Jag är visst inte så bra på att ha semester. Jag är mest rastlös och grinig, över vädret framförallt. Någon lust att gå till gymmet och göra av med energi har jag inte alls. Faktum är att jag inte har lust till mycket alls förrän framåt kvällen, då jag och kocken spelar Yatzi, pimplar vin och äter tapas. Då tycker jag att det är fasligt skönt att ha semester. Det är å andra sidan den del av dagen som jag är van att ta det lugnt.

Mina skivor kom inte med posten idag heller. Graah! Vill ha!

Första dagen på semestern har varit superskön. Och än är den inte slut. Ikväll ska jag svinga ett par kalla i glada f.d. kursares sällskap. På förmiddagen passade jag på att njuta av solen. För även om det har varit fantastiskt fint väder den senaste veckan så har jag suttit inne på ett kallt kontor invirad i filt och frusit, och när jag väl har satt näsan utanför dörren har jag fått en åskskur i huvudet.

Jag har också hunnit med att fynda på rean i stan, och luncha med kocken på balkongen, samt berätta för honom om min nya kärlek. Tyvärr delar han den inte. Jag har beställt skivan ändå.

Fyra lata veckor väntar. Två viktiga inköp klarades av på vägen hem från jobbet – Apotekets superhudcreme och två och en halv flaska rött. Vinet för semesterstämningen och superhudcremen mot skabben jag drabbats av. Min hud straffar mig, men om det är för stressen på sistone eller för att jag duschat för ofta (eller kanske en kombination?) har jag ingen aning om. Kliar gör det i alla fall.

Idag har jag pustat och frustat och varit allmänt grinig och gnällig mot alla och envar. Det har varit lite smått kaos på jobbet, och av någon anledning har det fallit på min lott att försöka bena ut sånt som jag inte alls är säker på att jag förstår mig på. Inte för att jag var direkt tvungen. Utan mer för att jag vill så mycket. Framåt ska det gå, annars blir jag frustrerad och ännu mer grinig. Helst ska jag få bestämma hur allt ska göras också, så blir jag riktigt nöjd och belåtet odräglig.

Sen jag kom hem, ett antal timmar senare än planerat, har jag våldsdiskat, ätit upp all choklad som jag kunde hitta i skafferiet (22 ensamma gram som jag förbarmade mig över) och slängt den vackra solrosen som kocken uppvaktade mig med i förrförra veckan. Den var inte så vacker längre – den hade möglat och luktade skunk – eftersom jag inte haft hjärta att slänga den förrän nu. Dessutom har jag försökt förbereda min mage på den löneförhandling som jag tydligen måste genomlida i nästa vecka. Förra gången satt jag och skakade i en timme efteråt. Tips på hur man förbereder sig, samt lite taktik-råd mottages tacksamt.

...att jag är den som känner mig själv bäst, när jag inte tycker att jag känner mig själv alls. Men det är kanske normalt, när man lever med en föreställning av hur man själv och allt omkring en fungerar och ständigt får revidera den. Nu verkar det som att den stora förvirringen har släppt (tror jag i alla fall, peppar, peppar) och att jag är i fas igen. Men det krävde tre dagars isolering med min kock, i lugn och ro.

...är att veta om det jag känner är en konsekvens av det jag tänker, eller tvärtom. Så jag kan släppa analyserandet (som eventuellt bara förvärrar) och slappna av. Så att jag kan njuta av tystnad, ensamhet och sysslolöshet igen. Vad hände egentligen? Från vilket håll kom ångvälten?

Nåt måste göras:

• sova lite kanske
• överdosera rosenrot (låt oss hoppas att det höjer humöret mer än sexlusten, annars kan det bli kämpigt för kocken)
• äta vitaminer
• uppsöka en hjärnskrynklare
• börja (om) med äckligt positiva mantran
• chocka mig med en riktigt lat semester 

Punkt ett känns som en bra början. Punkt tre känns en aning mesig, medan punkt 2 kan vara lite för riskabel för min smak. Om någon annan än jag föreslår punkt fyra åker han på en snyting (varning!). Punkt fem känns överdrivet ambitiös, men är vid närmare eftertanke kanske den mest effektiva boten? Semester orkar jag knappt ens tänka på. 

Idag har jag bott på jobbet. För lite sömn och dåligt humör har gjort mig lagom trevlig och vimsig. Bland annat har jag lyckats med det stora konststycket att dra sladden till mitt headset ur telefonen utan att märka det. Jag funderade länge och väl över varför det hela tiden var dött i andra änden när jag svarade i telefon. Bah! När jag äntligen gav upp för dagen vid halv åtta ösregnade det ute, och all nederbörd tycktes samlas i mina nya skor. Tyck synd om mig!

Varför går människor inte i ide? Hur skönt hade det inte varit att krypa ihop bakom kocken i ett litet, varmt och mjukt utrymme, för att vakna upp pigg och förhoppningsvis lite mindre knäpp, sisådär ett halvår senare?

• att jag är snuskigt rik
• att jag har förhäxat honom
• att jag är en sjujäkla sympatisk person 

Hade jag vetat igår att jag skulle få tid med kocken ikväll, så hade jag kanske inte varit så bitter. Å andra sidan är det fotboll på TV, vilket inte direkt får mig att hurra. Faktum är att jag kände mig fasligt försmådd när jag insåg att kocken inte skulle låta sig övertalas att se DVD istället. Det är dock svårt att vara purken och muttra surt på någon som kelar med en och korkar upp champagne.

Man ska nog inte blogga när man är på dåligt humör. Särskilt inte när det är första gången på en mindre evighet. Evigheten som passerade innehöll följande: 

• Tjänsteresor härs och tvärs över Sverige för utbildning av nygamla kunder (aaalldeles på egen hand)
• En inställd Depeche-konsert i London (men desto mer ölande)
• Bortkastad tid med en ny PT
• Total misskötsel av familjerelationer (eventuellt är jag inne i en väldigt försenad frigörelseprocess - igen)
• Jobb, jobb, jobb – på kontoret, hemma och i sömnen
• En ny internkonferens (dock utan ångest denna gång), i Lillehammer
• Farväl till Arkiv X, med efterföljande avgrundsdjup sorg

Vid tretiden, strax innan han skulle ha tagit helg, ringde min kock och förklarade att han var tvungen att rycka in för en sjuk kollega. Där rök vår fredagkväll tillsammans. Men det kunde vi ju leva med, med tanke på att vi i alla fall skulle få hela lördagen tillsammans. Trodde jag. Någon halvtimme senare bestämdes det att supportavdelningen ska jobba extra imorgon. I den vevan fick jag akut kockabstinens, sörjde i någon timme och tog ut min frustration på diverse tortyrredskap på gymmet. Sen kändes det helt OK igen. Jag tycker ju om att gå till jobbet. Och hade det inte varit en kock-lördag, så hade jag inte haft något emot att gå dit imorrn alls.

Idag har jag blivit tagen för en inbrottstjuv! Och nog försökte jag göra inbrott alltid, men i mitt eget skåp, och det var mitt eget hänglås som jag mekade med, med en säkerhetsnål i högsta hugg och med tungan i mungipan. Det var i omklädningsrummet efter ett hurtigt träningspass, och jag såg fram emot att gräva fram en banan och bege mig hemåt när jag plötsligt insåg att jag inte kunde få in nyckeln i låset. Det var inte första gången det hände sedan jag köpte det för ett par år sedan, men eftersom jag inte riktigt har velat ta till mig att mitt tvåhundrakronorslås skulle vara sämre än de 30-kronors lås som säljs på gymmet, så har jag inte heller velat tro att låset skulle börja strula igen. Ha! Nu stod jag där och fick känna mig dum, med undrande och smått förskräckta blickar i ryggen. Till slut gav jag upp och gick svärandes ut i receptionen för att få hjälp. Receptionisten kom glatt till undsättning med hela verktygsarsenalen och bultsaxen i högsta hugg (alltid trevligt att man kan glädja någon...). 

Det är knappt att jag har fattat det själv, men för två veckor sedan bokade jag in en tid med en PT och fick ett styrketräningsschema som jag ska kämpa mig igenom var tredje dag. Vilket jag pliktskyldigast också har gjort. Hittills i alla fall. För att jag känner att det är bra för mig. Det vet jag för att:

1. Jag har inte längre hållning som en säck potatis. Okej, jag ska inte påstå att min hållning har blivit mycket bättre, men jag känner i alla fall skillnad.
2. Jag blir inte längre åksjuk när jag vrider på nacken. (Det var ju annars en ganska käck egenskap…)
3. Jag har inte haft så förbannat ont i nacke och axlar sen jag började. (Däremot hade jag en djävulsk träningsvärk i armarna två dagar efter första passet.)
4. Jag har känt mig vansinnigt duktig, hurtig och hälsosam sen jag började, plus att jag känner mig vansinnigt cool när jag säger att jag tränar på gym.

Hittills har året varit lite stökigt. Resor hitan och ditan, hattande och fnattande privat och i jobbet. Provtagningar till förbannelse, ett oväntat dödsbud, en relation som inte klaffar riktigt. Men jag är stolt över mig själv. För att jag tar både det ena och det andra för vad det är. Jag går till och med och är lite lycklig mitt i allt, hehe. För att jag är kär i mitt jobb. För att jag har ett jobb att vara kär i! För att min kock är klok i huvudet, och för att den relationen faktiskt funkar. För att 9 av 10 relationer klaffar! Då kan det ju inte vara fel på mig i alla fall. Trots att allt inte alltid går riktigt som jag har tänkt mig.

Det hör väl till att summera året. Om inte annat så kanske det kan hindra mig från att skriva ett svamligt inlägg om allt annat som rör sig i mitt huvud just nu.