Förmiddagen försvann i ett huj idag också, undrar vad vi gör då!? Hinner inte mycket iaf känns det som. Idag sov vi iaf ca 1 h tillsammans, trötta som få. E tyckte att det kändes bra med ett nattpass även denna gång... Tror hon var vaken mellan 4 och 6... *stön* ge mig styrka! Vad 17 ska jag göra!? Jag undrar om hon hinner jaga upp sig för mycket när jag gör välling?! Inatt ska jag testa att ha vällingen med upp i sovrummet och sedan ha lite varmt vatten i en termos, så kan jag göra klart alltihop där uppe och behöver inte gå ner och därmed ifrån henne... Det kan ju iofs också vara så att hon får en "kick" av maten och att det är därför hon är vaken... Men att sluta ge henne nattmat innebär ju att hon är vaken iaf, pga av att hon vill ju ha vällingen. När hon får flaskan suger hon som att hon aldrig hade sett mat förr... Så hur man än gör blir det fel känns det som nu... Men, men det är väl en fas som allt annat. Och man hinner inte mer än vänja sig vid att en fas pågår innan den är slut och nästa börja, både på gott och ont förstås... Undrar hur länge det är så... Fast å andra sidan vill man kanske inte veta.

Jag vaknade iaf efter sovstunden av att det lät lustigt ute, lät som att någon skottade?!!! Men vem eller vad!?? Först tänkte jag pappa, men nej, han skulle ju inte komma förrns nästa vecka, sen tänkte jag "TJUV"! Men jag vågade mig iaf ned och tittade och det vad A, min svåger. Han kom för att kolla om vi hade ved så det räckte och tog samtidigt ett tag med snön! Gulligt! Tack A!

På em var vi på mammagruppsfika hos J, som bor utanför stan, norrut. Vi har inte träffats på snart en månad pga helgerna och det var kul att ses igen. Det tog nog bara 5 min innan vi var i full gång med att prata mat, sömn (eller bristen på den) och hyss. Fest pratade vi också! Alla har mer eller mindre slutat amma och är sugna på fest! Vi har pratat länge om att gå ut, nu blir det nog av!

E var på strålande humör även på fikat. Jag är så glad att hon är glad allt som oftast, och tacksam för att det tråkiga humöret oftast visas hemma. Det är liksom enklare att ta det när man är hemma, men å andra sidan gör det ju också att det finns de som inte tror en när man säger att det varit jobbigt, " hon som alltid är så glad och snäll", får man höra... Med glimten i ögat stundom, men ändå!

Nu sover hon och jag ska krypa ihop i soffan och titta på "På spåret", tantvarning kanske, men jag gillar det. Det är ju en frågesport! Och alla som känner mig, vet ju hur jag tycker om sådana: mycket!

Kram!