Fredrika Bremer

S p o i l e r v a r n i n g !

Jag har precis fått upp ögonen för Beckfilmerna. Tidigare har jag alltid tänkt att de är som amerikanska kriminalare, dvs. kassa och utan någon speciell karaktär. Men Beck har mig fast. Jag har lyckats hitta alla Beck och har nu sett den fjärde, Öga för Öga (1998). Visst är alla Beck rörande, men denna är den värsta hittills. Nu förmodar jag att alla Beckfans har sett denna film eftersom den har elva år på nacken, därför tar jag mig friheter att berätta slutet, som var det som var rörande.

Kontentan är att medelålders kvinnor hittas dödade med ögonen utstuckna. Sambandet är att de alla gått i samma klass. Man börjar misstänka att det är någon av killarna i klassen, kanske han som var mest utanför. Men istället visade det sig vara den enda kvinnan som är kvar i livet. Just för att när denna kvinna flyttade till samhället ljög hon ihop att hennes föräldrar var fina och hade schysta jobb. Av någon anledning kom det ut att mamman var narkoman och pappan något annat i samma stil. På en fest blev kvinnan våldtagen medan tjejerna stod och såg på, med hånleenden. Sedan fick kvinnan ta på sig hela skulden, eftersom pojken som våldtog var son till någon kommunpamp. Ingen trodde ju kvinnan. När kvinnan sökte upp sin mor för att berätta hon blivit våldtagen, svarade mamman bara: "Välkommen i klubben", varpå hon sedan tog sitt liv. Hon bestämde sig då för att ta sin hämnd genom att skära ut ögonen på kvinnorna som gått i hennes klass.

Jag mår så dåligt av sådant. Jag förstår inte hur man i någon situation kan mobba en annan individ. Jag kan förstå att otroligt otrevliga människor blir utfrysta. Jag hade en sådan i min parallellklass på gymnasiet, en kille som var rent utsagt förjävlig mot alla. Ingen ville vara med honom så han spenderade sin tid ensam i korridorerna. Jag gjorde några småförsök att tala med honom, för jag tror alltd att alla är snälla innerst inne. Men han bara avfärdade mig elakt. Hur som helst, jag förstår att ingen ville vara med honom. Men att mobba någon är ändå onödigt. Att mobba någon för att den har vissa kläder, är på ett visst sätt eller ser ut på ett visst sätt, är förjävligt. De människor som ger sig på andra, speciellt i grupp mot enskilda individer, måste ha en grov störning!

Jag har själv erfarenhet av utfrysning och liknande. Och jag hatar dem som behandlat mig på sätt de gjort. Speciellt när tre killar gav sig på mig ensam. Hur man kan göra sådana saker förstår jag inte. Tre killar på en liten flicka. Därför blir jag så berörd av filmer som denna. Jag förstår hur hon känner sig. När folk bara står och tittar på. När folk inte ingriper. Bestraffning. Alla de som inte ingriper, anser jag vara medbrottslingar. De som bara står och ser på utan att våga ingripa, är ungefär lika ruttna som de som angriper.

Det värsta är ju också att man hellre flyttar på offret i en sådan situation, istället för att krossa och göra livet surt för de som mobbar. Det är också en sak jag aldrig förstått. Varför vuxna är så otroligt fega och inte kan säga till några barn! Jag förstår inte hur vuxna individer kan leva med sig själva när de placerat någon som utsatts för mobbing. De förstår inte hur de bidrar till mobbingen själva. Tyvärr har jag aldrig hört om fall där man krossat mobbarna. Jag läste däremot om en pojke som blev mobbad i skolan, varpå pappan blev så arg så han stack till skolan och klådde upp de som mobbade hans son. Det kallar jag kurage! Jag beundrar pappan, för jag hade gjort samma sak själv! Ger man sig in i leken får man leken tåla, anser jag. Skitungarna borde sitta på ungdomsanstalt tills de är arton år, för om man mobbar har man något fel i skallen, anser jag. Det är någon spärr som saknas. Något sans och vett som saknas.

Jag önskar jag kunde arbeta ideellt eller liknande för barn som utsätts för mobbing. Jag hade lätt kunnat arbeta som någon kamratstödjare eller rastvakt eller något. Jag undrar hur väl det hjälper med halvkändisar som går till skolorna och berättar om mobbing. Visst kan kidsen lyssna, men jag tror fan att de ger sig på sina hackkycklingar samma sekund som föreläsaren gått. Fast det är klart, hade jag sett ett gäng ge sig på en ensam pojke eller flicka, hade jag fått lugnas ner för att inte gå dit och knytnäva gänget så de får ligga på intensiven i fyra veckor. Att mobba och frysa ut är det lägsta en människa kan göra!

Måste börja med att uttrycka min stora glädje att synas på Passagens förstasida. Det är kul att få credits för något som ligger varmt om hjärtat. Samtidigt kan jag känna mig nervös för vad jag skriver. Tänk om jag skriver något totalt icke politiskt korrekt? Tänk om alla bara tycker jag är ett dumb-ass?! Äsch, skit samma, låt folk göra det då Nu till något djupare..

Jag har egentligen alltid funderat på vad som anses vara tillåtet och "norm" i vårt samhälle. När man är på möten på jobb, är det kutym att göra vissa saker. När man är med kompisar ska man uppföra sig på ett visst sätt. När man är på fest ska man vara på ett annat vis. Normer, normer, normer. Oskrivna regler. Etik och moral. Suck.

Varför är det så mycket i vårt samhälle, i vår vardag som säger hur vi ska bete oss. Om vi avviker, är vi konstiga. När jag var liten fick jag höra att jag var "konstig". Antagligen för att jag hade småländsk dialekt, älskade hästar och rosa och framförallt: var för snäll och för tystlåten. När jag växte upp och började gå på fester, fick jag höra att jag var "konstig" och "för djup". Jag har nog inte hört på många år nu att jag skulle vara konstig, antagligen för att jag hittat vilken typ av människor jag trivs med. Däremot får jag fortfarande höra saker som "varför säger du inget?" eller "vad tyst du är". Jag tror jag tog upp detta med introvert vs. extrovert personlighet i ett tidigare inlägg. Varför kan inte folk acceptera att alla mänskor inte är stöpta ur samma form? Om en person babblar i 120 på ett möte, då förstår man att hon/han bara är utåtriktad, duktig, ambitiös och häftig. Men om en person helst inte pratar alls, då undrar man direkt varför hon/han inte säger något. Är hon/han inte intresserad? Usch, vad hon/han är asocial!

Jag hade så gärna velat fråga mänskor som frågar mig varför jag inte säger något, vad deras problem är. Jag lovar, nästa gång någon frågar mig varför jag inte säger så mycket, på en fest eller på jobbet, ska jag fyra av en riktigt smaskig kommentar. För det är skillnad på att en vän lägger handen på ens axel och säger med mjuk röst: "Hur är det? Du är så tyst, har det hänt något?", än att en kollega man knappt talar med annars, kväker ur sig: "Men du säger ju så himla lite!". Liksom, vad vill dem att jag ska göra? Ska jag skratta till lite och svara: "Haha ja, du har så rätt. Jag ska genast sluta! Hå hå hå, jag ska nog hålla föredrag i morgon om hur det är att älska att tala om totalt ointressanta saker, hå hå!"

Varför finns det oskrivna regler som heter att vi får lov att babbla för kung och fosterland, när man samtidigt inte får lov att vara efterhållsam med talandet? I prefer thinking before speaking.. och jag kommunicerar allra bäst via text. Är det fel? So sue me!

Vidare! Varför finns det oskrivna regler som säger att man ska äta lunch gemensamt när man har möte? Låt mig äta vad ¤#%& jag vill! Jag är inte ointresserad bara för att jag hellre äter mat jag själv lagat. Och varför finns det oskrivna regler som säger att man alltid måste vara glad och alert? Varför får man inte ta med sig sina problem till jobbet? Missförstå mig rätt, man ska inte gå till jobb och få vredesutbrott på sina kollegor. Men varför är det fel att visa känslor på sitt jobb? Om en person bryter ihop under ett mer lättsamt möte, so what? Det är väl vad vi har människor till, right? Att tala med, stötta och visa omtanke? Ska personen sitta och trycka undan att hennes/hans mor avlidit? Jag säger inte heller att kollegorna ska agera som psykologer, men varför denna mentalitet? Korvstoppningsmentalitet. Trycka in och täppa igen. Vissla, låtsas som det regnar. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte.

Jag gillar inte dessa normer i samhället. Ska vi leka AA? Fast för introverta personligheter!

- Hej! Jag heter Emelie och jag är en extrovert person irl. Jag tycker inte om att tala så mycket. Men det betyder inte jag är ointresserad eller oambitiös (är det ett ord btw?)!

alla besökare viskar: Hej, Emelie!

Jag läste idag en artikel i Malmös Metro som tyvärr inte ligger ute som artikel på webben men jag kör en kort sammanfattning: Artikeln handlade om en invandrad man som sökt bostad i Malmö men fått avslag. Bostadsrättsföreningen menade att han inte hade inkomst nog, då han arbetade som trollkarl. Föreningen ville ha 19 000 kr i förskott, vilket mannen inte ville/kunde betala. Mannen säger till Metro (ej ordagrant) att han bara är säker på att han nekats bostaden pga. att han är invandrare. Metro köper alltså hans story fullt ut. När man frågade bostadsrättsföreningen svarade dem att det visst inte har med hans etnicitet att göra, utan att han måste kunna betala för sig och det gör man kanske inte om man arbetar som trollkarl. Vilket jag anser är fullt förståeligt.

I artikeln stod ingenting om hur mycket mannen tjänade, vilket hade varit intressant. Om han nu tjänar så mycket att han anser han har råd att betala bostaden, tycker i alla fall jag att han borde kunna punga ut med 19 000 kronor. Det är faktiskt inte så mycket om man heltidsarbetar och att söka bostad är ju ett planeringsarbete, man kan tycka han borde haft pengar undanstoppade för att vara beredd att lägga ut deposition. Det är bara min tanke och så som jag tänker när jag själv aktivt sökt ny bostad under två års tid. Jag har hyrt bostad i andrahand och fått lägga ut fet depositon före jag fått nycklarna. Detta hade jag räknat med innan och hade alltså sparat pengar som tusan för att kunna lägga ut detta. Och då hade jag inte ens arbete.

Likadant satte jag mig ner med Gula Sidorna och ringde runt till värdar. Dock nekades jag lägenhet direkt eftersom jag inte har fast anställning. So what? Är jag diskriminerad då? Diskriminerad för att jag är kvinna, kanske? Knappast. Känner inte killen till hur bostadsmarknaden ser ut i Malmö? Dessutom handlar det om att man inte bara kan söka bostad på ett ställe, vill man verkligen ha bostad får man vända sig till hela staden- alla stadsdelar och värdar, inte bara en. Det är samma sits för alla, det här med att söka bostad. Men då vet jag att nästa gång jag nekas en lägenhet ska jag gå runt och säga de nekat mig bostaden pga. att jag är kvinna (obs skämt).

Det är så lätt att säga att man blir diskriminerad rent per automatik eftersom man är invandrare. Snacka om att stämpla sig själv och alla andra invandrare. Genom att läsa sånt här, invandrare som själva menar de blir diskriminerade (utan att man får se bevis även i enskilda fall), gör ju att man får en automatisk syn som heter "invandrare är offer", "invandrare är det synd om" fast på ett negativt sätt. Det lyder bara gnäll och gnäll och man orkar inte med det. Jag tappar respekten mot såna gnällpåkar oavsett vem det är. Men kan man lägga fram bevis för att man faktiskt blivit diskriminerad, är det en annan femma. I detta fall är det inte så.

Jag är som vissa av er kanske vet, aktiv för jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag har stort intresse i siffror över hur män vs. kvinnor tjänar, arbetar, mår och behandlas. Om jag hela tiden skulle dra slutsatser att jag inte får jobb jag sökt t.ex., för att jag är kvinna, eller jag blir nekad bostäder pga att jag är kvinna, gud vad jobbigt det skulle bli då. Jag föredrar att ha fakta via siffror, undersökningar eller uttalanden från JämO/DO att backa argument på. Annars skulle jag lätt kunna anmäla killen i kassan på ICA för att han fnös åt mig och det gjorde han bara för jag är kvinna. Eller så skulle jag kunna skapa tumult på motorvägen eftersom jag känner mig diskriminerad som kvinnlig bilist (som den man som trängde undan andra bilister och skapade olycka på motorvägen för att "han kände sig diskriminerad eftersom han är invandrare").

Jag har nekats otroligt många bostäder under mina år som bostadssökare. Det handlar många gånger om tur och den som har mest i inkomst får hellre lägenheten. Den som sökt mest och under längst tid får lägenheten. Den som inte har några prickar får lägenheten. Den som handlar snabbast, snabbast kan ge deposition osv., får lägenheten.

Personer som gnäller för minsta lilla och skyller problem på andra saker för att hitta syndabockar, borde läsa boken Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.

Häromdagen var jag inne på SDs hemsida för att läsa om deras familjepolitik en gång till. Flera frågor dök upp i mitt huvud så jag mailade dem. Idag fick jag svar och jag tänkte publicera deras svar här. Svartfärgad text är mina kommentarer och frågor, röd text är deras svar. Det roliga är att de å ena sidan lägger mycket krut på familjen, att de själva ska bestämma hit dit, och att de förutsätter att familjen själv kan bestämma hur man ska ha det. De har inte tänkt på några särskilda skyddsnät för utsatta kvinnor, utan tycker att hon kan leva på socialbidrag efter skilsmässa. Om det då uppstår en vårdnadstvist vid skilsmässa, lär barnet gå till pappan eftersom kvinnan inte kommer att ha någon inkomst. Den som har mest pengar är väl den som ska försörja barnet, kan man tänka. Mannen kommer att ha pengar, kvinnan kommer inte ha det. Vem är det som kommer handla in mest saker i matväg och till hemmet och barnen? Vem är det som behöver pengarna? Kvinnan såklart. Men kvinnan arbetar ju inte. Visst kan man ha delat konto, men ändå, kul att uppleva man själv inte tjänar några pengar utan enbart går på bidrag.

Nåja, nedan följer mailet:

Ni skriver om trygghet i familjen, kärlek mellan man och kvinna, där jag anser att förstnämnda är viktigt. Jag undrar lite varför ni inte tycker att homosexuella relationer är lika mkt värda som heterosexuella? Vad gör min kärlek till en annan kvinna sämre än min kärlek till en man?

Vi tycker att homosexuella relationer är lika mycket värda. Det är dock inte samma sak som att man kan ta en tusenårig tradition och begrepp, äktenskap, och börja innefatta andra saker i det begreppet än vad det tidigare stått för. Min kommentar: Allright, det är ändå inte svaret på min fråga till 100 %. Så homosexualitet är något som dykt upp på senare år?

Ni skriver att ni är emot adoption hos samkönade par och lesbisk insemination. Samtidigt så skriver ni: "Detta innebär på intet sätt att partiet motsätter sig eller nedvärderar dessa gruppers levnadsval eller läggning." Hur går detta ihop? Ni fråntar homosexuella par sina rättigheter att skaffa barn och skriver att det är förhållandet mellan man-kvinna som är det viktiga, samtidigt som ni menar att ni inte nedvärderar homosexuella par. Jag vill gärna ha ett förtydligande kring detta.

Att få barn är inte en rättighet för någon. Barns bästa i främsta rummet är en syn som ska prägla alla delar av samhället och inte minst när det gäller adoption. Adoption får enbart ske om det är för barnets bästa och efter att man gjort en noggrann prövning av adoptivföräldrarna. Trots detta visar undersökningar att adopterade har en högre grad av psykisk ohälsa, känner rotlöshet och högre självmordsfrekvens. Därför bör man vara väldigt försiktig vid adoptioner, och vår fruktan är att denna rotlöshet ökar vid homosexuella adoptioner. Det är också en ståndpunkt som 95% av regeringens remissinstanser uttalade i denna fråga. Min kommentar: Så nu snackar dem om barnets bästa? Men de verkar inte arbeta för att barnet ska ha tillgång både till en mor och en far, utan det är kvinnan som indirekt kommer bli hemmafru och barnasköterska. Vad hände då med att ha både pappa och mamma? Och menar dem att alla heterosexuella par per automatik föder barn som mår superbt men det gör inte barnen hos homosexuella föräldrar?

Ni önskar ett ökat barnafödande, vilket innebär att kvinnor kommer få vara hemma mer. Om nu familjen själv får välja, är det inte säkert alla vill ha det så. Kvinnor har lika stor rätt att arbeta som män. Män har lika stor rätt att vara hemma med barn som kvinnor. Och om kvinnor är hemma och föder barn hela tiden har hon ju ingen chans att utbilda sig eller ta jobb mellan födslarna.

Vi vill från samhällets sida försöka stimulera fler familjer att vilja skaffa barn. Sedan kommer det givetvis finnas massvis med familjer som inte vill ha fler barn och det ska självklart vara deras eget val.
Vi ser gärna att fler pappor är hemma med barnen, men då ska det vara för att familjen själv bestämt att de vill ha det så. Inte något som är påtvingat av staten. Min kommentar: Precis, "då ska det vara så att familjen själva bestämt att de vill ha det så", men ändå vill de påtvinga familjer till massa annat. Om vi ser på idag hur många som är hemma med barnen, hur många män är det? Inte många. Tar man bort de obligatoriska månaderna för män, kommer kvinnorna såklart ta ut allt själva och då har vi ännu fetare klyftor och barnen får se ännu mindre av sina pappor. Och om kvinnor ska börja föda barn när de är runt 18-20, hur mycket utbildning har dem då och hur mycket arbetslivserfarenhet har dem? Det är lätt att säga att kvinnan ska vara hemma med varje barn 2-5 år, vad händer när kvinnan vill ut och arbeta sedan och inte har varken studerat eller arbetat på kanske 15 år?
 
Ni skriver om "ökad ombytlighet i förhållandena mellan män och kvinnor", då undrar jag hur ni menar med ombytlighet? Och vilka förhållanden? Menar ni att ni ifrågasätter att kvinnor arbetar och män är hemma med barnen? Min kommentar: Detta fick jag inget svar på.

Ni skriver också om att barn tvingas sättas på kommunal barnomsorg istället för att man gör vad som är rätt för barnet. Men hur kan ni veta vad som är bäst för mitt barn? Menar ni att en förälder alltid ska vara hemma med barnet? Eftersom detta enligt samhället än idag anses vara kvinnans uppgift, blir det ju kvinnan som blir hemmafru. Är system något ni önskar uppnå? För ni skriver t.ex. ingenting om att mäns rätt att vara hemma med sina barn ska öka. Män idag tar ut väldigt lite VAB jämfört med kvinnor, jag har aldrig mött en enda man som tagit ut mer ledighet än sin fru, annat än när det är fotbollssäsong. Är inte detta något man vill öka på, för att få samhället mer jämställt?

Det är givetvis föräldrarna själva som vet vad som är bäst för deras barn och deras familj. Därför vill vi införa valmöjligheter, så att de själva kan ta ställning. Vi skriver konsekvent att vi vill öka föräldrarnas rätt att vara hemma med sina barn. Citat: "Partiets grundläggande inställning till att även fäder i större utsträckning väljer att utnyttja möjligheten till föräldraledighet är dock positiv." Min kommentar: Visst, toppenbra, hur har de tänkt sig detta då? Det finns det ingen information om. Mycket snack med andra ord.

Det är ju förvisso bra att om man väljer att vara hemma med sina barn får man extra bidrag som ger pension. Frågan är bara hur mycket denna summa är? Kvinnor som är hemmafruar är ju totalt beroende av sina män pga att de inte har inkomst eller pension att tala om.

Vi vill att summan ska motsvara kostnaden för staten om man väljer att ha sina barn i den kommunala förskolan. Dvs det kommer innebära en betydlig höjning jämfört med dagens vårdnadsbidrag. Min kommentar: Wow, sicken festsumma! Vad är det för summa då man betalar till dagis, ett par tusenlappar i månaden? Det räcker ju absolut till barns kläder, mat och leksaker.

Högt skilsmässotal verkar vara enligt statistik, kvinnor som väljer att lämna män för att männen inte hjälper till i hemmen. Detta är ingenting ni tar upp, utan ni skriver bara om hur någon förälder (= kvinnan?) ska vara hemma med barnen. Jag tror det är rätt många kvinnor som kommer må dåligt över att agera som en städerska och hushållerska för sin man. Och det finns män som kommer må dåligt över att han måste dra in pengar till familjen. Vad händer när han blir arbetslös? Ska hans A-kassa försörja kanske fem individer? Kvinnan som hemmafru måste ständigt be sin man om pengar likt ett barn ber sin förälder om pengar till godis och mannen kan neka henne pengar till nya barnkläder om hon inte ställer upp på t.ex. sex. I sådana fall ska hemmafruar ha bidrag som motsvarar en månadslön. Jag hade aldrig blivit hemmafru på premisser att bli totalt beroende min man! Vad händer om jag vill skiljas? Det kanske inte går om jag inte har egna pengar!

Att kvinnan ska vara hemma med barnen är någonting vi vill uppmuntra bara om kvinnan vill vara hemma med barnen. Det handlar också om en begränsad  tidsperiod, från dagens kanske 2 år till ev. 5 år. Inträffar det något senare i livet som förändrar situationen finns det ett skyddsnät som täcker upp det, ex. socialbidrag. Min kommentar: Så om kvinnan vill skilja sig får hon leva på socialbidrag resten av livet eftersom hon 1) inte längre får pengar av maken 2) inte har varken jobb eller utbildning. Snacka om att skapa stress och depressioner hos kvinnor, vilket gör att det kommer se ut som förr i tiden, kvinnor som misshandlades i familjerna uppmuntrades att stanna kvar ändå. Kvinnor som vantrivs kommer att stanna kvar i dåliga förhållanden för att det inte finns pengar när man skilt sig. Hur ska en kvinna kunna försörja sig själv och ett eller flera barn på en månads socialbidrag?! Jag fick dock inget svar på om maken blir arbetslös.

Detta system gör att män är fria, de har jobb, de har pengar. Kvinnor har inte mkt. De har inte jobb, de har inga direkta pengar, de är mer utsatta i samhället än vad män är. Tryggheten känns inte så stor då. Jag undrar vad det är för trygghet ni vill uppnå, trygghet för barn och män?

Som tidigare sagt vill vi ge valmöjligheterna till familjerna. Vår uppfattning är att de flesta familjer har en så pass bra relation att de själva kan komma överens om vad som är familjens och de enskilda individernas bästa. Min kommentar: Och det fick jag alltså ingen kommentar på, de har med andra ord ingen lösning på hur de ska skydda utsatta kvinnor. Då är det konstaterat att SD enbart tänker på sk. barnens bästa men i första hand är det männens bästa. Män ska vara dem som arbetar, kvinnor ska vara hemma och föda barn. Mindre konkurrens för män och kvinnor blir lågutbildade och kommer klankas ner när de vill tala. Det kommer bli till 100 % ett manssamhälle, det som vi under 100 år försökt arbeta bort.

Och jag undrar var de fått uppfattnigen om att "de flesta familjer har en så pass bra relation att de själva kan komma överens om vad som är familjens och de enskilda individernas bästa" ifrån. Kvinnor skiljer sig mer och mer plus att kvinnor idag ofta plågas av utmattning och stress pga att kvinnan har både 8h arbetsdag + hemarbete. De måste helt enkelt mena att männen har det bra, och det är det enda väsentliga i långa loppet.

Hittade denna artikel och ja, jag vet att den är över ett år gammal, men det är ändå ett praktexempel på hur många svenskar är, i alla fall utåt. I varje fall de jag möter jag när jag debatterar. Det talas mycket om hur synd det är om invandrare som flyttar hit och hur mycket vi ska göra för dem och hur lite vi får ifrågasätta, t.ex. gällande slöja.

I mitt blogginlägg igår tog jag upp boken Det var inte mitt fel! som handlar om att ta ansvar, om varje individs rättigheter men också skyldigheter. Om man inte kan göra vad samhället kräver, dvs. arbeta (i den mån man kan), gå i skolan, betala sin skatt och visa respekt, ska man inte få fulla rättigheter heller.

Jag tänker på de mänskor som flyttar hit. Man får inte ifrågasätta deras levandssätt, om de arbetar, betalar skatt, sköter sig rent allmänt. Man får ju inte klaga på dem som flyttar hit, för då är man rasist. Jag själv har flera gånger blivit sexuellt trakasserad av killar från mellanöstern, men det är alltid jag som får skit för det. De flesta "etniska svenskar" menar att jag ljuger, men många säger också att jag själv måste ha provocerat.

Normer och lagar ska alla ska följa. Ingen ska prioriteras, varken etnicitet, kön, sexuella läggning, klädstil, ålder. Alla är samma inför rätten. Alla har rätt att bli respekterade och har rätt till ekonomiskt stöd och socialbidrag som absolut sista och tillfälliga lösning. Jag önskar faktiskt vi kunde ha fler stöd för de som är sjuka och äldre, men tyvärr finns det folk som utnyttjar systemen. Det går faktiskt inte att det flyttar hit folk med annan kultur som har skev syn på t.ex. kvinnan. Jag accepterar inte det, då det strider både mot svenska lagar, normer och mänskliga rättigheter. När jag får höra saker som att jag skulle ljuga när jag blev slagen av en arabisk kille en gång för att jag sa ifrån när han kallade mig könsord, är absurt. Det är att ignorera ett problem som finns i samhället, där jag som kvinna inte respekteras eller ses som en individ. Brott mot mänskliga rättigheter, är vad det är. Men idag bryr sig folk bara om mänskliga rättigheter i utsatta krigsdrabbade länder och inte i Sverige. Kvinnor i det egna landet har inte samma prioritet.

När jag under mina tonår var med i Ung Vänster ville jag ta upp frågan om hur kvinnor behandlas inom Islam och arabisk kultur. Jag ville diskutera slöjans makt och hur många kvinnor som verkligen frivilligt tar på sig denna. Men jag fick inte, jag var rasistisk och främlingsfientlig. Jahapp.

Men att det t.ex. på många muslimska webbsidor, kastas smuts på vår västerländska kultur, det är det ingen som tycker är något fel. Hade jag skapat en webbsida där jag ifrågasätter Islam och arabisk kultur hade jag absurt nog blivit stämplad som både rasist och nazist. På Islamiska.org står det om hur muslimer ska bete sig och där står massa saker om att deras barn inte alls ska vara med på svenska högtider i skolan, men alla svenska skolor ska införa Islam som ämne i skolan, så alla förstår vad Islam är. Vi ska ta del av deras, men de ska inte ta del av vårat?

Jag blir så förbannad på dessa mänskor som tycker att allt som är svenskt, är främlingsfientligt. Svenska landslagströjor är främlingsfientliga. Hur då, undrar jag. Snart blir det väl att Sverige inte ens får ha egna lag inom sporter (och därmed inte delta alls i sporter), servera köttbullar, fira midsommar, lyssna på svensk trubadurmusik, läsa svensk historia i skolan, konfirmera oss, döpa oss, tala svenska, vara svenskar. För Guds skull, gör det inte, du är rasist om du äter köttbullar!

Jag själv bor i ett område i Malmö som ligger relativt nära tre invandrartäta områden. Det är ingen som vill bo i det området jag vill bo i. Jag har hållt på i nu snart ett år att byta lägenhet men jag hittar ingen som vill byta med mig. Min lägenhet är mycket snygg och håller väldigt mkt bättre standard än de lägenheter jag själv tittat på och sett bild på. Däremot är den för liten för två personer så jag och min sambo vill byta upp oss, men vi vill behålla samma standard, planlösning och så. Men som sagt, om jag berättar vad lägenheten har, att den är nyrenoverad, har badkar, balkong, stora utrymmen i kök, hall och massor av garderober, så blir folk direkt intresserade och mycket alerta. När de sedan frågar var i stan jag bor och jag svarar, tappar de direkt intresset och säger: "Nej det är fel område av stan". Jag bor här och har inga direkta problem, annat än att många lever på socialbidrag och har andra tider på dygnet än vad jag har som arbetar, men annars är det inga problem. Vem är då rasistisk, ja, inte är det jag!

Jag blir så trött på denna dubbelmoral. Jag ifrågasätter, de kallar mig rasist. De blir erbjuden en skitfin lägenhet i ett invandrartätt område, de vill inte för att det är sk. fel område av stan. Varför söker sig inte fler svenskar till Rosengård då, undrar jag? Nä, många svenskar bara snackar om att de vill ha hit fler invandrare, men de vill inte bo med dem. Isolera dem bara rakt av och strunta sedan i dem, hur snällt är det mot dem? Det vill jag påstå är rasism- på riktigt.

Fann en artikel i Aftonbladet idag som jag bara kan hålla med. När ska folk vakna och försöka se till även kvinnors behov? Folk talar ju om hur viktigt det är att rädda och skydda flyktingar, hur alla har rätt att leva värdiga liv. Men tydligen gäller det först och främst män. Jag arbetar själv med it inom vården och ser hur otroligt många fler kvinnor söker vård än män. Kvinnorna söker för abstrakta problem såsom depression, utmattning och värk. Män söker för hjärt-, och kärlproblem. Om det nu är så himla många fler kvinnor än män som söker vård, borde vården anpassas mer efter kvinnor (obs! läs: mer efter kvinnor, inte enbart till kvinnor). Medicinering och doser är ju ofta anpassade för mäns kroppar och inte kvinnors.Tror det var häromdagen jag läste i en tidning att en vuxendos baseras på en manskropp med ett visst antal kilon. Detta är ju inte bara ett problem för kvinnan, utan också män som inte uppfyller vikten, t.ex. överviktiga eller undernärda individer. Men en vuxen kvinna har ju inte samma sorts kropp och väger lika mycket som en vuxen karl!

Nu, utdrag från artiklen:

"De feministiska utmaningarna är större än på länge. Könsrollerna sitter benhårt. Genuspedagogerna, som försöker skapa en förskola där alla barn får samma möjligheter oavsett kön, är samhällsdebattens nya hackkycklingar. Mäns uttag av vab-dagar minskar. Deras uttag av föräldraledighet planar ut på en låg nivå. Kvinnorna i de största börsbolagens styrelser blir färre. Samtidigt inför alliansregeringen vårdnadsbidrag och skatterabatt på hushållsnära tjänster. Kvinnor ska stanna hemma vid spisen, eller anlita andra kvinnor att städa. Mäns ansvar för hushållsarbetet är tydligen ointressant".

"Den ekonomiska krisen drabbar kvinnor. Varslen som började i industrin fortsätter i tjänsteföretagen och i den offentliga sektorn. Volvos varsel dominerar fortfarande samhällsdebatten. När Coop varslade 1 000 personer hördes inte ett knyst.Den ekonomiska krisen innebär arbetslöshet för många av handelns och vårdens kvinnor. Som inte längre får deltidsstämpla för alliansregeringen".

Och så ett annat utdrag, faktiskt från Socialdemokraterna.

"Trots år av jämställdhetssträvan har vi fortfarande ett könssegregerat arbetsliv. Kvinnor betraktas inte som familjeförsörjare utan förväntas vara flexibla och pussla med tiden för att räcka till för allt och alla. Kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män och har generellt lägre löner och sämre arbetsvillkor. Låga arbetsinkomster ger låga pensioner. I Sverige idag är därför många kvinnor, trots att de arbetar eller har arbetat, ekonomiskt beroende av sina män. Ensamförsörjare med barn, vilka för det mesta är kvinnor arbetar i regel heltid men har svårt att få inkomster och tid att räcka till. Den största andelen fattiga finner man bland ensamstående kvinnor med barn samt blad ensamstående gamla kvinnor."

Jag läste idag om att flickor i Afghanistan blev attackerade med syra och igår läste jag om flickor som könsstympas, även i Sverige. En man som håller i könsstympning och uppmanar till detta får fyra års fängelse, enligt artikeln. Fyra år?! För att sabba en människas underliv för resten av hennes liv!?  Och stening, flickan i Somalia som stenades till döds när hon blev våldtagen... galet! Jordanien hade dessutom vägrat skriva på fletalet punkter i FNs papper om mänskliga rättigheter när det gäller kvinnor.

Jag tycker detta är hemskt tragiskt och tänker många gånger på att alla kvinnor i länder som Afghanistan bara borde flytta utomlands. Lämna männen i det landet eftersom det är de som förtrycker kvinnorna. Visst, lättare sagt än gjort. Jag vet själv inte vad jag hade gjort och förmodligen kan en kvinna väl inte bara lämna landet sådär, utan de måste ha Visum och grejer, vilket mannen väl oftast har lagt beslag på.

Jag undrar lite om vi sänder bistånd till dessa länder? Somalia, Jordaninen, Afghanistan och Pakistan? Ett land där patriarkatet är så djupt inrotat att kvinnan inte är värd något, tycker jag inte Sverige ska sända hjälp till. Vi ska inte stötta tortyr! Jag tror att hade det rört sig om vanliga flyktingar, hade det samlats pengar till tusen. Som nu när tre kändisar ska sitta i en glasbur på ett torg i Malmö för att få in pengar till flyktingar. Jättebra, men.. kan vi inte starta insamling för att hjälpa kvinnor i arabiska/afrikanska länder? Hjälpa dem med sin värdighet. Och dessutom tycker jag vi borde starta en insamling till oss själva i Sverige. Till vården, äldreboende och skolorna.