Idag kom bilderna från julbordet som ägde rum för en månad sedan. Och faktum är att jag pustade ut. Jag har minst sagt haft ångest över den kvällen (även om det just då var jättekul), men när jag såg bilderna kunde jag konstatera att allt hade fått väldigt stora proportioner i mitt huvud i jämförelse med hur verkligheten var. Som vanligt då. Eftersom jag känner mig själv vid det här laget så anade jag förstås att min hjärna gjorde en elefant av en höna eller vad det nu är man säger, men det var ändå skönt att kunna konstatera det på riktigt, och kanske släppa det faktum att jag inte uppförde mig oklanderligt. Då och då (läs; ofta) har jag fasligt svårt att lita till mig själv, mitt omdöme och min förmåga. Och som bekant händer det saker med både förmågan och omdömet när man inmundigar alkohol... 

Jaha, men hur gör man då? För att bli trygg i sig själv? Just nu får jag verkligen kämpa för att se mig själv utifrån - gör jag det inifrån är jag alldeles suddig och kan inte se klart. Ännu mindre litar jag på vad jag tänker, känner och gör. Jag kan för fan inte ens tala rent - jag pratar som en dyslektiker skriver! Jag känner mig i stort behov av den där förestående semestern. Och apropå det, så blev den idag två dagar kortare - jag har blivit tilldelad supportvakten de två dagarna före jul. Helt oväntat, eftersom det från början var någon annans bord. Nåväl. Det får tiden att gå i väntan på min kock. Min älskade superduperkock, som lyssnar på och peppar mig i ur och skur, vad för mentala tokigheter jag än har för mig. (Hoppsan, nu blev tårkanalerna besvärliga...)