Så fort jag lägger ner huvudet på kudden så börjar jag gråta. Inte för att nån har lagt häftstift i örngottet utan för att just nu känns livet ganska trist. Känslan efter en stor varm trygg famn har slagit rot i min skalle. Jag vill känna pirr. Vill bli omhändertagen som ett barn. Vaggad till söms. Jag vill betyda något för någon. Jag vill bli sedd och kanske t.o.m älskad. Bli älskad av någon speciell. Men jag är rädd att jag allt för länge har avisat alla dom känslorna. Inte tillåtit mig. Jag har, kanske inbillat mig, va vet jag, att jag är stark, jag klarar mig själv. Jag behöver ingen som tar hand om mig. Men jag tror att jag har haft fel. Alla behöver någon. Någon speciell.

Jag tänker på dig J som bara försvann, som inte ville leva längre. Jag saknar dig och jag ångrar mig. Du hade famnen. Den stora,  varma,  trygga.

Skönt att få skriva lite, det lugnar tårarna. Om jag snart försöker igen, att lägga huvudet på kudden, så kanske det lyckas, lite bättre iaf?

God natt

/G