Postat i: När människor är underbara | Permalink | Kommentarer [2]
Det är inte så konstigt att kvinnor använder kalla handen-metoden på sina män eftersom den fungerar. Min man är en typisk heteroman, inte unik alls på det viset, mer än att han är perfekt för mig. Det han har gemensamt med typ alla andra heteromän jag träffat är hans okänslighet för andras känslighet och starka känslor. Bland det värsta han vet är när hans polare blir känslosamma på fyllan. Andra mäns tårar gör honom obekväm. Han har inte alls samma behov som jag av att bekräfta, uppmuntra och stötta andra. Han är något känsligare när det gäller mina känslor men det som verkligen berör honom är när han blir utesluten ur min värld. Om jag vill få ett snabbt slut på en hetsig diskussion eller ett gräl är ignorerametoden bästa sättet. Det gillar han verkligen inte och det får honom att krypa till korset.
Män är inte tränade i att exkluderas därför att de är inkluderade som norm för hela världen från den dag de föds. Tidningarna är världsbäst på att cementera den normen. Att förstärka den och hålla den levande. Hur många gånger har du inte läst "ny undersökning visar att allt fler ungdomar spelar fotboll", "ungdomsgäng rånade och slog ner pensionärer" och "40-talisterna får topplönerna"? Jag reagerar inte nämnvärt när jag ser de rubrikerna. Jag liksom alla andra vet att det underförstått är män och killar som avses. Det är inte tjejer som plötsligt börjat spela fotboll av bara sjutton, det är inte tonårstjejer som slår ner pensionärer och det är inte kvinnorna som får topplönerna.
Vad händer om vi vänder på steken? Jo, den blir jäkligt upprörd. Allt fler ungdomar sminkar sig. Tänk dig reaktionerna på den rubriken. Det gör de väl inte, det är ju bara tjejer som sminkar sig! Ungdomar väljer jazzdans i större utsträckning än tidigare. Va! De gör de inte alls, det är ju tjejer som håller på med det! Und so weiter.
Fråga mig inte vad vi ska göra åt det för det vet jag inte. Jag kan bara konstatera att det är så här och att flickor och kvinnor förlorar på det. De förlorar i reda pengar och de förlorar i livskvalitet. Forskningsanslagen är överlag mindre för typiskt kvinnliga sjukdomar. Som PCO som de flesta inte ens hört talas om men som är en relativt vanlig sjukdom och som förutom svårigheter att få barn kan leda till övervikt, diabetes och plågsamma menstruationer.
Kommunernas satsningar på ungdomar är kraftigt snedfördelade med tyngden och pengarna på typiskt manliga sporter och aktiviteter. Tjejer förväntas bekosta sina egna intressen utan ekonomiskt stöd från kommunen. Och bara att vi har fotboll och damfotboll säger allt.
Ibland tror jag att vi aldrig kommer få ett samhälle där kvinnor och män är jämställda på alla plan. Inte ens jag med min kunskap och medvetenhet reagerar på att bli exkluderad i samhälleliga aspekter och sammanhang. Jag finns inte riktigt ur den aspekten och jag borde skrika så jävla högt och protestera så kraftfullt att det inte går att ignorera mig. Men jag orkar fan inte.
Postat i: Feminism | Permalink | Kommentarer [5]
Nu var det ett tag sen det delades ut priser, i alla fall som jag har sett. Därför tänkte jag starta denna utdelning som jag hoppas ska sprida sig över hela bloggvärlden. Det här är ett pris för kvinnor, för jag tycker att män får så mycket uppmärksamhet ändå. Ni som får priset får naturligtvis ha vilka motiveringar ni vill när ni skickar vidare, men här är min tanke bakom denna award:
Jag ser många av mina bloggande vänner ha det tufft just nu. Separationer, dödsfall, refuseringar, nära och kära som farit illa, drömmar som gått i kras eller blivit väldigt svåra att uppnå. Det här är ett pris fullt av styrka och kraft. Inte för att ni egentligen behöver det för jag har aldrig sett starkare kvinnor än er som jag delar ut mitt pris till. Det här är snarare ett "jag tror på din styrka och kraft"-pris. Ingen kommer undan livets berg och dalbanor och jag är imponerad av hur ni hanterar dalarna. Det här är ett pris fullt av beundran. Fullt av kärlek.
Med ödmjukhet ger jag priset till följande bloggerskor och vänner: Mie, Anneli, Hanna, Nina, Ebba, Joanna och Tofflan.
Postat i: När människor är underbara | Permalink | Kommentarer [6]
Ha en underbar helg alla vänner och skäm bort er själva så mycket ni kan!
Postat i: Alla möjliga tankar | Permalink | Kommentarer [6]
Nu är det dags för utmaning! Jag körde det ibland förr, men nu är det nog ett år sen sist. Jag utmanar följande vänner: Anneli, Nina, Hanna, Dessan och Camilla. Det ni ska göra är en lista på saker ni är bra på, minst åtta grejer ska vara med. Självklart är det frivilligt. Att jag valde just er beror på att jag har en känsla av att ni inte alltid ger er själva cred och jag vill att ni ska sola er lite i glansen av era underbara personligheter:). Blygsamhet ger inga stjärnor på himlen! Man kan naturligtvis inte köra en utmaning utan att föregå med gott exempel, så här är min lista:
Jag är en bra skribent. Jag vet hur man fångar läsarens uppmärksamhet och håller den kvar. Mina ord berör.
Jag är bra på att förklara så att folk förstår, oavsett vilken nivå de är på. Vilket leder mig till nästa punkt:
Jag är en bra pedagog och en sjuhelsikes bra lärare, även om jag inte praktiserar mitt yrke längre.
Jag är kreativ som bara sjutton. Den delen av min hjärna fullkomligt flödar av energi.
Jag är språkbegåvad. Jag älskar språk och att leka med ord.
Jag är bra på att bevara min integritet, hur öppen och tillgänglig jag än kan verka. Eller kanske på grund av.
Jag har en inre styrka som jag kan bli imponerad av. Trots taskiga gener, sjukdom och inte världens bästa uppväxt känner jag mig fullständigt hel.
Jag har en jäkla karaktär. Har jag bestämt mig för att inte sluta röka så gör jag inte det. Det där sista var ett skämt.
Nu är det er tur. Kör så det ryker och skicka vidare!
Postat i: När människor är underbara | Permalink | Kommentarer [10]
Om du dör före mig, finns det en händelse jag vet att jag kommer minnas och skratta åt genom tårarna. Och om du lämnar mig eller om jag lämnar dig vet jag att just den händelsen kommer jag också att skratta åt genom tårarna då.
Vi hade bråkat i flera timmar. Det kan inte ha varit om nåt stort för jag minns inte alls varför vi var så arga på varandra. Jag minns bara att jag tyckte att du var så envis och dum i huvet och du lyssnade inte på mig och fattade inte ett skit av vad jag pratade om. Nu ser jag att jag var ännu envisare och dummare i huvet än du för jag surade och var kort och avvisande långt efter att själva grälet var över.
Jag satt vid datorn i köket och visade mitt missnöje genom att inte titta på dig när du började göra dig ärenden dit för att visa att du ville vara sams. Du tog god tid på dig att göra kaffe och jag kände hur du sneglade försiktigt mot mig. Försök inte, tänkte jag. Så dum som du har varit. Till slut satte du dig på stolen bredvid, på behörigt avstånd. Du frågade om jag fortfarande var arg och jag sa ja kort och tittade inte på dig. Du fortsatte att prata snällt och jag fortsatte att sura.
Får jag ta på dig? frågade du och jag sa : nej, känns det som att du får det? Nej, sa du och tittade ner i bordet, Bra, sa jag blixtsnabbt, gå på den känslan då! Och sen brast det eller lossnade och vi började skratta. Jag skrattade så tårarna rann och all vrede var borta. Kvar fanns bara värme och all min kärlek till dig. Och vi kramades och nu förstår jag inte vad som kan ha gjort mig så arg.
Förlåt älskade du. Jag hoppas att jag aldrig behöver skratta genom tårarna åt det här minnet.
Postat i: När människor är underbara | Permalink | Kommentarer [2]
Så måste det vara med tanke på de otaliga gånger jag hört män jämföra den kvinnliga könsdoften med illaluktande fisk. Otaliga är också de gånger jag hört män dra skämt i stil med: Det var fan vad det luktar fisk här, sa jag till Bettan. Steker du stömming? Nä, sa Bettan. Jag glömde ta på mig trosorna. Och sen skrattar de på det där bullriga självbelåtna sättet som ingen tjej gillar. Det finns även män som på fullt allvar kallar kvinnans kön för fisken. Eller såret. Eller geggvecket. Min respekt för de männen sjunker snabbt ner i underjorden för att aldrig återkomma.
Jag ska inte bli allt för ingående med könsdofter men vi kan väl konstatera att ett rent och friskt kön inte luktar något särskilt. Och en skitig kuk luktar definitivt lika illa och fiskaktigt som en skitig fitta. Sen är det bra med det.
På 40-talet visste man att finna på råd när äktenskapen knakade i fogarna. En maska i strumpbyxorna kunde få ödesdigra konsekvenser. Men värre var det med kvinnornas bristande intimhygien. Den var så förskräcklig att männen inte såg någon annan levandes råd än att lägga benen på ryggen och fly. Om äktenskapet inte blev så bra som kvinnorna hoppats uppmanades de att inte beskylla sina män för något utan att ifrågasätta sig själva. Sina fiskluktande underliv vill säga. Hjälp fanns nämligen att få. Man framställde Lysol, ett bakteriedödande medel som kvinnorna skulle desinficera sina vaginor med. Ett medel innehållande ungefär samma ingredienser som ett rengöringsmedel för toaletter.
Så nu, flickor, vet ni vad ni ska göra om det kärvar i förhållandet. Häll en flaska klorin i musen.
Postat i: Feminism | Permalink | Kommentarer [6]
Vi är fnittriga och du viskar tyst i mitt öra för din mamma sover vägg i vägg. Ditt hår är svart och dina ögon mörka. Du är min bästa vän och du ska bara leva i nio år till men det vet vi inget om. Vi är tretton år, våra dunjackor är pösiga och våra jeans slitna och lappade och vi lyssnar på 800 grader hela kvällen. Livet är oändligt och vi ska leva i 800 år eller mer.
Vi tittar på varandra i mörkret och gatlyktorna blänker i dina ögon. Vi leker. Vi är barn och vuxna och nånstans där emellan. Vi pratar om den äckliga gubben vi lånar hästar av ibland och skrattar kvävt i kuddarna. Han som inte gjort nåt men som vi vet skulle försöka om vi inte var på vår vakt. Vi kallar honom Allanballan och nu är det min tur att vara Allanballan säger du. Vi leker inte längre, allvaret gör rummet tyst och mörkret mystiskt. Jag blundar och tänker inte. Jag ser dig när vi badar i havet.
Vi dyker samtidigt och du hänger uppochner. Ditt hår är sjögräs och dina ögon så mycket skratt att vi måste simma upp till ljuset. Vi flämtar luft och skratt och simmar längre ut. Mörkt hav, svarta ögon, fulla av allvar och lek. Mörkt, mörkt mörker och hemligheter som ingen vet mer än du och jag. Har du gjort såhär förut? frågar du och jag skakar på huvudet. Jag har inte gjort såhär förut med någon. Du är den första.
Vi plaskar i sommarsolen och vet du? säger du med din spänningsröst. Min kompis drunknade nästan en gång. Jag undrar hur det känns. Nu dyker vi! Vi dyker och du rör vid min själ eller min hud. Du blundar och jag känner. Jag vet inte då att jag ska minnas det här ögonblicket för evigt, vem vet det när man är tretton och man ska leva i 800 år eller mer?
Nio år senare ringer en kompis. Jag har inte pratat med dig på många år. Vi tappade kontakten, sådär som man gör när man är tretton eller 800 år. Min kompis jobbar på lokaltidningen och frågar om jag känner dig. Hon skriver annonser och är du död, frågar jag och skrattar. Det är du. Du drunknade och du skulle fylla tjugotvå år om fem dagar. Lagom till skolavslutningen och jag fattar inte förrän trettio år senare att du var den första. Nånsin.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink |
Det är sommar på Gotland. En stekhet julidag 1985. Jag är sexton och vi lyssnar på Like a virgin, La de svinge, Born in the USA och solar topless. Mina kompisar och jag ska cykla till Kappelshamnsviken och svalka oss i det kalla havet. Jag måste bara diska först för det är min diskvecka. Vi har solat på vår gräsmatta hela dan och svetten rinner om oss. Jag drar på mig ett linne och säger, åk i förväg ni, jag diskar skitfort och kommer sen.
Det kryllar alltid av folk hos oss på somrarna. Mina kompisar, syskonens kompisar, alla släktingar och deras kompisar. Kompisarna cyklar till havet och jag upptäcker att huset är tomt. Jag sätter på radion, skrubbar tallrikar, dansar lite och sjunger med. Like a virgin, hey, touched for the very first time...
Vad fin du är.
Jag märker inte att Tords kompis kommer in i köket, slår sig ner på en stol. Så att han kan se mig men jag inte honom. Jag gillar inte när gubbar ger min kropp komplimanger men jag tackar artigt. Fast jag slutar sjunga och blir medveten om min bikinitanga och korta linne.
Hur gammal är du nu Maria? Jag hör att han ler och jag tänker att han kanske bara undrar eftersom han har funnits i Tords bekanskapskrets sen jag var nio eller nåt. Jag vet att han inte alls bara undrar men om jag låtsas alltärnormalt. Så kanske. Så kanske han slutar.
Sexton, säger jag med ryggen åt honom och händerna i diskbaljan.
Jaså minsann. Sexton. Där ser man. Då är du stora damen nu då. Du har växt till dig fint Maria. Du har jävligt söta ungflicksbröst.
Hans röst är grötig och mina händer stelnar i diskvattnet. Han har rest sig och står och kåtandas bakom mig. När han sträcker ut handen för att känna på mina söta ungflicksbröst hoppar jag undan. Och aggressiviteten i min kropp går från noll till en miljon på en sekund. Jag skriker och jag ryter att om du rör mig. Om du rör mig dödar jag dig ditt svin. Sen slänger jag diskborsten på honom och springer till min cykel.
Jag trampar två kilometer till havet på fem minuter för jag är så jävla arg. Så jävla, jävla arg och så jävla äcklad. När pappa vaknar nästa dag berättar jag allt och han blir lika arg. Han säger att han ska prata med Tord för snuskgubben får aldrig mer sätta sin fot på våra ägor. Och det gör han inte heller.
Men när vi är ensamma i köket Tord och jag, säger han: Var det verkligen nödvändigt att berätta för pappa? Nu får Yngve aldrig komma hit mer och det är ditt fel. Jag säger inget men jag tänker. I helvete heller. Det är ditt fel Yngve, bara ditt och det vet alla. Alla.
Yngve heter för övrigt Yngve i verkligheten.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink | Kommentarer [2]
Att följa med Tord till affären är också jätteroligt för vi får alltid glass. Ibland får vi till och med Storstrut som är den dyraste glassen. Då hörs inte ett ljud från baksätet på hela vägen hem för så lång tid tar det att äta upp Storstruten.
Jag ska få följa med Tord ensam till affären. Tänk så mycket glass jag kommer få när jag inte behöver dela med de andra! Jag sitter i baksätet för jag är bara sex år och jag hänger över framsätena så att det nästan känns som att sitta där fram. Nu ska jag berätta en hemlighet, säger Tord. Men bara om du lovar att inte berätta den för mamma. Jag lovar för jag vill höra hemligheten.
Tord berättar om snoppar. Att stora tjejer tycker om snoppar. De tycker jättemycket om snoppar och det kommer jag också göra när jag blir en stor tjej. Jag är inte rädd för Tord för han är snäll. Men jag tycker att det han säger är konstigt så jag säger ingenting. Tord berättar att stora tjejer tycker om att suga på snopparna. Och sen vill de ha snopparna i sin smula och då skriker de mer! mer! När jag blir en stor tjej kommer jag också vilja suga på snopparna och ha dem i min smula och skrika mer! Säger Tord.
Tord har en dotter i min ålder, vi kan kalla henne Lotta. Hon är en bra lekkamrat och vi har alltid roligt när de hälsar på. Ibland när de stora har fest ropar Tord på oss. Nu ska ni få se vad Lotta kan göra, säger han och alla tittar på Lotta som står mitt på vardagsrumsgolvet. Kan du vissla med lådan, Lotta? säger Tord och ler uppmuntrande. Lotta blir blyg och skruvar på sig, det är ju så många som tittar. Vissla med lådan nu Lotta! säger Tord som har druckit för mycket och börjar bli irriterad.
Lotta drar ner shortsen och trosorna till knävecken och drar i blygdläpparna så att de låter klicketiklick. Alla vuxna skrattar och applåderar. Lotta drar upp trosorna och shortsen och vi springer iväg till vår docklek där ingen behöver vissla med lådan.
Lova att du inte berättar hemligheten för mamma nu, säger Tord när vi nästan är hemma och jag lovar. Medan Tord låser bilen springer jag snabbt in i huset och letar upp mamma. Mamma är det sant att jag ska suga på snoppar när jag blir stor och skrika mer, mer? Mamma släpper skurborsten på golvet och sätter sig på knä framför mig. Hon ser allvarlig ut. Vem har sagt det till dig Maria? Tord fast han sa att det var en hemlighet så jag fick egentligen inte berätta.
Mammas ögon är svarta och hon går argt och snabbt till köket där Tord dricker kaffe.
Är du sjuk i huvudet din jävel? skriker hon. Hur fan kan du säga så till en sexårig flicka? Vad fan är du för en människa egentligen?
Jamen vadå, hon tyckte ju att det var kul. Hon skrattade ju. Fan vad ni fruntimmer ska förstora allting. Herrejösses...
Kul? Är det din uppfattning av kul, att säga till småflickor att de ska...
Jag går upp på mitt rum till mitt dockskåp och lagar mat till min dockskåpsfamilj där ingen pratar om att suga på snoppar och ha dem i sin smula.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink | Kommentarer [2]
Jag är fjorton år och vi
ligger på din säng. Vi kyssar varandra i solen från det öppna fönstret, du får
kisa när du tittar på mig. Vi har likadana schackrutiga t-shirtar. Vi köpte dem
tillsammans i går i en sommaraffär på Adelsgatan. Ebba Grön sjunger för oss om
tonårshormoner och jag sjunger med. Tyst inombords.
Jag vill bara känna köttets
lustar, höra hur du rister och frustar. Vara nära men ändå så borta. Jag är våt
och du är ung och kåt.
Du är sjutton och går på
gymnasiet. Jag är kär för första gången i mitt liv. Det där livet som känns så
långt då 1983. Jag vet allt och jag är oskuld. Du lär mig det jag inte vet och
min mun smälter till socker under dina läppar. Min kropp glittrar av solsken och
glädje när du smeker den och jag viskar att jag älskar dig. Vi förundras
tillsammans och du andas så hett på min hud. Jagvill jagvill jagvill. Villdu?
andas jag. Villdu? andas du tillbaka och stänger fönstret.
Du bor i ett hus som kommer
rivas om några år men det vet vi inte då 1983 i din säng med mjuka blå lakan och
solkatter. Du bor granne med apoteket och du tar fram en profil vi köpte där
ifall att vi kanske skulle. Jag är fjorton år och vet allt. Du är ung och kåt,
jag är våt och jag vet ingenting. Jag tror att du vet men allt blir fel. Mina
trosor är ivägen och jag är för trång. Allt blir fel. Du blir generad och jag
vet inte vart jag ska titta. Jag går på toaletten. Jagvill jagvill jagvill, så
varför går det inte? Jag känner och jag är alldeles torr. Jag tittar i spegeln
på mina världsvana oerfarna ögon och jag förstår inte. Jag vill
ju?
Du
ligger hälften under täcket och ler med glugg mellan framtänderna. Jag har en
likadan och jag ler tillbaka. Vi väntar va? säger du och jag nickar. Jag
villinte vänta. Du är den jag vill göra det med. Jag kommer aldrig älska nån
såhär igen, det vet jag. För jag har levt i fjorton år och jag vet allt.
Jagvill, jagvill, jagvill att du ska ta min oskuld. Jag säger inget, du säger
inget och och solen skiner.
Det är fest på stranden. Alla är
där. Bob Marley, David Bowie, Six Pistols och alla jag känner. Du sitter bredvid
mig vid lägerelden, armen runt midjan och munnen i mitt hår. Du visksjunger i
mitt öra, jag vill bara känna köttets lustar, inte alltid vara den du önskar,
kamrater de är väl bra för, jag vill inte bara bara vara din. Du ler med glugg,
jag ler tillbaka och viskar att jag älskar dig.
Jag vill göra slut. Du tittar
långt borta och jag frågar va? Bergsprängarna spränger, hjärtat spränger och
solen går ner. Livet känns så långt. Det är 1983 och jag vet allt men jag vet
inte hur det känns när solen går ner över en strand i Slite och hjärtat
sprängs.
Jag vill bara känna köttets
lustar, höra hur du rister och frustar. Vara nära men ändå så borta. Jag är våt
och du är ung och kåt.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink |
Jag är trettiosex år och jag kan inte sluta avsky dig. Jag vill inte avsky. Inte för att jag tycker att du är värd kärlek och förståelse men att avsky gör ont. Det skaver och gnager och nöter. Avskyn kommer och går. Ofta tänker jag inte på dig på månader och år. Ibland kan jag inte sova för att jag är så jävla arg. Och rätt ofta drömmer jag att jag dödar dig. Jag sitter i ett torn för jag är jägaren. Du springer över gräsmattan för du är kaninen och jag laddar mitt gevär, siktar och skjuter. Tills du faller. Eller så sitter du på en stol i mitt barndoms kök. Jag minns inte vad du säger men du säger det med hån och överlägsenhet. Jag hämtar en stor vass kniv i kökslådan och går mot dig utan att tveka. Och utan att tveka kör jag in kniven i din rygg och vrider runt den. Du dör i alla mina drömmar och jag vaknar glad och lätt om hjärtat.
Jag går i terapi för att sluta avsky dig. Jag går i alla möjliga sorters terapi och i alla möjliga sorters år. Det hjälper inte ett skit. Det är lika effektivt som att prata bort diabetes och epilepsi. Till slut hittar jag Byron Katie på nätet och ett forum där man kan prata med andra som hittat Katie. Jag lär mig en metod som funkar på allt från vardagsbekymmer till barndomssorger men den funkar inte på min avsky för dig. En dag läser jag att Katie kommer vara med i ett radioprogram i USA. Man kan mejla ett formulär till henne där man svarar på frågor. Hon kommer välja ut några stycken att prata med i det direktsända programmet. Jag vet hur populär hon är så jag hoppas men tror inte att hon väljer mig.
Vi bestämmer oss för att åka till Gotland där du bor. Jag hör inte av mig till dig för jag bröt all kontakt med dig för flera år sen. Några dagar innan vi åker får jag veta att du har cancer. Jag vet inte hur jag ska känna och göra. Jag inser att jag inte önskar livet ur dig och att ingenting kommer att förändras för att du dör. Jag vet inte om jag vill träffa dig och jag låter det vara så.
Det är senhöst och Gotland är storm, murgröna, hemma och alla gator jag gått på tusen gånger och mer. Vi åker till mitt barndomshem där andra bor nu. Sommargotlänningar. Min syster och jag går runt och tittar. Det stora äppelträdet vi klättrade i står kvar och har blivit litet. Ängen vi plockade smultron på har växt igen och blivit skog. Vi försöker se in genom fönstren men sommargotlänningarna har hängt för gardiner.
Vi hälsar på mamma och hennes man och vi pratar om din cancer. Telefonen ringer. Jag svarar. Det är du. Du gråter för du vill inte dö. Jag avskyr inte dig upptäcker jag och vi bestämmer att träffas, hela den gamla familjen med våra pojkvänner. Vi har kräftskiva i slutet på oktober och allt är som de bästa barndomsdagarna. De nötta kräftknivarna med röda handtag åker fram och den oranga ljusstaken och den gula karotten vi hade gröna ärtor i när det var fiskpinnar. Vi skrattar, snapsar och petar kött ur klorna.
Vi pratar om barndomen och du gråter igen. Du vill ha förlåtelse. Du förklarar för du vill ha förståelse. Du säger att du var så stressad. Att det var så tufft för dig med en sjuk fru, tre små barn, heltidsjobb och hus på landet. Att det brast för dig. Att du tappade kontrollen. Att du ju ändå fanns där när det gällde. Jag och syrran byter blickar. Gjorde du? säger vi tyst till varandra. Jag säger att jag förlåter dig och jag tröstar dig. Du har cancer och ska kanske dö snart. Men det är en gåta. Inom mig är det en gåta som ska lösas och det kommer ta mig åtta år innan jag gör det.
När jag kommer hem kollar jag mina mejl. Byron Katie skriver till mig. Hon vill gärna prata med mig i det direktsända radioprogrammet i USA. Hon kommer ringa upp mig och jag skrattar. För programmet gick när jag var på Gotland. Och nu spelar det ingen roll för jag avskyr faktiskt inte dig längre.
Du överlever cancern och ju friskare du blir desto mer blir du som du brukar vara. Du ringer inte på min fyrtioårsdag och inte nån annan dag heller men du är arg och besviken över att jag inte gratulerar dig på din födelsedag. Jag får veta att du då och då pratar med mitt ex. Han som misshandlade mig och förföljde mig i tretton år. Och gåtan växer.
Det är jul och du hälsar på min syster. Så fort jag får veta att du ska vara här över jul gör jag klart för alla att jag och H inte tänker fira jul i år. Vi ska vara ensamma och ingen är välkommen förutom min dotter. Jag vet inte varför jag gör så för det är en del i gåtan men att säga nej trots allas besvikelse är så viktigt för mig att inget annat spelar nån roll. Kvällen innan julafton ringer syrran och gråter. Du är full och hemsk, hon vet inte vad hon ska ta sig till, kan jag komma bort till henne? Jag tar en taxi på en gång. Jag är storasyster och jag räddar alla.
Du snubblar, sluddrar, slår ut alla glögglas och börjar prata norska fastän du aldrig varit i Norge. Du går ut i trapphuset i kallingar och med håret på ända och dråsar nerför trappan. Vi försöker få dig i säng. Jag trycker ner dig så att du ska ligga kvar och då slår du mig med knytnäven i ansiktet. Jag blir inte rädd. Inte ledsen, inte arg. Jag tänker och känner inte och jag slår tillbaka. Jag drar min knytnäve allt jag kan över din näsa och du far upp, skriker. Jag är lugnare än en tallrik fil. Jag ringer H, han hämtar mig och jag kan gå hem. Jag kan lämna dig i din misär, lämna hela den tragiska uppenbarelse som är du och jag andas djupa ljusa andetag.
Jag är fyrtiotre år och jag skriver om dig i min blogg. Folk blir illa berörda. Ledsna. De vet inte vad de ska säga. De kanske tycker synd om mig, vad vet jag. Och här och nu löser jag gåtan till varför jag inte kan förlåta, trots att jag inte avskyr dig längre. Du slår inte dina barn när de är små, din hustru när ni är gifta och dina barn när de är vuxna för att du är stressad och har det tufft. Du slår för att du är en jävla skit. Punkt. Jag behöver aldrig mer träffa dig och jag andas djupa ljusa andetag.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink |
Du väntar på mig när jag kommer hem. Jag är så rädd. Du är den mina föräldrar varnade mig för när jag var liten och jag önskar att jag kunde bli osynlig. Vill försvinna från jordens yta. Vill dö för första gången i mitt liv. Jag går uppför den lilla trappan i vår grovhall. Det luktar hemma och trygghet och hur kunde det bli rädsla för dig? Din gröna rock hänger där och jag önskar att den inte gjorde det. Önskar att du vore död också. Du sitter i köket och dricker kaffe och röker och låtsas som ingenting. Min mage protesterar. Vill kräkas eller fly, men jag vet inte vart. Jag är beroende av dig. Du är ju min hela värld. Om inte du älskar och tar hand om mig, vem ska då? Ställer mig framför spegeln i sovrummet och borstar mitt långa hår som jag sparat i många år trots att du var emot det. Råkar få syn på mig i spegeln. Jag ser så rädd ut att jag vill gråta men jag vågar inte. Jag vågar bara se normal ut och jag hör dig komma. Du har ett sätt att gå som jag lärt mig frukta. När jag glömmer mig om morgnarna och du behöver sova. Jag vet att du behöver sova och ändå slår jag för hårt i skåpsluckor och skrattar för högt. Då kommer du. När jag inte gjort det jag ska utan att veta reglerna. Då kommer du. När jag gjort det jag ska men jag vet ju inte reglerna för helvete. Då kommer du. Du springer inte. Du stampar inte. Du går målmedvetet. Bestämt. Du går duharbestämtdig och jag blir så liten. Fem år eller två år eller ofödd. Varför är jag inte ofödd? Gör mig ofödd. Vi möter blickar i spegeln och jag dör. Jagdör jagdör jagdör. Jag överlever inte. Jag vet att jag inte överlever. Jag vill döda dig. Jag hatar dig. Hatar dig så mycket. Tala om reglerna så jag vet när jag gör fel, skriker jag. Jag skriker. Skriker så att det hörs ända till Kina men det hörs ingenting. Jag är stum. Du ska få lära dig hur det blir när man inte lyder. Hur det blir när man inte följer reglerna. Och jag vet att det är så. Jag tar på mig hela skulden. Jag är fel och därför måste du göra såhär. Jag kommer att ta på mig skulden för allt som är fel med mig i många år framöver och inte bara med dig men det vet jag inte nu. Nu vet jag bara att jag måste överleva. Jag tror jag ska dö. Du slårochslårochslår. Jag hukarhållerförblundar. Försöker skydda lilla mig. Du är större och starkare. Jag lovar mig själv att inte börja gråta. Det gör jag inte heller. Måste behålla en gnutta värdighet. Måste behålla en gnutta mig. Lilla, lilla mig. Du sitter på mina axlar och säger saker jag inte kommer ihåg. Jag glömmer och tänker nu det är lika bra. Jag vet bara då att du ska döda mig. Jag är fastfrusen i tiden och omkringkastad som en trasdocka. Mitt långa hår flyger, mina armar flyger och min själ flyger. Jag flyger bort. För det här kan inte hända. Jag lämnar min kropp och ser på oss nånannanstans ifrån. Jag ser i timmar och i de sekunder som verkligheten är. Ser dig kasta upp mig i sängen, slåslåslå mitt ansikte och blodet sprutar. Dina ögon är isblå och utan ånger men nånting i dem säger att jag kan springa och jag springer. Utfrånrummet, uppförtrappan, låserdörrenomtoaletten. Jag har aldrig blödit såhär mycket förut. Jag baddar med vatten och fattar inte att det är mina ögon i spegeln. Jag baddar och tröstar och allt är overklighet. Jag tror jag blir sinnessjuk i en sekund eller två och jag säger högt dethärhänderinte dethärhänderinte. För det händer inte. Det kan inte hända. Jag kan inte vara med om det här. Jag tänker jag förlåter dig aldrig. Aldrig. Och det gör jag inte heller men jag lär mig ta hand om lilla mig och jag förstår till sist att jag inte är fel och att det faktiskt är ditt fel. Att hela ansvaret är ditt. Faktiskt. Även om inte du gör det. Inte på djupet. Men det tar tid och jag låter fler slåmig slåmig innan jag inser. Och det är inte heller mitt fel. Du är den mina föräldrar varnade mig för när jag var liten och jag är tolv år. Du är min pappa och jag tror det var där jag slutade älska dig. På djupet.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink | Kommentarer [2]
Jag sitter på en buss. Det är så varmt, mina lår klibbar fast sig vid varandra. I konsumkassen har jag en grekisk sallad med pastaskruvar. Köpt på konsum. Rutorna är tonade men det finns ingen AC. Klockan är tre eller fyra. Jag är hungrig eller så har jag glömt att äta. Tanken på dig får mitt hjärta att dallra. Min själ att skälva lite. Min mun att öppnas halvvägs till ett tyst ... aahhh... . Öppnar plastförpackningen inuti kassen och alla skruvar ramlar ut med hal dressing så att de aldrig går att samla ihop igen. Det gör inget. Jag äter inoljade salladsblad och krämig feta och räknar minuter. Vi är i Jönköping. Bussbyte. Solen skiner med glädjen av att få vara med.
Vi tittar på busstiderna på en stor display med oranga bokstäver, en medpassagerare och jag. Vart ska du? frågar jag. Till Helsingborg. Och du? Markaryd. Vi bestämmer oss för att ta en fika och slå ihjäl tid. Hon tar en biskvie och en svart kaffe, jag en med mjölk. Ska du hem? frågar jag. Ja, och du? Jag ska till min själsfrände. Vi har inte träffats ännu, men han är mannen jag ska gifta mig med. Jaså? Hon skrattar och glittrar med ögonen. Vi träffades på internet och pratade i telefon första gången i går. Jag visste att det var han när jag såg honom i webcammen. Hans ögon lyste mot mig med sån värme. Som om solen lyst mig i ögonen en mild septemberkväll. Han vet vem jag är. Han förstår mig. Jag ska gifta mig med honom.
Hennes buss går om tio minuter. Jag måste vänta trettio minuter till. Lycka till, säger hon och kramar mig. Jag hoppas du finner det du söker. Det vet jag att jag gör, säger jag och går ut på perrongen. Tänder en cigg, tittar på solen som glittrar i asfalten och magen håller med, tusen fjärilar och samma pirr som när jag var fjorton och snyggaste killen i plugget gick förbi i korridoren. Jag tror att jag håller på att falla för dig. Jag skriver det fastän vi inte pratat om kärlek innan och fastän jag inte vet vad du känner. Dina ögon ler och du skriver då fångar jag dig. Rätt svarat, skriver jag och du skrattar. Jag vet att jag vill vara den som får dig att le så där och skratta så där tills du dör. Jag älskar dig och jag har aldrig träffat dig.
Jag slumrar till, vaknar av att bussen svänger. Markaryd 5 km. Memorerar varje kurva och ojämnhet. Memorerar förväntan och visshet om att du är han. Markaryd 1 km. Samlar ihop kasse, bag och känslor. Gör mig redo att gå av och att möta dig. Vi svänger in på en liten lantlig busstation med bänk i slitet trä. Där sitter du. Jag vet att det är du. Du har en svart skjorta och mörka jeans. Bandana och bockskägg. Du är nästan två meter lång. Jag är lite mer än en och en halv meter. Du är farlig och så snäll. Jag går av och du står där.
Du står med snälla, varma ögon och jag släpper väska och kasse. Går fyra steg och är i dina armar. Jag svär. Jag har träffat dig förut. Jag har snusat på din hals, dragit fingrarna över ditt huvud, lagt armarna om din rygg jag inte når om. Fast jag inte minns det. Du känns försiktig och respektfull och jag älskar dig för det. Gick resan bra? Ja, fast den var lång. Och hälften av min sallad åkte ut i kassen. Jag är jättehungrig. Vill du gå och käka nånstans? Ja, gärna. Vi går till Svarta Pannan och jag sneglar blygt på dig. Jag vet inte då att du gör detsamma men nu vet jag att du tittade på mina breda höfter och fylliga byst och blev dallrig inuti av det du såg. Vi sätter oss på uteserveringen. Är nervösa, förväntansfulla, glada och kära. Jag ser det i dina ögon och om du inte vore så nervös skulle du se det i mina också. Vi beställer samma sak och ler. Det är så lätt att vara samma i ditt sällskap.
Jag vill kyssa dig, säger jag och det glittrar solsken i dina ögon. Du möter mig runt bordet. Vi kysser varandra och dina pupiller blir stora och svarta. Jag älskar dig, vill alltid älska dig, vill vara din tills döden skiljer oss åt och i varje liv efter det. Maten är god men obetydlig, blickarna är heta och betydliga. Vi går på en lång slingrande grusväg, fåglar sjunger av glädje och min hand försvinner i din. Du stannar mig vid en sjö. Den är svart, trollsk och förförisk och jag kommer för alltid att förknippa småländska sjöar med dig.
Vi står i ditt kök. Du bor i en liten röd stuga med vita husknutar. Fönstren är öppna. Mörkret är mörkt och stearinljusen fladdrar. Vi kysser varandra. Du är inte försiktig längre men du är respektfull. Jag smälter, jag brinner, jag svimmar litegrann. Jag ramlar ut med hal dressing på så att det aldrig går att samla ihop igen. Och det gör inget.
Postat i: A trip down the memory lane | Permalink |
