Då och då stöter man på ett människoöde som träffar extra hårt och djupt i hjärtat. Peggys historia är en sånt öde för mig och många andra. Jag läser just inga nyheter (Peggy var med i media för ett tag sen) men upptäckte hennes blogg genom en facebookvän.

Peggy har cancer. Hon kommer att dö snart och hon vet om det. Nu tillbringar hon sina sista månader, veckor, dagar, timmar, med att kämpa för att klara sig ekonomiskt. Hon bor i en alldeles för dyr lägenhet i Malmö och får därför inga bidrag. Med en billigare hyra kanske hon hade klarat sig på den inkomsten hon har. Nu letar hon med ljus och lykta efter ett billigare alternativ. Har någon en husvagn eller sommarstuga att hyra ut tar hon den gärna.

Peggy har ont. Fruktansvärt ont. Hon har ångest och hon lever ensam. Ingen man kommer springande med kall glass när cellgifterna är som värst. Ingen man håller undan håret när hon spyr och försäkrar att allt ska bli bra. Ingen kvinna heller för den delen. Jag kan nästan inte tänka mig ett värre scenario än att ligga döende alldeles ensam och ha kronofogden och vräkningshot över mig.

Om man vill kan man skänka en slant till Peggy. Om man inte vill kan man strunta i det. Man behöver inte ens läsa hennes blogg eller det här inlägget heller. Man kan också välja att tro att det Peggy berättar är sant eller man kan tro att hon ljuger och överdriver, för så här kan det ju inte gå till i välfärds-Sverige, eller hur?

Jag tror att Peggy talar sanning och jag har satt in en ynka liten peng. Det är inte mycket, men om några stycken gör samma sak kanske hon klarar hyran en månad till. Och i Peggys fall handlar det om månader nu.

Jag tror på Peggy för jag vet att de där skyddsnäten som man tror och förväntar sig att staten ska fälla ut när man behöver, ibland inte finns där och istället störtar man huvudstupa mot marken. Jag har gjort det och jag känner för många som varit med om samma sak, för att kunna avfärda det hela med skeptiska ögonbryn.

Många läser Peggys blogg nu när hon blivit rikskändis. Många kommenterar också men alla är inte snälla. Vissa kallar henne parasit och säger att hon ljuger. Vissa föreslår bröstmjölk som ett botemedel mot cancer. Jag vill slå de personerna på käften för jag tycker att det är så vidrigt att ge sig på någon som är döende. Och även om Peggy skulle vara en lurendrejare, vilket jag inte tror, och mina pengar går till en manipedi så skiter jag faktiskt i det. Jag ger hellre än stänger till om mig, bara för att det känns så himla mycket bättre.

En kommentar från Peggys blogg:

Det blir många hundringar om vi ska hjälpa alla sjuka, hemlösa, skuldsatta, fattiga i Sverige.
Vi måste nog lägga energi på att ändra systemet istället så de som behöver hjälp får hjälp.

Mitt svar till den personen:

Det där är en sån lam ursäkt för att inte behöva hjälpa någon alls. Men om Lisa bekämpar systemet effektivare än det skulle vara att ge Peggy en hundring – heder till henne.

I dag ska jag till min jätteduktiga frisör här i lilla Markaryd i Smålands djupa skogar. Hon råkar även vara min kusin och det är nu världen blir liten. Jag träffade min man på internet för nio år sen. Han råkade bo i Markaryd där jag även hade kusiner. Tre stycken, varav jag bara träffat en ett par gånger för många, många år sen. När min man och jag träffades tredje eller fjärde gången frågade jag om han kanske visste vilka de var. Det visade sig att de gått i samma skola och en av dem, min frisör, gick i hans parallellklass. Deras mamma, min faster, jobbade i biblioteket på samma skola och maken brukade ofta prata med henne.

Men det tar inte slut där. När vi flyttade hit för tre år sen var vi ute och promenerade med vår hund. Vi gick förbi en frisörsalong som såg ny och modern ut och eftersom jag behövde klippa mig gick jag in medan maken väntade utanför med hunden. Därinne stod en kvinna som jag aldrig sett förut, men hon verkade veta vem jag var för hon tittade på mig och sa: Maria? Det visade sig vara min kära kusin. Hon hade sett maken och mig komma gående och räknade ut att det måste vara jag som var Maria. Sen dess är hon min frisör, en mycket bra sådan. Hon är också världens raraste, goaste tjej och vi har alltid massor att prata om.

Världen är liten och Sverige är ännu mindre.

Det är hundra år sen jag hade en bebis, min dotter är 22 och som ni förstår är det många år sen jag ammade. Men av nån anledning stöter jag på berättelser om amning, böcker om amning och debatter om amning lite överallt just nu och nu vill jag säga min åsikt i frågan. Dottern tog bröstet på en gång och sen släppte hon det inte i princip. Jag hade inte ont, fick inga sår och mjölken flödade trots att yttre omständigheter gjorde mig väldigt stressad och orolig bitvis. Och jag älskade att amma, det var SÅ mysigt, mjukt, gosigt och fint på alla sätt och vis.  Trots det har jag den största förståelse för dem som inte kan amma, inte vill amma och inte tycker om att amma. Jag skuldbelägger inte dessa mammor ens i tankarna. Jag vet att alla mammor som är friska till kropp och sinne skulle göra allt som stod i deras makt att försöka amma om barnets liv hängde på det.

Nu är det väldigt sällan så eftersom vi har alldeles utmärkt bröstmjölksersättning i Sverige. Huruvida den är lika bra som bröstmjölk ur alla aspekter kan jag inte avgöra eftersom jag inte kan hitta någon entydig forskning. Resultaten (och åsikterna) spretar åt alla håll och kanter, men vad alla verkar vara överens om är att om man inte kan amma så är det helt ofarligt för barnet att få ersättning. Och tar man bort de moraliska aspekterna är det då naturligtvis helt ofarligt om man inte heller vill. Antingen är det ofarligt eller så är det inte. Är ni med?

Vad jag kan tycka är obehagligt är den holier-than-thou-attityd man ofta möter i kommentarsfältet under debattartiklar. Förnumstiga, snipiga och ibland rätt aggressiva personer av båda könen talar om hur Stina 32 ska göra med sin amning för självklart vet de bäst och självklart gör de allt rätt hela tiden. Särskilt han Johan 22 som varken har mjölkkörtlar eller barn. Är det nåt jag har svårt för så är det den attityden. Den kan ni gärna bespara oss andra.

Så vad jag vill säga till kvinnor som inte kan eller vill amma, eller kvinnor som har dåligt samvete för att de tycker att det är äckligt, tråkigt, konstigt, onaturligt eller jobbigt att amma, är: Det är inget fel på er! Lyssna på dig själv och stäng öronen för alla de där besserwissertyperna. Gör det som känns bra för DIG. Ingen kommer tacka dig den dan du dukar under av kraven, pressen och tvånget vi har i Sverige att alla inte bara SKA amma, alla KAN dessutom amma. Man är absolut inte någon sämre mamma för att man tar hand om sig själv.

Här sitter jag med en jävulusisk öroninflammation och orkar inte göra många knop. Att ta sig från soffan (där jag bäddat ner mig) till toaletten känns som en lagom ansträngning. Var på vårdcentralen både i går och i dag. I dag sög de ut ännu mer var ur örat som bildats sen i går och satte dit en tygbit som ska hållas indränkt i Alsolsprit. Dessutom äter jag penicillin och Citodon och febern börjar sakta ge med sig. Värken också, även om det fortfarande gör väldigt ont så fort Citodonen börjar gå ur kroppen. Dessutom drog jag ut en inflammerad tand i går men det har liksom hamnat i skymundad för all öronvärk.

På den positiva sidan har vi min läkare som varit så himla proffsig och duktig och världens bästa tandläkare och tandsköterska som var så lugna, förstående och tålmodiga.  Och så världens bästa vänner, i det här fallet en alldeles specifik - min finaste vän Joanna. Jag satt här i morse och väntade på att maken skulle komma hem så att vi kunde åka till vc och kände mig så sjuk, ynklig och liten. Då ringde jag Joanna, beklagade mig och grät en skvätt. Och som den underbara person hon är tröstade hon, tyckte synd om och var så rar och go. När vi la på mådde jag mycket bättre än innan och jag kan svära på att febern gått ner lite av hennes omtänksamhet. Livet vore bra mycket torftigare utan vänner som min Joanna!

Ni som följt mig ett tag känner till min sociala fobi och hur svårt jag har för att vistas bland mycket folk. Eller träffa nya människor öht. Nåväl, när hösten är här blir jag alltid mer social och börjar längta ut ur min lilla bubbla av bekvämlighet. Den här hösten är inget undantag och nu har jag bestämt mig för att gå på årets bokmässa som går av stapeln i Göteborg i slutet av den här månaden. Jag skulle ha varit där förra året eftersom min debutroman publicerades då, men det kändes för stort och mäktigt. Jag vill slinka in anonymt och inte stå till allmänhetens förfogande. Absolut inte stå till allmänhetens förfogande.

I går pratade jag med min fina vän Hanna om att träffas där, ja träffas för första gången. Jag vill också hemskt gärna träffa mina vänner Joanna och Desirée som jag inte heller träffat i verkligheten. Ändå har vi varit vänner i flera år, i perioder pratar vi ofta i telefon och jag känner mig närmare dem än många av de vänner jag har och haft i verkliga livet. Tycker för övrigt att uttrycket är missvisande för allt man är med om är väl livet? Men ni förstår vad jag menar.

På bokmässan är de alla samlade och jag längtar verkligen efter att få krama om de här fantastiska kvinnorna som jag kommit så nära genom det underbara nätet. Först funderade jag på att åka redan på fredagen och vara med och fira Joannas födelsedag, men det kommer inte funka dessvärre. Då måste jag ta tåget och det känns övermäktigt just nu. På lördagen kan min man köra oss dit och hem (vi bor ju några timmars bilfärd från Gbg) och det känns rätt tryggt att veta att jag kan åka hem när jag vill. Säkert kommer jag vara sjukt nervös, men det kan det vara värt. Jag får ju träffa tre helt otroliga kvinnor och författarinnor:). 

Barn behöver få veta att de är värdefulla. Det kan man visa på många sätt men sällan räcker det med att säga själva orden. Handlingar är alltid mest kraftfulla. De visar vad vi egentligen tycker och känner utan att vi är medvetna om det, ibland i alla fall. Eftersom vi lever i ett välfärdssamhälle där de flesta har en någorlunda bra inkomst och inte är fattiga kan man inte bortse från vad pengar säger till våra barn. Jag tänker på min egen pappa och hur han prioriterade ekonomin. Jag och mina syskon var aldrig värda något som kostade mycket pengar. Det billigaste alternativet - vare sig det gällde kläder, skor, veckopeng eller fritidsintressen - var gott nog åt oss. Och det hade varit helt okej om vi varit fattiga, men det var vi inte.

Jag kan tänka mig att ekonomin var ansträngd ibland, men eftersom mina föräldrar hade råd att röka, dricka alkohol, resa utomlands, ha två hus under en period och min pappa dessutom var delägare i diverse hästar var kontentan att vi var prio hundrafemtio ständigt. Vi valdes alltid bort, han sparade in på oss för att kunna lägga pengarna på sig själv. Även om jag inte kunde sätta ord på det då var budskapet klart och tydligt: jag var inte värd särskilt mycket.

Oavsett inkomst, oavsett hur mycket eller lite pengar man som förälder har är jag övertygad om att det är viktigt att barnen ser att de är värda något även i reda pengar. Men om man är fattig då? Om man är en ensamstående mamma som jobbar deltid inom hemtjänsten och inte har råd med märkeskläder och dyra elektroniska leksaker? Vad gör man då? Min erfarenhet är att de flesta barn har förståelse för såna saker. MEN sitt inte och blossa under fläkten, ät inte pizza och chips var och varannan dag och påstå att du inte har råd att med Leejeans och iPhone till tonårsdottern. Eller datorspel och fotbollsläger till sonen. Det är hyckleri och det VET barnen.

I det här fallet var jag den mamman jag själv önskat att jag hade som barn. Dottern gick alltid först. För att klara mig under studietiden sökte jag pengar ur fonder. Jag köpte kläder och skor till henne först, om det fanns utrymme fick jag också något. Hon fick hålla på med de fritidsaktiviteter hon var intresserad av. Hon fick de flesta av de julklappar och födelsedagspresenter hon önskade sig.

Nu menar inte jag att man ska överkonsumera och att allt handlar om prylar och pengar. Det finns mycket annat som signalerar vilken status man anser att ens barn har, men det går inte att komma ifrån att pengar är en av de sakerna. Inte i den här delen av världen, inte i Sverige. Och jag hade inte mage att säga "vi har inte råd" till min dotter så länge jag ansåg mig ha råd att röka och betala dyra inträden på krogen de helger jag var ute och dansade. Det innebar för all del inte att hon fick allt hon pekade på, men det innebar inte heller att jag lät mina behov styra hur fina grejer jag köpte till henne och det känns bra.

Jag vet att många människor tror på den här metoden och svär på att den fungerar. Bra. Fast det gör den inte och vi behöver inte tycka och tro lika, tack och lov. Positiva affirmationer är när man exempelvis ställer sig framför spegeln, ser sig själv i ögonen och upprepar "jag är vacker" 20 eller 30 eller 100 gånger. Om man redan tycker att man är vacker är det ingen större vits. Det här ska man göra när man tycker att man är ful. Gör man det tillräckligt ofta och länge tror man till slut på sina affirmationer. Fast det gör man inte och nu ska jag berätta varför det inte funkar.

Hjärnan har många uppgifter, en är att spotta ur sig tankar. Vissa tror vi på och vissa inte. Tankar uppstår utan vår påverkan och är helt opersonliga. Det personliga sker när vi tror på dem. Lika ofta (eller oftare skulle jag vilja påstå) som vår hjärna talar sanning ( där står en cykel, 2x3=6, nu kokar vattnet) så ljuger den (jag är för tjock för den där tajta klänningen, jag är inte en tillräckligt bra förälder, min chef tycker att jag är dålig på mitt arbete). En av hjärnans många uppgifter är att få oss att tro på allt den hittar på. Och när vi tror - då tror vi.

Att bestämma sig för att inte tro på en tanke är lika verkningslöst som att bestämma sig för att kunna flyga för egen maskin. Men. Affirmationer känns bra. Det känns som om man tycker att man är väldigt mycket vackrare när man står där framför spegeln. Och det är ju trevligt. Problemet är att det inte håller i sig. För nästa gång nån säger nåt negativt om ens utseende eller nästa gång man står i provrummet på HM är de positiva affirmationerna bortblåsta och den negativa tanken man trodde på innan affirmationerna är tillbaka som om den aldrig försvunnit. För gissa vad. Det gjorde den inte heller.

Affirmationer är som plåster på tandvärk.

Negativa affirmationer skulle inte funka heller men negativa tankar som uppstår av sig själva tror vi på. Åtminstone somliga. Precis som vi tror på somliga positiva. Så summa summarum, affirmationer känns bra för stunden men tar inte bort grundtanken därför att hjärnan inte fungerar så, hur trevligt det än skulle vara.