I långkalsongerna for jag




Copyright-2005-Foto-NoMi F





Svanen som var med mig ute vid havet.


Hur lyckas jag med alla mina upptåg, vad en del människor är snälla
och tålmodiga.

Häromdagen så kom jag på att jag ville till en bäck vid havet. Bäcken
kallas av folket som bor där runt omkring för havsbäcken.

Havsbäcken för mig låter som en stor fin bäck full med uppstigande öringar.
Min far har pratat mycket om denna bäck, så nu ville jag dit.

Till saken hör att jag nu i några veckors tid har biotoprensat en bäck, en bäck
där öringar förr gick upp för att leka (yngla av sig).
Jag har rensat och donat där, för att nästa omgång öring skall kunna gå upp
där återigen för sin lek.

Nåja fiskespöna fick följa med, men för fiske i havet. Rastlösheten gör sig
påmind hela tiden.
Är det inte pennan som är igång, så är det fiskespöt.

En god vän erbjöd sig följa med mig, jag förvarnade att det är dåligt väder.

Gör inget sa han.
Ok då sa jag följ med.

När vi kommer till vägen som går till bäcken finns där en bom.

Himlas sa jag, varför skall folk stänga av vägar så här.

Jamen dom är väl rädd om sina stugor säger han.
Visst det förstår jag sa jag, men skall dom inte skylta privat väg då.
Njae sa han.
Joo det skall dom visst göra det säger jag lite stöddigt.

Han går ut och kollar om bommen är öppen, vilken tur det var den.

Vi åker ner till havet, till havsbäcken. Sista biten får vi gå.

Is, det var is på bäcken.
Besvikelsen var stor för mig, då jag trodde det var en stor bäck.

Nåja det börjar regna, jag fram med mina spön och kastar ut glatt med
hopp om napp.
Fast innerst inne visste jag att det inte skulle bli något napp.

Regnet öste ner nu, sjöblöt ända in på bara kroppen stog jag där, tjurig
och envis som jag är.

Det är skönt med frisk luft, ropar jag till han.
Jovisst säger han som gjort eld, kom o värm dig.

Efter flera timmar åker vi tillbaka, alltså när det mörknat.
Vägen har blivit till en isbana nu och bommen är låst.

Låst, bommen är låst och inte en kotte är hemma i husen.

Regnet öste ner.

Efter många om och men lyckas vi få kombinationen till hänglåset och
vi håller på i 45 minuter, innan vi får upp låset. Det hade frusit och det
var flera nummer som skulle stämma.

Mörkt var det.
Kallt var det.
Vi var sjöblöta.
Stela frusna fingrar och så jag då som hysterisk skrattar, som vanligt i trängda
komiska situationer.

Jag skulle lysa upp med bilen så vi kunde se låset, när vi skulle öpnna det.
Bilen gled ner i diket som en ishockeypuck in i målet.

Aj, aj.
Men stark som han var lyfte han upp bilens högra sida ur diket och hem kom vi.

Jag fick låna hans kläder.
Långkalsonger, skjorta med målarfärg på och en varm tröja med blixtlås som
var trasigt.

Måste ju värma mig och torka mina kläder.

Kom säger han, vi åker och kollar på dom där husen som du vill se.
Dina anfäders hus.

Nu utropar jag fundersamt, i dom här kläderna.
Ingen fara sa han, ingen ser oss.

Jamen tänk sa jag, tänk om vi får stopp på bilen eller nåt sånt.
Nädå sa han säkert.
Tog ett resårband för säkerhetsnål fattades i hans villa-hus, band ihop tröjan
och så for vi iväg.

Vart hamnar vi tro på slutet.
Hum in till folk som jag inte känner, för dom vill berätta en sak.

Förlägen sa jag flera gånger, jag kan inte komma in för jag ser ut så i kläderna.
Det gör inget sa dom.

Bjuden på kaffe, jag i trasiga kläder förläget sägandes flera gånger.

Jag brukar inte klä mig så här.

Dom ignorerade detta, sa att det gör inget.
Undra vad dom säger nu om mig.
Hon som klär sig så konstigt kanske, hon hade bara långkalsonger, vad vet jag.

Men trevligt hade vi, eller var det jag bara tro.

Jaha sådana här äventyr hamnar jag i lite då och då.

Men en sak är säker.
Det ger ett gott skratt och minne för livet och inspiration till skrivande.






Postat i: Nöje  Permalink   Kommentarer [17]