Gåvan jag fått i advent




                                            


Advent i dag är det 1:a advent. Många är vi som i dag har njutit av
att tända ett ljus av de fyra.
Vi har satt upp adventsstakar i fönstren och kanske stjärnor också.

I morse fikade och myste vi med det tända ljuset.
Lugn och ro.
Allt är fridsamt och förnöjsamt.
Traditionen är samma år från år, barnen förväntar sig detta och då
får det bli så.

I går var jag till en utslagen människa. En person som har det
mycket svårt.
En gammal vän från barndomen.

Lika gammal som jag, men mycket ensam och övergiven.

Olika personer sprider ut falska rykten om denne och bespottar
och skrattar, på dennas persons bekostnad.

Varför då, varför hjälper man inte en person som har det svårt.
Varför försöker man inte ens.
Hur kan det komma sig att vi skrattar och gottar oss åt de som har det svårt.

Om de som baktalar denna person skulle se hur H...* lever hemma i
sitt hem,då skulle de sannerligen gråta i stället.

Jo h..* har ett hus ett eget hus, men elementen är trasiga, dom har frusit
sönder.
Alla vackra möbler som är ärvda är i dag en spillra, smutsiga och trasiga.
Golven är sotiga och smutsiga.
Spisen är trasig.
Elen fungerar inte.
Vattenskador i både tak och golv.
Misären är total.
Isoleringen är total.

Där sitter en ensam person, förtvivlad, fryser på grund av brist på värme.
Hungrar i brist på varm mat.
Hälsan är i botten, H..* är totalt nerkörd.
Trasiga tänder, dom ramlar ut en efter en, skörbjugg.
Benen är svaga mycket svaga.
Sitt vänstra öga är h..* snart blind på.

När h..* var ung så var h..* så positiv så vänlig, med ett gott hem och alla de
förmåner som det innebär.
På vägen någonstans tappade h..* totalt förtroende för sina syskon och omvärlden
isolerade sig.
När h..* far och mor dog isolerade h..* sig totalt.
Sorgen blev så djup så förödande så h..* orkade inte mer.
Orkade inte skratta eller njuta.
Orkade inte leva normalt längre.
H..* ville egentligen bara dö i från allt men stolheten fanns kvar.
Stolheten kom att rädda denna person från döden.
I dag har h..* börjat leva lite sakterliga igen.

I flera år har jag försökt få hjälpa min vän, men det har inte gått. Jag har respekterat
och lyssnat gjort det lilla jag fått göra.
Har bidat min tid.
Men jag släppte aldrig kontakten, för jag visste att till sist kommer en dag då min vän
tar emot hjälp.

Nu tar min vän emot hjälp, äntligen tar h..* emot hjälp.

Nu kan jag ordna sjukpension, en stödperson från en
organisation som ser till att h..* får varm mat dagligen, läkarvård och mediciner.
Värme i huset, elementen lagade och elen.

Det är det mest elementära som gäller föst och främst.
En dag i sänder.

Resten får komma sedan, den dag h..* har hämtat tillbaka sin krafter.
Det sista jag vill är att ta bort min väns stolthet.

För det är stolheten som har gjort att h..* fortfarande lever.

Hur kan det bli så här för en välutbildad person i vårat samhälle.

Hur kan man få leva i misär i Sverige, utan att myndigheterna kan hjälpa till
eller gör något åt det.

Hur kan man falla från sitt normala liv till ett sådant djup, ett sådant självförakt
och plågeri.

Det är frågor som jag funderar över ofta.

Men nu får jag hjälpa min vän.
Äntligen, äntligen.


Så min glädje i dag, är att jag har hjälpt en människa. En människa i nöd.

Inte första advent.

Min son sa en gång till mig att om man skall få något, så måste man ge något
tillbaka.
Tänk jag tror faktiskt på det.

Min lycka är att få hjälpa nåon människa som har det svårt, min lycka är att få
göra någon människa lycklig.
Att hjälpa någon tillbaka till livet igen.

Tänk jag tror att någon gång får jag tillbaka det. Men om jag inte får det så
gör det inget.

Sluta aldrig med att tro på en människa.
Hjälp någon om du ser att en människa lider eller skadar sig själv.

Hjälp den som är ledsen, hjälp den tillbaka till livet.

Det slår alla julklappar.
Det är den största presenten av dom alla.

Eller......

Vad tycker du







Postat i: Relationer  Permalink   Kommentarer [17]