Fröken frodis

Är du född på sextiotalet så är du "pling & plongskadad", mer eller mindre. Är du född på sextiotalet så känner du också med största sannolikhet till Robert Broberg och hans "The Pling & Plong show".

"Vi cyklar ut i storskogen nu!"

"Men vad trevligt! Här har ni några limpmackor (eller bullar) och en flaska saft så syns vi igen till middagen!" (Om sju timmar.) Sjuttiotalet. Inga hjälmar eller mobiltelefoner på den tiden inte.

Jag är född 1963 och minns; "18" ungar i baksätet, utan bälten och rökande förälder i bilen. Åksjuk som jag var som liten (det är förhållandevis vanligt förekommande bland yngre barn) så klarade jag inte det. De fick stanna så att jag fick kräkas vid vägkanten många gånger, jag minns det. Kunde man inte tänka så långt då att man kanske lät bli att tända denna cigarett, vädrade ur bilen och lät ungen (jag) sitta så att jag kunde se framåt i vägriktiningen under sextiotalet? Nej, det kunde man inte, då.. Annat är det nu. Drog vi kanske en viss lärdom av vår uppväxttid? :)

Den yngre i just min familj hade det också lite jobbigt med åksjuka som liten. Han slapp i.a.f. cigaretter men bältad på nittiotalet bakom ett framsäte så ser man ingenting mer än det som fladdrar förbi i sidofönstret. Sidosikt. "När du blir åksjuk har den del av hjärnan som bearbetar kroppens balanssignaler fått för stor mängd signaler och blivit överbelastad." (Vårdguiden.) Han kräktes också.

När man cyklade ut i "storskogen" varierade det lite vad man ansåg vara en stor skog och ut i från den ålder man befann sig i. När jag var "mini" var "stabbyskogen" där jag bodde enorm, när jag blev äldre så hamnade storskogen så småningom i "Snåris" och senare i vårdsätratrakterna. Möjligtvis vågar jag mig på "Lunsen" igen i min medelålders ålder. Med rätt sällskap, matsäck, karta och kompass så vågar jag nog det igen, utan att gå vilse den här gången. Kanske. Är nog rätt nöjd annars med en liten tur i gamla "stabbyskogen", den framkallar många minnen för mig, en mysig liten skogsdunge. Tror nog att jag tänker lyckas med att traska där några vändor innan det blir alltför kallt utomhus.

Jag är rätt "anti teknik", så där (inte så lite heller.. :), jag spjärnar emot in i det längsta, tills jag är tvungen att acceptera. Tycker inte att det känns tillräckligt på riktigt när det blir för mycket av det tekniska, lite som jag kan uppleva nätet emellanåt. Jag skulle nästan kunna förflytta mig tillbaka till den tid då det endast fanns en enda kanal på teven och den var naturligtvis svartvit. När man behövde ringa någon annan människa så satte man sig ned vid telefonen och fanns där, på plats. Nu förväntas du finnas tillhands även när du sitter på toan, ungefär. Jag tycker inte om det. Tekniken kommer man dock inte undan, den gör oss till slavar, vare sig vi vill det eller ej.

På sjuttiotalet skulle allting vara så pedagogiskt; "man får inte gå mot röd gubbe.." Jag minns att vi hade trafiklektioner i skolan och det kom en polis och hälsade på. Han undervisade oss barn i vad som var rätt eller fel i trafiken och det var så klart en han på den tiden. På en av mina gamla skolor fanns (finns?) övergångställen och gator (om jag inte minns fel) uppritade på asfalten, där skulle man träna. Du känner väl till "Herr gårman"? Han finns ju även i dag. Det var i alla fall inte så avancerad teknik på den, det gillade jag. Jag borde nog egentligen ha stannat kvar i mitt sjuttiotal jag.

Hela sextio och sjuttiotalet kändes lite som en enda "Pling och Plong show" och det gissar jag avspeglar sig i mitt eget sätt att uppfostra egna barn, jag är betydligt hårdare än mina egna föräldrar var, tror jag.. :)

"Gubbe, gubbe röd. Varför blir du aldrig grön..?"