Ja, förlåt att jag tjatar om bokmässan och hur underbart det var, men det var en stor grej för mig. Jag har brutit min isolering och nu känner jag att världen ligger för mina fötter. Jag ska träffa mina fina bloggvänner som nu blivit vänner IRL, snart, mycket snart. Om det inte vore så långa avstånd hade jag tittat in på en fika direkt. Men vi SKA träffas igen, många gånger, för nu är jag inte rädd längre. Läs här vad fint Dessan skriver om mig och vår vänskap. Och jag känner precis likadant!
Eftersom jag inte visste vilka jag skulle stöta på eller hur det skulle kännas (tänk om jag skulle få panik och inte kunna andas?) hade jag och maken kommit överens om ett kodord. Det har vi tagit från TV-serien Vänner (intern humor). -Blir det för obehagligt säger jag Burt, Burt, Burt, sa jag till maken och han lovade att lotsa ut mig snabbt från lokalen. Men jag behövde inte säga Burt en enda gång. Mina vänner, och maken, gjorde att jag kände mig alldeles trygg, omhuldad och jag kände hur kärleken och värmen strömmade från dem alla. Tack än en gång fina, älskade vänner!
Postat i: När människor är underbara | Permalink | Kommentarer [9]
