Mina erfarenheter av män efter 45 år på jorden är inte goda, för att underdriva. Alla män där jag växte upp på 70-talet var stränga, arga, okänsliga och inte särskilt förtjusta i flickebarn. Om man slog sig, hade blivit retad, var ledsen eller på något annat sätt visade sig "svag" var det inte männen man vände sig till. De verkade helt enkelt inte förstå hur man tröstar, pratar mjukt, är omhändertagande, omvårdande och snäll. Det var männen under min uppväxt som stod för våldet, de sexuella anspelningarna och kladdandet - på barn, på mig. I skolan såg jag äldre pojkar mobba de yngre på de mest utstuderat grymma sätt. Jag mår dåligt än i dag när jag tänker på det.

Så kom tonåren och jag blev attraherad av killar. En av de första killarna jag var tillsammans med gjorde jag slut med. Det resulterade i att han och hans kompisar skrek luder efter mig varje gång de såg mig. En av hans kompisar hade också för vana att boxa till mig ett par gånger varje gång jag var tvungen att gå genom deras korridor. Då var jag 14. På gymnasiet blev jag kär i en kille som inte ville ha mig, men vi hånglade på en fest när ingen såg oss. Efter det började det gå rykten om mig och vad jag hade gjort på den här festen. Jag hade haft orgier, knullat helt öppet med tre, fyra män, sugit av flera stycken, sprungit omkring naken, varit skitfull och stött på alla som var där. Då var jag 16 och hade haft samlag med EN kille som jag var tillsammans med i drygt ett och ett halvt år. Alla som gick på gymnasiet på Gotland på den tiden vet vem jag är. Jag är den där horan som knullade med alla. I dag förstår jag inte hur jag stod ut. Men jag minns hur utsatt och maktlös jag kände mig. Jag ville bara ställa mig på en stol i foajén och skrika: jag har inte gjort allt det där ni säger att jag har! Sluta, ni förstör mitt liv!!!

Såhär rullar det på i mitt liv. När jag var 19 försökte en taxichaufför våldta mig. Sen blev jag tillsammans med en psykopat, om det har jag skrivit flera gånger här i bloggen. Han förföljde och trakasserade mig i 13 år. När jag var 29 var jag på Wallmans Salonger i Stockholm. Jag stod i baren och väntade på att få beställa. Bredvid mig står en kostymklädd man i 50-årsåldern. Helt plötsligt känner jag hans hand mellan benen. Jag stirrar chockat på honom och han flinar - han ser kåt, självgod och elak ut. Jag säger inget, bara vänder mig bort. Vid ett annat tillfälle på en annan krog i Visby avvisar jag en man som stöter på mig. Direkt när han kommer fram till mig får jag varningsvibbar. När jag avvisar honom kallar han mig för jävla fitta - han väser det i mitt ansikte och ser ut som om han ska flyga på mig och jag får nog. Jag ger honom en örfil. Då sopar han till mig med knytnäven i ansiktet så att jag dråsar rakt ner i golvet. Polisen kommer och jag gör en anmälan. Varpå han gör en motanmälan. Det blir rättegång och jag döms att betala tusen kronor i böter. Han får betala 4000.

Män har trampat på mig hela mitt liv. Slagit mig, våldtagit mig, inte trott på det jag berättat, förlöjligat mig, gjort narr av mig, använt alla härskartekniker som finns. Kladdat på mig, kallat mig könsord, hotat mig, nervärderat mig, tvingat mig att göra saker jag inte vill och svikit mig. Jag gillar inte män. Jag gillar enstaka personer av det manliga könet som jag lärt känna, men jag är misstänksam mot män jag inte känner. Och många gånger visar det sig att jag gjorde alldeles rätt i att vara misstänksam. Jag har lärt mig att lyssna direkt jag hör minsta varningssignal inom mig. Jag håller män kort. Jag ler inte mot dem, jag vänder mig bort, undviker situationer där jag riskerar att bli ensam med män.

Jag avskyr våldtäktsmän och pedofiler hett och innerligt. Jag avskyr alla som plågar barn. Jag önskar de åt helvete allihop. Och jag är inte särskilt förtjust i resten av männen heller. Det kanske är tråkigt för den enskilda mannen att jag behandlar honom annorlunda just för att han är man. Men det jag tycker blir helt absurt när man diskuterar såna här saker är när män och även KVINNOR börjar försvara just män. "Fast alla män är inte sådär, jag är till exempel jättesnäll!". "Fast du kan ju inte bara se det svart och vitt, våldtäktsmän är faktiskt snälla OCKSÅ." "Fast du kan ju inte dra alla över en kam bara för att du har haft otur." Istället för att bara ERKÄNNA att det finns ett stort jävla problem med män, med mansrollen, med deras våldskultur, med deras syn på kvinnor, med deras sexualitet.

Jag kanske har haft en enorm otur, jag vet inte. Män brukar bli väldigt förvånade när jag berättar vad jag varit med om. För de känner iiinga män som beter sig sådär och de känner iiinga kvinnor som blivit utsatta för det jag beskriver. Kvinnor däremot - de känner igen, de har liknande erfarenheter, de vet vad jag pratar om. För det mesta. Så vad jag vill säga med hela det här inlägget är: ni män som är arga, besvikna, frustrerade över att kvinnor är rädda för er, misstänksamma mot er, inte gillar er - sluta spy galla över feminister. Sluta tala om för kvinnor hur de ska känna och tycka och uppleva män. Ge er på era bröder istället. Det är DE ni ska vara förbannade på för det är de som är orsaken till att kvinnor som jag är rädda för er. Det är er jävla osympatiska mansroll ni ska vända er emot. Ta avstånd från den och från de svin som misshandlar och våldtar. Hjälp till att förändra mansrollen istället för att skuldbelägga offren för den.

Jag älskar den här bilden. Skrattar varje gång jag ser den. Och jag betvivlar starkt att boy in outer space tycker att jag är fucking beautiful. Alla människor är nämligen inte vackra. De är säkert vackra för någon (min man verkar ju tycka att jag är det) men om man med vacker menar sexuellt attraktiv så finns det många som inte är "vackra".  Eller tror ni boy in outer space tittar så där drömskt på feta kvinnor med dubbelhakor, hängbröst, valkar, celluliter, gropiga lår och bristningar på magen? Tror ni han suckar hänfört då och utbrister "you are so fucking beautiful!"? Det tror inte jag.

Jag skrattar också åt att folk tror att deras åsikter om andra är så viktiga och värdefulla. Åt folks enorma egon. Lite grann ursäktar jag folk när de är unga. Många har inte förstått sin egen litenhet i det större sammanhanget när de är runt 20 och yngre. De tror fortfarande att de är den sol i universum vilken alla planeter kretsar kring. Att de är huvudpersonen inte bara i sina egna liv, utan i alla andras. Det storhetsvansinnet brukar försvinna med åren. Inte alltid dock och för somliga finns den tanken kvar även när de är runt 30 och runt 40.

Jag har kommit till den punkt då jag skiter i kretis och pletis åsikter om mig. Jag bryr mig om vad de som står närmast mig tycker. Om min man exempelvis skulle komma på att han tycker att jag är oattraktiv och ful skulle jag bli jätteledsen. Däremot skulle jag inte plastikoperera mig eller tvinga mig själv till hetsbantning och hetsträning pga hans åsikter. Jag skulle lämna honom för jag vill inte leva med någon som inte kan tända på mig förrän jag förändrat mig. Däremot är det inte ett dugg viktigt att mina vänner tycker att jag är attraktiv. Jag ska inte ha sex med dem i alla fall. Och vad random kille på nätet tycker om mig är fullkomligt ointressant.

Män använder rätt ofta kvinnors eventuella längtan efter bekräftelse som ett vapen i en debatt. Jag ser det här och där på nätet, senast hos Blixa: Schyssta snubben som "inte bryr sig" men ändå inte har vett att hålla käften. Först säger han såhär på fb:

Kanske dags att börja träna? Jag bryr mig personligen inte, ni får tycka och se ut hur ni vill. Jag vill bara ge ett förslag på någonting som faktiskt funkar, hjälpa till lite helt enkelt. Bra mat och hård styrketräning. Hur tror ni modellerna får sina kroppar?

Det är ett svar på att en kvinna på fb bestämt sig för att skita i sina komplex och gilla sig själv som hon ser ut, utan hårdträning och bantning. Sedan kommenterar han inne hos Blixa och då skriver han såhär:

Du beter dig som en idiot och verkar inte förstå vad jag menar men skitsamma, du tillhör ändå inte någon som jag ser som attraktiv och i ditt fall så hjälper dessvärre inte träning heller, tyvärr.

Här har vi ett typfall av den sorten jag beskrev ovan. Man med storhetsvansinne (kan slå vad om en stor summa pengar att han inte är över 30) som tror att hans åsikt om kvinnors kroppar är så viktig att den bör höras överallt. Som vill att kvinnor ska uppskatta hans råd om vad de ska göra när de har komplex utan att dessa kvinnor bett om råd, utan faktiskt har hittat en egen väg bort från komplexen. Problemet för honom är inte att Blixa inte förstår vad han menar för det gör hon. Problemet är att hon synar hans skit. Det är det som blir jobbigt för den här killen. Hon uppskattar inte hans råd och inte bara det: hon skiter i vad han tycker. Då finns det bara en sak att göra: säga att hon är för ful för att han ska vilja knulla henne och hoppas att den förolämpningen tog.

Om ingen längre brydde sig om vad som är knullbart för random man med storhetsvansinne skulle det här männen inte ha några vapen längre. Inte heller skulle de anse sig ha gjort en god gärning genom att tala om för kvinnor hur fucking beautiful de är ÄVEN utan smink och fina kläder.

Det är egoistiskt att röka. Det har ni rätt i. Det är helt och hållet själviskt att inte sluta för att man inte vill må dåligt trots att man eventuellt får någon annan att må dåligt. Med eventuellt menar jag att som jag lever är det väldigt sällan jag utsätter någon mer än min man för tobaksrök. Men det är satan i gatan inte mer egoistiskt att röka än något annat folk gör för alla är i grunden egoister. Och det spelar ingen roll för mig hur ni vill argumentera emot det för det tror jag på så starkt att jag bara kommer skratta åt era argument. Och arrogant är jag också.

Så jag upprepar igen: det är egoistiskt att röka, men rökare är inte MER egoistiska än andra så hoppa ner från era höga jävla moralhästar eller far åt helvete mer er. Köttätare är jävligt egoistiska. Köttätare skiter fullkomligt i att andra varelser med känslor får offra sina liv för att de ska kunna njuta av en hamburgare eller mormors köttbullar eller pizza med skinka eller en entrecote på grillen i sommar. Och de skiter dessutom i att regnskogarna skövlas för att ge plats åt betesmarker åt de djur som sedan ska ätas upp.

Och vegetarianer som ersätter köttet med sojaprodukter är precis lika egoistiska. Läs det här och kom sen inte och påstå att det är mer egoistiskt att röka än att bidra till att barn dör i cancer pga de gifter som används vid sojaodling.

Och ni som har mycket pengar, hur jävla egoistiska är inte ni? Varför ska ni ha rätt att leva i överflöd när inte jag har det? Varför delar ni inte med er? Ge mig lite av era pengar! Eller om ni inte vill ge till en rökare så kan ni ge till min fattiga studerande icke-rökande dotter. Jag ska ger er våra kontonummer om ni är intresserade. Jaså, det är ni inte? Förbannade egoister!

Och alkoholdrickare ska vi bara inte tala om. Animaliska produkter finns i de flesta vinsorter. Återigen skiter de egoistiska i att djur får sätta livet till så att de ska kunna avnjuta ett glas vin i sommarsolen. Alkohol försämrar omdömet på alla som dricker, hur måttligt det än är. Men som de egoister alkoholdrickare är, vill de fortsätta dricka alkohol trots att de intar en sinnespåverkande drog som många lider av runtomkring alkoholdrickaren. Jag hatar onyktra människor. Så, sluta dricka alkohol på restauranger, på krogen, på fester eller på något annat ställe där vi som avskyr alkoholpåverkade människor råkar vara. Gör ni inte det är ni ena jävla egoister!

Köra bil är förbannat egoistiskt. Avgaser är så jävla farligt att Visby innerstad är bilfritt under sommarhalvåret för att ringmuren höll på att vittra sönder. Hur tror ni avgaser påverkar människor om döda ting som stenar påverkas? Men egoistiska bilkörare vill inte gå eller cykla eller ta bussen. Och inte vill de heller bosätta sig där det är möjligt att leva utan bil. Varför? För att de är egoistiska! De vill inte försämra sin egen livskvalitet oavsett hur miljö och människor runt om dem påverkas.

Jag är så jävla trött på hur ni beter er, ni egoister som pekar finger åt andra egoister och på fullt allvar tror att ni är bättre. Är ni dumma i huvet? Jag menar det allvarligt. Ni kan fara åt helvete. Läs inte min blogg. Skriv inga kommentarer. Låtsas inte vara mina vänner. Bara far åt helvete.

Hälsningar/ en rökande, köttätande, gift med en bilägare, måttlighetsdrickande EGOIST

Som när jag fick den där kommentaren av en bloggvän som dessutom är gotlänning, precis som jag. Hon skrev sådär hurtigt att jag skulle må bättre om jag inte retade mig så mycket på saker. Hon ville säkert vara snäll men jag tyckte inte att det var ett dugg snällt. Så jag svarade precis det jag tänkte och det var inte så trevligt. Jag är bara så dödstrött på att vara följsam och rar och trevlig och gullig när jag inte känner mig så. Ibland är jag irriterad på riktigt, som när folk påstår att våldtäkt inte har nååånting med sex att göra och att jag är en rasist för att jag avskyr våldtäktsmän, eller när folk säger att såna som jag (rökare) borde sitta i fängelse och inte få ha några barn, eller att det borde vara olagligt att vara fet. Då blir jag så arg så jag vill slåss. Lägga all den kraft min överviktiga kropp har bakom slaget och bara panga till. Och sen blåsa iväg ett stort moln cigarettrök i ansiktet på dem. Ja, fy fan vad barnsligt. Jag vet.

Men ibland är jag ju inte irriterad på riktigt. Jag bara retar mig på ett sånt där skönt sätt på sånt som vi alla håller på med. Som att vi skriver styrkekramiz och var på stan med bebis och sånt där. Jag menar inget illa då och jag HOPPAS att folk förstår det. Men om ni inte gör det så säger jag nu att jag inte menar något illa. Jag är förstås inte immun för hur jag uppfattas. De som bara läser min blogg och inte känner mig ett enda dugg privat kan ju inte veta att jag egentligen är rätt snäll och accepterar mina vänner som de är. Att jag inte går omkring och retar mig på hur de pratar eller försöker ändra deras åsikter. Man får ta folk som de är eller låta bli att umgås med dem. Det är vad jag tycker. Jag är omtänksam och vill folk väl (förutom våldtäktsmän och pedofiler då). Men det syns nog inte i min blogg för här skriver jag av mig om allt jag tycker är fel. Om sånt jag blir upprörd av när jag läser. Och jag diskuterar hårt fast det är mest bara här i bloggen och med min man.

Jag älskar att vi kan prata om allt med varandra, min man och jag. Inget är tabu. Jag blir aldrig dömd och förkastad. Fy fan vad skönt det är att ha EN sån människa i sitt liv, en som vet allt om mig och som inte tycker att jag är en dålig människa för att jag önskar alla våldtäktsmän åt helvete. Han vet ju varför. Han vet hur satans dåligt jag mår när jag försöker sluta röka och han vet att mitt nikotinberoende inte har påverkat hur jag varit och är som förälder. Han tycker aldrig att jag ska tona ner mig. Han tycker inte att jag ska banta och raka benen och sluta säga fitta när jag blir arg. Om jag inte vill själv. För han ser mig som en helhet som jag aldrig kan visa upp på en blogg. Han vet vad som får mig att gråta och hur mycket jag älskar mina vänner. Han vet hur busig och rolig jag kan vara och han lär sig av mig hur det kan vara att vara kvinna. Jag har fått honom att se orättvisor och nedlåtande attityder som han aldrig tänkt på förut.

Vi samspelar hela tiden, vi stöts och blöts mot varandra och blir tajtare och mer sammansvetsade hela tiden. Och det kan man nog inte begära att folk som bara läser ens blogg ska bli med en. Vissa kommer döma ut mig efter ett inlägg och vissa kommer läxa upp mig och vissa kommer gå in i försvar. Vissa kommer skriva otrevliga saker till mig, men de är inte välkomna här. Nej, jag tänker nog inte tona ner mig ändå. Blir det för jobbigt får jag väl gråta ut hos maken och ta nya tag. Jag tror jag har gömt mig färdigt. Ja, jag tror faktiskt det.

Lady Dahmer har en bestämd uppfattning av hur en våldtäktsman är och vad han INTE är. Det skriver hon om här, bl a såhär:

Några inlägg senare skriver hon dessutom: 

Vägra gå med på skuldbelägganden. Vägra gå med på ifrågasättandet av offret. Vägra gå med på tanken att våldtäktsmän inte också kan vara någon du tycker om.

Jag tror synen på ''slampor som får skylla sig själv'' samt synen på våldtäktsmän som psykopater är farligare för våra döttrar än eventuella rovdjur i buskarna eller på krogen.

Jag har inte gjort några djuplodade intervjuer med en massa våldtäktsmän och inte heller känner jag en hel drös, men det tror jag inte LD har gjort och gör heller. Däremot levde jag med en man som våldtog mig under ett år, samt våldtog en av mina vänner som var på besök hos oss. Det fick jag inte reda på förrän flera år senare. När LD skriver så tvärsäkert att våldtäksmän INTE är psykopater och sedan lägger till att de är normala, vanliga män blir jag sådär trött som jag blir när folk tror sig sitta inne med den enda sanningen. Han som våldtog mig var inte normal och vanlig. Han var inte en snäll, omtänksam kille som hjälpte tanter över gatan, klättrade upp i träd för att rädda kattungar och hade ett fadderbarn i Afrika. Han var inte egentligen en ganska hyvens kille förutom när han vådtog dåra. Han hade inte ett djupt kvinnoförakt - han hade ett djupt förakt för alla andra människor. Han ansåg sig stå över de regler och lagar vi andra måste leva efter. Om han ville ha något tog han det - oavsett om det var pengar, sex, prylar eller droger. Andra människor var till för att ge honom det han ville ha och gav de inte det frivilligt använde han våld, hot, lögner och manipulation för att få det han ville ha.

Han var kriminell, alkoholist, drogmissbrukare och våldsam. Han var inte allt det här för att han haft en särdeles svår barndom - för det hade han inte. Hans två syskon är på inga sätt likadana som han. Han var såhär för att han har en psykopatisk störning. Han berättade om hur han plågat andra barn när han var liten och skrattade åt det. Han skrattade när människor var så lättlurade och blåsta att de trodde på det han sa. När de litade på honom och trodde honom om gott. Om de var så jävla dumma ansåg han att de fick skylla sig själva när han lurade av dem pengar och fick dem att göra omoraliska saker (ofta utan att de visste att det var omoraliskt eftersom de inte hade hela bilden).

Psykopater är inte utan känslor som vissa, LD t ex, verkar tro. De känner, skrattar och gråter precis som alla andra, men de känner bara med sig själva. Det är skillnaden. De har inte förmågan att känna empati när andra lider. Och att det finns människor som tycker om dem är ingen garanti för att de inte skulle vara psykopater. Somliga psykopater är sadister dessutom och njuter när andra plågas. "Min" våldtäktsman var inte särskilt sadistisk, han kände inte med andra bara. Och om hans behov kolliderade med omvärldens ansåg han att hans behov gick först - i alla lägen. Som den gången jag satt och ammade vår nyfödda dotter och han krävde sex. När jag vägrade lappade han till mig så att jag tappade dottern i sängen där jag satt. Hon slog sig inte men gallskrek av rädsla. Kort därpå lämnade jag honom med polishjälp och sedan förföljde och trakasserade han mig i tretton år. För några år sedan bad han vår vuxna dotter om ett lån och fick hennes kontokod varpå han länsade hennes konto och lät henne sitta på Rhodos utan ett öre. Det är också en sann bild av en våldtäktsman, Lady Dahmer.

Jag påstår inte att alla våldtäktsmän på jorden är psykopater. Jag är däremot övertygad om att de har någon form av störning, men alla behöver inte vara fullblodspsykopater. Lady Dahmer VET däremot att INGA våldtäktsmän är psykopater, eftersom de skrattar, är snälla ibland och har folk som tycker om dem. Så jag antar att jag antingen ljuger eller har träffat en helt unik våldtäktsman utan motstycke i historien. Jag ljuger inte och självklart är "min" våldtäktsman inte unik. Jag förstår inte varför det skulle vara så otroligt farligt att lära kvinnor att känna igen en psykopat och varför det är så otroligt viktigt att lära kvinnor att ALLA våldtäktsmän är snälla, omtänksamma män som har folk som tycker om dem. Är det för att inte osynliggöra våldet nära oss? Men du osynliggör ju våldet som var nära mig i tretton år, Lady Dahmer. Jag tycker att det är farligare att sprida myten om den schyssta snubben som bara råkar våldta lite för att han fått fel bild av kvinnan genom porr och reklambilder. Tänk om ni har fel och krutet läggs på helt fel ställe? Om vi jobbar stenhårt med att få bort bilden av kvinnan som en sexuellt underlägsen varelse, när många män i själva verket våldtar för att de saknar empati? För att de anser sig ha rätt att ta vad de vill ha, oavsett om andra lider? Varför är det FARLIGT att erkänna att det skulle kunna vara så? Om jag får gissa så tror jag att det beror på att det inte känns som en trevlig människosyn. Personligen bryr jag mig inte om vad som känns trevligt att tro på. Jag bryr mig om vad som är sant.

En sak jag inte gillar med Sverige är detta ständiga skrik på förbud. Folk verkar på allvar tro att vi löser alla problem om vi bara förbjuder mer. Det ska vara olagligt att inte hålla sig i form. Rökning ska förbjudas och rökare ska fan inte få skaffa barn. Det ska vara förbjudet att grilla, förbjudet att rasta hundar, förbjudet att beträda gräsmattan, förbjudet att leva tamejfan. Det är helt sjukt med den hänsyn som ska tas till varje intolerant, sur jävla gnällspik. Och sen åker gnällspiken på semester och pratar lyriskt om de exotiska utlänningarna som är så fria och glada och härliga. Gud vad skönt att kunna slappna av med ett glas vin eller två mitt på dan en måndag! Och gud vad skönt att kunna sitta på hotellbalkongen klockan två på natten och se på gatulivet och kunna prata högt utan att nån bryr sig! Ja fy helvete på ren svenska, vad härligt vi har det!

Sen kommer gnällspiken hem och då ligger det en fimp på altanen och grannarna över grillar och nån hade inte plockat upp hundbajset efter sig och i tvättstugan hade nån inte tagit bort luddet från torktumlaren och vet inte folk att det ska vara tyst efter 22??? Man blir så jähä-vla för-eh-bannad så man ringer hyresvärden och sätter upp arga lappar och nästan kvävs av rättmätig ilska. För nån jävla ordning får det fan va i det här jävla landet!

Men värst av allt är rökningen. Den där smutsiga, egoistiska, vidriga vanan som ofräscha, egoistiska, omoraliska vidriga idioter håller på med. Det vet väl varenda jäkel att det bara är att sluta! Det gjorde minsann jag och som den måttstock jag är för resten av världen så VET jag att alla andra också kan om de bara vill. För det är viljan och den goda karaktären det hänger på. Det är bara lata, själviska dumhuven med dålig karaktär som inte slutar. Så det så. Ja herregud vad bra jag är, när jag tänker efter. Nej vet ni vad, nu förbjuder vi rökning och sen super vi skallen i bitar på midsommarafton, hånglar med grannens fru, snubblar över trädgårdsslangen, vrickar ankeln, sjunger Helan går hela natten så barnen inte kan sova och spyr i syrénbusken. För det är vi fan värda!  

Ni som skriver det i era bloggar och i kommentarer på nätet, menar ni verkligen vad ni säger? Om det i morgon genomfördes en folkomröstning - rösta JA om du vill att staten ska förhindra rökare att bli föräldrar - skulle ni rösta ja då? Skulle ni vilja att staten vidtog åtgärder för att se till att inga rökare kunde bli föräldrar? Hur anser ni att det ska gå till? Är tvångssterilisering en lämplig metod? Eller ska man tvångsabortera foster som ligger i rökande mammors magar? Eller kanske ta de nyfödda barnen ifrån de rökande föräldrarna och adoptera bort dem till icke-rökande föräldrar? Eller ska man göra livet för rökande människor så svårt att de inte klarar av att ta hand om sina barn och därmed kan barnen tas ifrån dem? Möjliga scenarier för den tanken skulle vara att man gav rökande föräldrar långa fängelsestraff och tog ifrån dem möjligheten till försörjning samt eventuell förmögenhet och andra ekonomiska tillgångar.

Låter det här vettigt i era öron? Tycker ni att konsekvenserna rökande föräldrar bör ta (inte få skaffa barn/leva med sina barn) är i proportion till "brottet" - att de röker? Eller har ni kanske inte funderat i de här banorna? Det där med att rökare inte borde få skaffa barn, det är kanske något ni bara häver ur er i affekt, utan större eftertanke? Men om det inte är ett spontant, känslomässigt uttalande som ni egentligen inte står för, utan något ni funderat igenom ordentligt och kommit fram till är en bra lösning - vilken slags människosyn är det ni representerar? Inser ni hur nära fascismens tankegångar ni är?

Ni som likställer barnmisshandel och sexuella övergrepp på barn med rökning, har ni egna erfarenheter att gå till (t ex att ni hade rökande föräldrar som dessutom förgrep sig på er sexuellt och alltihop var lika hemskt och gav samma lidande)? Eller baserar ni era antaganden på forskning, studier och statistik (t ex att barn till rökare i högre grad blir kriminella, empatilösa och pedofiler, att de i högre grad lider av psykiska problem som depressioner och självmordstankar)?

Spontant känner jag att fy fan vad trångsynta, elaka, självgoda och stenhårt kategoriska folk är. Och bara för att det sägs på nätet är det okej. Eller säger ni det till rökande föräldrar och vänner ni känner i IRL också - du borde fan inte få ha/skaffa barn? Om inte - varför gör ni inte det? Vågar ni inte stå för era fascistiska åsikter när ni riskerar att få andras ogillanden och fördömanden på riktigt, rakt i ansiktet? Blir det för jobbigt då?

Jag försökte kopiera det här inlägget hos Blixa men det ville inte tekniken gå med på så klicka gärna vidare för bättre än såhär kan det inte sägas. När jag läste upp det här för min man sa han ungefär såhär: Förändringen av attityden till rökare är ett intressant fenomen. En samhällsgrupp anses plötsligt vara okej för de flesta att ge sig på. Ungefär som när en lärare är taskig mot samma elev ofta och de andra eleverna då upplever att det är berättigat att ge sig på just denna elev.
Jag älskar din hjärna, älskade make.

När tillräckligt många tillräckligt ofta spottar på ett visst beteende blir det till slut inte bara legitimt utan önskvärt att göra det. Och efter hand är det inte bara beteendet som är förkastligt - personen bakom beteendet är också förkastlig. Jag är för att visa hänsyn men jag tycker också att det finns många situationer när hänsyn krävs in absurdum. Passiv rökning talas det om när en rökare står på gatan och röker så att folk som går förbi möjligtvis råkar andas in det. Nej, ni som går förbi röker inte, inte ens passivt.  Och fimpar på trottoarer brukar tas upp som ett stort samhällsproblem. Det är det inte. Om du är rädd att ditt barn ska plocka upp en fimp från gatan är det du som förälder som ska ha bättre koll på ditt barn eftersom gatan inte ur några aspekter är ett bra ställe att plocka upp något alls ifrån och stoppa i munnen. Eller kan du ge mig ett exempel på bra saker från gatan att suga på? Fimpar i sandlådan, på lekparken, på stranden, i skogen - där är jag helt med. De hör inte hemma där. Gatorna är skitiga, ohälsosamma och människofientliga som de är. De finns till för att bilar ska kunna ta sig fram i första hand må det finnas trottoarer eller ej.

Ibland läser jag bloggvänners bloggar (personer som jag annars gillar väldigt mycket) där de spyr ut sitt förakt, äckel, sin totala oförståelse och avsky inför rökande personer. De tycker till och med att jag borde ses på som en kriminell. Jag vill ge dem the benefit of a doubt och tro att de inte menar vad de säger. Men tänk om det är så? Att de faktiskt menar vad de skriver och att de faktiskt anser att jag borde straffas för att jag röker, att jag borde sitta i fängelse för mitt nikotinberoende - jag tror ärligt talat inte att jag vill ha dem som vänner då. Hela mitt väsen har ju blivit reducerat till en djupt omoralisk person som de kanske visserligen inte skulle (våga?) ge sig på öga mot öga, men likväl skulle de mer än gärna se mig i fängelse om de fick bestämma.

Jag orkar inte med den här hårda fientliga tonen folk har mot rökare, feta, fattiga, kvinnor osv. Ofta, ofta känner jag att det är bättre att bara stänga ner internet, inte gå ut bland folk, helt enkelt inte utsätta mig för folks tvärsäkra uppfattningar om vilka som är bra eller dåliga människor - utan att egentligen alls känna dem. Jag orkar inte vara tuff och stå på mig varje gång jag möter folks förakt. Som när den där pälsklädda tanten på Östermalm såg på mig med ett förakt och en avsky som jag inte kan beskriva när jag stod och rökte utanför min gynekologmottagning. Hon ansåg sig verkligen ha rätt att skälla ut mig som hade den oerhört dåliga smaken att röka. Att bara avfärda mig som en sämre människa som man gott kan trycka till lite extra.

Jag kan ofta skaka av mig saker men inte alltid. I dag är en sån dag. I dag vill jag bara gråta över hur lite folk bryr sig om varandras känslor. So what om man råkar trampa en rökare på tårna? Jag menar, det är ju bara en rökare. Om de har valt att inte sluta med den där snuskiga omoraliska vanan (för det är faktiskt bara att sluta, jag gjorde det och då kan du också) - ja då kan de faktiskt ha att de känner sig som värdelösa andra klassens medborgare. Rätt åt dem. Gå i fängelse. Nu.

Jag är inte särskilt intolerant. Jag är inte tolerant heller i alla situationer och så uppfattar jag att min omgivning fungerar också. Vi tolererar att folk spottar i skogen men inte att folk spottar oss i ansiktet. Vi tolererar att någon sliter tag i oss våldsamt för att rädda oss ur ett brinnande bilvrak men vi tolererar inte att folk sliter tag i oss våldsamt för att de är arga på oss. Om jag får generalisera. Min poäng är att de flesta av oss värderar handlingar, inte som enskilda utan ett sammanhang, utan just i en kontext. Men det finns undantag och det är när människor brinner för en ideologi. I vissa ideologier är strävan efter tolerans större än i andra och i somliga är den i princip obefintlig. Människans okränkbara värde är det som somliga ideologier värdesätter högst. Allas rätt till sin åsikt och sin tro. Allas rätt att vara som de är utan att bli skuldbelagda, hatade, förföljda, förlöjligade, hotade. Att inte bli kränkta. Att bli respekterade även när kritik framförs. 

De anser att vi alla innerst inne vill göra gott. När vi inte klarar av det beror det på hur vi uppfostrats och socialiserats av det samhälle vi alla är en del av. Med hjälp av kunskap och terapi finns det stor möjlighet att rädda dem som agerat illa p g a okunskap och traumatiska händelser. Det går att förklara för dessa människor vad deras handlingar ger för konsekvenser och när de fått förståelse för detta är chansen stor att de ändrar sitt beteende. Våra handlingar är en produkt av det vi blir lärda och går att korrigera med kunskap och förståelse för andra människors lidande. Samma syn på människan går igen när man tror att mobbare slutar mobba om de bara förstår hur ledsna deras offer blir, när det i själva verket visat sig att mobbare bara slutar när de blir synade och påkomna och när man talar om för dem att vi vet vad du håller på med och det kommer ge obehagliga konsekvenser för dig om du inte lägger av. Här talar jag utifrån mina erfarenheter som fd lärare och aktiv inom anti-mobbningsgruppen på skolan samt av mina erfarenheter av att bli mobbad.

I sin strävan efter tolerans för alla blir somliga intoleranta utan att verka se det själva. Så här. En pedofil antas vara en produkt av sin barndom där det antas finnas sexuella övergrepp. Att avsky pedofilen som endast agerar utifrån sin ångest och egna sexuella kränkningar är ett människokränkande synsätt. Vi måste inte tolerera pedofilens handlingar men vi måste ha förståelse. Vi måste vilja hjälpa. Att avsky är inte att hjälpa. Att döma är inte att hjälpa. Att skälla på pedofilen är inte att hjälpa. Den vi ska döma och skälla på är den som inte vill hjälpa pedofilen eller den som anser att pedofiler inte går att hjälpa. Vi avskyr denna avsky för vissa människor. Vi dömer deras fördömanden. Vi gör det p g a vår starka övertygelse att alla har rätt att inte bli avskydda och dömda p g a sina handlingar och åsikter. Vi får inte låta föraktarna stå oemotsagda. Ibland behöver vi själva ta till förakt och skuldbeläggande för att få skuldbeläggarna att förstå hur vidrig denna föraktfulla syn på människor är. Ibland måste vi tala om hur vidriga dessa människor är som tycker att andra människor är vidriga.

Så vad är problemet? Är det inte bra att förakta de föraktfulla? Är det inte bra att visa sin avsky för de som avskyr? Är inte det att kämpa för allas rätt till till förståelse och att inte bli kränkta? Problemet är att cirkeln härmed blir sluten. Om jag hatar alla som hatar (eller sätt dit ett mindre dramatiskt verb om det känns bättre) är jag inte tolerant längre. Jag har bara definierat för mig själv vilka det är okej att förakta. Vilka det är okej att tycka illa om. Att hata. Jag har gjort en inre värdering av vilka som förtjänar min respekt och vilka som inte gör det. Min åsikt är att det är så vi alla fungerar. Om det är något som förenar alla människor på jorden är det att vi dömer och värderar. Vi tolererar inte alla människors uttalanden eller åsikter. För att inte tala om deras handlingar. Vi dömer och förkastar. Vi gillar och ogillar och vi gör det för att göra verkligheten begriplig och omfattningsbar. Vi söker substans i tillvaron för att det är så vi fungerar.

Ett exempel för att illustrera vad jag pratar om är kampanjen Vi gillar olika. En mycket god intention att få bort en del av det förakt som finns för invandrare eller nysvenskar eller de med ett icke-svenskt urseende, vad man nu vill kalla det. En god intention att tala om att vi tolererar inte era fientliga åsikter. Problemet med att förespråka att man ska få lov att vara olika är att man faktiskt inte tycker att alla ska få vara olika. Det den här kampanjen säger är att alla ska få tycka vad de vill för det är ett av människans okränkbara värden, men observera att det gäller bara om du tycker som jag . Detta blev tydligt då Vi gillar olika-plakaten gick hand i hand med Hacka loss Skåne-plakaten. Du får gilla olika men bara om du gillar samma saker som jag. Du får säga vad du tycker och få respekt för det men bara om du tycker som jag, annars ska dina åsikter tigas ihjäl, fås bort från debatten, inte ha rätt att finnas som ett politiskt parti och framförallt ska du bli avskydd närhelst du visar ditt fula huvud.

Jag har inget problem med avsky för inskränkta rasister, jag tänker själv föraktfullt om dem och vill helst inte ha dem i min närhet. Jag har problem med att folk gömmer sig bakom en självgod ideologibaserad tolerera alla-näsan i vädret- jag är bättre än du-attityd. Det är ett jävla hyckleri. Stå för att du tycker att det går skitbra att kränka folk om de inte är som du tycker att de ska vara (jag kränker utan problem han som våldtog mig under ett års tid och förföljde mig i 13 år) istället för att låtsas att du står över allt det där. Erkänn att du är precis lika fördomsfull och småaktig som alla vi andra. Det, om något, borde mana till förståelse och hindra folk från att bli så självgoda att de agerar precis på det sätt de säger sig avsky.

Ibland (oftare de senaste åren) har jag velat flytta ifrån Sverige. Jag fantiserar om att jag hade en massa pengar och kunde välja vart i världen jag ville bosätta mig. Jag läser om andra länder, tittar på bilder, läser bloggar av svenskar som utvandrat och fantiserar. Det finns mycket som är bra med Sverige och samtidigt så mycket som är helt människofientligt när man börjar tänka efter. Jag vet inte om det är så mycket bättre i andra länder, men i vissa verkar det helt klart vara det. Vår syn på barn, gamla, kvinnor, invandrare, homosexuella är en av de saker jag inte gillar med Sverige. Att vissa grupper av människor behandlas som andra klassens medborgare p g a att de är just kvinnor eller gamla eller något annat som inte betyder svensk vit heterosexuell medelklassman i sina bästa år. Det är de som definierar och bestämmer hur normen ska se ut, vilka som har rätt att klaga och vilka som ska vara tacksamma och tysta.

Jag blir så otroligt trött och matt när jag som kvinna berättar om mina erfarenheter, som inte är det minsta unika, och får höra att jag överdriver, att jag hittar på och att jag är överkänslig. Eller ett nedlåtande "sånt där skulle en man aldrig bry sig om". Neej, kanske just för att han är man och aldrig behöver bry sig för att han aldrig blivit utsatt för det som jag i min egenskap av kvinna har blivit. Jag skulle kunna räkna upp alla de otaliga gånger både främmande män och män som jag haft en relation till kallat mig för fitta och hora. Eller alla gånger män har utsatt mig för sexuellt våld (om man där räknar in en hand mellan benen i en icke-sexuell situation, äckliga sexuella anspelningar osv). Men jag brukar inte mötas av förståelse då. Jag brukar mötas av misstro, av männen som rimligtvis inte kan veta hur det är att vara kvinna. De brukar dra slutsatsen att om jag varit med om det så många gånger måste det vara mig det är fel på. Jag har väl klätt mig olämpligt, betett mig olämpligt, varit på olämpliga platser, umgåtts med olämpliga människor. Då brukar jag säga att jag delar de här erfarenheterna med majoriteten av de kvinnliga vänner jag haft och har. Och då brukar det alltid vara någon man som säger att han har jättemånga tjejkompisar och de har aldrig berättat något liknande för honom. Nej, men vet ni vad, om hans tjejkompisar fungerar ungefär som jag så är det inget man pratar med killar om generellt för att man är rädd för att mötas av just den här attityden.

Berättelserna om våldtäkt, aggressivt tafsande, kränkande språk osv brukar komma ganska långt in i en relation, när man litar på varann och vet att det här är något som inte kommer ifrågasättas. När man känner att jag kommer få förståelse och inte misstänkliggöras när jag berättar om de här sakerna man ofta skäms för dessutom. Jag är inte invandrare eller homosexuell men jag skulle aldrig drömma om att lägga skulden på dem när de berättar om saker de varit med om bara för att jag själv inte blivit kallad för jävla svartskalle eller fått höra att min läggning är en sjukdom som borde utrotas. Det är väl självklart att man inte har full koll på hur de grupper i samhället jag själv inte tillhör behandlas. Desto större anledning att lyssna och försöka förstå. Det är så lätt att lägga allt ansvar på individen och tro att man själv står över allt förtryck bara för att man själv råkade födas till det som är samhällets norm. Och desto större ansvar har man när man redan är priviligerad från födseln.

Just det här med att lägga ansvaret för samhällsstrukturer på individen och komma med egna individuella exempel ("jag jobbade faktiskt på ett ställe där...", "jag känner jättemånga x och jag har då aldrig lagt märke till...") är så fel. Det blir en kränkning uppå kränkningen. Jag förväntas ensam stå emot hela samhället jag lever i och dessutom ta på mig skulden när jag inte klarar det. Jag ska bara ta lite mera plats, säga ifrån lite mer, stå upp för mig själv lite bättre och göra lite smartare val så ska jag se att det ordnar sig. Men jag kan tala om för de som tror att det är så enkelt, att det inte är när jag sagt ja, gjort mig liten och hållt mig undan som jag fått problem. Det är när jag protesterat och tagit plats som jag fått mest skit. För man kan ju inte gå på krogen och skratta högt, dansa hämningslöst och sen bara säga nej när någon vill ta för sig lite av den här härligt frigjorda kvinnan. Jag har blivit kallad alla de där fula orden, blivit slagen i ansiktet, upptryckt mot väggen och fått "sug min kuk din jävla hora!!!" skriket i ansiktet. Fast just det ja, då var mitt beteende, min klädsel och mitt val av lokal plötsligt olämpligt. Jag kan inte vinna. Hur kan det vara så svårt att ta till sig?

Jag vet inte om det är bättre någon annanstans på jorden, men jag hoppas det. Jag hoppas att det ska bli bättre här också för Sverige är bara världens bästa land om du föds med rätt förutsättningar. 

Jag läste det här inlägget och fick reflektera över något jag aldrig tänkt på tidigare. Åtminstone inte ur det här perspektivet. (Läs gärna inlägget först för jag orkar inte återge det.) Jag önskar att jag också levde i ett land där det offentliga rummet tillhör alla. Där det var så självklart att mammor ammar sina barn där de råkar befinna sig, att barn hörs och syns, att tiggare och uteliggare finns och syns, att det inte ens skulle bli någon debatt om det. Att folk inte ens skulle känna behovet att skrika "förbjud! försvinn! ta hänsyn!" Jag önskar att Sverige var mer som Visby innerstad på sommaren - hela tiden, överallt. Att det var de intoleranta som fick söka sig till folktomma platser och inte tvärtom. 

Jag önskar också att vi inte var så indoktrinerade med att det svenska sättet att se på tillvaron alltid är det bästa, så till den grad att vi har svårt att föreställa oss hur ett land annars skulle kunna fungera. Att vi inte hade den övertro vi har på förbud och regler. Att vi inte var så tvärsäkra på att de behövs i nästan alla situationer för att det annars skulle bli kaos, kriminalitet och fullständig hänsynslöshet. Inlägget jag länkar till fick mig att tänka på en händelse jag var med om för några år sedan. Jag och maken hade precis flyttat till hans hemstad, ett litet Småländskt samhälle. En solig dag i slutet på augusti var vi ute och promenderade med vår hund. Vi gick förbi campingen där det finns en liten sjö och en liten strandremsa. Campingsäsongen var över och vi lät hunden plaska lite i vattenbrynet innen vi gick vidare. Det var bara vi där. Vi och en mycket upprörd medelålders man - urtypen för hur jag föreställer mig en vit kränkt man. Han stod uppe vid vägen och skrek ner till oss: Det är förbjudet med hundar här! Såg ni inte skylten? Jo, det gjorde vi ju, men vi tyckte inte att det spelade någon roll. Vi var helt ensamma, inga badande barn, ingen vi kunde störa, hunden var kopplad och vi skulle aldrig låta honom bajsa i vattnet. Maken svarade att vi skulle gå därifrån. Ja, försvinn med er! skriker den uppbragte mannen högröd i ansiktet. Jag ser hur han jobbar sig upp till det raseri endast en sann vän av lag och ordning kan göra. Han sträcker på sig, spänner ut bröstet, knyter nävarna och vrålar: Försvinn på en gång annars ska jag fanimej se till att ni hamnar i vattnet allihop! Medan vi går därifrån står han kvar och tittar ilsket på oss tills han försvinner ur synhåll.

Sånt här kan få mig att vilja gråta. Så mycket ilska, så mycket intolerans, så mycket illvilja gömd bakom en tro att man gör det rätta - för ingenting. Jag önskar att vi levde i ett land där människor inte kände sig rättskaffens och duktiga när de läxar upp och hotar de som inte följer alla regler. För när man följer reglerna har man alltid rätt eller hur? Och när man ser till att andra gör det också har man ännu mer rätt. Jag menar, hur skulle det se ut om folk tänkte själva? Hur skulle det se ut om folk ansåg sig ha rätt att bedöma när regler och förbud inte har någon mening? Om folk litade på sitt eget omdöme? Så kan vi ju bara inte ha det, eller hur? Nån jävla ordning får det fan va i det här jävla landet! Eller?

Det är en sak jag inte riktigt förstår. Jag skriver ofta om hur illa jag tycker om beteenden som anses typiskt manliga, bufflighet, hänsynslöshet, att breda ut sig på andras bekostnad osv. Jag brukar oftast inte få några kommentarer alls på de inläggen. Om det kommer någon så är det medhåll. Däremot hör jag ofta feminister berätta om alla hot- och hatmejl/kommentarer de får. Vilket jag inte alls betvivlar, men personligen uppfattar jag det tämligen ofarligt att skriva om feministiska frågor. Jag har en liten blogg som ingen bryr sig särskilt mycket om, det kan vara en av förklaringarna.

Men så skriver jag om våldtäktsmän. Då händer något intressant och det är när jag blandar in nationalitet i det hela. Eller snarare påpekar att jag inte bryr mig om våldtäktsmännens nationalitet - för mig är de samma vidriga svin allihopa. De två gånger jag skrivit om det under mina tre år som bloggare är de enda gångerna jag fått flera upprörda/arga kommentarer från anonyma personer. Då har jag anklagats för att vara rasist och dessutom en otäck människa med otäck människosyn. Hjälp mig förstå, för jag gör verkligen inte det. Vad är det som är provocerande? Är det att jag avskyr våldtäktsmän? Är det att jag säger att jag personligen inte har någon empati med våldtäktsmän och pedofiler? Är det att jag säger att jag personligen inte blir ledsen om de dör? Är det att jag inte tycker mer synd om dem ifall de kommer från ett krigshärjat land än om de är svenskar sedan tio generationer tillbaka? Är det det att jag inte gör någon skillnad eller uppfattas det som att jag gör skillnad? Borde jag ha mer empati för en viss våldtäktsman än en annan? Eller borde jag ha mer empati med allihop?

Hur kommer rasismen in i det här? Vad får folk att skriva "ni Sverigedemokrater" till mig? Jag röstar inte på SD, jag känner inga rasister vad jag vet. Jag bryr mig inte om vilket land en person kommer ifrån, jag bryr mig bara om ifall folk är snälla mot mig, trevliga att umgås med, att de inte gör mig ledsna, vill mig illa. Spelar det verkligen någon roll vad jag känner för våldtäksmän och pedofiler när jag inte har någon reell makt öht? När jag inte ens tycker att staten ska ha ihjäl folk och inte ens röstar på partier som har inhumana åsikter? När jag aldrig skulle drömma om att döda någon om det inte var i självförsvar, men jag vet ändå inte hur jag skulle reagera i en sån situation? Varför är det så provocerande att jag sitter här på min kammare och inte bryr mig om att en våldtäktsman dör?

Jag är övertygad om att jag inte är unik. Jag tror inte den människa finns som inte nån gång saknat empati eller önskat livet ur någon. Varför är det så otäckt att prata om något vi alla gör? Varför är det just då det strömmar till okända personer till min blogg för att tala om för mig hur vidrig jag är och hur fel jag har?

Jag kan verkligen inte se hur det här kan vara så provocerande. Jag kan till viss del förstå att empatilöshet kan uppfattas som obehagligt, men det är ju inte så att jag saknar empati generellt sett. Det är ju inte så att jag förespråkar dödsstraff eller säger att våldtäktsmän och pedofiler inte har rätt att leva. Det enda jag säger är att jag inte kan uppbåda empati när jag läser att en pedofil blivit misshandlad eller att en våldtäktsman blivit utvisad. Vad är det folk hör sägas mellan raderna som faktiskt inte sägs där för jag har ingen dold agenda? Är det för att vi fått lära oss att rasister inte får stå oemotsagda som folk känner någon slags skyldighet att kommentera inlägg de uppfattar som rasistiska trots att det inte finns någon rasism i dem? För att vi blivit indoktrinerade att gå igång på vissa ord eller meningar utan att reflektera ens ett par sekunder över vad som egentligen sägs?

Väldigt tacksam för ödmjuka svar.

Här är en fantastisk krönika av Hannah Lemoine. Jag kunde inte sagt det bättre själv, även om jag skrivit om folks förbannade ohyfs på nätet många gånger. Det är fanimej inte ett friskt beteende att leta upp folk att bråka med. Att anstränga sig för att hitta någon som inte tycker som jag, som har åsikter jag inte gillar, som skriver om något jag inte är intresserad av eller tycker är oviktigt för att sedan tala om det på ett jävligt otrevligt sätt. Tycker man att det man själv har att säga är så viktigt att det måste komma på pränt kan man skapa en blogg och spy där. Precis som jag gör nu. Men att gå runt och spy hemma hos andra? Det är INTE ett bra beteende. Det är faktiskt helt jävla sinnesstört och äckligt självbelåtet.

Det kommer alltid finnas folk som inte är som man önskar att folk var. Vi sitter väl alla och skrattar åt/skakar på huvudet åt/pratar av oss om andras dumheter med våra närmaste. För att ventilera om inte annat. Men få av oss går hem till andra, slår oss ner i vardagsrummet och spyr i finsoffan. Därför att det är socialt oaccepterat. Man gör inte så. Och vet ni vad alla uppblåsta egoister på nätet, man gör inte så här heller! Ni framstår inte som modiga som vågar säga vad ni tycker, ni framstår som värsta sortens bråkstakar. Grälsugna, holier-than-though och otrevliga. Bara så ni vet.

Som ordentligt överviktig är det svårt att inte uppfatta omgivningens attityder mot överviktiga. De är i regel inte särskilt positiva. Det här var ett stort problem för mig när jag gick från att vara normalviktig till tjock på relativt kort tid. Jag märkte en tydlig skillnad på hur folk reagerade inför min övervikt jämfört med hur de reagerade på min normalviktiga kropp. Jag kunde få reaktioner som "oj, vad är det som har hänt?" med höjda ögonbryn och smått förfärad röst, vilket antydde att något mer hänt med mig än att jag gått upp i vikt. Det var ju uppenbart för blotta ögat. Något mer måste alltså ha skett i mitt liv. Graviditet, sjukdom, ätstörningar? Att bli ifrågasatt på det här viset av ytliga bekanta och dessutom ombedd att förklara varför min kropp förändrats var otroligt jobbigt.

Att vara tjock ses som ett statement i sig. På många sätt som en åsikt eller livsåskådning. Men i motsats till en åsikt går det inte att dölja sin fetma när man inte orkar "ta debatten" eller bara vill ha trevligt och inte diskutera. Det är som att gå runt med en tatuering i ansiktet som säger "jag är feminist" eller "jag är katolik" eller "jag är kommunist". Man antas vilja prata om och förklara varför man är tjock t o m för fullkomliga främlingar eller åtminstone antas det att rättigheten till frågor och ifrågasättande finns och dessutom är berättigade.

Jag ska inte påstå att mitt utseende inte kommenterades när jag var smal eller bara lite rund. Skillnaden är att det då sällan var negativa kommentarer. I en perfekt värld hade utseendet aldrig kommenterats men om jag måste välja så väljer jag de positiva kommentarerna alla dar i veckan. Det är ingen som säger till mig att jag är ful, men jag förstår ju att jag åtminstone inte anses som snygg. Ett exempel av många. Svärmor tittar på mitt bröllopsfoto, tittar på mig som står bredvid, tittar på fotot igen och säger "du var ju riktigt grann förut". You do the math. Eller när min psykläkare berättar att han läst min förra blogg där jag hade ett gammalt foto på mig då jag fortfarande var smal i ansiktet och säger "du såg ju riktigt bra ut på det kortet". Jag bara undrar i stillhet varför det är viktigt att påpeka att jag tidigare i mitt liv var snygg. Vad är budskapet? Vad ska jag göra med den kommentaren? Har mitt utseende någon relevans för den typ av relation jag har med dessa personer?

Min reaktion på dessa kommentarer är att jag blir obehaglig till mods. Obekväm i situationen. Irriterad. Jag känner mig utsatt. Och jag undrar vad jag förväntas svara. Tack, vad vänligt av dig att bekräfta mitt tidigare utssende? Eller jo, jag vet, jag har gått ner mig, det har jag verkligen? Jag tror inte att de som kommenterar mitt utseende på det här sättet vill mig illa. Verkligen inte. Jag tror det handlar om ogenomtänkta, spontana reaktioner och att de här människorna är en produkt av sitt samhälle, ett samhälle med attityder de inte har för vana att ifrågasätta. De här exemplen är reaktioner jag får direkt men det är gott om dem jag får indirekt också.

Jag brukade bli förbannad när jag läste om män som tycker att feta kvinnor är äckliga, avtändande och några de hellre skulle dö än ha sex med. Det bekommer mig inte längre, tack och lov. I takt med att jag har slutat att värdera mig själv efter hur knullbar jag är har jag slutat att bli provocerad av de här åsikterna. Man är faktiskt ingen dålig människa för att man inte vill ha sex med en fet person. Vi har alla preferenser när det gäller utseendet och vi väljer inte vad vi ska bli kåta av. Det finns utseenden jag själv finner starkt avtändande som korta klena killar med runda rumpor. Eller mörkmuskiga män med stora krokiga näsor. Jag vet inte varför vi tänder på vissa saker och vissa inte, men det är vår mänskliga rättighet och inget vi måste jobba på för att förändra. Det vi ska analysera hos oss själva och andra är väl snarare varför det är så viktigt att tala om vad som är knullbart och inte i alla upptänkliga sammanhang, t o m för sina patienter.

En annan aspekt är hälsoaspekten. Nästefter att kommentera utseenden i snyggt/fult är hälsokommentarerna vanligast. Kan man bo i ett någorlunda modernt samhälle utan att veta att det inte är hälsosamt att vara kraftigt överviktig? Självklart inte. Men man kan lätt få uppfattningen att folk tror att de delger en fakta från unik, nyupptäckt medicinsk forskning när de tittar fundersamt på en och säger "du vet, det är inte hälsosamt att vara så överviktig som du är". Ofta, ofta läser jag i bloggar och kommentarer på skitboken om vikten av att vara hälsosam. Vadan denna tvångsmässiga fixering att delge sin omgivning fakta om vad som är bra för kroppen och inte? Vadan denna osunda fixering vid sunda vanor? Hur kommer det sig att så många är besatta av att ta kort på mat, skriva om mat, berätta när den intogs, var den intogs och hur mycket av den som intogs? Vad får man ut av att slå sig på bröstet när det gäller intag av viss föda och i skämtsamma termer ursäkta intag av annan föda?

Ju mer jag tänker på det här ju mer tycker jag att folk har gått in i en masspykos, i ett sektliknande beteende där den mentalt friska framstår som den sjuka och vice versa.

Jag var runt femton första gången jag hörde någon säga "våldtäkt handlar aldrig om sex, det handlar enbart om våld och makt". Jag minns att jag undrade för mig själv varför män var tvungna att ha sex med kvinnor för att vara våldsamma och visa sin makt över dem. Kunde de inte bara slå dem om det var våld och makt de var ute efter? Varför ta omvägen genom sexet? Jag slog snart den undran ur hågen eftersom jag inte var så bra på att ifrågasätta på den tiden och eftersom det här upprepades som ett mantra närhelst våldtäktsproblematiken kom på tal. Det stod i informationsblad från diverse myndigheter, det stod i böcker och tidningar, det sas i filmer och tv-serier, och vi tjejer som växte upp med det här tittade på varandra, nickade och sa i kör: våldtäkt handlar inte om sex, det handlar om makt". Precis som vi blivit lärda.

Nästa gång jag ifrågasatte om det verkligen förhöll sig på det här viset var när jag var 21 och flyttade ihop med en man som våldtog mig varje gång han var kåt och jag inte ville, vilket inte var så ofta till sist. Han var kåt och ville bli avsugen och om jag sa nej slog han mig tills jag gav med mig. Eller så ville han att jag skulle sminka mig, sätta på mig sexiga underkläder och stöna "å, vad din kuk är stor, å vad skön den är", medan han stötte hårt, hårt i alla upptänkliga ställningar. Om jag inte hade lust med det slog han mig tills jag gjorde som han sa. Jag var gravid när allt det här hände och var orolig att han skulle misshandla mig så att jag fick missfall, därför verkade det säkrare att ställa upp på hans sexkrav. Hur kan det här inte ha med sex att göra, frågade jag mig. För när han inte var kåt nöjde han sig med att bara slå. Det gick inte ihop med vad jag fått lära mig.

När jag i fortsättningen hörde och läste att våldtäkt, det har ingenting med sex att göra, det handlar bara om makt och våld - då tänkte jag att jag nog inte blivit våldtagen trots allt. Det handlade ju så specifikt om sex i mitt fall, om en man som var kåt allt som oftast och struntade högaktningsfullt i om jag var med på noterna eller inte. Våldet var inte det primära - det var ett sätt att få som han ville. Det där med enbart våld och makt stämde ju bara i de fall inte sexet var inblandat. Så jag drog slutsatsen att jag inte blivit våldtagen.

Jag var över trettio när jag för första gången läste att våldtäkt i allra högsta grad har med sex att göra. Jag presenterades för ett nytt sätt att förstå vad som driver våldtäktsmän. Studier visade att när män blivit kemiskt kastrerade (vilket är en felaktig term som helt enkelt betyder att man medicinerar bort sexdriften, men bara så länge man tar sina mediciner) försvinner också lusten att våldta. De männen blir också påtagligt mindre våldsamma. Äntligen fick jag också lov att kalla mig offer för en våldtäktsman. För mig innebar det en lättnad. Jag förstod att det jag blivit utsatt för var precis så kränkande, förnedrande och vidrigt som jag upplevde att det var. Jag hade rätt att vara precis så arg och ledsen som jag kände mig. Det var inte mitt fel.

Ju äldre jag blivit desto mer har jag läst och satt mig in i ämnet. Jag läser inte längre artiklar i Expressen om det här och jag har förstått att det som sägs på film och i bloggar många gånger är en upprepning av populära föreställningar utan vetenskaplig grund. Jag söker mig till riktig forskning i ämnet där det finns bevis för de påståenden man gör och inte bara gissningar och antaganden baserade på hur man skulle önska att det var. Steven Pinker är bl a cognitive scientist på Harvard Collage och det här tänkvärda citatet av honom får avrunda det här inlägget (går att läsa i sin helhet här):

“This grew into the modern catechism: rape is not about sex, our culture socializes men to rape, it glorifies violence against women. The analysis comes right out of the gender-feminist theory of human nature: people are blank slates (who must be trained or socialized to want things); the only significant human motive is power (so sexual desire is irrelevant); and all motives and interests must be located in groups (such as the male sex and the female sex) rather than in individual people. The Brownmiller theory is appealing even to people who are not gender {362} feminists because of the doctrine of the Noble Savage. Since the 1960s most educated people have come to believe that sex should be thought of as natural, not shameful or dirty. Sex is good because sex is natural and natural things are good. But rape is bad; therefore, rape is not about sex. The motive to rape must come from social institutions, not from anything in human nature. The violence-not-sex slogan is right about two things. Both parts are absolutely true for the victim: a woman who is raped experiences it as a violent assault, not as a sexual act. And the part about violence is true for the perpetrator by definition: if there is no violence or coercion, we do not call it rape. But the fact that rape has something to do with violence does not mean it has nothing to do with sex, any more than the fact that armed robbery has something to do with violence means it has nothing to do with greed. Evil men may use violence to get sex, just as they use violence to get other things they want.

I believe that the rape-is-not-about-sex doctrine will go down in history as an example of extraordinary popular delusions and the madness of crowds."

Jag och den manliga vännen sitter och ser på tv-serien Medium som handlar om en kvinna med övernaturliga förmågor. Kvinnans dotter Arial konkurrerar med en annan tjej om huvudrollen i en musikal. När de ska uppträda för att bli valda är konkurrenten nervös och gör inte så bra ifrån sig och Arial får huvudrollen. I nästa scen råkar Arial komma in i aulan där konkurrenten sitter vid ett piano och sjunger helt gudomligt vackert i tron att hon är ensam och ingen kan höra henne. Då inser Ariel att det såklart är konkurrenten som ska ha huvudrollen och de går tillsammans till rektorn där Arial övertygar denne om ge huvudrollen till den andra tjejen.

Ni känner säkert igen upplägget - typiskt sentimentalt, amerikanskt bullshit. Det är vad jag tänker i alla fall. Min manlige vän tycker också att det är typiskt, fast av helt andra anledningar. "Det där är så tyyypiskt tjejer", säger han. "Sådär skulle en man aaaldrig göra." Antar att ni känner igen den kommentaren också? Jag känner mig tvungen att förklara för honom att det där inte alls är typiskt kvinnor.  Jag känner i alla fall ingen kvinna som nånsin avstått från att ta ett arbete eller en huvudroll i en skolpjäs för att någon annan är bättre. Gör ni? Däremot är det väldigt typiskt att kvinnor framställs på det här viset på film och i andra media. Och så byggs attityden på att kvinnor - de kan minsann inte ta för sig, inte konstigt att de bara får dåligt betalda skitjobb. Det är deras eget fel om de nu är så jävla dumma.

Och på tal om att allt skulle bli så mycket bättre om vi bara betedde oss som män allihop. Den här kommentaren hittade jag på en annan blogg:

Vara pojke och flicka? Hmm. Jag har aldrig någonsin haft en prinsessklänning eller ens velat vara en. Har jag missat något i min barndom då eller? Fast iofs, jag var aldrig direkt "flickig" som liten utan var väldigt "pojkig" även om jag gillade att leka typiskt flickiga saker också. Men for runt som en virvelvind och vägrade passa in i den form som alla lärare försökte få mig till. Sitta tyst och lugnt som flickor skulle var aldrig min melodi.

Återigen det där spottandet på kvinnligt beteende eller flickigt i det här fallet. Och glorifierande av pojkbeteenden som inte alls är positiva. Det är väl för väl att inte 24 elever far fram som virvelvindar i ett klassrum och vägrar anpassa sig och göra som läraren säger. Den som tycker att det är tufft och ballt och bra att uppföra sig illa kan ju pröva på att jobba som lärare ett par dagar. Det räcker att ha fyra elever som ständigt far runt, aldrig sitter stilla och aldrig är tysta för man ska vara fullständigt utpumpad efter arbetsdagens slut.

När blev hänsyn en dålig egenskap?

Förra inläggets kommentarer gav upphov till några intressanta frågor. Jag undrar om jag fått mer förståelse om jag skrivit såhär istället: Ibland avskyr jag våldtäktsmän så mycket att jag önskar livet ur dem. Särskilt han som våldtog mig. Jag vet att det är hemskt och jag skäms jättemycket över det. Jag ska ta upp det med min psykolog i morgon.
Ovetenskaplig gissning: ja det hade jag fått. Jag hade nog inte blivit anklagad för att vara rasist och Sverigedemokrat heller om jag framhållit tydligt att jag inte gör någon skillnad på muslimska våldtäktsmän och svenska sedan tio generationer tillbaka.

Men gud vad jag önskar att folk kunde läsa vad jag faktiskt skriver eller kanske bara fråga om det är oklart. Och gud vad jag önskar att folk inte drog felaktiga slutsatser så att jag slapp vara övertydlig hela tiden. Jaja, önska kan man ju göra, det hjälper inte mycket. Vill man bli förstådd måste man vara övertydlig för det räcker att skriva att man skiter i vad som händer med våldtäktsmännen när de skickas tillbaka till sina hemländer för att folk ska bli blockerade. Det står inget om vilka hemländer det är och det som sägs precis efter, jag skiter i vad som händer om de hamnar i fängelse i Sverige, bara försvinner i rasist-dimman. Att jag tog upp båda delarna är för att jag INTE gör någon skillnad på nationalitet, inte för att jag gör det. Ibland när jag skriver orkar jag inte vara pedagogisk och införa disclaimers på varje ställe där jag vet att den röda varningslampan börjar blinka för vissa läsare. Jag hoppas enfaldigt att de ska förstå ändå.

Tillbaka till skammen. Nog är det intressant att avsaknad av skam inför en helt ofarlig tanke provocerar. Det blir lättare att ha överseende med han som inte tänder på överviktiga om han samtidigt framhåller att han vet att det är fel. Och det blir lättare att ha överseende med hon som inte kämpar för pedofilernas rätt till förståelse om hon samtidigt förklarar hur dåligt hon mår av de övergrepp hon själv blev utsatt för. Men att bara sakna empati för våldtäktsmän, pedofiler och massmördare, utan att skämmas? Nej tack, det är en otäck människa med otäck människosyn. Då spelar det faktiskt ingen roll hur den människan lever sitt liv, huruvida hon utgör ett hot eller fara för någon annan, huruvida hon är våldsam eller inte - det räcker med att en känsla inte finns där. Det är t o m otäckare än att våldta och ha sex med barn. Problemet ligger inte längre hos de som utför de vidriga handlingarna, problemet ligger hos de som inte tycker synd om de som utför de vidriga handlingarna.

Jag tror att de flesta av oss känner avsky inför de som iskallt plågar andra för att tillfredställa sina behov. Men visst låter det finare att säga att de också förtjänar en axel att gråta ut hos än att vägra vara den axeln.

Jag vill ta upp en attityd som jag så ofta ser och som gör mig både trött och förbannad. Det är den där attityden att det är synd om våldtäktsmän, pedofiler och massmördare. Den attityden att det egentligen är de som är offren eller åtminstone lika mycket offer som de som blir utsatta för våldshandlingarna. Jag ser ofta kvinnors hjärtan blöda för de här stackars männen som hade så svåra barndomar att de blev pedofiler och våldtäktsmän sedan. De (kvinnorna) mår så dåligt av oss som tycker att de här männen har förverkat sin rätt till medkänsla att de känner sig nödgade att skriva upprörda blogginlägg och upplysa oss andra, mindre inkännande, om vilka som är de verkliga offren.

Jag levde med en man som våltog och misshandlade mig under hela vårt förhållande som till största delen bestod av min graviditet. Skulle jag söka upp honom och döda honom? Nej, det skulle jag inte. Jag lever ett bra liv med ett kärleksfullt äktenskap, goda vänner, trevliga intressen och en underbar dotter. Varför skulle jag vilja förstöra det? Men skulle jag kvida av medkänsla om någon tog livet av svinet? Definitivt inte. Jag skulle nog köpa tårta och champange och fira. Eller troligare bara rycka på axlarna.

Jag kan höra de förfärade moralinhaleringarna nu. Men du, du som tycker att medkänsla är så jävla viktigt. Kan inte du känna lite av den där goda, fina varan för mig också, för jag hade heller ingen bra barndom. En rätt så kass jävla skitbarndom faktiskt med rätt så allvarliga trauman. Nu har jag ju inte utsatt någon för det som jag själv blev utsatt för så jag kanske inte kvalar in på listan över folk som du anser förtjänar din förståelse, men ändå. Du kan väl försöka.

Nej, jag känner inga förståelseenergier i luften när jag säger att jag skiter så fullkomligt i vad som händer med våldtäktsmän och pedofiler. När jag säger att jag skiter i om de blir skickade tillbaka till sina hemländer där de kanske blir dödade och jag skiter i om de kanske blir dödade i fängelset här i Sverige. Neej, jag känner inget analsex, som Elin sa i Fucking Åmål. Den fina medkänslan lyser med sin frånvaro som en sol i maj.

Jag skulle vilja påstå att det krävs något mer än en taskig barndom för att bli psykopat. Och jag skulle vilja slå hål på myten att alla psykopater haft det svårt som barn. Amen, många av de haaar faktiskt haft det svårt, säger Kvinnan Med Det Stora Hjärtat. Hur kommer det sig annars att de gör samma sak när de blir vuxna? Ja, hur fan kommer det sig att vi är så jävla många som INTE gör samma saker mot våra och andras barn som vi själv blev utsatta för? Vi är nämligen inte tomma och urdiskade mjölkpaket när vi föds, som det bara är att fylla med allsköns skit och vips! så har vi skapat ett monster. Skulle det kanske kunna vara så att vi kanske inte alltid har så bra gener? Att det är därför somliga blir pedofiler för att pappa och farfar och farfarsfar var det? Fundera på det.

Jag retar mig så inihelvete på floskler. Kan folk tänka själva? Kan de eller är det bara för jobbigt? Här har man suttit och myst i sin irritation, skrivit välformulerade sarkastiska inlägg med den glädje endast en härlig fuck you-känsla kan framkalla, och så blir man reducerad till "men oj vad du mår dåligt och vet du vad, det är BARA du som lider av det!" I vilken ände ska man börja nysta? Jomen absolut, mår man dåligt lider man. Det är så sant så man kan tatuera in det i svanken tillsammans med carpe diem.  Sant är det däremot inte att det bara är den som lider som lider av det. Då har man antingen isolerat sig i en stuga i övre Norrland utan mänsklig kontakt eller så är man helt empatilös. När min man mår dåligt påverkas även jag, men det kanske bara är jag? Självklart inte.

Nu är inte min avsikt att trycka till kommentatorn av förra inlägget för jag tror det var sagt i all välmening. Det är positivitetsrörelsen jag vill trycka till. Vi (ja inte jag då) har blivit så rädda för att inte vara positiva hela tiden, att inte fånga varje sekund av alla dagar hur jävla kassa de än är, att vi som en automatisk reflex slänger ur oss "tänk så mycket bättre du skulle må om du bara log och vände ansiktet mot solen!" när vi ser en känsla uttryckas som möjligtvis skulle kunna vara negativ. Utan att tänka efter och reflektera det minsta lilla. Det är inte sunt. Jag upprepar: Inte. Sunt. Det är inte heller sunt att anta att folk skulle må bättre om de bara tryckte ner all sin irritation i magsäcken. Eller att anta att folk liiider i sin misääär för att de inte bloggar om Underbaraste Maken och Bästaste Vännerna och hur mycket de njutit av tillvaron från det att de vaknade, öppna och nyfikna som en nyfödd bebis på allt vad livet har att erbjuda tills de kollapsade av en rungande livsnjutarorgasm  framåt kvällskvisten.

Sluta med det. Ibland är livet för jävligt och ibland är det skönare att vara sur än hurtig.

Jag retar mig på ursäkter för att få bete sig som en skitstövel. När folk motiverar det med att "alla andra gör ju det", som om de vore sex år eller utan förmåga att tänka själva. Eller med att de tycker om att provocera och reta upp andra, som om det vore något att vara stolt över, ett ädelt motiv i sig själv. Och när samma skitstövelfasoner hyllas för att det är så härligt nytänkande och normbrytande. Vissa "typiskt manliga beteenden" är rena skitstövelfasoner. Faktiskt. Ren Jävla Hänsynslöshet. Som att ta plats på andras bekostnad (här sitter jag och breder ut mig i hela personalsoffan, ni andra får tränga ihop er bäst ni kan eller sitta på golvet). Eller att vara fixerad vid sitt kön och det som kommer ur det och kasta det i ansiktet på folk (jag bara måste rätta till min älskade petter-niklas här i soffan där jag tar plats, gud förbjude att lillgubben skulle ha det obekvämt ett par minuter). Det retar jag mig på, men jag retar mig också på när kvinnor övertar det beteendet (här är min mens - in your face, här är mina ungars bajsblöjor på cafébordet- in your face). Och så får de applåder och hurrarrop för det är ju så hääärligt med det där hänsynslösa, pubertala beteendet som bara varit reserverat för män tidigare. Tänk att nu får vi alla lov att bete oss som skitstövlar! Vilken frihet, vilket mod!

Det retar jag mig på.

Jag sitter här med underbara äckelrysningar i hela kroppen efter att ha läst det här inlägget hos Kvinnopartaj. Kommentarerna är roligast. För er som inte orkar klicka vidare: inlägget handlar om saker man hatar när folk skriver och säger. Vissa saker har jag själv använt mig flitigt av t ex *ler* och *S*. Det gör jag inte längre , inte sen jag började läsa en blogg där bloggerskan *log* efter varje mening.  I dag var min söta syster här *ler* Vi drack vin och hade så trevligt *ler* Kraaaam *ler* Kom på nu att jag brukade skriva kraaam också men slutade med det med efter att ha läst hennes blogg. Varför har jag ens uttryckt mig så? Det ser ju helt efterblivet ut och nu höll jag på att skriva *ryser*...  Jag gör fortfarande små smajlisar :), kanske borde sluta med det med? Kramizzz har jag däremot aldrig skrivit, guldstjärna till mig.

Fler saker man kan hata: när folk skriver en sak i obestämd form där det borde vara bestämd. Hade en fin dag med bebis. Nu kan bebis sitta upp. Vidrigt. Det kan få mig att sluta läsa en blogg. Och jag vill helst blunda när folk skriver fitty. För helvete. Fittan blir inte gulligare och mer rosendoftande för att man lägger till ett y. Jag klarar inte av när vuxna kvinnor kallar sina fittys för snippan heller. Är ni fem år gamla? Och så alla engelska ord. Jag använder dem också men inbillar mig att mina är bättre än era. Obegåvad idiot, avfärdar jag alla som skriver och sure, så kan det ju va eller vill hon inte göra det, fine.  Och som någon kommenterade om folk som skriver smaskar godis - nomnom!: Så jävla viiiidrigt! Äckligt stönigt gluffsigt! Håller med. En annan sak som jag just nu retar ihjäl mig på och igen måste erkänna att jag själv ofta gjort är det här: Och ja, det kan man ju tycka. Och nej, det är inte självklart.

Jag blir rätt avtänd också när folk säger att de avskyr nån företeelse som om de vore först med den unika iakttagelsen. Ska man tro folk på deras ord har halva Sverige fått sina barndomar förstörda av Staffan Westerberg. Styrkekramar är jag inget fan av heller, trots att jag skrev det till en kompis som fått cancer för ett tag sen för jag visste fan inte vad jag skulle säga. Men nu är det slut med styrkekramarna med tanke på hur otroligt intetsägande det ordet är. Starta upp är ett uttryck som borde förbjudas. Jag startade upp mitt företag, hon startade upp en bokcirkel, vi startade upp en fb-grupp. Nej, det gjorde ni inte - ni STARTADE. Inget upp. Och till sist nåt som jag verkar ensam om att reta upp mig på: ligga. Han fick inte ligga. Nu blir det ligga. Lägg aaaav!

Ska vi ta och komma överens om att vi alla slutar med de här vidriga fasonerna? Och ja, ni får gärna fylla på med era egna hatobjekt.  Och vill ni inte det, fine.

Kraaamizzz *ler*

Jag har aldrig fått den frågan vad jag kan påminna mig, men jag funderar ibland på vad jag skulle svara om någon frågade. Jag skulle nog be personen definiera begreppet innan jag skulle våga ge mig på att svara. En vanlig kommentar när folk har "missuppfattat" feminismen är att de ska ta och läsa på. Okej, här har vi en som läser på så det heter duga och jag förstår fortfarande inte. Jag blir mer förvirrad ju mer jag läser. Det här, det är den riktiga feminismen, säger en feminist. Nej du, säger en annan feminist, då har du missuppfattat för det här, det är den riktiga feminismen. Nej nej nej, säger en tredje feminist, ni har fel båda två, den riktiga feminismen, den ser ut såhär. Och så har vi ju uppfattningarna om feminism som de som inte är feminister har: feminism, det är att göra och tycka såhär. Väldigt likt begreppet kristen.

Ismer kan verkligen göra en förvirrad, men feminismen ger mig mer huvudvärk än jag brukar få av ismer. Så jag ska ta upp några populära åsikter och se vad jag kan ansluta mig till.

En feminst vill ha jämlikhet mellan könen. Japp, där är jag med.

En feminist rakar sig inte under armarna. Då är jag är nog mer feminist på vintern än på sommaren. Eller mer när jag är lat. Faktum är att jag inte bryr mig tillräckligt mycket. Är man feminist när man inte rakar sig utan att ha en agenda?

En feminist anser att det sociala könet är konstruerat. Då är jag inte feminist, för jag anser att det finns skillnader mellan män och kvinnor som inte enbart kan förklaras med uppfostran och sociala koder och den uppfattningen grundar sig på vetenskaplig basis av bl a Pinkers forskning.

En feminist anser att det finns en könsmaktsordning. Ja då är jag feminist. Jag anser att man får blunda jävligt hårt för att inte se den.

En feminist engagerar sig inte i mäns rättigheter i första hand utan i kvinnors. Japp, då är jag feminist. Jag ser rött när män bara inte kaaan låta bli att påpeka att just de faktiskt inte slår, våldtar och hatar kvinnor så fort någon påtalar fakta, som att ett visst antal kvinnor varje år blir våldtagna eller dödas av män de har eller haft ett förhållande med. Jag blir jäkligt sarkastisk och tänker "nejmen ååå, så fint och ädelt av dig! Vill du ha en medalj nu? Lite mer uppmärksamhet kanske och en ursäkt för att just du blev exkluderad i din egenskap av snäll man?"

En feminist slåss på barrikaderna för kvinnors lika rätt i samhället. Nej, inte feminist. Jag är för bekväm och tycker för illa om folksamligar.

En feminist tycker att mens är fint, tar bilder på användna bindor och blod som rinner från benen och visar det på nätet. Absolut inte feminist. Jag tycker öht att det som kommer från andra människors kroppsöppningar är äckligt, mindre äckligt ju närmare de står mig. Små barns avföring, kräk och snor uppfattar jag inte som särskilt äckligt, men vuxnas - absolut, mens inkluderat.

En feminist anser att kvinnodominerade yrken och intressen ska värderas lika högt som mansdominerade. Väldigt mycket feminist. Att vårda och ta hand om människor sågs länge som ett kall, något kvinnor helst av allt ville göra oavsett om de fick betalt eller inte. Och det "kallet" blev yrken som fortfarande knappt betalas. Ta hand om och vårda människor - inte särskilt värdefullt i reda pengar. Sälja hus och förvalta andras pengar - mucho klirr i egna kassan. Men välj rätt yrke då, dumma kvinna, säger han som som gått på dagis, åtnjuter städningen av offentliga lokaler, tar del av undersköterskans omsorg och hälsar på mormor på äldreboendet istället för att själv tvätta henns underliv och mata henne tre gånger om dagen.

Så kan vi fortsätta länge misstänker jag. Summa summarum är att jag själv får bestämma om jag vill kalla mig feminist eller inte även om jag bara instämmer i ett av påståendena. Och det låter ju enkelt och bra om det inte vore för att feminist inte är ett neutralt ord eller ens ett positivt ord. Man kan skrika sig hes att feminism visst är ett positivt värdeladdat ord och man kan ansluta sig till klicken feministbloggare för att hämta styrka - den stora dumman massan (som jag pratade om i förra inlägget) håller inte med. Jag håller inte med (är jag en av den stora dumma massan? förmodligen). Ordet feminism ger mig associationer till rabiata kvinnor som vill skära kukarna av män och som trycker upp sin orakade armhåla i folks ansikten och skriker "gilla det eller dööö!".

Min poäng är att det finns ett problem med att kalla sig feminist. Alla orkar inte ta folks spott och spe eller läsa om sig själva i en horjävel-du ska dö-här är fittans adress-tråd på Flashback. Eller bli utskrattade/förkastade/ ifrågasatta av arbetskamrater och bekanta. Därför att själva ordet feminst är negativt även om feministiska åsikter i sig själva inte är negativa för den där stora dumma massan.

Åsiker om det?

Jag tänker rätt ofta på språk, t ex hur man använder ord och vad de betyder. Och just nu tänker jag på hur vi använder ord för att beskriva något negativt, trots att orden i sig själva betyder något annat eller något annat också eller var tänkta att vara neutrala. Ta ordet fitta. Ingen som är uppväxt och socialiserad i Sverige kan på allvar påstå att fitta är ett positivt ord. Däremot kan man försöka göra det positivt genom att bara använda det i positiva sammanhang eller hävda att det egentligen betyder våt ängsmark eller vägra erkänna att det är ett negativt ord för att man önskar att det inte var det. Det tar inte bort att alla fattar att man inte är positiv när man säger "vilken fitta du är". Jämför med om någon skulle säga "vilken mun du är". Jag tror man skulle mötas av idel frågetecken om man sa så.

Ett annat ord är hen. Det är relativt nytt så jag tror inte att det fått fäste riktigt ännu och det är svårt att säga om det ens blir långvarigt. Men just nu är det väldigt många som inte har förstått hur det är tänkt att användas och jag ser det debatteras lite här och där. Det är nu jag undrar om det spelar någon roll vad ett ord är menat att ha för funktion om inte majoriteten är med på det. I mina ögon ser det ut att vara en elit av  vänsterjournalister och bloggande feminister som har förstått och anammat hen och så har vi den stora dumma massan av smygrasister och kvinnohatare (ja, jag raljerar nu)  som sitter på sina kammare på landsbygden och som vanligt har missuppfattat alltihop. Ett ord får inte en betydelse i folks medvetande för att man tillrättavisar dem när de använder det fel om inte majoriteten är med på betydelsen. Om jag pekar på mitt knä och säger "titta på min armbåge" kommer majoriteten av svensktalande människor anse att jag använt ordet armbåge fel. De där stora dumma massan ser inte hen som ett neutralt ord. De ser det som något man använder för att avköna folk för att det skulle vara fult att ha ett kön. De undrar: så nu måste jag säga "vilken söt hen" när jag träffar folks barn? Eller så säger de: näe, jag vägrar gå med i hen-maffian och plötsligt låtsas att det inte finns några män och kvinnor.

Det blir inte bättre av att interneteliten klappar dem på huvudet och säger: dumma lilla feministmotståndare, nu har du som vanligt inte fattat nånting. Hen är bara ett kompliment till han och hon förstår du.
Det blir snarare värre. Hen är inte ett neutralt ord nämligen, oavsett hur det var tänkt från början. Hen är i allra högsta grad ett ord folk har en åsikt om. Man är för eller emot. Man lägger in värderingar i det och när man gör det är det inte neutralt. Man kan jämföra med ordet neger som en gång i tiden var ett korrekt ord för att beskriva en person av den negroida rasen (och jag menar inte det rasistiskt utan för att beskriva hur historian har sett ut). Man sa neger om en svart person när jag var liten på 70-talet utan att det uppfattades som rasistiskt. Nånstans på vägen förändrades ordet och blev negativt. Det spelar ingen roll hur mycket man envisas att få säga negerboll utan att bli tittad snett på när majoriteten har en annan uppfattning.

Ordet feminist är också ett intressant ord ur den här aspekten, men det håller jag på att skriva ett eget inlägg om. Stay tuned!

När folk pratar om att något är naturligt verkar det ofta som om de samtidigt menar att det som är naturligt alltid är något positivt som vi bör sträva efter eller åtminstone inte göra något åt. Om man ser till motsatsen, något som är onaturligt, verkar det ju ganska logiskt. Jag ska erkänna att jag också känner spontant, innan jag hunnit tänka efter, att naturligt är lika med bra. Om något uppstår i naturen - ett träd, en humla, ett grässtrå, en människa - då är det så det ska vara och därmed även allt som det naturliga för med sig. Men om man tänker ett snäpp längre blir det inte lika självklart.

Att dö måste väl vara det mest naturliga som finns för det ska precis varenda levande varelse göra. De flesta anser trots det inte att döden är något positivt. De anser inte heller att vi inte ska motverka döden. Tvärtom verkar de flesta rörande överens om att medicinska framsteg för att förlänga livet är väldigt viktiga. Ändå är sjukdomar naturligt. Att få cancer är naturligt. Att få hjärtinfarkt är naturligt. Och att dö är naturligt.

Men när det gäller andra naturliga fenomen vill många plötsligt ignorera de medicinska framstegen. De blir dessutom upprörda och ibland ordentligt förbannade när människor inte vill underordna sig naturen utan ta saken i egna händer. Jag tänker t ex på barnafödande. Det här är ett vanligt argument mot planerade kejsarsnitt: Att föda vaginalt är naturligt för det har kvinnor gjort i alla tider och se så bra det har gått - mänskligheten existerar ju fortfarande. Därför är det bättre att föda vaginalt.
Att dö när man var trettio var säkert också väldigt naturligt för de människor som levde när de flesta inte blev äldre än trettio år. De hade inte penicillin, vaccin, kunskap om bakterier och visste inte hur man skulle avlägsna eller ersätta sjuka organ. Var det bättre? Mer positivt? Mer naturligt?

Ett annat vanligt argument när man gör den här jämförelsen är att graviditet och förlossning inte är några sjukdomar. Låt oss tänka ett snäpp längre igen. Vad är skillnaden och spelar det någon roll? Jodå, jag förstår att det är skillnad på att födas och att dö, särskilt om man lägger in moraliska värderingar, men jag anser att det är två sidor av samma mynt, nämligen det där myntet som kallas livet. Det är lika naturligt att kvinnor föder barn vaginalt som det är att män får prostatacancer eller kvinnor bröstcancer. Jag förstår också skillnade mellan en positiv händelse, att ett liv blir till, och en negativ, att ett liv riserar att släckas. Att vi människor har kommit överens, för vår arts överlevnad om inte annat, om att det är bra med barnafödande och dåligt med sjukdomar tar inte bort att det finns säkrare och mindre smärtsamma sätt att föda barn än det vaginala. 

Jag vet att det jag säger nu är provocerande för somliga, men försök lägga bort naturlighetsaspekten för ett ögonblick. Människor dör och skadas under operationer, det är en av anledningarna till att vi vill undvika det om vi kan. Kvinnor dör och skadas under vaginala förlossningar också. Tack vare den medicinska utvecklingen överlever majoriteten vaginala förlossningar, förutsatt att de har tillgång till läkarvård. Majoriteten av de som gör kejsarsnitt överlever också. Det är alltså samma "onaturliga" faktorer som gör något "naturligt" säkrare. Så hur är det med skadorna? Sfinkerruptur, när man spricker från slida till ändtarm, är en av de skador man riskerar att drabbas av under en vaginal förlossning. Det kan ge livslångt lidande då man inte kan hålla sin avföring, inte kan ha samlag utan smärtor eller ens sitta som vanligt utan att ha ont. Har man fått en sfinkerruptur måste man opereras för undvika de problemen, alltså ta till det där "onaturliga" igen. Hur är det med skador på barnet? Vid ett kejsarsnitt kan risken för allergier öka. Vid en vaginal förlossning kan barnet få syrebrist med hjärnskador som följd.

Personligen tycker jag att kejsarsnitt verkar säkrare och mindre smärtsamt. Jag kan naturligtvis ha fel, men efter all kunskap jag har inhämtat om de båda sätten att föda barn kan jag inte på något vis se hur det skulle vara förenat med mer fara för liv och skador att föda med kejsarsnitt. Ändå hävdas det gång på gång att det är fel att göra kejsarsnitt eftersom det är naturligare att föda vaginalt. Jag motsätter mig inte att det är naturligt, vad jag motsätter mig är att skuldbelägga kvinnor och vägra ge dem kejsarsnitt med naturlighetsargumentet.

-Hej! Vi är några stycken som ska ses hemma hos mig på lördag för att fira Lasses dag. Vill du komma?

-Lasses dag? Vad är det för nåt?

-Det är den dag varje år då vi firar Lasses födelse.

-Vem är Lasse? Är han din son?

-Nej, nej. Lasse var en man som levde för länge sen och han skrev en bok som heter Lasses bok. Och Lasse är den klokaste mannen som nånsin funnits, så därför firar vi honom. Plus att han har bestämt att vi alla ska få en miljon av honom om vi klättrar upp till toppen av det där stora trädet.

-Det låter ju bra. Kan jag också få den där miljonen?

-Självklart. Alla kan få den.

-Och det enda som behövs är att jag klättrar upp i trädet?

-Nja, du måste erkänna i ditt hjärta att du tror på Lasse också. För om du inte gör det kommer han se till att du blir väldigt sjuk.

-Va? Vad hemskt! Då tror jag att jag struntar i miljonen.

-Det är väl en onödig risk att ta? Tänk på att du kan få en hel miljon.

-Så alla ni som firar Lasses dag på lördag har fått den där miljonen?

-Nej, vi har inte klättrat upp i trädet.

-Varför inte det?

-Vi får bara klättra upp när Lasse säger att vi får. Gör man det innan dess får man ingen miljon. Och Lasse har inte sagt att vi får ännu.

-Nu förstår jag inte. Lasse levde ju för länge sen sa du?

-Jo men han finns fortfarande fast han är osynlig nu.

-Hur kan ni då veta att han finns?

-Å det finns så många bevis för det! Först och främst har vi Lasses bok. I den står allt jag har berättat för dig.

-Men hur vet du att det som står där är sant?

-Därför att det står i boken att det är sant. Och ett annat bevis är att trädet står där borta.

-Hur kan det vara ett bevis?

-Det står ju i boken säger jag ju. Allt som står i Lasses bok är sant för det har han skivit i den att det är. Och som om inte det vore nog har jag haft en upplevelse.

-Vaddå för upplevelse?

-Jag kände att det var sant och då förstod jag att det var det.

-Jaha. Känner du nån som har fått den där miljonen?

-Nej, men det är bara för att ingen har fått lov att klättra upp i trädet ännu. Men jag vet att vi alla kommer få den så småningom för det står i Lasses bok.

-Vet du vad, det här tror inte jag på. Du kan ju inte bevisa att Lasse finns eller att den där miljonen ens existerar.

-Kan du bevisa att Lasse inte finns?

-Nej, men...

-Då så. Kom hem till mig på lördag och fira Lasse så ska du få se boken jag pratar om.

-Nej, vet du vad. På lördag ska vi dessutom ha tacokväll.

-Va? På en lördag? Det får ni verkligen inte!

-Varför inte det?

-Det står i Lasses bok att man bara får äta tacos på fredagar. Säg inte att ni är såna där som har lök till tacosen också!

-Jo, det brukar vi ha ibland. Vad är det för fel på det?

-Man får inte ha lök till tacos! Förstår du inte själv hur fel det är?

-Nej, faktiskt inte. Det är ju gott.

-Oj oj oj. Snälla, kom hem till mig på lördag så att vi får hjälpa dig!

-Hörredu, jag tror jag klarar mig ändå. Jag kan se till att skaffa mig en miljon på nåt annat sätt. Och dessutom tror jag inte på Lasse.

-Du kommer bli väldigt, väldigt sjuk. Men om du ångrar dig kommer Lasse förlåta dig eftersom han är så snäll. Och jag och min Lassegrupp ska be honom förlåta dig och dina lökätande vänner. Vi ska tänka på er hela lördagen! Hejdå!

Människors beteende upphör aldrig att fascinera och intressera mig. Vilka är de, undrar jag, som skriver alla kvinnofientliga kommentarer under bloggar, krönikor och artiklar. Vad får de att bli så jävla förbannade, att tappa allt det hyfs de varkar ha i affären, på banken, på bion och i studion på diverse debattprogram? För inte är det särskilt vanligt att folk vräker ur sig könsord och hot om våldtäkt och död i de sammanhangen. Allt kan inte förklaras med anonymitet bakom datorn heller, eftersom det många gånger krävs ett facebookkonto för att kommentera och på väldigt många bloggar kan man spåra en person med ip-numret.

Jag vet att många tycker att det blir för känslomässigt jobbigt att läsa alla de här vansinniga kommentarerna under krönikor t ex så de låter bli, men själv tycker jag att det är oerhört intressant. Så nu vill jag prata om paradoxen. Den där paradoxen när folk suckar: men herregud, har ni feminister inga RIKTIGA problem? I Sverige är det redan jämställt, fattar ni inte det? Det finns inget "hat" mot just kvinnor, njut lite av livet istället för att sitta och hitta på problem!
Och sedan läser man kommentar efter kommentar som uttrycker det där föraktet mot kvinnor som inte finns så det riktigt osar om bokstäverna. Fast ofta kallas de inte kvinnor utan feministfittor, sliddjur och horor. Börjar ni skönja paradoxen? 

Den här kommentaren hittad på flashback tycker jag belyser vad jag försöker säga:

Vilka jävla pissluder!
Dom borde bråka om vad Islam utsätter kvinnor för dagligen men gnäller på en film!

Om den var unik, om den var en av de få kommentarer man får leta sig svettig efter att hitta hade jag instämt i att problemet med kvinnoförakt var påhittat. Några vill hävda att det bara är en liten klick män som sitter och skriver alla de här kommentarerna. Jag vet inte vad en liten klick är. Tio stycken? Hundra? Tusen? Nej, jag tror inte att majoriteten av Sveriges män skriver nedvärderande kommentarer om och till kvinnor på nätet. Men jag tror att det är fler än en handfull och jag tror att många "goda" män (och kvinnor också) anser att vi som tar upp de här ämnena överdriver och ser vad vi vill se. Jag har flera hyggliga, snälla, trevliga män i min närhet som jag verkligen tycker om, men de tycker ändå att den här debatten är lite fåning och överdriven. Det finns viktigare saker att lägga sin energi på och man behöver ju inte bry sig om vad några få knäppskallar på internet skriver. Lite åt det hållet.

En annan sak som också är paradoxalt är när folk frågar: hur orkar ni? Till de som säger och skriver så vill jag fråga tillbaka: hur orkar DU? Var får man orken ifrån att läsa folks texter och dessutom kommentera? Jag kan bara gå till mig själv. Det krävs inte någon speciell "ork" för att skriva det jag tänker. Det är inte så att jag får uppbåda min sista energi för att skriva det här inlägget eller läsa folks kommentarer. Det är inte så att jag måste lägga mig på soffan efteråt med en energidryck och torka svetten ur pannan. Jag skulle vilja påstå att de som inte orkar (och det kan vara jag själv periodvis) gör något annat. De ägnar sig åt trädgårdsskötsel eller bygger om huset eller motionerar eller ser en film eller leker med barnen. I min värld är inte det ena bättre eller sämre än det andra och inte utesluter det ena nödvändigtvis det andra heller. Ibland är jag mer intresserad av att titta på fina bilder av folks hem eller se på scrapbookingvideor på youtube, ibland är jag mer intresserad av att gå i skogen och ibland är det det här som fångar mitt intresse.

Visst kan jag engagera mig i orättvisor på andra sidan jorden, men man får inte glömma bort att vi människor lättare berörs av det som händer nära oss. Vi fungerar så i mångt och mycket och man behöver inte lägga en värdering i det. Och nog finns det jobb att göra på hemmafronten så länge kvinnor blir kallade för pissluder när de uttrycker åsikter om en film istället för den islamska religionen.

Har hittat en ny blogg (ny för mig) och den gillar jag verkligen. Blixa undrar var alla flickflickorna är och det gör jag med. Verkligen. För precis som Blixa har jag lagt märke till att väldigt många kvinnor påstår att de var pojkflickor som barn. Men var fanns de när jag var barn??? På rak arm kan jag bara minnas ett par stycken. De såg ut som killar, de hade mest killkompisar, de slogs, spottade och trängdes, spelade fotboll på rasterna och fnös föraktfullt åt allt som ansågs tjejigt. Jag vet inte om vi definierar ordet pojkflicka olika eller om det är så att man i efterhand gör om sanningen lite? För visst låter det coolare att säga att man var en pojkflicka? En sån där tuff tjej som inte var rädd för nåt, som gick sin egen väg och blev beundrad för det dessutom. Lite som Pippi Långstrump. Vem vill inte vara sån? Jag hade älskat att kunna säga att jag var sån, men det hade varit en lögn.

Jag var en flickflicka på 70-talet. Och på 70-talet hade nästan inga barn rosa, volanger, glitter, prinsessklänningar och spets. Möjligtvis kunde man ha en brun tröja med puffärmar eller gula träskor med oranga hjärtan. Jag tyckte att det var så fult. Granntjejen var en av de få jag kände som hade flickkläder och jag var så avundsjuk på henne. Men det flickiga satt inte bara i kläderna förstås. Jag tyckte inte om bollsporter men jag red. Jag klättrade i träd men jag lekte också med barbie och samlade på bokmärken. Jag var lugn och väluppfostrad, jag räckte upp handen, väntade på min tur, tyckte att killar var läskiga och hade en överdriven respekt för auktoriteter. Och de flesta tjejer under min skolgång var likadana, även om de flesta inte var riktigt lika ängsliga som jag. Några var till och med ännu ängsligare. Så var höll ni hus, alla normbrytande pojkflickor?

Jag måste säga att de flesta vuxna kvinnor jag känner inte är manskvinnor heller, även om en del av dem påstår att de känner sig mer maskulina än feminina. Kan det vara så att det anses lite bättre att identifiera sig med pojkar och män? Att man känner sig lite coolare, lite tuffare, lite mer rätt, om man tillskriver sig egenskaper från det motsatta könet? Lite: Jag är verkligen ingen typisk kvinna, jag har alltid varit en pojkflicka, jag har till exempel aldrig gillat (valfri kvinnlig företeelse) och jag har alltid föredragit (valfri manlig företeelse). Jag tänker att om det är så vanligt med pojkflickor, borde det inte då vara lika vanligt med flickpojkar (det ordet tror jag inte ens att jag hört någon uttala)? Varför är det så otroligt sällan (aldrig?) jag hör någon heterosexuell man med stolthet i rösten säga: ja, jag var då verkligen en flickpojke. Jag lekte bara med tjejer, jag hoppade rep på rasterna och fantiserade om att få bli pappa. Och nu som vuxen känner jag mig absolut mer feminin än maskulin.

Jag säger som Blixa, man kan nästan tro att flickflickorna skäms över hur flickiga de var.

Hur är människor funtade när ammande mammor blir hotade till livet för att de inte skyler sig? Jag var tvungen att titta på videon mammorna lagt upp på youtube för att se vad som utlöste denna vrede. Nej, jag ser inte vad som är så provocerande. Jag ser glada mammor som dansar, sjunger (inte så jättebra kanske, men det spelar ju ingen roll) och ger sina barn mat. Jag log åt det gulliga lilla barnet som vinkar till kameran samtidigt som den äter. Jag tänkte på hur mysigt det var att amma min dotter när hon var liten och jag gjorde det överallt. På fik, restauranger, hos kompisar, i parken - där jag råkade befinna mig helt enkelt. Och inte skämdes jag heller. Tanken att någon skulle ta illa upp slog mig aldrig.

Vad säger det här om synen på kvinnors kroppar? Ingen reagerar nämnvärt på nakna bröst som visas i en musikvideo, men då är syftet ett annat. Då är syftet sexuellt och brösten är till för männen, att kåta upp sig på, bedöma, avfärda, godkänna. Bröst som skymtas bakom ett barns huvud däremot är så fruktansvärt provocerande att mammorna får dödshot. Och det talas om att "flasha" (som om de här kvinnorna ÄNTLIGEN fick en anledning att visa brösten offentligt) och jämförs med snorkråkor och rövkliande. Jag har sett mången man i mina dagar som helt ogenerat har kliat sig på pungen och rättat till penisen på både fik och arbetsplatser. Jag skulle gärna slippa se det, men so what? Kliar det så kliar det, det är inte hela världen. Jag bara önskar att samma kroppsliga frihet fanns för kvinnor. Vem har inte haft svamp och velat klia sig i affären eller fikarummet men låtit bli.

Ändå blir jämförelsen fel. Att ge sitt barn mat är INTE samma sak som att gräva sig mellan benen. Jag tror faktiskt att folk förstår skillnaden, men att de som upprört uttrycker sitt äckel för ammande mammor vägrar rannsaka sig själva och ta reda på varför bröst i ett icke-sexuellt sammanhang är så provocerande för dem. Vad väcker äcklet, aggressiviteten och avskyn? Jag ger mig fan på att samma människor gladeligen tittar på porr och slickar sig om munnen när de ser en smaskig urringning.

En av kommentarerna under inlägget, skriven av en person som tycker att det är viktigt att vara respektfull:

"det är ju skapligt respektlöst att dra fram era äckliga jävla hängbröst offentligt och börja amma. idioter, ser jag er så ska jag kasta en banan i ansiktet på er var."

Jag har inte jättehöga tankar om folks förmåga att tänka logiskt. Folks förmåga att ifrågasätta sina påståenden, se konsekvenserna av det de säger och göra korrekta slutsatser. Ibland börjar jag t o m ursäkta folk i mina tankar (de menar nog inte vad de säger, de är säkert väldigt unga och kommer förstå bättre om några år osv) för jag vill inte att folk ska vara så inskränkta och dumma i huvudet som de låter. Och jag hoppas att de inte har ett yrke där människor drabbas av deras människosyn. Häromdagen skrev Lady Dahmer ett inlägg om att social klass är länkad till livsstilen när det handlar om övervikt, rökning och brist på motion. Jag har inte tagit del av någon forskning i  ämnet, men det kan säkert stämma att det är vanligare att arbetarklassen röker, är överviktiga och inte motionerar. Det jag reagerar på är kommentarerna till inlägget. Flera anser att man inte kan skylla på sin klasstillhörighet. Alla kan om de vill, allt annat är bortförklaringar och dåliga ursäkter. Flera andra kommentatorer protesterar och menar att det visst är legitimt att förklara sin livstil med klasstillhörighet.

Jag ser ett problem här, gör ni? Varför anklagas folk för att skylla på sin klasstillhörighet och bortförklara sin livstil och varför är det så viktigt att förklara sig? Vad är det för värderingar som ligger bakom synsättet att träning och kost är viktiga livsstilsfaktorer för någon annan än individen? En bit kan säkert vara en omtanke om sina medmänniskor. Man vill att folk ska må bra och man vill inte att folk ska behöva dö p g a sina val. Det är den "fina" sidan av det hela, att man erbjuder hjälp till de som vill sluta röka, lära sig äta bättre osv. En annan bit, en mycket större misstänker jag, är ekonomiska intressen och ett förakt för de som inte vårdar sitt yttre och inre, samt ett behov av att själv få känna sig bättre. Jag får anta att de som kommenterar hos Lady Dahmer inte har ekonomiska intressen så kvar blir föraktet och "jag är i alla fall bättre än du" (och några som förmodligen är omtänksamma).

De ord vi väljer för att beskriva ett fenomen säger en hel del om vad vi känner. Flera kommentatorer jämför träning och att sitta i soffan och glo, en skriver t o m dumglo. Glo är ett negativt laddat ord, för att inte tala om dumglo. Och vem vill bli anklagad för att sitta i soffan och glo dumt? Men även om jag gör det och alltså inte sitter någonstans och njuter, inhämtar kunskap, håller kontakt med mina vänner eller bara roar mig, på vilket sätt angår det någon annan än mig själv? Om det är det bästa jag vet, vem är du att tala om för mig att jag ska sluta med det? Några av kommentatorerna går ännu längre och säger såhär:

Det borde vara lag på att hålla sig i form. Det borde vara lag på att inte röka. Alla skulle må bättre då, inte minst våra barn. Så tycker jag :)

Särskilt ifall du har barn så har du ansvar att 1. förmedla sunda vanor samt 2. att du har skyldighet att göra det du kan för att leva så länge som möjligt.

Det är nu jag skakar på huvudet och undrar hur folk tänker. Om de tänker. Ska vi ha en lag som säger att alla måste hålla sig i form? Först måste man definiera uttrycket "hålla sig i form". Ska man gå efter BMI? Efter antal träningstimmar i veckan? Efter blodvärden och kolestorolhalt? Kan man anmäla någon då om man ser den äta chips och pizza flera gånger i veckan? Vem ska utföra kontrollerna och hur ska de finansieras? Om man anses skyldig, hur ska man bestraffas? Fängelse? Böter? Samhällstjänst och fotboja? Och jag häpnar över arrogansen. Vem är du att tala om för mig vad jag har för skyldigheter, utöver de som finns i våra lagtexter? Vem är du att tala om för mig vad jag mår bäst av?

Jag har inga skydigheter att hålla mig vid liv. Jag har inga skyldigheter att förklara och försvara mina kost- och motionsval. Inte ens inför mina barn. Barnargumentet kommer ofta upp i den här diskussionen och det är ett äckligt sätt att försöka få folk att känna skuld. Har man barn ska man vara en förebild i alla avseenden. När det gäller kost, motion, kläder, politiska åsikter, ordval, utbildning, vänner, boende, inredning, rökning, alkohol, religion, förhållanden och t o m livslängd. Ett snedsteg och du har förstört barnen för lång tid framöver eller för alltid. Sorry, men jag köper inte det. Det finns självklart människor som mått dåligt (inklusive jag själv) för att föräldrarna var så jävla kassa i alla avseenden att deras barndomar blev mardrömslika. Men det är inte de extrema fallen jag pratar om. Jag pratar om vanliga människor, kärleksfulla färäldrar som älskar sina barn men som kanske röker eller tar ett glas vin på fredagkvällen. Eller som kanske svär. Eller lever i de traditionella könsrollerna. Eller inte motionerar eller är separerade. Alla de som inte är som jag och du, de som inte delar samma värderingar och tycker att annat är viktigt än vad du och jag tycker. De kan ändå vara bra föräldrar. Bra människor som förtjänar samma respekt och förståelse som du själv vill ha. 

Jag är orolig för vad den här hälsohetsen gör med vårt samhälle när människor inte värderas efter hur goda vänner de är, hur hjälpsamma de är, hur kärleksfulla de är, hur trevligt det är att känna dem, utan efter vad de äter och hur mycket tid de tillbringar med att motionera. Det blir ett läskigt samhälle med elittänkande och skyll dig själv-mentalitet. Inte helt olikt hur många religiösa tänker. Säger du inte ja till gud förtjänar du att brinna i helvetet, fast här heter religionen rätt kost och rätt träning. Säger du inte ja till det förtjänar du vårt förakt, vår totala oförståelse och alla de sjukdomar och allt det lidande din livsstil eventuellt kan föra med sig. Skyll dig själv och nåde dig om du gnäller sen. Väldigt, väldigt otäckt.