Fröken frodis

 

..blev jag igår.

 

 ”Skall bara springa på muggen innan jag somnar..” (Gillar egentligen inte ordet mugg, det låter så.. karlaktigt..) Det svartnar och jag svimmar förmodligen (jag minns inte) eller jag halkar (i utspillt vatten upptäckte jag senare) och PANG, rakt in med bakhuvudet först i en byrå och svimmar p.g.a smällen. Kvicknar till när storsonen uppmärksammat vad som hänt och skyndat efter papper och handduk för att stoppa blodflödet. Mattan jag landade på dämpade förhoppningsvis fallet en smula men blev aaningen blodig..

 

Så lätt hänt var det! När man som minst anar att någonting skall hända så gör det det ("plötsligt så händer det")! Ja, kanske inte alltid det man vill skall hända då men iaf. För ett par veckor sedan svimmade lillsonen, rakt in i en dörr bara. Det ligger i familjen, "lågblodtryckare” både han och jag.  

 

Man får sig en läxa också.. Kanske borde jag rota fram cykelhjälmen (som jag inte gillar) ändå? Ja, inte för att vandra omkring med den här hemma kanske men för att skydda huvudet i andra sammanhang? Gissar nog att svaret på den frågan är.. ja..

 

Det kan ibland kännas lite ensamt att vara singel och singelmamma, såklart, men vad ensamt det måste vara att leva som ”ensam” singel (utan barn). Brukar tänka på det ibland. Det gör inte jag och är oerhört tacksam över att leva tillsammans med två söner som är stora nog att kunna agera när det händer saker.. Klantärret skall jag minsann visa för de förhoppningsvis kommande barnbarnen! :)

 

*Ruskar inte direkt på huvudet ikväll*