La vie fabuleuse de mademoiselle K
Vid tretiden, strax innan han skulle ha tagit helg, ringde min kock och förklarade att han var tvungen att rycka in för en sjuk kollega. Där rök vår fredagkväll tillsammans. Men det kunde vi ju leva med, med tanke på att vi i alla fall skulle få hela lördagen tillsammans. Trodde jag. Någon halvtimme senare bestämdes det att supportavdelningen ska jobba extra imorgon. I den vevan fick jag akut kockabstinens, sörjde i någon timme och tog ut min frustration på diverse tortyrredskap på gymmet. Sen kändes det helt OK igen. Jag tycker ju om att gå till jobbet. Och hade det inte varit en kock-lördag, så hade jag inte haft något emot att gå dit imorrn alls.
På söndag kväll styr jag kosan mot huvudstaden. Måndag till onsdag ska jag lära mig om nätverk och annat tekniskt grejsimojs. Det ska bli skoj, men jag är glad om jag minns något alls efteråt.
Jag fortsätter att må oförskämt bra. Jag visste nog inte i hur stort behov jag var av att ha något eget. Det enda mörka molnet på himlen borde jag kunna skjuta ifrån mig. Det är ju inte my business. Ändå tvingas jag ständigt lyssna (som om jag inte såg själv), och insinuationerna äter mig inifrån. Det är en ständig kamp att hålla god min, säga rätt saker, hålla sig utanför och försöka ta det för vad det är. Jag klarar inte ut det och jag är trött på att ha dåligt samvete för allt jag inte är och gör.
Att säga rätt saker har för övrigt aldrig varit min starka sida. I efterhand är det ofta komiskt vad konstigheter jag kläcker ur mig. Ibland grubblar jag i timtal. Förhoppningsvis vet alla som känner mig vid det här laget att jag inte alls menar allt som ramlar ur käften på mig. Jag menar så väl. Likväl blir det så attans fel. En mindre charmig egenskap som jag ärvt från min far. =)
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg
