som jag skulle vilja skriva. Så mycket där inne i mitt bröst som trycker på för att komma ut.Och ändå en tomhet som ibalnd får mig att gråta det första jag gör när jag vaknar.

Jag vill ha kärlek i mitt liv....och ändå inte. Hur skulle jag själv kunna älska när jag inte ens vill ha nån i min närhet.Vilsen.

Så Han. Han som säger han älskar mig och som vet att hans känslor inte är besvarade. Som ibland försöker famna mig och jag....ibland kan tycka om det och ibland känner hur det rasar inom mig och jag skulle vilja ställa mig upp o skrika att " Ta fan inte i mig" Kan jag inte bara få vara.

Han....med de ledsna ögonen när han ser att jag inte delar hans känslor. han som valt att träffa mig fastän han vet vart jag står. Och som jag sagt till att gå vidare. Att han förtjänar någon som älskar tillbaka. Som inte bara vill vara hans vän. Jag vill verkligen inte att han ska såra sig själv så.

Och när jag ser hans omtanke och känner innerligheten i hans kram blir hans sorg till min.

De senaste människor jag träffat och det är jävligt märkligt att när man inte vill ha någon så finns de där, har sagt att "Du får mig att må så bra. Jag har aldrig varit och känt mig så glad med någon. Som fått mig att skratta så"

Tänk om jag kunde gåtan att kunna ge mig själv den känslan.

Jag vill sluta. Ibland kan jag få riktig ångest över vad jag håller på med.

Var ute o åt igår med ett gäng och efteråt gick vi hem till ett par vänner och jag fick mig en åthutning som hette duga.

Gör det saken lättare att sluta för att folk håller predikningar? Nej. Absolut inte. Jag tror att många rökare brottas med sig själva och inser att det är ingenting de vill fortsätta med. Alla vet vi att det är farligt. Alla vet vi riskerna.

och en lördagskväll när man sitter o sak ha trevligt och i samma tal få höra av sin bäste vän att om man blir sjuk är inget de skulle bry sig om.

Tog illa vid mig och tycker väl kanske att tillfället var lite dålig tajming.

Fick gåshud och tårar i ögonen.....

Gick ut och dansade igår.....själv. Löste sig då man träffade en del som gått samma kurs som jag.
Idag känner jag mig tom. Jag vet inte. Det roade mig inte nåt vidare.

Känns som jag blivit en jäkla enstöring. Vill bara ha lugn och ro. Orkar inte med folk mer än de närmsta.

Känner mig trött och dras med den här jäkla envetna förkylningen.

Är håglös och har ingen riktig lust med någonting. har varit sådan här en bra tid nu. Drar mig undan för mig själv. Tänker. Läser. Sitter vid datorn.

Män? nej. Finns inte plats för dem. Orkar inte. Blir irriterad o vill bara vara ifred.

Tänk om man kunde gå i ide nu och vakna upp en strålande vårdag i april. hade inte varit fel.

NU har det börjat igen. Från att ha haft en period då det varit lite lugnare är det åter igång.

Hade tänkt få sova ett par timmar innan vi åker kl 2 nu inatt. Jag vet inte hur många gånger hon ringt idag. har tappat räkningen.

Honlät konstig på rösten igen. Kanske tagit nån tablett. Jag låter väl avmätt och trött. Det tar mycket energi att höra på henne om och om igen.

- Är du ledsen frågade hon. Nej, svarade jag.......men egentligen blir jag det. Jag vill vara fri. Inte vara påpassad. Tvungen att lyssna på henne som pratar om egentligen ingenting.

Jag vet att hon är nervklen. Men jag kan inte hjälpa henne. Jag kan inte hålla henne under armarna så att hon kan stå upp.

Hela min uppväxt var sådan. Hela min tonårsperiod då hon levde själv fick jag passa henne. Laga mat. Stoppa fingrarna i halsen så alla tabletter kom upp för att sedan vaka.

Jag vet. jag har säkert skrivit om detta förut. Men jag är trött. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att hon ska gräva i mitt liv. Veta vart jag varit. Vem jag träffat. Som vill bli stöttad samtidigt som hon ska kväva mig.Alltid finnas tillgänglig för henne.

Tänk att själv få ha haft en mamma. Som gav tröst. Som sa att man var älskad. Som fanns där. Som kunde vara stark för en de gånger man behövde det.Som någon enda jävla gång frågade hur jag mår och lyssnade på svaret.

En saknad som jag tror följer en även om man inte går och tänker på det så.

Blir skönt med en vecka borta och mobilen avstängd......

Tänk om ä

Zakynthos.

Jisses vad skönt. Två gånger har jag varit utomlands och sista gången var för tio år sedan.

Så trivs jag inte här längre.

Bråken med mannens skrikande får mig så obehaglig till mods och väcker minnen i mig från exets gapande över framförallt sonen som får huden att knottra sig.

Man hör hur möbler kastas och när jag kom upp på vinden stod de trasiga stolarna där.

Varför lever man egentligen ihop om man bråkar så fruktansvärt. Detta händer trots allt flera gånger i veckan.

Idag hade jag behövt sova ut. Är så trött efter den här förkylningen och hostan tar musten ur mig. Men icke! Vaknade klockan 7 då de spelade hör musik. De spelar ofta väldigt högt vilka tider som helst på dygnet.

Var på väg upp för att lägga en lapp i lådan men fegade ur.

Men det är väl ändå inte rimligt att spela så det hörs i hela huset 7 en lördagsmorgon?

Vad hade ni gjort?

Och jag måste bli bättre snart utan följdsjukdomar. Snart dags att boka restresan ju.... Vill inte missa det. har inte varit utomlands på 10 år.

Komma iväg och bara vara.

jag kom till insikt för ett tag sedan. jag vill inte ha någon. Jag kan helt enkelt inte fästa mig vid någon just nu.

Min värld rasade den 15 jan 2008 när exet kom hem o sa att allt var över. Chocken som fick mig att rasa 14 kg på inte ens 2 månader. Ångesten.

Han bara gick o där stod jag med orden att fixa dig en lägenhet snabbt för jag ringer mäklaren så ska huset säljas så fort som möjligt.

jag fick jobb mitt upp i chocken....som tur var.

Han gick o jag låg på golvet i en hög och bad om hjälp- Lämna mig inte ensam med att ta hand om allt.

Började jobba. Kunde fortfarande inte äta utan gjorde mina smoothies som jag levde på under en lång tid.

Och en dag hände det. När jag var på maxi o handlade så plötsligt rann mina tårar och tanken var bara......Jag är fri nu. Vi behöver inte vara rädda jag o sonen för vad som ska hända när han kommer hem. Som en väninna sa  när vi träffades. Det ser ut som du växt, Mia. Ja, jag sträckte på mig igen.

Skaffade lägenhet och innan jag flyttat lät jag mig en dag övertalas att gå med ut o dansa. Där sprang jag på en man som jag hade så roligt med. Vi skrattade så vi grät. Han ringde omkring för att få tag på mitt nummer. Jag gick med på att träffa honom till slut och vi var tillsammans ett halvår.

Det var svårt. jag hade inte sörjt färdigt.

Innan jag blev sjuk avslutade jag det hela.

kanske är det den tid efter separationen jag borde haft som kommit nu. Att jag behöver tid bara för mig själv. Att verkligen hitta mig själv igen.

Jag vet bara att det känns helt omöjligt att fästa sig vid någon och det är helt okej.

Men faktiskt. Det ploppar fortfarande upp i mina tankar. Det är ju ganska länge sedan nu. Jag skrev när jag kommit hem. http://blogg.passagen.se/funderingar/date/200812

Och ganska ofta kommer tankarna på hur nära det var. När jag låg här hemma ensam avsvimmad till o från hela natten. Operationen. När jag vaknade till innan akutoperationen och de satte nålar överallt. Hur det pulserade blod då de satte kanyler i artärer. Sonden. CVK;n. katetern och då nervfrossan satte in och jag skakade så det skallrade högt om båren jag låg på. Hur jag grät och sa jag orkar inte mer.

Hur jag vaknade på intensiven. Hur morfinpumpen som koninuerligt pumpade i mig morfin och jag i dimman tyckte det lät som ett viskande som sa döööö. döööö.

Mia, du inbillar dig, försökte jag intala mig själv för att en stund senare tycka att det sa samma sak igen.

Sonen som skulle iväg en månad och som var ensam kvar och redde upp så mycket själv.

Tänkte på när man mått så dåligt att man faktiskt velat att allt skulle ta slut. När det väl gäller är man rädd om livet. Krampar sig fast. Kämpar.

För även om nästan hela ens liv varit välbesökt av sjukdomar. olycka o ensamhet så finns ändå hoppet där, att någon gång

Någongång måste det väl ändå vara min tur.....

jobbade ju 6 veckor i somras och fick då avanmäla mig från akassan. När jag skulle stämpla igen så så syntes det inte på kommande utbetalningar som det brukar.

- Nej, det var inget fel sa han som svarade när jag ringde. Det kommer säkert synas imorgon.

Det gjorde det inte och sista dagen för inlämning av kassakorten närmade sig och jag ringde igen.

- Nej, du måste skicka in arbetsgivarintyg, sa hon. Innan dess ingen utbetalning.

- Men det behövde jag inte förra året. Jag skickade in ett och utbetalningen kom som den skulle och sedan checkade ni av sp det stämde överens.

- Nej, så kan vi inte göra......

Inga pengar kom trots intyg och jag ringer igen.

- Nej, du får vänta. Vi har en handläggningstid på minst två veckor.

- Men jag ska ju jobba nästan 3 veckor till snart och måste avanmäla mig igen. Slutar alltså den andre sept och arbetsgivarintyg kan jag inte få förräns månadskiftet och sedan har ni ett par veckor handläggningstid. Det innebär ju att de pengar jag skulle ha i sept kommer okt eller november.

- Ja, så är det bara. sa hon kort.

Läste nu att de har 45 arbetsdagars handläggningstid. Alltså om man jobbar mer än en vecka måste man ju avanmäla sig och sedan får man vänta nästan 3 mån poå sin ersättning.

Det är fan så man tycker att det bara ställer till det att gå in och jobba.

jag har fortfarande lite besparingar kvar, men de som inte har det då. Som kanske sitter där med barn.

Fy fan....

var inget bra. Sjönk ner i tankar om tider som varit. Kände mig ensam och tänkte på vad få vänner jag egentligen har.

I affären såg jag bara dessa familjer som handlade och *jävla feltänk* men tänkte ändå på mig själv som den som blev över. Som drog en nitlott i livet.

Jag vet ju så väl att det är fel att tänka så, men ändå.......

Gick genom hela mitt liv....igen och åren man haft som varit bra är få.

Ungdomsåren att vara mamma åt sin mamma o som jag fortfarande är.

Att ensam uppfostra sonen med ADHD och som hann bli 10 år innan han sov sin första hela natt. Jo, det går bra för honom nu. han är ju en go kille som lugnat sig betydligt.

Åren med män som varit fyllda med svek o lögner.

Jo, jag vet. jag är inte ensam. Hur många ensamma människor finns det inte? Många.

Människor omkring mig säger alltid att jag är så stark.

jag känner mig inte stark. Inte just nu iaf.

att det tog så hårt att se honom igen. exet.

På väg till jobbet idag upptäckte jag att det var han som låg och körde bakom mig. Han körde om och jag mötte blicken i hans backspegel.

tankar om hur han behandlade sonen. Vilka men det har gett oss. Sonen som fortfarande pratar om sina blåmärken o som aldrig kommer acceptera en man i mitt liv igen. Jo, kanske att jag träffar någon men inte mer och ja, jag har lovat att bo själv tills han flyttar hemifrån.

Allt dök upp igen och jag har ju sett honom förut, men det var länge sedan.

kanske beror det på sonens aggresiva utbrott nu sist där han drog upp hur han blev behandlad sista året då vi levde ihop.

Blev ledsen. förbannad och fick fan en riktig klump i magen.

längre ta på mig hans förtvivlan.

Han talar om för mig att han är ledsen. jag ser att han är ledsen. Han säger att han är kär i mig och vill att vi försöker. Han säger att det var mig han ville leva med.

Han frågar vad han gjort för fel.

Det är som att han inte hör. han säger att vi måste försöka. Trivs man ihop och vet att den andra kan vara bra för en så räcker det.

Jag kan inte ge upp mig själv för att lindra hans smärta. Jag vill inte såra. jag förstår nu varför jag nästan väntat ut förut utan att avsluta. Jag tar hellre smärtan själv. Nu tar jag på mig bådas och det håller inte.

jag känner mig som en skurk. Jag är i en helt ny situation jag aldrig varit i förut.

Är jag så fel ute när jag säger att, nej, för mig räcker det inte med att trivas ihop. jag vill ha mer känslor med än så.