Björk är 7 år. Hon fryser. Hon är på friluftsdag. Man kunde kryssa i slalom, skridskor eller längdåkning i papperet som fröken skickade hem. Björks mamma kryssar alltid i längdåkning. Björk kan inte åka slalom. Ingen har funderat på att låta henne lära sig. Så hon åker längdskidor, tillsammans med två stackars andra barn och hurtiga friluftsfröken. Hon har skavsår. Hon längtar efter sin pastasallad och varma choklad. Hon fryser, har skavsår och är hungrig. Och har halva spåret kvar.

Glada miner ska det vara. Glada miner är det inte.

Björk kan inte åka slalom. Men det är mer hon inte kan. Hon kan inte åka längdskidor. Hon stakar sig fram men ramlar och ramlar och fumlar och fumlar, backar och hämtar staven som inte följde med (kan inte allt bara följa med henne, det räcker med att hon inte kan ändå, varför är inte bara resten hjälpsamma?!) , drar sig upp, huttrar och tänker att friluftsdag med längdskidor är inte kul när man inte kan. Tänker Björk när hon är 7 år. När hon äntligen kommit fram och sitter där med sin varma choklad som förresten smakar kaffe, det har nog varit kaffe i den här termosen, usch, bränner hon sig på tungan, det gör jätteont, hon vill bara gråta. Men det skulle inte se snyggt ut. Hon gråter inte. Hon bestämmer sig redan i ettan för att aldrig gråta i skolan. Det ser nämligen inte snyggt ut. Tänker man så är det lätt att låta bli. Snygga vill alla vara. Hursomhelst, alltså: hon har bränt sig, och hon har skitont i fötterna och fryser och kollar upp i backen där resten av klasskamraterna glatt och sicksack och duktigt och perfekt och så som man nog ska kunna, åker ner och skrattar i liften och tävlar och här sitter hon ensam med fröken och fryser om fötterna och bränner sig på tungan och upptäcker att det är rucolasallad i pastasalladen, usch vad äckligt, usch vad eländigt.

Björk har hunnit bli 9 år. Det är februari. Hon ska åka med pappa till Seattle. Han skulle flyga dit, via jobbet då, alltså, han är pilot. Och så tänkte han ta sin dotter med sig. Fint tänkt. Han har insett att det skulle vara kul med lite föränding för henne efter alla hemska längdåkningsfriluftsdagar med hurtiga lärare hon har upplevt. Lära sig åka skidor. Slalom. På riktigt, som man skulle kunnat för länge sedan, men vad gör det, nu ska hon lära sig, nu ska hon kunna, på riktigt, spelar väl ingen roll om det är lite sent nu när hon vet att hon ska kunna. Björk är plötsligt i Seattle. Med pappa pilot, pappas kompis; flygvärdinnan, och hennes dotter Niki som är 10 år. Hon står där i snön, och det är konstigt, det är det. Det är varmt. Och snö. Samtidigt. I alla fall, så hyr föräldrarna skidutrustning till barnen för dyyra pengar. Men allt är dyrt, det är bara att se glad ut och betala. Eller se sur ut och vägra. Men det funkar nog inte, till och med Björk förstår det, att man inte får någon skidutrustning gratis för det.

Niki har heller aldrig åkt slalom, men det är en annan sak. Hon bor i Stockholm och där finns inte samma slags fina backar som hemma hos Björk. Hon har ju något att skylla på. Plötsligt har föräldrarna farit iväg och lämnat flickorna med en skidlärare. Som självklart inte kan svenska. Vad hade hon tänkt sig, korkade Björk, hon är Seattle nu, hon är i USA, där pratar man inte svenska. Hello säger Niki, Hello säger Björk, Hello säger skidläraren som har röd näsa. Sedan säger han saker de inte förstår, men de nickar (vad kan de annars göra, det ser dumt ut, men det ser om möjligt ännu dummare ut att stå där tyst och stirra när han väntar på nånting som de inte vet vad men de gör sitt bästa) , och han hjälper flickorna på med skidorna. På Björks skidor är det en vit klisterlapp med fula stora bokstäver som tillsammans blir till Bjoerk. Det står Bjoerk på Björks skidor.

Sedan stakar de sig bort mot den platta backen, nästan lika jobbigt som med längdskidorna, men nu har Björk två års erfarenhet av den hemska svenska längdåkningen så hon tappar inga stavar längre, åtminstone. Björk njuter elakt nog av att se hur Niki får det svårare med stakningen. Hon har ju aldrig tränat. Skadeglädje är som alla vet den enda sanna glädjen, mohaha.

Man blir nästan lite full i skratt. En rödnäsad amerikansk skidlärare som glatt flyter fram på snön medan han pratar med två bleka svenska tjejer i 10-årsåldern som inte svarar eller vet vad de ska säga alls, och som med stor möda stakar sig fram med brett mellan benen. Där åker de på rad. När flickorna och den rödnäsade amerikanske skidläraren är framme vid den tomma platta backen, med nallebjörnstaket omkring, och med ett rullband mitt i, som man kan rulla sig framåt på om man är, som faktiskt Björk är, som faktiskt Niki är, dålig på att åka skidor, så man behöver lite hjälp, för att komma någonstans alls och ändå orka andas.

Skidläraren instruerar: Sväng. Björk svänger, men inte skidorna. Märkligt alltså. Skidläraren fortsätter: Sväng. Skidorna svänger, men inte Björk. Det här är ju verkligen konstigt. Skidläraren fortsätter, försöker, ger aldrig upp, han får ju betalt för det här, och han är ändå så glad och hurtig och kanske till och med korkad, och fortsätter skratta åt ingenting och hans näsa fortsätter att vara röd. Röd och stor. Björk retar sig på den. Den är för stor.

Efter många svängar, eller inte svängar, Björk kan ju inte, så hittar skidläraren på något annat. Flickorna från Sverige ska lära sig i bromsa. Det är svårt att bromsa med hög fart. Men det är nästan svårare utan fart. Man har ju ingen fart att bromsa. Men skidläraren bromsar. Och pekar åt Flickorna att härma. "Piiiizza", säger han. Björk förstår inte. Hon har aldrig riktigt förstått saker och ting man borde förstå. Till slut förstår hon. När man bromsar så där med skidspetsarna mot varandra formar det liksom en pizzabit. Häftigt. Hon härmar glatt. Nu går det minsann. "Piiiiizza" instruerar skidläraren och "Piiiiizza" formar Flickorna med skidspetsarna.

Efter ett tag kan flickorna i alla fall komma framåt. Skidläraren tycker att de är mogna för den minsta backen. För platta backen räknas väl inte som en backe ens. Det är bara sittliftar. Utan såna här skydd att fälla ner som på svenska. Men det är inte konstigt. Har man aldrig sett en svensk sittlift, tycker man det här är helt normalt, då sitter man och viftar glatt med benen tills glade skidläraren, fortfarande glatt skrattande och med en glänsande snordroppe på nästippen, lägger handen på ens ben och skakar skrattande på huvudet. När de har kommit upp åker de ner, den rödnäsade skidläraren åker före. Titt som tätt gör han "Piiiizza" och flickorna härmar. När han svänger så åker de störtlopp, de kan ingenting annat, men det går bra. "Piiiiizza"

När dagen är slut kan Björk åka skidor!. Hon är som andra barn. Hon kan. Fast hon kan inte svänga. Men det gör ingenting, tycker hon. Hon kan hon kan hon kan, tycker hon. Hon förstår inte att när man är i en så obrant backe och inte ens svänger är liftarna det enda som skiljer sig från längdåkningen. Men om man säger det förstör man Björks skidglädje och det är ju onödigt. Hon är så glad.