Fröken frodis

Det är väl klart att du får, det ingår i din ålder.

Lite svårt att agera bara, när det behövs. "Avstånd är inget hinder"? Det är det faktiskt, i bland.

Jag är inte ett dugg orolig för dig, du växer med det du gör just nu. Snart är du vuxen i och med det. Du har back up.

Men saknar dig, det gör vi här i Skandinavien och det vet du. Det kommer en sommar.

Vad önskar du dig i julklapp?

"Håll mitt hjärta

Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar och vill mig väl
Håll mitt hjärta

Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta

Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta

Håll min själ

Håll min själ.."

.. med Björn Skifs och en så fantastiskt vacker låttext..

"Det har ar min kompis "Simon" och nu skall vi farga mitt har, svart."

"Simon" ar sjalv svartharig och har haft alla regnbagens farger i sitt eget har, fick jag reda pa, han skulle hjalpa till.

Det blev overvakning.

20 - 30 minuter skulle fargen verka och svartharig blev fjorton och ett halvtaringen efter att ha varit blond minuterna innan.

Mamma tog over skoljningen for sadant kraver bade tid och talamod.. (Jag ville inte se det vita duschdraperiet helt forstort.)

Det ar nyttigt att bli mamma for andra gangen vid en alder av nastan trettiotre, det piggar upp under en lite senare del utav livet bara.

Utvaxtrand? Ja visst men skyll dig sjalv och det visste du redan innan vi borjade.

Jag haller tummarna for att "Simon" hittade ratt vag till taget och hem nar vi var klara, fem mil hemifran ar ju en bit men tack for att du ville hjalpa till! :)

(Vilken tur att porslin ar lattstadat.)

"Jane Hellen, MOOD no. 26, black"

Mörk/djup mahogny? Snarare svart.. (Skyll mig själv.)

"L'Oréal no. 32 HAVANA, för att jag är värd det."

Är du född på sextiotalet så är du "pling & plongskadad", mer eller mindre. Är du född på sextiotalet så känner du också med största sannolikhet till Robert Broberg och hans "The Pling & Plong show".

"Vi cyklar ut i storskogen nu!"

"Men vad trevligt! Här har ni några limpmackor (eller bullar) och en flaska saft så syns vi igen till middagen!" (Om sju timmar.) Sjuttiotalet. Inga hjälmar eller mobiltelefoner på den tiden inte.

Jag är född 1963 och minns; "18" ungar i baksätet, utan bälten och rökande förälder i bilen. Åksjuk som jag var som liten (det är förhållandevis vanligt förekommande bland yngre barn) så klarade jag inte det. De fick stanna så att jag fick kräkas vid vägkanten många gånger, jag minns det. Kunde man inte tänka så långt då att man kanske lät bli att tända denna cigarett, vädrade ur bilen och lät ungen (jag) sitta så att jag kunde se framåt i vägriktiningen under sextiotalet? Nej, det kunde man inte, då.. Annat är det nu. Drog vi kanske en viss lärdom av vår uppväxttid? :)

Den yngre i just min familj hade det också lite jobbigt med åksjuka som liten. Han slapp i.a.f. cigaretter men bältad på nittiotalet bakom ett framsäte så ser man ingenting mer än det som fladdrar förbi i sidofönstret. Sidosikt. "När du blir åksjuk har den del av hjärnan som bearbetar kroppens balanssignaler fått för stor mängd signaler och blivit överbelastad." (Vårdguiden.) Han kräktes också.

När man cyklade ut i "storskogen" varierade det lite vad man ansåg vara en stor skog och ut i från den ålder man befann sig i. När jag var "mini" var "stabbyskogen" där jag bodde enorm, när jag blev äldre så hamnade storskogen så småningom i "Snåris" och senare i vårdsätratrakterna. Möjligtvis vågar jag mig på "Lunsen" igen i min medelålders ålder. Med rätt sällskap, matsäck, karta och kompass så vågar jag nog det igen, utan att gå vilse den här gången. Kanske. Är nog rätt nöjd annars med en liten tur i gamla "stabbyskogen", den framkallar många minnen för mig, en mysig liten skogsdunge. Tror nog att jag tänker lyckas med att traska där några vändor innan det blir alltför kallt utomhus.

Jag är rätt "anti teknik", så där (inte så lite heller.. :), jag spjärnar emot in i det längsta, tills jag är tvungen att acceptera. Tycker inte att det känns tillräckligt på riktigt när det blir för mycket av det tekniska, lite som jag kan uppleva nätet emellanåt. Jag skulle nästan kunna förflytta mig tillbaka till den tid då det endast fanns en enda kanal på teven och den var naturligtvis svartvit. När man behövde ringa någon annan människa så satte man sig ned vid telefonen och fanns där, på plats. Nu förväntas du finnas tillhands även när du sitter på toan, ungefär. Jag tycker inte om det. Tekniken kommer man dock inte undan, den gör oss till slavar, vare sig vi vill det eller ej.

På sjuttiotalet skulle allting vara så pedagogiskt; "man får inte gå mot röd gubbe.." Jag minns att vi hade trafiklektioner i skolan och det kom en polis och hälsade på. Han undervisade oss barn i vad som var rätt eller fel i trafiken och det var så klart en han på den tiden. På en av mina gamla skolor fanns (finns?) övergångställen och gator (om jag inte minns fel) uppritade på asfalten, där skulle man träna. Du känner väl till "Herr gårman"? Han finns ju även i dag. Det var i alla fall inte så avancerad teknik på den, det gillade jag. Jag borde nog egentligen ha stannat kvar i mitt sjuttiotal jag.

Hela sextio och sjuttiotalet kändes lite som en enda "Pling och Plong show" och det gissar jag avspeglar sig i mitt eget sätt att uppfostra egna barn, jag är betydligt hårdare än mina egna föräldrar var, tror jag.. :)

"Gubbe, gubbe röd. Varför blir du aldrig grön..?"

"Nej, jag skall inte ta din musik, jag bara lyssnar på den lite. Jag tycker att du har så bra musiksmak." Han var yngre då och orolig för att han inte skulle få ha sin musik i fred.

man kunde nästan "höra en knappnål falla", så tyst blev det. Det blev lugnt (ur vissa synvinklar), ovant lugnt.

Den yngste i familjen stormade in i går efter en längre tids vistelse utomlands. Han var så glad att han nästan ville gråta, så uttryckte han själv sin glädje. Det är inte så lätt att vara borta från hemmet en längre tid om man är lite yngre, man längtar alltid hem, hur roligt man än har det och oavsett var man befinner sig.

3 (!) resväskor skulle absolut packas upp genast och allt nytt som fanns där i skulle visas och demonstreras. Samtliga klädesplagg skulle mannekängas och mamma fick present hon också; "Jalapeno Cheddar cheese dip" som hon bokstavligen "drägglade" över, så gott är det! Jag har faktiskt hållit mig från att öppna en burk fram till nu men nu går det inte längre. Sonen har lovat att köpa majschips på vägen hem (jag ringde honom just), här skall dippas lite senare! :) Efter att ha packat upp sina väskor och kramats femton gånger hade han återacklimatiserat sig, ringde till sin kompis och ut försvann han.

Ett lugn var det ja, det var endast en son som kom hem, inte två som jag är van vid. Stora beslut fattades under sommaren och nu skall den äldre få testa om det han vill testa är något som fungerar för honom. Att gå i skola i det stora landet U.S.A. är långt hemifrån och inget lätt beslut men han är tillräckligt gammal för att få prova sina vingar. Det blir en omställning som kommer att ta tid känner jag, man får vänja sig in i den nya situationen, det får vi alla tre i familjen. Förhoppningen är naturligtvis att (och) för hans skull att det både skall kännas och fungera bra. Fallskärm finns alltid, naturligtvis.

Jag frågade den yngre vad han tyckte om att vara ensam tonåring hemma och han sade att det känns jätteskönt mamma! Som den yngre av två är han ju van vid lite "tuffa tag" och det känns naturigtvis skönt att få slippa det men visst saknar eller i.a.f. kommer han att sakna han också, det vet jag. Det är skönt med med just honom att han är så äkta, han menar verkligen det han säger, så skönt spontan. Han brukar "gå hem" hos de flesta han möter.

Med en son långt borta gäller det att få till en väl fungerande kontakt mor son emellan, det är så otroligt viktigt när man är så långt i från varandra som vi är. Jag är ju van att kunna ingripa direkt, "rakt in i tonårshögen" bara, det har jag gjort många gånger men nu går inte det. Det blir för mig till att "ligga på" i stället, på flera olika sätt och via olika kontaktvägar men det ingår för mig som "långdistansmamma", det har jag räknat med. En sextonåring är som en sextonåring är, lite slö så där och tänker inte som en vuxen gör. "Det kan jag väl göra i morgon?" "Ligger på" gör jag!

Nej, nu får han komma med chipsen snart så att vi kan frossa här i vårt nya och ovana "lugn", annars ringer jag igen! ;)

Det går så snabbt att det är en total omöjlighet att i en millisekund hinna rota fram en cykelhjälm, få på den och precis just då, så fort går det.

Jag är född på sextiotalet och kanske är det så att vi som är det har aningen svårare för acceptera att vi skall cykla runt och se ut som skalbaggar, lite svårare att vänja oss vid det. Kan nog vara så.

Det räcker med att man trampar på cykeln och kör på en kant så ligger man där, eller någon annan kör på dig kanske.

Det kom en man och hjälpte mig, det kom flera andra också. Han hjälpte mig hela vägen hem. Jag var helt omtöcknad, kunde inte gå själv och övertygad om att nu hade jag fått en hjärnskakning. Någon annan parkerade och låste cykeln. Mannen tog tag i mig och släppte inte det greppet förrän jag var inne och kunde ligga ned i lägenheten. Jag var yr, kunde inte stå själv och var säkerligen lite chockad också.

Jag minns att anhörig inte heller använde cykelhjälm och "och dröp i backen" en gång när han åkte inlines, också sextiotalist..

Man får sig en tankeställare, en läxa. Får skaffa en ny och snygg hjälm då i stället för den där fula som jag har gömt långt inne i garderoben. En präktig blåtira och mörbultad kropp talar om för mig att det är dags för hjälm nu.

I dag och ett tag fram över gäller viloläge och självövervakning (koll på huruvida jag ådrog mig en hjärnskakning eller ej) och jag är enormt tacksam för att det finns så fina medmänniskor.

Lägger ned huvudet på soffkudden igen. (Jag som skulle storstäda och storhandla inför den yngres hemkomst från "over there"..)

Vilken sommar det blev sammanlagt, inte alls som jag hade hoppats på. Kan man backa bandet eller skall man kanske sikta på den mer kreativa hösten? Gissar på det senare.

*Vira blåtira*

På flygplanet:

"Vi skall åka på en sån här SPAresa, vad skall du göra?"

"Hmm.. Bada, äta och åka på utflykter, gissar jag..."

"Reser du ensam fast du är tjej?"

"Ja, de jag skulle åka med bangade ur."

"Var försiktig då."

"Det skall jag absolut vara. Tack för omtanken!"

Detta var en konversation med ett äldre par på ett flygplan en gång för nästan 18 år sedan. Jag var på väg mot Kreta och det var jag som skulle vara försiktig. :)

"Vi tror inte att det kommer någon mer så du får förmodligen hela lägenheten för dig själv."

En timme senare var jag ensam, installerad och klar i min "lya" i Hersonissos, jag hade myst till det så gott det nu går i en hotellägenhet.

"Hej, jag heter "Lotta", jag kommer från Götteböörg."

(Och därmed hade jag nu en lägenhetskompis. :)

"Tycker du om vin, tycker du om det etc. etc.?"

"Ja"

"Bra, då går vi till affären."

Mat och en magnumflaska rödvin blev inhandlade och sen blev det livat..

"Nu går vi till "Tigers", jag vet var det ligger."

Ovanpå den första kvällen följde mer mat och barer.. Bad, skratt och utflykter. (Jag har ätit hamburgare inne på den amerikanska flygbasen på Kreta. :) Om den nu finns kvar.) Vår hyggliga hotellgranne ordnade en jeep och vi åkte upp i bergen. En lunch i skuggan i en liten by på Kreta säger i.a.f. inte jag nej till.

Det blev en välfylld vecka, kan man lugnt säga, den innehöll det mesta.. :) Hur i hela friden kan man hinna med så många saker på en vecka? Vilket roligt och kul minne! (Hej och hå.. :)

Vecka nummer två (jag hade valt en tvåveckorsresa) fick jag en ny lägenhetskompis. Hon var ung och lite vilsen men jag släpade runt henne på barer, restauranter, utflykter mm och hon hängde på. Jag hade blivit väl upplärd under min första vecka i Hersonissos. :)

Måste kolla i fotoalbumet igen och skratta lite och tack för ett underbart samtal! :)

Opa!

finns alltid ännu en dag. Marie Fredriksson och en fantastisk vacker text, ord överflödiga..

"Det är kallt i Paris och London
Det är kallt här i Stockholms stad
Kylan sveper ner från norr
varenda natt sjunker ännu nån grad
Kom hit i kväll och värm dej
Kom hit med vin och bröd
Du vet lika väl som jag
att det här är en kamp
på liv och död

"Inga lögner mer
jag säger vad jag ser
och jag vägrar att ge upp
Kom hit och konspirera i kväll
Kom hit och planera en kupp

För dem som älskar
är det aldrig försent
För dem som älskar
är ljuset alltid tänt
För dem som älskar
de har sin egen lag
För dem som älskar
finns alltid ännu en dag

De trötta gamla männen
som har världen i sin hand
Med en ryckning från ett finger
kan de förvandla rosorna till sand
Det blåser en vind över världen
den blåser kall över land och stad
och den vinden vill inget hellre
än att få lägga kärleken i sin grav

Inga lögner mer
jag säger vad jag ser
och jag vägrar sluta slåss
Om den vinden
har någonting att frukta
så vet du att det är oss

För dem som älskar
är det aldrig försent
För dem som älskar
är ljuset alltid tänt
För dem som älskar
de har sin egen lag
För dem som älskar
finns alltid ännu en dag

Jag håller mej hårt intill dej
jag vill känna ditt hjärta slå
känna din lunga andas
känna att vi tror ändå
att för dem som älskar
är det aldrig försent
För de som älskar
är ljuset alltid tänt
För dem som älskar
de har sin egen lag
För dem som älskar
finns alltid ännu en dag."

to think about the coming "semester".

It´s one thing to practice indoors, dangerous enough for a fourteen year old.

Det är inte helt enkelt om man är sexton år gammal och splittrad mellan två föräldrar och två kontinenter.

Vem skall jag lita på, den eller den?

One thing at a time son, small moves.

Gubbskrutt..

Nej, det kunde han inte, hur jag än hoppades.

Det finns kylskåpsmagneter som "talar"; de ger ljud i från sig om man trycker på dem. Det är ju lite kul naturligtvis, speciellt för barn men inte alltid för vuxna..

Vi har massor av kylskåpsmagneter på vår frys resp. kyl, riktiga samlare har vi varit genom åren. En del av dem är också personliga, det finns något minne förknippat med just den eller den och en anledning till att man köpte eller fick den.

De flesta av oss som har barn i medelstor ålder brukar känna till vad Pokémon är för figurer (de är s.k. spelfigurer). Vi har flera magneter av märket Pokémon hemma, sparade lite av nostalgiska skäl så där och de kan "tala" också, jajamensan!

En av dem som vi har kallas för "Meowth", ser ut som en katt ungefär. Han har haft lite svårt att hålla klaffen på sistone. (Han är gammal nu och det inbyggda batteriet håller på att lägga av.) I dag var "Meowth" extra pratsam, det gick inte att få tyst på honom.

Jag lade honom i en låda först, tänkte att han tystnar nog snart (han har gnölat förr) men det gjorde han inte.. Till slut åkte hammaren fram (det finns gränser för hur mycket man orkar lyssna till) och med ett välriktat och kraftfullt slag med den så dog "Meowth".

Amerikaner älskar allt som blinkar och låter, så är det bara. Naturligtvis så skulle det vara sjungande ljus på födelsedagstårtan men det kan ibland vara lite jobbigt för en svensk mamma. Ett av de här ljusen fick också för sig att inte heller kunna vara tyst efter att tårtan var uppäten. Den lade jag i snön på balkongen men den fortsatte att slääpigt sjunga "Haaappyyy biiirthdaaayy" ändå och även den gången åkte hammaren fram för avlivning.

Är rätt så händig med hammaren (faktiskt) och ser fram emot nästa tillfälle när jag får en anledning till att använda den. :)