Fredrika Bremer

Tipsar idag om en låt jag hörde första gången igår. Reagerade direkt över Beyonces otroligt, omänskligt vackra röst, texten och nu även videon. Vad som jag finner ännu mer underbart är att hon inte har så mycket smink, hårspray eller underkläder som visar mer än de döljer. Beyonce är en otroligt vacker kvinna, även utan mängder av smink och produkter i håret.

Denna låt visar verkligen vad kärlek är. Jag tycker den går på samma spår som Romeo & Julia. Underbart. Här är den, Beyoncés låt Halo: http://www.youtube.com/watch?v=UQWmflFlpNk&

Måste börja med att uttrycka min stora glädje att synas på Passagens förstasida. Det är kul att få credits för något som ligger varmt om hjärtat. Samtidigt kan jag känna mig nervös för vad jag skriver. Tänk om jag skriver något totalt icke politiskt korrekt? Tänk om alla bara tycker jag är ett dumb-ass?! Äsch, skit samma, låt folk göra det då Nu till något djupare..

Jag har egentligen alltid funderat på vad som anses vara tillåtet och "norm" i vårt samhälle. När man är på möten på jobb, är det kutym att göra vissa saker. När man är med kompisar ska man uppföra sig på ett visst sätt. När man är på fest ska man vara på ett annat vis. Normer, normer, normer. Oskrivna regler. Etik och moral. Suck.

Varför är det så mycket i vårt samhälle, i vår vardag som säger hur vi ska bete oss. Om vi avviker, är vi konstiga. När jag var liten fick jag höra att jag var "konstig". Antagligen för att jag hade småländsk dialekt, älskade hästar och rosa och framförallt: var för snäll och för tystlåten. När jag växte upp och började gå på fester, fick jag höra att jag var "konstig" och "för djup". Jag har nog inte hört på många år nu att jag skulle vara konstig, antagligen för att jag hittat vilken typ av människor jag trivs med. Däremot får jag fortfarande höra saker som "varför säger du inget?" eller "vad tyst du är". Jag tror jag tog upp detta med introvert vs. extrovert personlighet i ett tidigare inlägg. Varför kan inte folk acceptera att alla mänskor inte är stöpta ur samma form? Om en person babblar i 120 på ett möte, då förstår man att hon/han bara är utåtriktad, duktig, ambitiös och häftig. Men om en person helst inte pratar alls, då undrar man direkt varför hon/han inte säger något. Är hon/han inte intresserad? Usch, vad hon/han är asocial!

Jag hade så gärna velat fråga mänskor som frågar mig varför jag inte säger något, vad deras problem är. Jag lovar, nästa gång någon frågar mig varför jag inte säger så mycket, på en fest eller på jobbet, ska jag fyra av en riktigt smaskig kommentar. För det är skillnad på att en vän lägger handen på ens axel och säger med mjuk röst: "Hur är det? Du är så tyst, har det hänt något?", än att en kollega man knappt talar med annars, kväker ur sig: "Men du säger ju så himla lite!". Liksom, vad vill dem att jag ska göra? Ska jag skratta till lite och svara: "Haha ja, du har så rätt. Jag ska genast sluta! Hå hå hå, jag ska nog hålla föredrag i morgon om hur det är att älska att tala om totalt ointressanta saker, hå hå!"

Varför finns det oskrivna regler som heter att vi får lov att babbla för kung och fosterland, när man samtidigt inte får lov att vara efterhållsam med talandet? I prefer thinking before speaking.. och jag kommunicerar allra bäst via text. Är det fel? So sue me!

Vidare! Varför finns det oskrivna regler som säger att man ska äta lunch gemensamt när man har möte? Låt mig äta vad ¤#%& jag vill! Jag är inte ointresserad bara för att jag hellre äter mat jag själv lagat. Och varför finns det oskrivna regler som säger att man alltid måste vara glad och alert? Varför får man inte ta med sig sina problem till jobbet? Missförstå mig rätt, man ska inte gå till jobb och få vredesutbrott på sina kollegor. Men varför är det fel att visa känslor på sitt jobb? Om en person bryter ihop under ett mer lättsamt möte, so what? Det är väl vad vi har människor till, right? Att tala med, stötta och visa omtanke? Ska personen sitta och trycka undan att hennes/hans mor avlidit? Jag säger inte heller att kollegorna ska agera som psykologer, men varför denna mentalitet? Korvstoppningsmentalitet. Trycka in och täppa igen. Vissla, låtsas som det regnar. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte.

Jag gillar inte dessa normer i samhället. Ska vi leka AA? Fast för introverta personligheter!

- Hej! Jag heter Emelie och jag är en extrovert person irl. Jag tycker inte om att tala så mycket. Men det betyder inte jag är ointresserad eller oambitiös (är det ett ord btw?)!

alla besökare viskar: Hej, Emelie!