan ändå, varför är inte bara resten hjälpsamma?!) , drar sig upp, huttrar och tänker att friluftsdag med längdskidor är inte kul när man inte kan. Tänker Björk när hon är 7 år. När hon äntligen kommit fram och sitter där med sin varma choklad som förresten smakar kaffe, det har nog varit kaffe i den här termosen, usch, bränner hon sig på tungan, det gör jätteont, hon vill bara gråta. Men det skulle inte se snyggt ut. Hon gråter inte. Hon bestämmer sig redan i ettan för att aldrig gråta i skolan. Det ser nämligen inte snyggt ut. Tänker man så är det lätt att låta bli. Snygga vill alla vara. Hursomhelst, alltså: hon har bränt sig, och hon har skitont i fötterna och fryser och kollar upp i backen där resten av klasskamraterna glatt och sicksack och duktigt och perfekt och så som man nog ska kunna, åker ner och skrattar i liften och tävlar och här sitter hon ensam med fröken och fryser om fötterna och bränner sig på tungan och upptäcker att det är rucolasallad i pastasalladen, usch vad äckligt, usch vad eländigt.
Björk har hunnit bli 9 år. Det är februari. Hon ska åka med pappa till Seattle. Han skulle flyga dit, via jobbet då, alltså, han är pilot. Och så tänkte han ta sin dotter med sig. Fint tänkt. Han har insett att det skulle vara kul med lite föränding för henne efter alla hemska längdåkningsfriluftsdagar med hurtiga lärare hon har upplevt. Lära sig åka skidor. Slalom. På riktigt, som man skulle kunnat för länge sedan, men vad gör det, nu ska hon lära sig, nu ska hon kunna, på riktigt, spelar väl ingen roll om det är lite sent nu när hon vet att hon ska kunna. Björk är plötsligt i Seattle. Med pappa pilot, pappas kompis; flygvärdinnan, och hennes dotter Niki som är 10 år. Hon står där i snön, och det är konstigt, det är det. Det är varmt. Och snö. Samtidigt. I alla fall, så hyr föräldrarna skidutrustning till barnen för dyyra pengar. Men allt är dyrt, det är bara att se glad ut och betala. Eller se sur ut och vägra. Men det funkar nog inte, till och med Björk förstår det, att man inte får någon skidutrustning gratis för det.
Niki har heller aldrig åkt slalom, men det är en annan sak. Hon bor i Stockholm och där finns inte samma slags fina backar som hemma hos Björk. Hon har ju något att skylla på. Plötsligt har föräldrarna farit iväg och lämnat flickorna med en skidlärare. Som självklart inte kan svenska. Vad hade hon tänkt sig, korkade Björk, hon är Seattle nu, hon är i USA, där pratar man inte svenska. Hello säger Niki, Hello säger Björk, Hello säger skidläraren som har röd näsa. Sedan säger han saker de inte förstår, men de nickar (vad kan de annars göra, det ser dumt ut, men det ser om möjligt ännu dummare ut att stå där tyst och stirra när han väntar på nånting som de inte vet vad men de gör sitt bästa) , och han hjälper flickorna på med skidorna. På Björks skidor är det en vit klisterlapp med fula stora bokstäver som tillsammans blir till Bjoerk. Det står Bjoerk på Björks skidor.
Sedan stakar de sig bort mot den platta backen, nästan lika jobbigt som med längdskidorna, men nu har Björk två års erfarenhet av den hemska svenska längdåkningen så hon tappar inga stavar längre, åtminstone. Björk njuter elakt nog av att se hur Niki får det svårare med stakningen. Hon har ju aldrig tränat. Skadeglädje är som alla vet den enda sanna glädjen, mohaha.
Man blir nästan lite full i skratt. En rödnäsad amerikansk skidlärare som glatt flyter fram på snön medan han pratar med två bleka svenska tjejer i 10-årsåldern som inte svarar eller vet vad de ska säga alls, och som med stor möda stakar sig fram med brett mellan benen. Där åker de på rad. När flickorna och den rödnäsade amerikanske skidläraren är framme vid den tomma platta backen, med nallebjörnstaket omkring, och med ett rullband mitt i, som man kan rulla sig framåt på om man är, som faktiskt Björk är, som faktiskt Niki är, dålig på att åka skidor, så man behöver lite hjälp, för att komma någonstans alls och ändå orka andas.
Skidläraren instruerar: Sväng. Björk svänger, men inte skidorna. Märkligt alltså. Skidläraren fortsätter: Sväng. Skidorna svänger, men inte Björk. Det här är ju verkligen konstigt. Skidläraren fortsätter, försöker, ger aldrig upp, han får ju betalt för det här, och han är ändå så glad och hurtig och kanske till och med korkad, och fortsätter skratta åt ingenting och hans näsa fortsätter att vara röd. Röd och stor. Björk retar sig på den. Den är för stor.
Efter många svängar, eller inte svängar, Björk kan ju inte, så hittar skidläraren på något annat. Flickorna från Sverige ska lära sig i bromsa. Det är svårt att bromsa med hög fart. Men det är nästan svårare utan fart. Man har ju ingen fart att bromsa. Men skidläraren bromsar. Och pekar åt Flickorna att härma. "Piiiizza", säger han. Björk förstår inte. Hon har aldrig riktigt förstått saker och ting man borde förstå. Till slut förstår hon. När man bromsar så där med skidspetsarna mot varandra formar det liksom en pizzabit. Häftigt. Hon härmar glatt. Nu går det minsann. "Piiiiizza" instruerar skidläraren och "Piiiiizza" formar Flickorna med skidspetsarna.
Efter ett tag kan flickorna i alla fall komma framåt. Skidläraren tycker att de är mogna för den minsta backen. För platta backen räknas väl inte som en backe ens. Det är bara sittliftar. Utan såna här skydd att fälla ner som på svenska. Men det är inte konstigt. Har man aldrig sett en svensk sittlift, tycker man det här är helt normalt, då sitter man och viftar glatt med benen tills glade skidläraren, fortfarande glatt skrattande och med en glänsande snordroppe på nästippen, lägger handen på ens ben och skakar skrattande på huvudet. När de har kommit upp åker de ner, den rödnäsade skidläraren åker före. Titt som tätt gör han "Piiiizza" och flickorna härmar. När han svänger så åker de störtlopp, de kan ingenting annat, men det går bra. "Piiiiizza"
När dagen är slut kan Björk åka skidor!. Hon är som andra barn. Hon kan. Fast hon kan inte svänga. Men det gör ingenting, tycker hon. Hon kan hon kan hon kan, tycker hon. Hon förstår inte att när man är i en så obrant backe och inte ens svänger är liftarna det enda som skiljer sig från längdåkningen. Men om man säger det förstör man Björks skidglädje och det är ju onödigt. Hon är så glad.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [24]
Jag gillar inte att sjunga, åtminstone inte i skolan. Jag gillar inte de där fuuula luciakläderna. Jag gillar inte ens lussekatter. Men vi ska i alla fall ha luciatåg i skolan. På både tisdagen och måndagen. För skattemyndigheterna. Jag vill inte. Jag fick inte:
Vara tomte (dumt).
Vara pepparkaka (dummare).
Vara stjärngosse (dummast).
Är det där riktigt lagligt verkligen, att låta killarna vara stjärngossar men inte tjejerna? Hua säger jag bara. Jag har inte ens något sånt där linne. Så jag fick ta hem skolas linne. Jättekul. Som alla har haft. Och som är helt för långt och skrynkligt (otacksamma unge dumma unge alltid bara otacksam skäms nu björk kan du bara förstå att du är hemsk, vet det nu) och jag vill inte jag vill inte jag vill inte har jag sagt!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [16]
Jag har världens pinsammaste pappa. Mamma är inte så mycket bättre, men pappa är helt FÖR mycket pinsam. Till exempel när jag och en kompis var inne på mitt rum, och pappa hade tagit på sig mitt gamla fula diadem med luddiga rosa kaninöron på, och glatt studsade in med små kaninskutt på mitt rum med framtänderna utskjutna. Det är inte ens kul. Det spelar ingen roll vad kompisarna nu tycker om det - men jag tycker inte det är kul. Jag skäms, vad än kompisarna tycker om honom.
Det värsta är att det smittar. Mina kompisar tycker att jag är det pinsammaste man kan tänka sig. När jag och Olga väntade på bussen i dag - till exempel. Det var kanske två andra där, och så började jag sjunga lite. Olga drog mig ilsket ilsket i jackärmen, och jag slutade. En minut senare stod jag på något konstigt ofrivilligt vis och både dansade och sjöng för full hals. De andra som väntade på bussen stirrade. Olga stirrade inte, hon gick snabbt och ställde sig så långt ifrån mig man kunde komma, och fortfarande stå under tak, det snöade nämligen. Hon skämdes.
Dumma pappa, som bara smittar med sina hemska pinsamheter. Jag tänker inte sluta dansa för det, men kanske skippa busshållplatsen som scen. Det är ju synd om Olga ska måsta bli helt nersnöad bara för att hon inte vill stå i närheten av mig. Det tycker jag låter bra. Vad tycker ni?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [14]
Äntligen hemma. Är det i det han, Martin Timell är med? Jag har lite svårt för honom. Det ska man inte ha. Man ska acceptera alla människor och vara snäll. Jag gör mitt bästa. Hur som helst; nu är jag hemma igen. Hemma bland alla julgardiner, garderober, pastapaket och toalettpapper. Igår var jag i fjällen. I förrgår var jag i fjällen. Dagen före i förrgår var jag först hemma, sedan i fjällen. Idag var jag i fjällen. I går morse var jag i fjällen. I går kväll var jag i fjällen. I går eftermiddag var jag i fjällen. Precis hela alltet var jag i fjällen i går. Och i förrgår. Och nästan dagen innan det och idag också. Okej, ni fattar galoppen, jag har varit en himlans massa i fjällen, alltså.
Jag kan tala om en grej för er. Jag kan inte ens åka skidor.
Och så kan jag tala om en till grej. En liten fjuttig fjuttig hamburgare och en liten fjuttig fjuttig 30 cl- läsk med en liten fjuttig fjuttig fjuttig fjuttig (ja, väldigt fjuttig) fjuttig fjuttig pommes frites kostar typ 80 spänn i fjällen. Och det var bara försäsongspriser. Hjälp. Ni får avgöra själva om det är billigt eller dyrt.
Men... JAG tycker att det är dyrt. På ett hederligt McDonalds hade samma mängd mat kostat 30 kr. 50 kr mindre (Jodå, jag ÄR bäst på matte. Utan miniräknare). DYRT. Jag hoppas ni förstår vad man kan göra för de pengarna? Köpa ett gristryne på Skämtsaker&Barnvagnar. Och då har man ändå 30 kr över för att köpa arton hårsnoddar eller en påse ballonger för. Jag har inget hår att sätta upp de där arton hårsnoddarna i, men vadå? Hårsnoddar är väl alltid kul att ha. Som armband, eller i en låda på magen, eller så kan man vara snäll mot hårsnoddslösa och kasta ut på gatan åt hårsnoddsbehövande. Eller rent av vänta tills håret växer ut. Arton hårsnoddar är alltså en väldigt fin investering även för sådana med inte-tillräckligt-långt-hår.
Allt detta om man käkar hamburgare hemma i stället för i fjällen. Jag säger bara : Heja McDonalds!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [26]
Alla barnen säger att jag är dum utom Fredrik för han är stum.
Är jag sååå dum? Jag sa förlåt till Jonte till och med. Nu slipper ni elakingen i alla fall. Jag ska försööka bli snäll. Men ingen är snäll mot mig. Nästan. Bara Elias. Fast han kallar mig för egoist som inte vill åka på hans styre. Inte för att jag inte litar på hans cykelfärdigheter, det gör jag. Men hans syn däremot är jag osäker på. Han ser ju ingenting om jag sitter där. Då dör båda två. Det är väl inte så bra. För Elias ska ju sjunga på min begravning. Därför sitter jag inte på hans styre.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]
och alla fula barn är glada. För de vet att de kommer få mascara i julklapp. Det blir man ju snygg av. Tror dem. Jag tror på naturlig skönhet. (Hoppas någon lärare ser det där). Jag vill inte ha någon mascara. Men här är en fin liten önskelista :
1. Minigris
2. Minigris
3. Minigris
4. Minigris
5. Grismöbler
6. Skinkgardiner
7. Minigris igen
8. Tyllkjol
9. Bil för tio miljoner (har förresten redan Elias lovat mig, men det skadar ju inte att ha två)
10. Lillasyster (en snäll en)
Bara att börja shoppa. Som ni märker vill jag gärna ha en gris. Jag är helt knäpp. Eller, lite speciell, som O och V skulle sagt. Helt onödigt. Menar man knäpp så säger man knäpp. Eller dum, som jag misstänker att de menar. Man ska ju säga det man tycker. Och jag tycker att grisar är fina och att om Jonte slutar efter jul så är han en dum korv.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [6]
Tanke ett: Fortfarande sur på E, R och J som övergivit mig....
Tanke två : ...Det kan inte ni rå för, så jag ska inte gnälla när ni hör. Muntrar upp er igen med lite färgglatt. Nu är ni glada igen, va? (Det där var förbaskat jordnötsmörigt att skriva, var nöjda nu!).
Tanke tre: Man blir rik på kundvagnar. Om man följer med och handlar två gånger i veckan där det finns kundvagnar kan man tjäna rätt mycket. Man erbjuder sig bara att ställa tillbaka vagnen, och får pengen i som tack. Oftast en femma, om man har tur en tia. Alltså, 10 - 20 kr i veckan. Det blir mycket på ett år. På bara kundvagnar. Men min dumma mamma har fått tag på en sån här onödig liten liten rund plastbricka, formad som en femma, så hon slipper bli pank. Det betyder också att inte jag blir rik. Skit. Heja femmor och tior, bu för falskplast!
Tanke fyra: Jag gillar inte när mamma läser min blogg högt. För pappa, mormor eller någon annan som jag inte-alls-förstår-varför-de-inte-läser-själva. Det är pinsamt. Dum-mamma. Hon har så ful läsa högt-röst. Sorry mamman, men sluta upp med högläsningstönterierna eller ta jobb som dagisfröken, radiotant eller bibliotekarie. Tack. Mina bloggar är till för tyst läsning.
Tanke fem: Pappa tycker våra julgardiner i köket ser ut som kolossala diskhanddukar. De gör det. Faktum är att det är samma tyg på de som på våra torkbitar. Vit-röd-randiga. Jag kom bara på det. Att pappa tycker det. Och jag med. En tanke, bara.
Nu har jag inga mer tankar. Jag menar, man kan ju inte tänka hela tiden & som ni vet är jag en görare snarare än tänkare vilket resulterar i en del... tokigt?
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [4]