Hon vill ha en gris. Har velat ha det väldigt länge. Minst fem år. Hon har inte fått någon gris. Därför tycker hon det är på tiden nu. Hon tänker att om hon bara skriver en sak på önskelistan får hon det. Hon gör det. Hon skickar in till tävlingar och tomtar och släkt och allihopa men ingen gris får hon. Hon gör om det, år efter år. Året då hon är 10 börjar hon ge upp. Hon kommer aldrig få någon gris. Ingen liten svart gris med mysigt snorigt tryne och rolig knorr kommer hon få. Hon kommer aldrig att kunna vakna till gulligt grymtande från sängänden. Hon kommer bara inte att göra det. Aldrig. Hon vill bara inte förstå det. Hon kommer aldrig att kunna gå ut på promenader med sin gris i koppel och stolt säga till klappande händer att det är hennes gris, hennes gris som är sådär fin. Hon vill det. Men det är inte bara själva grisen hon vill ha. Det är nånting hon tror kommer med grisen. Något som gör henne gladare hela hon, någon slags vänskap, trygghet, kärlek som skrider högt över det normala i att äga en gris.

Hon borde ha gett upp tidigare. Men hon vill så gärna ha en gris. En liten kompis. En kompis som man kan prata med. Grisar är förresten intelligenta, världens femte intelligentaste djur säger hon och hon ljuger inte. Faktiskt ljuger hon inte. Hon har kollat upp allt på alla sidor om grisar som finns. Hon sitter på eftermiddagarna ensam på sitt rum och lyssnar på grymtningar som man kan höra på en grissida. Man kan både höra när grisen är ledsen, när den äter, bökar och bara är allmänt glad och trampar omkring där hemme. Min gris kommer ändå aldrig att vara ledsen, tänker hon. 

Ett tag vill hon inte leva. Det känns ju onödigt allting eftersom att man alltid blir ledsen igen och just nu är hon ofta ledsen för allt är ju sorgligt, allting! Hon vill inte vill inte vill inte leva och hon går till psykologer och grejer. Finns det ingenting som skulle göra dig glad mer? frågar mamman. Hon är faktiskt inte speciellt glad. Och hon tänker. Det känns inte som om något skulle göra henne glad. Fastän inget egentligen gör henne ledsen heller. Men hon svarar i alla fall att hon skulle bli glad om hon fick en gris som kunde lyssna på henne.

Hon får ingen gris. Hon får en katt. Det duger nästan lika bra, eftersom det är världens sötkatt hon får. En som älskar gurka och ostbågar, och vicks halstabletter. En som alltid sover i hennes säng, precis som grisen skulle göra, en som står vid dörren när hon kommer hem, en som pussas och gosas, men bara med henne. Hon är glad. Hon leker med katten, går promenader med den, det spelar ingen roll att ingen säger att katten var fin eller frågar vad katten heter. Katten lyssnar alltid på henne. Hon påstår inte att katten förstår, men ändå, hon ligger där och ser på henne med stora runda trygga ögon, och bara lyssnar, bara är där, alltid, ska inte försvinna, får inte det. Hon är glad glad glad! Katten dör. Katten var ju så liten. Så oskyldig. Så perfekt. Skit. Det som katten inte fick göra, gör den. Allt går sönder och dumma katt, hon säger ju just det, allt kul tar slut, och blir ledsamt sedan, och allt känns så otroligt hopplöst och det går inte, hon vill inte.

Hon blir ledsen igen. Ledsnare. Folk tycker inte att hon ska vara ledsen, hon som har det så bra ska inte vara ledsen. Det spelar ingen roll hur bra hon har det. Hon är ledsen ändå, mår dåligt ändå, kanske hon skrattar och ler men hon kommer alltid vara ledsen, alltid må dåligt. Första månaderna mest för katten. Resten för ingenting. Allt kändes ju skit meningslöst svart bajs ändå.  Hon tyckte inget var kul eller värt att leva för i alla fall. Kände sig så ensam. Så himla ensam. Inte bara för att hennes bästis flyttat, katt dött och hennes föräldrar bara bråkar hela tiden, har gjort det sedan hon var fyra år, de bråkade och bråkar och skrek och skriker mamma är ledsen och pappa var arg och mamma är arg och pappa var ledsen och mamma grät och gråter ju bara hela dagarna och bröderna var bara med varandra. Psykologerna var dumma i huvudet. Men inte bara därför. Det var medfött. Som mamma sa om det till psykologerna. Som mamma sa om allt, fast hon faktiskt satt i samma rum, hon hörde vad ni sa, hon hör hon hör hon hör, och fattar ni inte hur hopplöst det låter att säga att allt skit-må-dåligt-ande är medfött på något sätt. Aha. Sorgligt då. Ungefär samma sak som att säga : okej, du blir inte gladare än såhär, i korta stycken, du får fortsätta gråta på nätterna och gråta på väg hem från skolan och gråta hela tiden när ingen ser, du får ont i magen, det får vara som det är, det är medfött liksom. Stackars henne. Hon tycker synd om sig själv. Det gör inte andra, man tycker inte synd om en tjej som har det väldigt bra och som skrattar och ler, en sådan tycker man inte synd om.

Hon vill ha en gris. Nu kanske hon kan få en? Hon tycker sig förresten höra väldigt märkliga ljud från mammas garderob när inte mamman är hemma och spelar så himla dålig hög musik, så kanske finns en gris ändå, kanske behöver hon inte vara så ensam så länge till kanske? Klart hon kommer. Men man kan alltid hoppas. Och leva till julafton i alla fall. Och sedan till födelsedagen. Det kan komma en gris. Sluta aldrig hoppas, björk. Jo, hon, jag, slutar snart hoppas. Hon har bara hoppats så himla länge redan, hon är trött på att hoppas på nåt som aldrig kommer.