- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
11 jun kl 21:18, 2009
Måste börja med att uttrycka min stora glädje att synas på Passagens förstasida. Det är kul att få credits för något som ligger varmt om hjärtat. Samtidigt kan jag känna mig nervös för vad jag skriver. Tänk om jag skriver något totalt icke politiskt korrekt? Tänk om alla bara tycker jag är ett dumb-ass?! Äsch, skit samma, låt folk göra det då 
Nu till något djupare..
Jag har egentligen alltid funderat på vad som anses vara tillåtet och "norm" i vårt samhälle. När man är på möten på jobb, är det kutym att göra vissa saker. När man är med kompisar ska man uppföra sig på ett visst sätt. När man är på fest ska man vara på ett annat vis. Normer, normer, normer. Oskrivna regler. Etik och moral. Suck.
Varför är det så mycket i vårt samhälle, i vår vardag som säger hur vi ska bete oss. Om vi avviker, är vi konstiga. När jag var liten fick jag höra att jag var "konstig". Antagligen för att jag hade småländsk dialekt, älskade hästar och rosa och framförallt: var för snäll och för tystlåten. När jag växte upp och började gå på fester, fick jag höra att jag var "konstig" och "för djup". Jag har nog inte hört på många år nu att jag skulle vara konstig, antagligen för att jag hittat vilken typ av människor jag trivs med. Däremot får jag fortfarande höra saker som "varför säger du inget?" eller "vad tyst du är". Jag tror jag tog upp detta med introvert vs. extrovert personlighet i ett tidigare inlägg. Varför kan inte folk acceptera att alla mänskor inte är stöpta ur samma form? Om en person babblar i 120 på ett möte, då förstår man att hon/han bara är utåtriktad, duktig, ambitiös och häftig. Men om en person helst inte pratar alls, då undrar man direkt varför hon/han inte säger något. Är hon/han inte intresserad? Usch, vad hon/han är asocial!
Jag hade så gärna velat fråga mänskor som frågar mig varför jag inte säger något, vad deras problem är. Jag lovar, nästa gång någon frågar mig varför jag inte säger så mycket, på en fest eller på jobbet, ska jag fyra av en riktigt smaskig kommentar. För det är skillnad på att en vän lägger handen på ens axel och säger med mjuk röst: "Hur är det? Du är så tyst, har det hänt något?", än att en kollega man knappt talar med annars, kväker ur sig: "Men du säger ju så himla lite!". Liksom, vad vill dem att jag ska göra? Ska jag skratta till lite och svara: "Haha ja, du har så rätt. Jag ska genast sluta! Hå hå hå, jag ska nog hålla föredrag i morgon om hur det är att älska att tala om totalt ointressanta saker, hå hå!"
Varför finns det oskrivna regler som heter att vi får lov att babbla för kung och fosterland, när man samtidigt inte får lov att vara efterhållsam med talandet? I prefer thinking before speaking.. och jag kommunicerar allra bäst via text. Är det fel? So sue me!
Vidare! Varför finns det oskrivna regler som säger att man ska äta lunch gemensamt när man har möte? Låt mig äta vad ¤#%& jag vill! Jag är inte ointresserad bara för att jag hellre äter mat jag själv lagat. Och varför finns det oskrivna regler som säger att man alltid måste vara glad och alert? Varför får man inte ta med sig sina problem till jobbet? Missförstå mig rätt, man ska inte gå till jobb och få vredesutbrott på sina kollegor. Men varför är det fel att visa känslor på sitt jobb? Om en person bryter ihop under ett mer lättsamt möte, so what? Det är väl vad vi har människor till, right? Att tala med, stötta och visa omtanke? Ska personen sitta och trycka undan att hennes/hans mor avlidit? Jag säger inte heller att kollegorna ska agera som psykologer, men varför denna mentalitet? Korvstoppningsmentalitet. Trycka in och täppa igen. Vissla, låtsas som det regnar. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte.
Jag gillar inte dessa normer i samhället. Ska vi leka AA? Fast för introverta personligheter!
- Hej! Jag heter Emelie och jag är en extrovert person irl. Jag tycker inte om att tala så mycket. Men det betyder inte jag är ointresserad eller oambitiös (är det ett ord btw?)!
alla besökare viskar: Hej, Emelie!
Upphovsrättskyddad © 2008 Fredrika Bremer. Alla rättigheter reserverade
Design av Passagen | Baserad på Roller Weblogger 4.0.
Får gratulera till förstaplatsen på passagen:)) Jag har legat där några gånger utan att ha fattat det först, hahaha.
Jag tänker som du kring normer. Tyvärr är vi väl alla "skyldiga" på ett eller annat sätt. För varje gång vi går under en sån där given norm så hamnar vi i något slags underläge mot oss själva främst. Vem tusan har sagt att en norm är rätt? Det läskigaste är väl när majoriteten gör det någon liten minoritet suttit och bestämt!
Viva la frihet!
/Maria
Skrivet av Maria Moberg den 11 juni, 2009 kl. 21:23 #
Hej Maria! Tack för titten :)
Ja, jag fattar inte vem det är som sätter normerna i samhället. Ärligt talat. Vem bestämmer att Nisse får lov att snacka om absolut ingenting i tjugo minuter, men om jag inte säger ett knyst under tjugo minuter, är jag avvikande. Borde man inte då istället kunna påstå att Nisse lider av narcissism för att han måste älska sin egen röst så mkt? Nähä då, men jag minsann, jag är nog inte kunnig eller intresserad. Bah!
Kul :) Hur länge låg du etta?
Btw, din bloggadress funkar inte. Jag får bara upp "fel vid sidhämtning" när jag klickar på din adress:/
Skrivet av Fredrika Bremer den 11 juni, 2009 kl. 21:30 #
Jag saknar ju intresse av att anpassa mig till "normerna" ibland till folks förtjusning, ibland till deras fasa...
Tänkte på det idag att jag samtalar med alla på samma sätt, oavsett om det är in mina kontakter med entreprenörer eller beställare eller chefen eller kollegorna.
Ingen har dött än och har dom åsikter om hur jag är så... är det deras problem.
"hej, jag heter maria och babblar som fan men inte saknar jag inre tankar för det" ;-)
Skrivet av maria den 11 juni, 2009 kl. 21:44 #
Hej, egentligen är jag väldigt introvert, väldigt väldigt introvert för att va exakt, men jag fick lära mig som barn att det fick inte pojkar va, en man ska ta plats, en man ska synas, en man får inte va rädd, en man ska va tydlig och vältalig, han ska alltid va propert klädd, pojkar ska leka med bilar å inget annat, Killen ska alltid ta första steget, killen ska alltid va självsäker framför kvinnfolk.
...men egentligen om jag få lov å va klumpigt ärlig med er, så önskar jag att jag får visa känslor å gråta, får lov å va rädd, får lov å sluddra lite om jag är nervös, får ha lappade byxor som sitter skönt - kanske rent av en mjuk kilt till sommaren, att en tjej bjuder upp mig å bjuder mig på middag å håller dörren för mig - gissa om man hade känt sig uppskattad... men tänk om jag ville leka med bilar OCH dockor? :(
Skrivet av LasseLagom den 12 juni, 2009 kl. 12:31 #
Jämställdhetsarbetet, gäller bara kvinnor?
Men en sak Lovar jag er, å det är att min ev framtida barn får bestämma HELT själva om de vill ha kjol eller snickarbyxor på sig eller om de ska leka med bilar eller dockor. Jag kommer älska å stötta dem - precis som de är.
Lasse säger i blyg å lågmäld röst:
-"Hej allihopa, jag heter Lasse, jag är introvert, jag vill bara va med - tyst i ett hörn, å svepa in mig i min snuttefilt å få spontana kramar från de som har några över."
Alla besökare viskar: "Hej, Lasse!" å ger honom en group-hug så han rodnar.
Skrivet av LasseLagom den 12 juni, 2009 kl. 12:32 #
Lasse är precis som jag tycker killar ska vara. Killar ska kunna visa känslor precis lika mkt som tjejer tillåts. Killar ska få lov att vara mjuka. Precis som tjejer.
Det värsta är indelning efter det sociala könet. Usch!
Jag vill kunna sitta och vara bordus utan att bli tagen för att vara butch. Jag vill sitta med min dator och dissa smink men samtidigt anses vara en kvinna.
Är precis klar med en bok som heter "Där könsmakten ändras" som tar upp detta. Toppbok!
Skrivet av Fredrika Bremer den 12 juni, 2009 kl. 23:45 #
Hej, egentligen är jag väldigt introvert, väldigt väldigt introvert för att va exakt, men jag fick lära mig som barn att det fick inte pojkar va, en man ska ta plats, en man ska synas, en man får inte va rädd, en man ska va tydlig och vältalig, han ska alltid va propert klädd, pojkar ska leka med bilar å inget annat, Killen ska alltid ta första steget, killen ska alltid va självsäker framför kvinnfolk.
...men egentligen om jag få lov å va klumpigt ärlig med er, så önskar jag att jag får visa känslor å gråta, får lov å va rädd, får lov å sluddra lite om jag är nervös, får ha lappade byxor som sitter skönt - kanske rent av en mjuk kilt till sommaren, att en tjej bjuder upp mig å bjuder mig på middag å håller dörren för mig - gissa om man hade känt sig uppskattad... men tänk om jag ville leka med bilar OCH dockor? :(
Jämställdhetsarbetet, gäller bara kvinnor?
Men en sak Lovar jag er, å det är att min ev framtida barn får bestämma HELT själva om de vill ha kjol eller snickarbyxor på sig eller om de ska leka med bilar eller dockor. Jag kommer älska å stötta dem - precis som de är.
Lasse säger i blyg å lågmäld röst:
-"Hej allihopa, jag heter Lasse, jag är introvert, jag vill bara va med - tyst i ett hörn, å svepa in mig i min snuttefilt å få spontana kramar från de som har några över."
Alla besökare viskar: "Hej, Lasse!" å ger honom en group-hug så han rodnar.
Skrivet av LasseLagom den 12 juni, 2009 kl. 23:46 #
Det måste du ju förstå att det inte går att vara annorlunda. Tänk hur det skulle bli om alla var sådana... ;)
Skrivet av Wandus den 13 juni, 2009 kl. 22:44 #
LOL Ja, det går ju inte ;)
Skrivet av FB den 15 juni, 2009 kl. 12:04 #
Eller, som jag alltid har sagt:
"Jag är normal, det är alla andra som är onormala."
//Weilyn, citerar sig själv po ett ganska ohyfsat sätt... jag borde citera dig nogon gong istället.
Skrivet av Weilyn den 25 juni, 2009 kl. 16:50 #
Fredrika:"Lasse är precis som jag tycker killar ska vara."
Om så är fallet - finns det fler tjejer som dej? skulle någon vilja ha en sådan kille? från min livserfarenhet så vill tjejer när det kommer till kritan i partner val ha killar som är stabila karlar å som helst ser bra ut. Så dina ord, är inget annat en happy-ever-after-saga i mina öron...
/Trasdockan
Skrivet av Lasse den 13 juli, 2009 kl. 09:23 #
Stabil och stabil. Jag är inte stabil, jag kräver ingen som är stabil. Men jag kräver ngn som kan ta ansvar för sitt liv. Man kan vara medveten om man mår dåligt, men man ska vilja göra något åt det. Min erfarenhet säger mig att killar som inte tenderar att reagera över saker, är som skal, tomma skal. Jag vill ha en tänkare, men med måtta.
Ångest och liknande är inga problem, bara man vet om det själv och vet någorlunda hur man ska hantera det. Jag vet inte alltid hur jag ska hantera mina problem, men jag har i varje fall ett hum om det.
Och klart ska min partner se bra ut, annars kan jag lika bra ha denna som kompis.. jag kan inte vara ihop med ngn jag inte tänder på. Insidan är viktigast, ja, men utsidan också. Jag har försökt alldeles för många ggr att tvinga ihop mig själv med en kille jag inte varit attraherad av och det blir bara fel. Sura miner och bråk.
Skrivet av fredrika bremer den 13 juli, 2009 kl. 09:33 #