Fröken frodis

Börja med att tappa två ägg på köksgolvet så att ingen kan gå där. Vispa sedan ägg och socker så pösigt att du stänker ned halva köket. Kasta i mjöl, bakpulver och kakaon som saknas utan att mäta så noga, det yr bättre då. Grädda smeten i 10 minuter (250 grader, dvs. maxtemperatur) istället för 5 så att det blir osigt i köket och brandlarmet går, alla behöver vädra ibland.

 

Fyllning: Ta en ny bunke (stor disk är inget egentligt problem) och gegga ihop det sista margarinet som fanns i kylen med lite florsocker samt det sista ägget i äggkartongen. (Ställ tillbaka den tomma kartongen i kylskåpet) Använd med fördel händerna istället för sked så sparar du lite disk i alla fall och fettet på händerna torkar du enkelt bort med diskhandduken. Kleta ut eländet på kakan och rulla ihop. Ät upp alltihop själv, det är ju faktiskt du som har gjort jobbet. Ignorera din omgivnings (moders) irriterade reaktion och lämna sedan köket som det är, vem orkar diska efter så här mycket jobb?

 

.. att klumpen skulle lägga av..

 

Han tackade för sig helt enkelt; ”tack, jag har gjort mitt”. Utan datorskärm ser man inte mycket på nätet, det går  inte att famla sig fram i blindo och chansa på att man hamnar rätt. (Himla synd det i vissa sammanhang faktiskt.. :)

Efter att ha den rackarn flashat mig i ansiktet ca. 10-20 ggr i minuten i ett par dygn eller så visste jag ju att det var dags. Men.. han är inte oersättlig, det är ingen och "mister du en står dig tusen åter". Det kommer en ny klump snart (blev ingen plattskärm tyvärr) som bodde på blocket tidigare, en stabil och pålitlig typ är det och snäll familjemedlem såg till att hjälpa till med det. Det enkla är oftast bäst och när det gäller en plattis får diskussionen fortsätta med ”over there” (”tänk på barna´” o.s.v.. :). Kan tillägga att klumpen luktade bränt innan han släckte ned..

Ja, där ser man vad beroende man är av detta nät, like it or not. Oavsett vad du tycker om det så måste du använda dig av det.. Me don´t like. Är inte uppväxt med datorer och alldeles snart 46 bast, jag skulle gladeligen kunna vara utan det, faktiskt.. Numera håller man ju kontakt via nätet (till stor del iaf) istället för att plita ned egna handskrivna bokstäver på ett riktigt papper som ju betyder så oerhört mkt. mer.. (Jag ramar nästan in riktiga brev.) Har du tappat kontakten med honom el. henne så kan du alltid skylla på att du inte har den rätta epostadressen… Hemskt ju..

Jag har en klump till!! Den är svart och börjar på A.. Den klumpen har lagt av ett antal gånger vid det här laget och sjunger nog snart på refrängen den med precis som skärmen. ”Disk boot failure” är inte något jag gärna vill se upprepas igen, det är ju så himla långt till verkstaden.. Datorn blir omodern i samma sekund du kliver ut ur butiken ungefär som med en bil, så är det ju.. Kanske skulle höra med ”over there” om en ny sådan också? :)

Men vad är lösningen då? Jaa.. gissningsvis obegränsade ekonomiska resurser och ”en till” i huset som gladeligen säger; ”du, jag tar det där jag” det tycker jag låter bra! :) Den lösningen skulle åtminstone inte vara helt fel för mig..

Håller väl tummarna för min "A” ett tag till då. Lägg inte av ännu är du snäll, gammalt och begagnat är inte fel och jag får inte låna den här laptopen forever, bara så du vet..

Återgår till ”college i U.S.A.diskussionen” med äldste sonen,. Han vill bestämma sig på fem minuter, mamma ser hellre en si så där 4-5 månaders diskussion innan något beslut fattas.. Skall jag verkligen tillåta honom att lämna mamsen?? Krymp världen! Krymp den så pass att vi kan umgås lite oftare istället, det vill jag!
 
*Det är inte lätt hur man än gör det..*
           

 

..att få lite fart på skrivandet.

 

Men först; KlantFia!! Du sumpade hela texten igår! Jag försökte spara ett utkast igår kväll och blev då uppmanad att logga in igen. Allt försvann och varför hade jag inte skrivit ned det i ett vanligt textdokument först? Det blev inget nytt försök, tiden räckte helt enkelt inte till och inspirationen försvann, såklart..

 

"Sk-t i layouten, skriv bara" har någon sagt till mig och det är väl så man borde göra. Layouten är ju bara överkurs (trippel överkurs för den här damen), den kan jag ju ta senare. Försökte mig på att byta temat (utseendet) på bloggen åtminstone men av någon anledning så fungerade inte det. Jag får helt enkelt försöka leva med min "Swedish summer"-sida ett tag till då..

 

Jag gissar och hoppas att ett lite mer aktivt skrivande skall locka fram inspirationen hos mig, jag behöver förhoppningsvis bara "komma igång"! Nu är det ju inte helt lätt att kunna skriva just när inspirationen kommer, det är inte så ofta det finns tid och utrymme för det och precis just då! Det är väl lite som att vara konstnär eller någon annan typ av skapande person gissar jag, man vill skapa precis just nu! Jag tror att jag måste ha minst 10 utkast liggande som jag aldrig kommit någon vart med och jag vet varför. Bestämmer mig i skrivande stund för att försöka ändra på det fr.o.m. nu..

 

Upplever ibland att många "bloggar för publiken", det skall vara så proffsigt och gärna långt också för att vara bra men så har jag aldrig skrivit i något sammanhang och har ej ambitionen att skriva så heller. Ut kommer det som råkar fara igenom knoppen just för tillfället och det kan bli vad som helst det. Kort eller långt har inte heller betydelse, huvudsaken är att jag har någonstans där jag kan ventilera det som poppar upp, det är ju därför jag är här.. Utfärdar en varning för ev. taskig grammatik resp. redigering men skall det bli något skrivet här så får jag nog bjuda på det..

 

Jag är en "Mangafigur" :) och har precis hittat mitt första gråa hårstrå.. (vilken chock det där sistnämnda), visste du det? Manga blev jag för ett litet tag sedan då sonen hittade en kul sida på nätet som vi lekte lite med. Det gråa strået (satt i luggen) drog jag bara loss och kastade i toan, tyckte inte att det var något att visa upp för omvärlden men skall det komma redan nu? Har kikat på min mor lite genom åren och hon blev inte grå förrän hon kom upp en bra bit i ålder, inbillade mig ju att jag skulle följa hennes exempel men kanske inte då.. (När kommer nästa gråa strå?)

 

 

Funderar lite kring hur privat man törs bli i sådana här sammanhang. Hur mycket törs man skriva egentligen och om vad för att sedan blotta på nätet? Vem som helst kan ju läsa det men det vill man ju också, tänk vad trist om ingen läste det man skrev? En del bloggare ger ut hela privatlivet nästan, det förstår jag inte riktigt varför men vi är nog helt enkelt är lite olika när det gäller graden av uppmärksamhet vi söker bara.. kanske..

 

Laddade ned Skype för ett tag sedan (allt går i snigeltakt här) och nu så, nu är det dax att skicka in sönerna där som försökskaniner! Funkar det bra så kanske morsan hänger på men bara kanske, är lite allergisk mot att vara för nåbar men kanske blir det så. Hur som helst så har vi i alla fall installerat far deras där nu, det är alltså bara att ge järnet! (Mikrofonen fanns redan i webkameran, inte visste jag det? :)

 

Under tiden jag har skrivit det här (det blev ju långt) så har jag lyssnat ung. 20-30-40 gånger till en Uriah Heep-låt så nu tycker jag att du också skall få ta del av den, varsågod!

 

Och du.. min gamla klump till skärm håller på att lägga av här ser jag nu.. Håll gärna en tumme för att den håller en vecka till.. eller två! Tack på förhand!

 

Vi syns en annan dag, så säger vi!

 

 

                      

 

Det var inte så farligt, inte över ännu men långt ifrån så hemskt som han trodde att det skulle bli.

 

Ja, nu vet man hur det nya polishuset i min stad ser ut, från insidan vill säga. Som vilket kontor som helst! Men.. det är inte var dag man sitter framför en kriminalkommissarie och förhoppningsvis den första och enda gången..

 

Tvärvägran!! Hot om att avvika, vägra infinna sig och till och med; ”de får komma och hämta mig”, vad som helst utom ”det där”.. Gud vad nervös han var men fram kom vi i alla fall efter lite assist av snäll morbror. Tänk att man som förälder tar över sitt barns nervositet, lägger det på mig istället för att han skall slippa det värsta. (Jag var lite spänd) Det är säkerligen något som de flesta föräldrar gör för att bespara eller iaf lindra sitt eget barns oro, anar att det kommer naturligt.

 

En lugn kontorsmiljö underlättar. Underlättar för både anklagad och förhörsman (en kvinna i det här fallet) förmodar jag, avspända kallade samarbetar gissningsvis bättre. Sonen var dock lite besviken över att han inte fick se cellerna (häktet) men det kom när vi gick därifrån. Gissar att det var någon slags efterreaktion, han var glad som en lärka och munnen gick därefter.

 

Men.. inte helt över ännu då.. Frågan är nu vad konsekvensen av det som hände blir? Böter är ett alternativ (som jag inte gärna vill se) eller så blir det ett möte med en åklagare (samtal) samt att be berörda personer om ursäkt ”in person”. Hoppas på det senare och det är ju jättebra att de tar tag i det ordentligt, det skall inte vara lätt att göra fel för då händer det lätt igen.. Kompisen kommer att få det tuffare, det kunde jag utläsa av den rapport jag ögnade igenom vid förhöret. Känner med föräldrarna och hoppas att de skall få lite ”rätsida” på honom också, han är en snäll kille ju!

 

Tonåringar är inte alltid där man tror (hoppas) att de är utan ibland där de inte skall vara men man lär sig. Vänjer mig in i rollen som tonåringsmorsa gånger två så sakteliga här..

 

Har just återupptäckt Scorpions förresten, det var jäättelänge sedan jag lyssnade på dem sist. Är lite mallig nu att jag har börjat fatta hur man lägger in länkar o.dyl. i blogginlägg så därför gör jag det. (Håller två tummar för att det funkar också! :)

 

 

*Paa gensyn!*

 

..blev jag igår.

 

 ”Skall bara springa på muggen innan jag somnar..” (Gillar egentligen inte ordet mugg, det låter så.. karlaktigt..) Det svartnar och jag svimmar förmodligen (jag minns inte) eller jag halkar (i utspillt vatten upptäckte jag senare) och PANG, rakt in med bakhuvudet först i en byrå och svimmar p.g.a smällen. Kvicknar till när storsonen uppmärksammat vad som hänt och skyndat efter papper och handduk för att stoppa blodflödet. Mattan jag landade på dämpade förhoppningsvis fallet en smula men blev aaningen blodig..

 

Så lätt hänt var det! När man som minst anar att någonting skall hända så gör det det ("plötsligt så händer det")! Ja, kanske inte alltid det man vill skall hända då men iaf. För ett par veckor sedan svimmade lillsonen, rakt in i en dörr bara. Det ligger i familjen, "lågblodtryckare” både han och jag.  

 

Man får sig en läxa också.. Kanske borde jag rota fram cykelhjälmen (som jag inte gillar) ändå? Ja, inte för att vandra omkring med den här hemma kanske men för att skydda huvudet i andra sammanhang? Gissar nog att svaret på den frågan är.. ja..

 

Det kan ibland kännas lite ensamt att vara singel och singelmamma, såklart, men vad ensamt det måste vara att leva som ”ensam” singel (utan barn). Brukar tänka på det ibland. Det gör inte jag och är oerhört tacksam över att leva tillsammans med två söner som är stora nog att kunna agera när det händer saker.. Klantärret skall jag minsann visa för de förhoppningsvis kommande barnbarnen! :)

 

*Ruskar inte direkt på huvudet ikväll*

 

..den vad det var svårt att komma igång med bloggandet här..

 

Först måste man lära sig någorlunda hur det allra enklaste funkar för att överhuvudtaget få iväg något alster, sedan hur det skall se ut (Html, vad betyder det?) och så allt det andra då.. (Överkursen) Det är inte helt enkelt för en stackars snart 46åring som växte upp med trasiga ABC 80 under skoltiden och fick tillgång till första egna pc:n först under 90talet (en klapp på axeln och ett ”lycka till” av chefen bara) att ”få till det”..

 

Nåja, igår kväll lärde jag mig i.a.f. en hel del om hur valet till gymnasiet fungerar. Jag riktigt fördjupade mig i alla program, inriktningar och andra specialval som finns idag och det är inte liite kan jag intyga.. (Att jämföra med när en annan skulle välja en gång sent sjuttiotal..)

 

Igår..

 

Son kl. 20.00 framför ”Gymnasieguiden” på nätet:

 

- Mamma, måste jag verkligen bli snickare för resten av livet om jag väljer det? (Livrädd..) Vad tjänar en polis? (Lönen tycks vara det mest intressanta)

 

Moder ifrån diskhon:

 

- Nej min son, man kan ändra sig flera gånger om i livet men jag tror att du skulle passa som snickare! (Du är stark och rejäl och förkovrar dig helst inte så djupt i böckerna..) Tycker du att det låter spännande? (Du tjänar bra och jag ser dig helst inte som polis..)

 

Son nu med fyra fönster öppnade på webben och okoncentrerad:

 

- Njaa.. men jag har ju hört andra som har valt det, borde jag välja det då? (En enda polare funderar på samma sak och strunta i grupptrycket..)

 

Moder ursäktar sig i telefonluren och ropar:

 

- Trust your magkänsla son och varför är du inne på YouTube samtidigt?? Jag ser dig! (Allt för att ”underlätta” valet samt vi behöver nattsömn väldigt snart..)

 

Son kl. 22.00 och fortfarande framför skärmen, nu med ännu fler fönster öppnade:

 

- Jag vet fortfarande inte vad jag skall välja. (Jag förstår inte allt som står i guiden och har fokus på annat kul på nätet just nu..)

 

Moder med tandborsten demonstrativt i munnen:

 

-Nuu tycker jag att du (vi) kryper till sängs och funderar färdigt på det där imorgon. Sov gott med dig! (Börjar känna av spänningshuvudvärk och bry dig inte om att mamma inte hann blogga ikväll heller...)

 

Idag..

 

kommer son hem (nu mitt i detta skrivande) och berättar glatt att nu har han minsann sökt, allt är klart! Det hade han och SYV (Studie och yrkesvägledaren i skolan) ordnat idag. Glad var han och jag en börda lättare men det blev kanske inte riiktigt som mamma hade hoppats på.. Nåja, man skall ju släppa taget har jag hört, får väl göra det den här gången då.. :)

 

Det är inte lätt med ett gymnasieval och det är inte lätt att komma igång med det här heller uppenbarligen men till helgen, till helgen så slår jag säkert till med att byta stylesheet på bloggen.. eller något annat avancerat..

 

*Vinkar och kramar mina tre kuddar en aning "lättare" denna afton*