Idag har jag inte gjort många knop. Hjärnan tog semester redan igår, då jag plötsligt fick hjärnsläpp när jag ringde en kund och skulle tala om vem jag var (det är ju ganska basic). Lite senare i samma samtal glömde jag plötsligt bort vad det var jag egentligen svarade på, mitt i ett eget längre anförande. Idag har jag med flit undvikit allt som kräver större tankeverksamhet, eftersom jag hela tiden tappade tråden, trots flitiga anteckningar. Det är tur att jag snart har en längre semester. Men, faktum är att jag har ganska roligt på jobbet. Självklart spelar arbetsuppgifterna stor roll, men det som räddar dagen är ofta mina fina kollegor. De får mig att skratta så jag gråter. Så idag har jag passat på att krama om flera av dem ordentligt - såhär i juletider har man ju en bra ursäkt.

Nu blir det inte mer jobb förrän i mellandagarna. Alltså har jag och kocken 3 härliga dagar ledigt! Det blir vår längsta gemensamma ledighet i år. Här ska njutas!

... den traditionella summeringen, såklart!

Vad gjorde du under 2011 som du aldrig gjort förut?
Åt Lufsa. Det ni! Begriper inte att jag inte haft tillfälle förr. Som väl är lever jag med en kock i världsklass, som förstår att bilda mig i ätandets konst. Jag har länge tänkt att han så småningom ska få undervisa mig i den lika ädla matlagningskonsten, men av någon anledning är jag varken motiverad eller särskilt trevlig att ha med att göra när jag är hungrig. Och hungrig är man ju i regel när det är dags att laga mat.

Vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?
Tid. Förvissning. Inre ro. Mer choklad.

Vilka datum från 2011 kommer du aldrig att glömma och varför?
Om det var något datum jag skulle minnas, så har jag redan glömt det.

Vad var ditt största åstadkommande 2011?
Två jobb-byten. Fatta att jag överlevde flera timmars grillning vid totalt tre olika intervjuer, utan att råka säga något direkt olämpligt!

Vad var ditt största misslyckande?
Mitt lussande förra veckan var ingen succé direkt. Tanken var att bjuda min kock på en vacker, stämningsfull upplevelse, med lite skönsång. Riktigt så blev det inte. Skönsång utan uppsjungning kl. 7 på morgonen, hur tänkte jag där lixom? Inte blev det bättre av att jag blev så nervös att jag glömde bort att andas, och flåsade fram de sista tonerna av luciasången. Säxy! Nåväl, kocken fick sitt kaffe och en saffransbulle som plåster på såren för den brutala väckningen.

Vilket var ditt bästa inköp?
Kocken och jag handlade en tamburmajor för några veckor sedan. Det kan vara det mest vuxna inköp vi någonsin gjort. Jag är fortfarande lite mallig över det.

Vilkas beteende bör hyllas?
Jag har sagt det förr, och säger det igen – min sambos! Jag slås (fortfarande) så gott som dagligen av vilken fantastisk människa han är. Tyvärr har jag svårt att framföra det till honom på ett lättsamt vis. Jag tenderar att bli sjukt rörd och böla ner honom när jag försöker. Alltså blir det inte alltför ofta.

Vad la du det mesta av dina pengar på?
Hyran!! Det kostar att bo fint. Men det är så värt pengarna. Idag kom vår hyresvärd förbi med en stor godiskorg och önskade god jul. Jag kan inte minnas att det hände när jag betalade hyra till Hyresbostäder?

Vad blev du riktigt, riktigt, riktigt exalterad över?
Att jag lyckades nästla mig in på IT-företaget. Moahahaha….

Vad önskar du att du gjort mer av?
Som vanligt önskar jag att jag hade haft mer tid och ork för familj och vänner.

Vad önskar du att du gjort mindre av?
Bölat! Mina tårkanaler är sjukt aktiva, och har nog alltid varit det, vilket är ett stort handikapp. Jag bölar när jag blir glad, ledsen eller arg, på bröllop och begravningar, åt thrillers och åt Disneyfilmer, samt om någon tittar snällt och medlidsamt på mig. Jag har ett storpack pappersnäsdukar i skrivbordslådan på jobbet. Samt i handväskan. Och vid sängbordet. Och i köksskåpet. Och framför TV:n. Kleenex borde sponsra mig.

Blev du förälskad under 2011?
En och annan låtförälskelse (såklart). Annars har jag känt mig lite nyförälskad när kocken har tittat gulligt på mig, och när han ville bjuda ut mig på middag för ett par veckor sedan.

Hur många one-night stands?
One night stands är sååå ute.

Vad var ditt favorit-TV-program?
Jag ser ju knappt på TV. Jag hade sagt Dexter (på DVD) om jag inte hade blivit så knäckt av slutet på säsong 4.

Vilken var den bästa boken du läste? 
För att låta mina tårkanaler vila lite, läste jag om alla böcker jag kunde hitta av Marian Keyes. Utom ”Är det någon där?”, av förklarliga skäl.

Vilken var din största musikaliska upptäckt? 
Att ingen hör mig när jag dundrar på pianot. Utom möjligen vår närmaste granne, men det kan han ha.

Vad ville du ha och fick?
Nytt jobb och ny lägenhet.

Vad ville du ha, men fick inte?
Mer tid med min kock. Men det ska vi snart ta igen.

Vilken var din favoritfilm i år?
Oh my. Har sett så mycket bra film! Bara för det minns jag inte en enda en. Utom sista filmen med Harry Potter.

Vad gjorde du på din födelsedag, och hur mycket fyllde du?
Jag blev 29. Hej vad tiden går. Det var en helg, och kocken var ledig med mig. Vi åt och drack gott (som vanligt) och kramades. Precis så borde alla dagar se ut.

Vilken enda sak hade fått ditt år att bli omätbart mycket bättre?
Hm. Det är flera saker som jag önskar att jag aldrig hade behövt uppleva. Men när shit happens gäller det att försöka finna något positivt i det hela. Som t.ex. att man kanske har blivit aningens klokare på kuppen. Eller i alla fall mindre tjockskallig.

Hur skulle du beskriva ditt personliga klädkoncept 2011?
Gammalt. Jag har inte shoppat hälften så mycket som jag brukade. Kanske för att jag har en hyra stor som Ugandas statsskuld.

Vad höll dig från att bli galen?
Inget alls. Jag tror att skadan redan är skedd.

Vem saknade du?
Pappa. Alltid positiv, med en massa livserfarenhet – precis vad en förvirrad dotter behöver. Magda, som (återigen) visat sig vara ovärderlig.

Vem var den bästa nya personen du träffade 2011?
Åh! Jag har träffat så många nya människor på sistone. (Det är lixom oundvikligt när man byter jobb.) Mina nuvarande kollegor är ett superskönt gäng!

Berätta en värdefull livsläxa du lärde dig 2011.
Ödmjukhet is fortfarande the shit. Men lärt läxan har jag förmodligen fortfarande inte gjort.

Hej och hå. Här har det varit dött i en mindre evighet. Själv är jag i högsta grad levande. Jag tänkte fira min egen återkomst till bloggen med ett bittert inlägg om julfirande. Yeah man, två år har passerat, och min traditionella juldeppighet dyker upp - enligt tidsplanen - någon vecka innan jul. Och varje år blir jag lika förvånad! Va, i år igen?

I år är jag arg. Arg, arg, arg. Ungefär sju år för sent. Eller, arg har jag varit ett tag, till och från, men det har inte fallit mig in att jag faktiskt har anledning att vara det. Den insikten har smugit sig på, i väääldigt sakta mak. Först nu, när jag insett att ilskan är befogad, kan jag tillåta mig – det måste få komma ut! Skilsmässor är jobbiga för alla inblandade. Separerande föräldrar borde få en manual för vad man får säga till sina barn, vuxna eller ej. Vi är varken klotterplank eller samtalsterapeuter. Barnet inom mig vill skrika och slåss, över allt som jag önskar att jag aldrig hade fått veta. Mitt vuxna jag bölar i smyg.

Men, det finns hopp om livet. Jag och kocken ska fira jul ensamma för fjärde (?) året i rad. Och det brukar vara riktigt najs. Sen ska det jobbas i mellandagarna, och efter nyår bär det av till varmare breddgrader för en lååång semester. Pocketböcker en masse är införskaffade, liksom en ny, fancy resväska. En röd med - det här är mycket viktigt – gummihjul. Oh joy! Två veckor ska vi vara borta. Vår första semester på 1,5 år, p.g.a. diverse jobb-byten. Herre jösses vad tiden går fort…

Jag är visst inte så bra på att ha semester. Jag är mest rastlös och grinig, över vädret framförallt. Någon lust att gå till gymmet och göra av med energi har jag inte alls. Faktum är att jag inte har lust till mycket alls förrän framåt kvällen, då jag och kocken spelar Yatzi, pimplar vin och äter tapas. Då tycker jag att det är fasligt skönt att ha semester. Det är å andra sidan den del av dagen som jag är van att ta det lugnt.

Mina skivor kom inte med posten idag heller. Graah! Vill ha!

Första dagen på semestern har varit superskön. Och än är den inte slut. Ikväll ska jag svinga ett par kalla i glada f.d. kursares sällskap. På förmiddagen passade jag på att njuta av solen. För även om det har varit fantastiskt fint väder den senaste veckan så har jag suttit inne på ett kallt kontor invirad i filt och frusit, och när jag väl har satt näsan utanför dörren har jag fått en åskskur i huvudet.

Jag har också hunnit med att fynda på rean i stan, och luncha med kocken på balkongen, samt berätta för honom om min nya kärlek. Tyvärr delar han den inte. Jag har beställt skivan ändå.

Fyra lata veckor väntar. Två viktiga inköp klarades av på vägen hem från jobbet – Apotekets superhudcreme och två och en halv flaska rött. Vinet för semesterstämningen och superhudcremen mot skabben jag drabbats av. Min hud straffar mig, men om det är för stressen på sistone eller för att jag duschat för ofta (eller kanske en kombination?) har jag ingen aning om. Kliar gör det i alla fall.

Idag har jag pustat och frustat och varit allmänt grinig och gnällig mot alla och envar. Det har varit lite smått kaos på jobbet, och av någon anledning har det fallit på min lott att försöka bena ut sånt som jag inte alls är säker på att jag förstår mig på. Inte för att jag var direkt tvungen. Utan mer för att jag vill så mycket. Framåt ska det gå, annars blir jag frustrerad och ännu mer grinig. Helst ska jag få bestämma hur allt ska göras också, så blir jag riktigt nöjd och belåtet odräglig.

Sen jag kom hem, ett antal timmar senare än planerat, har jag våldsdiskat, ätit upp all choklad som jag kunde hitta i skafferiet (22 ensamma gram som jag förbarmade mig över) och slängt den vackra solrosen som kocken uppvaktade mig med i förrförra veckan. Den var inte så vacker längre – den hade möglat och luktade skunk – eftersom jag inte haft hjärta att slänga den förrän nu. Dessutom har jag försökt förbereda min mage på den löneförhandling som jag tydligen måste genomlida i nästa vecka. Förra gången satt jag och skakade i en timme efteråt. Tips på hur man förbereder sig, samt lite taktik-råd mottages tacksamt.

...att jag är den som känner mig själv bäst, när jag inte tycker att jag känner mig själv alls. Men det är kanske normalt, när man lever med en föreställning av hur man själv och allt omkring en fungerar och ständigt får revidera den. Nu verkar det som att den stora förvirringen har släppt (tror jag i alla fall, peppar, peppar) och att jag är i fas igen. Men det krävde tre dagars isolering med min kock, i lugn och ro.

...är att veta om det jag känner är en konsekvens av det jag tänker, eller tvärtom. Så jag kan släppa analyserandet (som eventuellt bara förvärrar) och slappna av. Så att jag kan njuta av tystnad, ensamhet och sysslolöshet igen. Vad hände egentligen? Från vilket håll kom ångvälten?

Nåt måste göras:

• sova lite kanske
• överdosera rosenrot (låt oss hoppas att det höjer humöret mer än sexlusten, annars kan det bli kämpigt för kocken)
• äta vitaminer
• uppsöka en hjärnskrynklare
• börja (om) med äckligt positiva mantran
• chocka mig med en riktigt lat semester 

Punkt ett känns som en bra början. Punkt tre känns en aning mesig, medan punkt 2 kan vara lite för riskabel för min smak. Om någon annan än jag föreslår punkt fyra åker han på en snyting (varning!). Punkt fem känns överdrivet ambitiös, men är vid närmare eftertanke kanske den mest effektiva boten? Semester orkar jag knappt ens tänka på. 

Idag har jag bott på jobbet. För lite sömn och dåligt humör har gjort mig lagom trevlig och vimsig. Bland annat har jag lyckats med det stora konststycket att dra sladden till mitt headset ur telefonen utan att märka det. Jag funderade länge och väl över varför det hela tiden var dött i andra änden när jag svarade i telefon. Bah! När jag äntligen gav upp för dagen vid halv åtta ösregnade det ute, och all nederbörd tycktes samlas i mina nya skor. Tyck synd om mig!

Varför går människor inte i ide? Hur skönt hade det inte varit att krypa ihop bakom kocken i ett litet, varmt och mjukt utrymme, för att vakna upp pigg och förhoppningsvis lite mindre knäpp, sisådär ett halvår senare?

• att jag är snuskigt rik
• att jag har förhäxat honom
• att jag är en sjujäkla sympatisk person 

Hade jag vetat igår att jag skulle få tid med kocken ikväll, så hade jag kanske inte varit så bitter. Å andra sidan är det fotboll på TV, vilket inte direkt får mig att hurra. Faktum är att jag kände mig fasligt försmådd när jag insåg att kocken inte skulle låta sig övertalas att se DVD istället. Det är dock svårt att vara purken och muttra surt på någon som kelar med en och korkar upp champagne.

Man ska nog inte blogga när man är på dåligt humör. Särskilt inte när det är första gången på en mindre evighet. Evigheten som passerade innehöll följande: 

• Tjänsteresor härs och tvärs över Sverige för utbildning av nygamla kunder (aaalldeles på egen hand)
• En inställd Depeche-konsert i London (men desto mer ölande)
• Bortkastad tid med en ny PT
• Total misskötsel av familjerelationer (eventuellt är jag inne i en väldigt försenad frigörelseprocess - igen)
• Jobb, jobb, jobb – på kontoret, hemma och i sömnen
• En ny internkonferens (dock utan ångest denna gång), i Lillehammer
• Farväl till Arkiv X, med efterföljande avgrundsdjup sorg

Vid tretiden, strax innan han skulle ha tagit helg, ringde min kock och förklarade att han var tvungen att rycka in för en sjuk kollega. Där rök vår fredagkväll tillsammans. Men det kunde vi ju leva med, med tanke på att vi i alla fall skulle få hela lördagen tillsammans. Trodde jag. Någon halvtimme senare bestämdes det att supportavdelningen ska jobba extra imorgon. I den vevan fick jag akut kockabstinens, sörjde i någon timme och tog ut min frustration på diverse tortyrredskap på gymmet. Sen kändes det helt OK igen. Jag tycker ju om att gå till jobbet. Och hade det inte varit en kock-lördag, så hade jag inte haft något emot att gå dit imorrn alls.

Idag har jag blivit tagen för en inbrottstjuv! Och nog försökte jag göra inbrott alltid, men i mitt eget skåp, och det var mitt eget hänglås som jag mekade med, med en säkerhetsnål i högsta hugg och med tungan i mungipan. Det var i omklädningsrummet efter ett hurtigt träningspass, och jag såg fram emot att gräva fram en banan och bege mig hemåt när jag plötsligt insåg att jag inte kunde få in nyckeln i låset. Det var inte första gången det hände sedan jag köpte det för ett par år sedan, men eftersom jag inte riktigt har velat ta till mig att mitt tvåhundrakronorslås skulle vara sämre än de 30-kronors lås som säljs på gymmet, så har jag inte heller velat tro att låset skulle börja strula igen. Ha! Nu stod jag där och fick känna mig dum, med undrande och smått förskräckta blickar i ryggen. Till slut gav jag upp och gick svärandes ut i receptionen för att få hjälp. Receptionisten kom glatt till undsättning med hela verktygsarsenalen och bultsaxen i högsta hugg (alltid trevligt att man kan glädja någon...).