Fredrika Bremer

Måste börja med att uttrycka min stora glädje att synas på Passagens förstasida. Det är kul att få credits för något som ligger varmt om hjärtat. Samtidigt kan jag känna mig nervös för vad jag skriver. Tänk om jag skriver något totalt icke politiskt korrekt? Tänk om alla bara tycker jag är ett dumb-ass?! Äsch, skit samma, låt folk göra det då Nu till något djupare..

Jag har egentligen alltid funderat på vad som anses vara tillåtet och "norm" i vårt samhälle. När man är på möten på jobb, är det kutym att göra vissa saker. När man är med kompisar ska man uppföra sig på ett visst sätt. När man är på fest ska man vara på ett annat vis. Normer, normer, normer. Oskrivna regler. Etik och moral. Suck.

Varför är det så mycket i vårt samhälle, i vår vardag som säger hur vi ska bete oss. Om vi avviker, är vi konstiga. När jag var liten fick jag höra att jag var "konstig". Antagligen för att jag hade småländsk dialekt, älskade hästar och rosa och framförallt: var för snäll och för tystlåten. När jag växte upp och började gå på fester, fick jag höra att jag var "konstig" och "för djup". Jag har nog inte hört på många år nu att jag skulle vara konstig, antagligen för att jag hittat vilken typ av människor jag trivs med. Däremot får jag fortfarande höra saker som "varför säger du inget?" eller "vad tyst du är". Jag tror jag tog upp detta med introvert vs. extrovert personlighet i ett tidigare inlägg. Varför kan inte folk acceptera att alla mänskor inte är stöpta ur samma form? Om en person babblar i 120 på ett möte, då förstår man att hon/han bara är utåtriktad, duktig, ambitiös och häftig. Men om en person helst inte pratar alls, då undrar man direkt varför hon/han inte säger något. Är hon/han inte intresserad? Usch, vad hon/han är asocial!

Jag hade så gärna velat fråga mänskor som frågar mig varför jag inte säger något, vad deras problem är. Jag lovar, nästa gång någon frågar mig varför jag inte säger så mycket, på en fest eller på jobbet, ska jag fyra av en riktigt smaskig kommentar. För det är skillnad på att en vän lägger handen på ens axel och säger med mjuk röst: "Hur är det? Du är så tyst, har det hänt något?", än att en kollega man knappt talar med annars, kväker ur sig: "Men du säger ju så himla lite!". Liksom, vad vill dem att jag ska göra? Ska jag skratta till lite och svara: "Haha ja, du har så rätt. Jag ska genast sluta! Hå hå hå, jag ska nog hålla föredrag i morgon om hur det är att älska att tala om totalt ointressanta saker, hå hå!"

Varför finns det oskrivna regler som heter att vi får lov att babbla för kung och fosterland, när man samtidigt inte får lov att vara efterhållsam med talandet? I prefer thinking before speaking.. och jag kommunicerar allra bäst via text. Är det fel? So sue me!

Vidare! Varför finns det oskrivna regler som säger att man ska äta lunch gemensamt när man har möte? Låt mig äta vad ¤#%& jag vill! Jag är inte ointresserad bara för att jag hellre äter mat jag själv lagat. Och varför finns det oskrivna regler som säger att man alltid måste vara glad och alert? Varför får man inte ta med sig sina problem till jobbet? Missförstå mig rätt, man ska inte gå till jobb och få vredesutbrott på sina kollegor. Men varför är det fel att visa känslor på sitt jobb? Om en person bryter ihop under ett mer lättsamt möte, so what? Det är väl vad vi har människor till, right? Att tala med, stötta och visa omtanke? Ska personen sitta och trycka undan att hennes/hans mor avlidit? Jag säger inte heller att kollegorna ska agera som psykologer, men varför denna mentalitet? Korvstoppningsmentalitet. Trycka in och täppa igen. Vissla, låtsas som det regnar. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte.

Jag gillar inte dessa normer i samhället. Ska vi leka AA? Fast för introverta personligheter!

- Hej! Jag heter Emelie och jag är en extrovert person irl. Jag tycker inte om att tala så mycket. Men det betyder inte jag är ointresserad eller oambitiös (är det ett ord btw?)!

alla besökare viskar: Hej, Emelie!

Hittade denna artikel och ja, jag vet att den är över ett år gammal, men det är ändå ett praktexempel på hur många svenskar är, i alla fall utåt. I varje fall de jag möter jag när jag debatterar. Det talas mycket om hur synd det är om invandrare som flyttar hit och hur mycket vi ska göra för dem och hur lite vi får ifrågasätta, t.ex. gällande slöja.

I mitt blogginlägg igår tog jag upp boken Det var inte mitt fel! som handlar om att ta ansvar, om varje individs rättigheter men också skyldigheter. Om man inte kan göra vad samhället kräver, dvs. arbeta (i den mån man kan), gå i skolan, betala sin skatt och visa respekt, ska man inte få fulla rättigheter heller.

Jag tänker på de mänskor som flyttar hit. Man får inte ifrågasätta deras levandssätt, om de arbetar, betalar skatt, sköter sig rent allmänt. Man får ju inte klaga på dem som flyttar hit, för då är man rasist. Jag själv har flera gånger blivit sexuellt trakasserad av killar från mellanöstern, men det är alltid jag som får skit för det. De flesta "etniska svenskar" menar att jag ljuger, men många säger också att jag själv måste ha provocerat.

Normer och lagar ska alla ska följa. Ingen ska prioriteras, varken etnicitet, kön, sexuella läggning, klädstil, ålder. Alla är samma inför rätten. Alla har rätt att bli respekterade och har rätt till ekonomiskt stöd och socialbidrag som absolut sista och tillfälliga lösning. Jag önskar faktiskt vi kunde ha fler stöd för de som är sjuka och äldre, men tyvärr finns det folk som utnyttjar systemen. Det går faktiskt inte att det flyttar hit folk med annan kultur som har skev syn på t.ex. kvinnan. Jag accepterar inte det, då det strider både mot svenska lagar, normer och mänskliga rättigheter. När jag får höra saker som att jag skulle ljuga när jag blev slagen av en arabisk kille en gång för att jag sa ifrån när han kallade mig könsord, är absurt. Det är att ignorera ett problem som finns i samhället, där jag som kvinna inte respekteras eller ses som en individ. Brott mot mänskliga rättigheter, är vad det är. Men idag bryr sig folk bara om mänskliga rättigheter i utsatta krigsdrabbade länder och inte i Sverige. Kvinnor i det egna landet har inte samma prioritet.

När jag under mina tonår var med i Ung Vänster ville jag ta upp frågan om hur kvinnor behandlas inom Islam och arabisk kultur. Jag ville diskutera slöjans makt och hur många kvinnor som verkligen frivilligt tar på sig denna. Men jag fick inte, jag var rasistisk och främlingsfientlig. Jahapp.

Men att det t.ex. på många muslimska webbsidor, kastas smuts på vår västerländska kultur, det är det ingen som tycker är något fel. Hade jag skapat en webbsida där jag ifrågasätter Islam och arabisk kultur hade jag absurt nog blivit stämplad som både rasist och nazist. På Islamiska.org står det om hur muslimer ska bete sig och där står massa saker om att deras barn inte alls ska vara med på svenska högtider i skolan, men alla svenska skolor ska införa Islam som ämne i skolan, så alla förstår vad Islam är. Vi ska ta del av deras, men de ska inte ta del av vårat?

Jag blir så förbannad på dessa mänskor som tycker att allt som är svenskt, är främlingsfientligt. Svenska landslagströjor är främlingsfientliga. Hur då, undrar jag. Snart blir det väl att Sverige inte ens får ha egna lag inom sporter (och därmed inte delta alls i sporter), servera köttbullar, fira midsommar, lyssna på svensk trubadurmusik, läsa svensk historia i skolan, konfirmera oss, döpa oss, tala svenska, vara svenskar. För Guds skull, gör det inte, du är rasist om du äter köttbullar!

Jag själv bor i ett område i Malmö som ligger relativt nära tre invandrartäta områden. Det är ingen som vill bo i det området jag vill bo i. Jag har hållt på i nu snart ett år att byta lägenhet men jag hittar ingen som vill byta med mig. Min lägenhet är mycket snygg och håller väldigt mkt bättre standard än de lägenheter jag själv tittat på och sett bild på. Däremot är den för liten för två personer så jag och min sambo vill byta upp oss, men vi vill behålla samma standard, planlösning och så. Men som sagt, om jag berättar vad lägenheten har, att den är nyrenoverad, har badkar, balkong, stora utrymmen i kök, hall och massor av garderober, så blir folk direkt intresserade och mycket alerta. När de sedan frågar var i stan jag bor och jag svarar, tappar de direkt intresset och säger: "Nej det är fel område av stan". Jag bor här och har inga direkta problem, annat än att många lever på socialbidrag och har andra tider på dygnet än vad jag har som arbetar, men annars är det inga problem. Vem är då rasistisk, ja, inte är det jag!

Jag blir så trött på denna dubbelmoral. Jag ifrågasätter, de kallar mig rasist. De blir erbjuden en skitfin lägenhet i ett invandrartätt område, de vill inte för att det är sk. fel område av stan. Varför söker sig inte fler svenskar till Rosengård då, undrar jag? Nä, många svenskar bara snackar om att de vill ha hit fler invandrare, men de vill inte bo med dem. Isolera dem bara rakt av och strunta sedan i dem, hur snällt är det mot dem? Det vill jag påstå är rasism- på riktigt.